Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Vid Krontorp i Visnum restes majstång var midsommar. En stor stång kläddes med löv ända opp, så var det en tvärarm opptill, o på denna hängde kransar.
Skördebruk, högtidsseder
När de tog slutet av skörden så sade de att de "tog haren" och det säger de allt än i dag. Den sista kärven som de fick den lade de särskilt undan och gömde till julen, då skulle de ta några strån ur den och ge åt var ko. Utav rågen valde de ut särskilt kraftiga strån och dem gjorde de ett slags takkransar av till julen. Då hängde de upp dem och de fick hänga julen över. De tog fina trådar genom piparna. Uppe i dem hade de en tranlampa, de kunde verkligen bli så starka att de höll en sådan. Julgranar fanns före min tid. De var vanliga i Sunne i min barn- dom. Nästan alla hade utav dem. Men de var varken så stora eller så utstyrda som de är nu. De var i allmänhet rätt små och inte större än att de stod på ett bord. Men ljus hade de i dem. När de stöpte de andra ljusena så doppade de mindre garnändar i talgen och gjorde / små dankar som de band fast i granen. Jag vet inte vad meningen är med julgranar, men antagligen är det väl för det att granen inte förändras utan är grön för jämnan, som de tog in dem. Om långfredagsmorgonen fick man pisk med björkris. Det var för att man skulle vara frisk under året. Vid midsommar hade de majstång vid alla dansplatser. I Rågmyra i Sunne minns jag att de hade majstång med en tupp som visade vädret högst uppe i toppen. Omkring majstången dansade de. På sådana där dansplatser – några påkostade dansbanor hade de inte på den tiden – samlades de inte bara när de skulle dansa utan så snart ungdomen ville komma tillsammas och ha något roligt. Där fick pojkarna och jäntorna träffas. Det ville de gärna och det vill de väl än i dag. Det tror jag är det enda som inte har ändrat sig sedan forna tider. Men pojkarna i byn blev onda och avundsjuka, om det kom någon från annat håll och hade ärende till någon av flickorna. Då ville de slåss.
Folktro om blodet å själen m.m.
Slaktas skulle det allti på nymånar, köttet ansågs- - i Östervallskog och Skillingmark ej vara fullt bra förr än det blev närmare ett år gammalt, ej not "fast" förr. Somliga tordes eller ville ej förtära något av bloden, det troddes att själen var i blodet, andra drucko dock blod. Om en häst blev ormbiten så togs en aspvidja och vreds avigt och sattes om halsen på den häst som blivit biten av orm. Om askonsdagen strödde de aska på hönsen, berättaren trodde att det var för att de skulle värpa bra. Om någon kom in i lagården å skräppte av korna, "å så granna kor du har", så skyndade sig ägaren å sade "å kjöss koa i rava du" då var det ej farligt att den besökande "tog nyttan av korna. / Om de fällde träd i skogen om skärtorsdagen och kreaturen trampade på dessa, så blev de halta eller bröt benen när de släppte ut dem första gången om våren. En gubbe sade om skärtorsdagen "nu jaggu hogger ja ändå fast dä ä skärtorsdan" när de "släppte" om våren bröt två av korna ett ben. Om midsommar plockades allslags blommor de gömdes till jul och lades i lögkaret sedan alla lögat sig togs de upp och varje "kräk" fick litet derav i julfodret, med orden "ät väl å trivs väl o.s.v. Om skärtorsdagskvällen började de att laga i ord- ning spön av "nâppatalsbösker" (nyponbuskar) med dessa spön gick de så tidigt de kunde om långfredagsmorgon omkring i stugorna, och piskade varandra. De som kunde komma medan de låg i sän- gen var bäst, då ryckte de av dem sängkläderna och "basade" på dem över benen så blodet trängde ut. Somliga säger att det var för att påminna om Kristi lidande på långfredagen.
