Transkriberad uppteckning

Jag hörde de gamle tala om, att man för läng- re sen i tiden släppte ut kreaturen, så att de gingo vilt på skogen. Samtliga bönder i gården betade i skogen. Men en vallpojk var med för varje ko- skock. Någon enstaka bonde hade inhägnat be- teshag. Om våren vallade man fåren fjorton dagar eller tre veckors tid, innan man fick "skygårdar- na" lagade. Men sedan släpptes de utan till- syn. Man skulle ha rönn till vispändler på kalvar. Det skulle vara så nyttigt. Det var alltid van- ligt på våren att man gick och letade efter rönnevejer, som man skulle vrida till spänd- ler. Den 16 maj gick ungdomen efter gårdens rå och / skrek "Pergrinus". Man skrek så här: "Pergri- nus är du härinne så skall du härut. När de mötte andra gårdars folk "nol i skogen" så blev det kalas. I samma sällskap som denna gårdens folk (N. Fjäll) gick även folket från granngården Skjutsbol. Man förde myc- ket "väsen" på den färden, skrek, hojtade och sköt med bösser. På Jömberget möttes de av andra och där eldade man och hade ka- las. Då kom brännvinsflaskan upp ur fic- kan, och man bjöd varandra "till bästa". Fåren gick på skogen hela sommaren. På mid- sommar tog man hem dem och klippte dem, sedan släpptes de tillbaka "på skogen". Innan man släppte ut fåren band man små rönnspeter på dem. Somliga "stampade" tre hål i öronen på dem, andra band fast ulltrådar på dem och en del brände mär- ken i deras horn. Man brände in bokstäver. Hålen som brändes in skulle vara på / vänstra sidan el. vänstra örat. Somliga tecken skul- le skydda för trolldom och andra skulle va- ra igenkänningsmärken. När en ko hade kalvat, det mins jag också, så skulle hon dricka över en kniv. Den kniven skul- le sedan huggas in i taket över kon. Då kan- ske den fick sitta till nästa gång kon kal- vade.