Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
En bonde hade stulet ett "dryckeshorn" från trol- len. Han red vägen fram och trollen var nära att hinna fatt honom. Då fick han höra en jätte skrika från ett berg "rid tväråkers du arme man så hinner du i rättan tid fram." Då red han av vägen och tvärs över en plögsel. Nu kunde inte trollen springa över fårorna utan bara längs efter dem. Så kom han undan trollen med dryckeshornet.
husdjuren.
När en hade ut korna på våren så var det inga andra konster än att de skulle ha var sin brödbit som husmodern hade haft under armen. Det var för att de skulle bli hemkära å följa bjällkon. - När en köpte en ko eller häst, så var det bruk att djuret leddes in i stugan först. Det skulle ha något gott att äta där, innan det sattes på sin plats. Om en tog med en hödott eller av ströet därifrån en hämtade djuret å la- de i båset, så skulle det inte längta. Mjölken den första som en mjölkade, sedan kon ha- de kalvat, var det noga med. Den fick inte bä- ras ut bar. En stoppnål lades i det kärl som en mjölkade i. Det var för att inte mjölken skulle bli skämd. Kon fick dricka av den mjölken / för att hon inte skulle minska att mjölka. Strax efter det kon hade kalvat coh blivit ren, så lades ett par karlbyxor över ryggen på hen- ne för att hon snart skulle ta sig med kalv igen. - I juni började en att mjölka middag. Men en mjölkade inte fler än dem som hade kal- vat på våren. - Jag mins inte att mor ha- de något mer för sig än att hon lade en kniv i drickan som kon fick efter kalvningen. Den tog hon å satte i taket, för att han skulle vara till skydd för kon. Det var en gammal utsli- ten kniv. - Svarta å grå kor var bra. När fåret var klippt, så togs en tapp av den sista ullen å lades i en brödbit, så fick få- ret äta upp det. Det var för att det inte skul- le längta efter den ull en hade klippt av och för att ullen skulle växa bra igen. De som hade bi brukade att vakta på dem vid den tiden de skulle till att svärma. Det talade visen om ett par kvällar förut, innan / hon skulle ge sig iväg. Om en gick å lade örat intill kupan då, så fick en höra att hon skrek "ut, ut". När de började svärma, så var en färdig med en hink vatten å en soplim. Så kasta- de en vatten på dem. Då flög de inte högt el. långt. Bina trivdes inte om folk blev ovän- ner om dem. Då dog de eller blev borta. Bäst tur var det, om två stycken ägde om kupan å kunde vara sams om den.
bin och biskötsel. Husdjur.
Jag mins att far fick fatt på en bi- svärm i ett ihåligt gammalt träd i skogen. Han gick till ägaren å bad att han skulle få fäl- la trädet. Det fick han. Då högg han ned det, rökade ihjäl bina med svavel å tog honung- en. Det var förskräckligt med honung. Han fick dela hälften med till den som ägde trädet. Det var inte lovligt å gå å ta ett träd med bin i på en annans mark. Det var rent farligt. Det var inte många som höll sig med bi förr. Det kunde vara ett par ihop som hade tre fyra kupor. Visen var själva hövdingen som de andra bina rättade sig efter. Det blev ingen svärmning förrän han bestämde att de skulle ut. Drönare / var de som vaktade å höll rent i kupan. Ar- betsbi kom till kupan med vax å honung. De "spann ihop" honungen. Bistick hörde jag skulle vara bra för reuma- tism. Om inte bina fick vara i fred så blev de arga. När solen stekte varmt, så var de arga- re än vanligt. Somliga var det aldrig farligt för att de blev stuckna å en del kunde inte komma nära ett bi förrän de fick ett stick. Den yngste visen i kupan fick ge sig iväg med en svärm. Den gamle körde ut den yngre. Så tog denne en hop bin med sig.
husdjurens sjukdomar.
Vi hade en ko som höll sig så mager - det var när far å mor detta - Hon var brunstig rätt som det var. Vi for till tjur med henne rätt som det var men hon tog sig inte med kalv. Så kom mor å sade en dag - "nu ä koa brunstig igen". "Då skall jag fara med henne", sade pigan. Far å mor tyckte inte att det var lönt att fara bort med henne mer. Men pigan var envis. Nu skall jag fara med koa, sade hon, å nu skall hon ta sig med kalv. Hon tog koa å reste. Efter den dagen blev tjuren alldel- les obrukbar, men koa blev med kalv. Den pigan kunde konster. - De fick inte tjuren att betäcka en ko mer. - Kon kalvade å fick en stor, grann kalv. / Mofars-Per i Ulvesta botade sjukdomar på djur. Om det rann ur näsan på kon, så borra- de han ett hål i vänstra hornet på kon el. också i ryggen å läste i det. Han tog blod från henne å hade i brännvin å läste över det å gav kon. - Men han hade mest för sig att "åre" krea- turen för sjukdom. Han tog blod av dem. - En gång hade vi en halt ko. Då läste han i brännvin å gav kon. En annan gång fick hästen "rivarn" el "magrev". Då fick han brännvin. Det hällde han i vänstra skon sin. Se'n läste han över det å gav hästen. / Om djuren fick "blem- ma" på ögonen, så skar han bort den på alpinnar. Han hade tre alpinnar. Han gjorde ett täljande på var och en mitt för ögonen på den som hade sjukdomen, å talade om att han skar bort blemma. Det var samma bot för folk. När djur eller människor fick "blem- ma", så blev det värk på ögonlocket. Det blev som en pleta på det. / Finnskôtt vet jag ingen som var utför. Men det hörde jag talas om att det skulle vara far- ligt för kreaturen. - Om koa blev "mostôla", så var det inte något gry i henne. Men en skul- le ge henne sill, sillsälta å tjära. Salt var bra att få dem att bli krya av. - "Rösjuken" gav en koa sillsälta å rödfärg för. - Om hon fick "förstoppning", så skulle hon ha linfrö- mjölsvälling.