Vårhalvåret
Den 16 eller 18 maj släpptes korna ut första gången på våren. Fåren släpp- tes ut innan all snön gick av marken. Mins att en fick bära lammungarna över snö- fläckarna. Linet såddes på Beda-dagen. Kornet sådde en samtidigt med havren. Havren såddes i mitten av maj. Den skul- le vara sådd till den 25 maj eller Urba- nus. Höstråg såddes i början på augusti. Omkr den 9 eller 12 aug. kunde en så gammal råg. Råg av årets skörd såddes inte förrän bortemot den 20 augusti. Vetet såddes något senare än råg. Men / det var så litet vete sått den tiden. Ärterna såddes i början på maj. Någon viss dag mins jag inte. Rovorna såddes med det sista. Men före Urbanus. Den första potatisen sattes i början av maj. Sedan kunde det dröja till efter havresådden. Började först med ängsslåttern. Bruka vänta till dess att gräset var moget. Det var mesta kraften i det då. Myrslåttern blev med det sista. Blev ingen början förrän 14 dagar efter midsommar. En var så rädd för att slå gräset för tidigt. Det var få år som en fick skära råg de sista dagarna i augusti. Blev mest under första delen av augusti. Havren i slutet på augusti och fram i september. Den första metardagen var Pingstdagen. Midsommardagen kunde en börja att bada. Se'n / var det inte farligt att bada ute. Se'n kun- de en hålla på att bada under juli och augusti. I mitten av maj börja en att gå barfota. När vårfrudagen var inne, så skulle en sluta att använda lyse inomhus morgnar och kvällar. En var så glad då att en slapp att vara tillhanda med lysestickor. Den 16 maj var folk ute i skogarna och skrek "Pergrinus". Det var för att var- garna skulle hålla sig borta från mar- kerna, där en bruka att valla kreaturen. Detta var brukligt så långt jag mins till- baka. Men vargskallen var nästan bortlagt i mitt första minne, så det var mest så- dant en hörde de gamla tala om.
Vårarbete
När jorden var så torr att han lät "gre sä" för harven, så skulle en börja harva. Det gjorde ingenting, om det var så kallt, att en fick ha vantarna på sig - för det mins jag vi haft många gånger - bara jorden var "urhäst", så att inte det kleta sig i harven. "Såinga följde med harvinga." När en började harva så började sådden. Om jorden var sur /våt/ så kun- de hon få ligga uppharvad någon dag. När gul- ärlan kom på åkern skulle en passa sig att så. Det var bästa tiden för sådden då. Och allövet skulle vara stort som musöron. Tre veckor fö- re midsommar skulle en vara färdig med såd- den. Det var en dag som hette Urbanus. Våra gamla ville helst att en skulle vara färdig med sådden och potatissättningen till den dagen. Di räkna på att det inte skulle mogna det som / såddes senare. Men det var mest noga med att havren skulle vara sådd till den dagen. Linet såddes på Beda-dagen. Det skulle vara bäs- ta dagen efter gamla märken. Den dagen som en satte harven i jorden, skul- le en ha "plogbeten". Om julen så gömdes en ka- ka eller limpa. Det skulle en ta till denna dag. Bruka att koka brödet i dricka, så det blev som en soppa. Se'n åt en det med sked. Det skulle en ha till frukost den dagen, för att en skul- le orke hålla ut under andtimerna. Mor kom ut på åkern till en med det, så fick hästen stå på åkern och beta medan en åt. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han fick hårda brödbitar, havre och hö. Om han var frisk att äta, så skulle en få vacker årväg. Det skulle vara bra om det var nolavär, när en sådde. Då skulle det bli stor och tung kär- na. Såningsmannen var inte klädd annat än som vanligt / Men det skulle vara bra att ha raggluvan på sig, när en sådde. När en spände från dragaren på åkern så la- de en skaklarna i kors för att inte osynliga skulle plåga hästen. Där har du likkista di nu, sa di te en, om en hade glömt att så en fläck på åkern. Bäst om en kunde sjunga och vara glad när en sådde.
Vallgång
Jag hörde de gamle tala om, att man för läng- re sen i tiden släppte ut kreaturen, så att de gingo vilt på skogen. Samtliga bönder i gården betade i skogen. Men en vallpojk var med för varje ko- skock. Någon enstaka bonde hade inhägnat be- teshag. Om våren vallade man fåren fjorton dagar eller tre veckors tid, innan man fick "skygårdar- na" lagade. Men sedan släpptes de utan till- syn. Man skulle ha rönn till vispändler på kalvar. Det skulle vara så nyttigt. Det var alltid van- ligt på våren att man gick och letade efter rönnevejer, som man skulle vrida till spänd- ler. Den 16 maj gick ungdomen efter gårdens rå och / skrek "Pergrinus". Man skrek så här: "Pergri- nus är du härinne så skall du härut. När de mötte andra gårdars folk "nol i skogen" så blev det kalas. I samma sällskap som denna gårdens folk (N. Fjäll) gick även folket från granngården Skjutsbol. Man förde myc- ket "väsen" på den färden, skrek, hojtade och sköt med bösser. På Jömberget möttes de av andra och där eldade man och hade ka- las. Då kom brännvinsflaskan upp ur fic- kan, och man bjöd varandra "till bästa". Fåren gick på skogen hela sommaren. På mid- sommar tog man hem dem och klippte dem, sedan släpptes de tillbaka "på skogen". Innan man släppte ut fåren band man små rönnspeter på dem. Somliga "stampade" tre hål i öronen på dem, andra band fast ulltrådar på dem och en del brände mär- ken i deras horn. Man brände in bokstäver. Hålen som brändes in skulle vara på / vänstra sidan el. vänstra örat. Somliga tecken skul- le skydda för trolldom och andra skulle va- ra igenkänningsmärken. När en ko hade kalvat, det mins jag också, så skulle hon dricka över en kniv. Den kniven skul- le sedan huggas in i taket över kon. Då kan- ske den fick sitta till nästa gång kon kal- vade.
Skörden
Skördetiderna kom allt mer bestämt förr än nu. Om en väntade åtta dagar efter mid- sommar, innan en började med höskörden, så blev det inte ett dugg längre. Det var så mycken hackslått en skulle hinna med att ta. Vi ha- de inte annat än lie att slå med, så det tog tid. Hemma brukade vi börja på måndag, för då kunde en köra in det nästa vecka. En ville inte gärna skära havren halvmogen, men ibland var en tvungen till det, om det ställde till och ville bli vinter. Då passa en på att skära undan så mycket en någonsin hann. För den säd en hade skurit var en bergsäker på. Men den som frös blev inte mycken nytta till. Det var bättre att få en grön nek än en / som var svedd av kölden. När kärnan var hård i kornet så var det moget och kunde användas till utsäde. Kärnan skulle vara stag- nad ordentligt. Om åskan gick när en sådde, så fick en tät och vacker säd. Om det regnade på långfredagen så fick en dålig bergning på årvägen. Både kvinnfolk och karlar hjälptes åt vid skörden. Karlarna gick före med liarna och kvinnfolken kom efter med krokarna. De förstnämnda skar säden, och de sistnämnda tog upp den. Det var säl- lan att en karl tog upp säden. Om det var ont efter karlar på stället, så tog allt kvinnfolken till lien. Men det var, om de var alldeles tvungna. Så fick kvinnfolken vara med och sätta upp säden, åtminstone till den tiden de skulle hem och mjölka om kvällen. Såpass i förväg fick de gå att de hann att ställa med mjölkningen och maten, innan de övriga kom hem. / Någon särskild klädsel förekom inte vid skörden, men en var lättare och ljusare klädd än van- ligt. Skämt hade en allt för sig ibland, för det var roligt, om en kunde smyga sig till att hacka kamratens lie i en tuva eller fila på eggen med ett messingstift. Det ville inte bita hur han fäktade och brynade lien sedan. Då hade en ro- ligt åt honom. Ibland blev det kappskärning, när en var flera skårkarlar. Det tyckte inte kvinnfol- ken om, som skulle ta upp. Då kunde de hitta på att ta upp riktig sakta så att skårkarlar- na blev hindrade eller också lämnade de kvar en tôfs i skåren