husdjurens sjudomar.
"Tusbast" användes åt korna. Det karvades åt dem. De fick det, om de stod å trånade å inte var bra. "Bävergäll" var också botemedel. När en botade med "tusbast", så skulle en ta "tusbasten" å gå tre gånger kring en jordfast sten, så skulle en göra en rand med sand runt stenen. Så skulle det vara en öppning i ringen. En fick inte gå över den öppningen, utan en löt vända om där. Om hästen fick "reva", så gav en honom pep- parbrännvin eller starkt kaffe. Så skubbade en honom över ryggen med halm. Om kon blev av med "imten" (?) så skulle en pas- sa på å ta imten (?) från ett får å ha i henne. "Finnskôtte" kunde en just inte göra något / åt. En kunde inte veta vad det var fatt med djuret förrän en hade slaktat det. Då fick en som en boll i magen på det. Den var hård som sten. Det var alle slaga i den. Hår å vasst å elände. Ormbett gick att bota, om en hade kött av en le- katt. En karvade av köttet å gav djuret. "Rösjuken". Bot för den var att ta av urinet som djuret gjorde ifrån sig å ge det att dricka. Om en hade rödfärg så var det bra att blan- da i drickan.
slakt.
Jag mins att "udjursöra" på hjärtat skars bort å kastades bort, för de var inte nyttiga att äta. Å om det var något styggt kött på något ställe, så kastades det bort. "Gallblåsan" kastades bort. Äldre benämningar på kons magar å tarmar: vama, blamagen, tjocktarmer å tönntarmer, ännebötta. Den som går med små slingor runt omkr kallas för "kônungshuva." "Ännetarmen el. änne- bötta." Det skulle vara sorgligt för kreatur att få se blod därför så ville en inte att andra kreatur skulle se på, när en slaktade eller se blod. En tog noga bort om en spilt blod på backen. Om inte blodet ville rinna, så var det skam / som låg å höll det. Innan en började med slakten så fick en "slakte- sup" å när en var färdig så skulle en också ha en sup. Man gick upp i otta på morgonen å slak- tade. Den som ställde med slaktet skulle ha god tid på sig. Jag vet ingen annan orsak. Det var inte bra om någon främmande kom när en höll på med släktet. Det kunde bli skämt. Julgrisen slaktades inte någon bestämd dag. Men det brukade bli i början av veckan. I lussevec- kan var det vanligt att folk slaktade svinen, som de skulle ha till mat till jul. Avskedsord kunde allt hända att fruntimren be- gagnade sig av. De kunde gå å tala vid djuret å klappa det, innan det slaktades. Den sista bloden togs inte tillvara. Blodet an- vändes till mat. Man rörde salt å mjöl i det. Blodet rördes till det kallnade, för att inte det skulle levra sig. En pinne kastades i det rum som blev tomt. / Då var det inte något ont som kunde ta hand om rummet. - Kniven slipades medan dagsljuset å stacks i en trasa, eller man lindade papper om den. Så tog en ett kol å gjorde ett kors på grisen, om en skulle gå ifrån honom något, när han var slak- tad. Det var för att han inte skulle bli skämd. Det var inte bra om en ko bölade, när en tog hen- ne å skulle slakta henne. Det var värre att få henne att dö.
jakt.
Di sa att Mattes i Glavsnäs stötte falkeben så att det blev som pulver, så blandade han kyrkogårds- jord i det. Se'n tog han det å sållade litet där han ställde fågelsnarorna. Då gick det som var vilt till hans snaror. Han hade skjutit på en oblat å sen så fick han makt att kunna få skjuta allt slags vilt. Både älg å annat vilt kom fram till stugan, när han ville skjuta. Han hade "trollmakt" över det. Om bössan blivit skämd, så var det inte annat än att ta isär varenda bit å smörja med katt- ister. Orm skulle en kunna ränsa henne med, om en hade den i pipan å smällde av ett skott.
jakt.
Om en tog hustruns särk å drog bössan ge- nom den på morgonen innan en gick å jagade, så fick en tur att skjuta. Inte käringmöte var bra. Om hunden ville vända i dörren, så fick en inte tur.
jakt.