här och var, så att inte lien bet som han skulle göra. Om en välte med ett lass så fick en åtlöje av det. Då skulle den som vältade bestå bränn- vin. Det var också en konst att lässa och lägga ett lass riktigt. Det kunde vara lagt snett till vältning. Kallades "vältelass". Då blev det skämt / med den som lade sådana lass. Det blev mest i ord. Att skära de sista stråna /ta har'n/. Var en fle- ra, så blev det kappskärning på slutet, för då skul- le de visa varandra att di hade krafter kvar. Det höll en allt för roligt att skära det sista. Den sista kärven kallades "löktenek". Jag minns inte att det var något ovanligt med den hos oss. Men om han blev liten, så kunde allt mor sä- ga, att en fick spara på det en hade, för te näs- te år så får vi nog så måttligt. Men blev neken stor, så var hon belåten. Men jag minns allt att en och annan hade för sig att den neken skulle göras fin, för han skulle hänga på väg- gen i köket eller kammaren till jul. När di gick till ladugården om julkvällen så tog di neken med och dela mellan kreaturen. "Ät väl, skit mö, lägg hullet på reva å inte på rumpa" / viska di i örat på kon, när de gav henne hav- ren. Om det blev en nek över när en hade satt upp, så skulle inte den bli gift, som fick den. Om personen var gift, så var det varsel om, att han kunde bli ensam under året. En ville allt ha jämna par och helst full snesen. Det var inte något gott varsel, om en glömde en nek. De första nekerna lades i kors, för att en inte skulle få ont av råttorna i ladan. Om katten var med i ladan så var det ett gott märke till att en inte skulle få så ont av råttorna. Di gamle tala på, att di hade roligt, när di fick "trôskepôtta". När di la ner di första ne- kerna i ladan, så stack di en ett halvstop bränn- vin och en ost i dem. När di tröskade de sista nekerna så gick di in och smakade av detta. I mitt minne vet jag inte att någon hade på det viset. Äpplen kunde di la ner i ladan, för / att di skulle hitta medan di tröskade. I höladan kunde en också hitta äpplen. Ibland kunde en få sätta potatis så tidigt om vå- ren att en hade nya potatis åtta dagar efter mid- sommar. Och potatisskörden började i slutet av sep- tember. Man rättade sig efter mognad väderlek och tid. Potatisen fick stå till sist av allt.
Midsommar (majstång)
Jag mins att de brukade ha maj- stång på Lökene (herrgård). Var aldrig med att resa majstången där, men brukade gå dit och roa mig med de andra på mid- sommarnatten. Jag mins, att det var en lång, vit stång, som var klädd med blommor och löv. Den var rest på gårdsplanen, så att man kunde dansa och leka omkring den. Mins intet mer hur den såg ut än att hon var virad med blommor och löv från ro- ten till toppen, att hon inte var försedd med armar eller kors; att hon var prydd med kransar, gjorda av blommor och löv; att de nedersta kransarna hängde runt / stången (horisontellt) och de följande kran- sarna hang efter stammen. Den översta kransen var den minsta. Kan inte erinra mig vad man hade i toppen. Men man hade hängt en hop röda pappersremsor ef- ter stången och i kransarna. Kan inte min- nas att hon hade stättor. Jag vill minnas, att rättarn och dräng- arna på gården reste den. Och jag tror att stången gömdes år från år. Om jag inte mins galet så var hon målad vit. Mins inga andra särskilda bruk.
(Årsgång) Midsommar.
Vi brukade ha det för oss på midsommarnatten att vi skulle gå och plocka 9 sorters blommor i 9 mans gärden. Dessa band vi ihop med ett fint band och lade under kudden. Om en drömde om en mansperson då, så skulle en få den till äkta.
(årsgång) Midsommar
Kvinnfolken smög sig ut om midsommar- natten och tog blommor. Di skulle pröva om di skulle bli gifta. Di tog 9 slags blommor i 9 gär- den. Så gick de så att ingen skulle se dem. När di kom hem, sa lade di blommorna under madrassen och sov på dem. Den karl som de drömde om skulle bli deras.
Midsommar. Mikaeli.
Det var många som släppte ut korna strax efter midnatt midsommardagen på morgonen. Om de fick dem att gå på annans mark och ta några mular gräs så var det bäst, för då tog de kraften åt sig. Sist klockan tre på morgonen skulle de ut eljest fick de inte något med av midsommardaggen. Meckelsmässmôran så skulle en gå och repa gräs och sådant kring andras ladugårdar och ta med sig hem till kreaturen. Det skulle en blanda i ”slek” och ge dem. Då tog en kraften åt sina kreatur. Jag mins en käring som hade denna styggelse för sig. Folk var inte god på henne. Men det var inte gott att passa henne, för hon gick så tidigt på morgonen. Så smög hon så att ingen skulle få se henne. Den käringen hade så granna kreatur så att det sken i dem och mjölk och smör hade hon fullt med. Det var andra som fick släppa till. När mor valla kreaturen till sätra en gång, så kom käringen efter henne. Hon tog och plockade upp gôr och jord ur fjäten efter korna, och så stoppade hon det på sig. Hon hade en liten tygpåse som hon stoppade det i. Hon skulle ta lyckan på det viset.
Midsommar (Husdjur)
" Om messommersaftan hade di gamle för sed te å bekranse kora. Dä va bjällekoa som feck kran- sera, som va gjorde tå blommer å ane grönt. Den aftan hade di en rônnekäpp, som di slog te ko- ra mä. När di slog dem sa di: 'Mej ska' du vôle 1), å bjällekoa ska' du fôlje som barken ve trä.' Di hade för sej att rônner skulle vare för mer än ane trä. Om vår'n, inna di släppte ut kora, bôrra di kvecksel- ver i horna på dôm. Då skulle di vare skyddade för bå troll å skogsrå. Farfar å farmor tala om dette." Dä finns en gammal vallelur i Backa. 1) Vôle = lyda.
Julen
Julafton tidigt bars veden in; den skulle räcka till tjugondagen. Före middagen skulle allting vara hyfsat och allting i ordning; halm och hö skulle våndlas (= formas till runda tappar, lagom att ge en ko på en gång), så att det räckte julen ut, för under julen fick man inte våndla (kringgärning?) - Julstänger förek. ej. - Julneken fick de inte glömma av att sätta upp; de som hade råd satte väl upp två ell tre. Fick sitta, tills fåglarna plocka av dem. Julbadet var en tre fyra dagar före jul, man badade i stora baljor i köket. (Inget lades i vattnet). Efter badet skulle vattnet stå inne över natten. I köket hängdes (på julaftonen) lakan på stänger). Julkronor gjordes av halm och alla slags papper. De fick hänga kvar, tills de blev smut- siga. Uppom kronan hängde axknippen ('rôg å byg-aks') Ljus stöptes särskilda till jul och de satt i metall- / stakar. Julgran har vi alltid haft (klädes med kara- meller, frukter, glitter etc.) (Vid midsommar tar man in löv- ruskor från skogen). Halm har vi aldrig haft på golvet (medd. har ej heller sett det någon annanstans), men vi brukade ha gran- och enris (för att hålla golvet rent). Till julbrasan skulle de särskilt god björkved. (Askan tillvaratogs ej). Man hade inte nerdraget för fönster- na under julaftonens kvällsvard. Man åt klengås (smörgås) och mese (mesost) och välling; de som var bättre folk brukade väl ha lutfisk och potatis också. Om en gick ut och såg genom fönstret så kunde han se, om någon av folket var feg (dömd att snart dö): han såg då ett ljus slockna och börja brinna på mitten. Bordet stod dukat hela natten, men utan brinnande ljus. På julmorgonen fick korna 'frùkôstvásaan' (lyck- neken). - 20-dag Knut är julen slut, och då springer de omkring med varghuvud och annat, en del kritar eller sotar ner sig, vänder ut och in på gamla pälsar o.s.v. Förr hade de också en kannflaska och samlade brännvin i.