Det var en gubbe som kallades för "Fredrik Fin- ne". Han kunde skämma bössan, å han kunde bota för skämning också. När han botade för skäm- ning, så tog han bössan med sig till en bäck som rann norrut. Då skulle bössan ligga i den bäcken i tre dygn. Se'n smörjde han henne å sköt med henne. Denne gubben gjorde också så att han skulle bli likare att skjuta. Han hade toge en "ablät" med sig från nattvardsbordet. Den hade han satt upp på ett ställe å skjutit på den. Se'n fick han tur till att skjuta jämt vad han ville. Om det kom någon främmande å ställde sig att titta när en laddade, så fick en skottet skämt. Det var inte bra att skjuta skator eller kattor / med bössan. Turen gick ur henne då. Det var inte bra att skjuta onyttiga djur. De skulle en inte låtsas om. Pälsdjur som höll till i skogen gjorde ingenting att skjuta. - Om en tog några fjädrar med sig i fickan av en fågel som en hade skjutit, så fick en tur. Om en fick blod på bössan av det en hade skjutit, så blev det tur. - Om en hade li- tet silver i kulan, så slog hon inte fel. Om en fick reda på en kula som en dödat ett djur med å tog av den å stöpte in i andra kulor, så blev de säkra att döda.
trettondedagen och Knut.
Om tjugondedag-Knut skulle en dansa ut ju- len, hette det. då gjorde de juldanser å dansa- de ut henne. Det blev långdans sist, å då bar det iväg å ut till sist, å då tog de julen med sig ut. Se'n blev det vardag å en fick börja å äta haverkaka å arbeta som vanligt. Den dagen åt en upp en del stompar, å den del gömdes i rågbingen till våren. - "Tjugneda Knut danser jula ut".
påsk.
Om påskkvällen så hade en eldar på höga åsar. På Valfjället brukade det vara en eld. Där drog ung- domen ihop en stor rishög å all skräpved de kunde få tag i. Tjärved sökte en att få fatt i så att det skulle brinna bra å bli hög låga som slog upp. Tomma tjärtunnor kastades på elden. Eller man häng- de tjärtunnan på en stång å eldade upp henne. På Huksåsen brukade de också elda. Folk samlade sig kring dessa eldar å roade sig. Då sköt en "påsk- smällar" med bössor eller en hade borrat ett hål i berget å laddade det med bergkrut. Så sköt en "kôlsmäller". Detta skulle nu vara för att skräm- ma påskkäringarna som for i luften. Tjärkors ströks på ladugårdsdörren. I Våksland höll de på längst med detta bruket. Där mins / jag att tjärkorsen satt på dörrarna länge i tiden. "Påskbrev" var jag med å kastade. Vi ritade stygga käringar på papper å skrev versar på det. En gång så hade det varit en begravning här i påskveckan. Då var det en dräng, som hade passat på å gått in på ett ställe å ätit upp ett helt gryngrötfat. Vi skickade påskbrev till den drängen å så skrev jag en vers. Här kommer jag så nätt å fin som jungfru komma kan, men det är mycket ont för mig att ha en sådan man, ty vart jag kommer vart jag går jag dina skälmstycke höra får. Det är så svårt att lyssna. Men nu är jag glad jag har hunnit den dagen, att äntligen jag kan få säga dig lagen. Jag kan ej annat göra än kalla dig ett as, / se'n du bräckte lås å regel å grep ett gryngrötfat. Men fast jag har tilltalat dig, du är min vän ändå, blott att du övergiver ett snultra mera så." Om det var någon som en ville ge något lett så skrev en det på påskbrevet. Så smög en sig att kasta det i förstun eller så glötta en på dör- ren å kastade in det.
Påsk.
Om påskkvällen gjorde en en "reseld" i spisen. Det skulle vara björkved. När den var nedbrunnen, så sälla en askan över hela spisen. På morgonen skulle en se efter i askan, för då skulle en få se om det var fät efter påskkäringar. Namn på dymmelveckans dagar: "Kôrvmåndan, fet- tisdan, askeonsdan, skärtorsdan, långfredan, påske- lördan". Om fettisdan så kokade husmor fläsk å kål, för det skulle en äta den dagen. Å på aske- onsdan så fastade folk. Det mins jag folk i min tid som gjorde. - Långfredan fick en inte äta mjölk. På morgonen fick en stryk av ett spö, om en råkade att ligga länge. Det var "långfrä- dasris." Torsdagskväll och lördagskväll var de farligaste / kvällarna. Det var inte bra då. Men alla torsdags- kvällar var farliga, för om en arbetade sent en tors- dagskväll så blev det buller i huset medan nat- ten. Men Skärtorsdagskvällen så var påskkäring- arna ute. De var till klocktornet å skulle ta å fila på klockorna å ha te smörja. Så vart det sagt. Om de då kunde komma över å få göra något ont för folk så gjorde de det. - Jag vet att det var ett tal att påskkäringarna började att laga sig i ordning onsdagen före påsk. Den onsdagen kallades också för "klockonsdan" efter gammalt. För det var inte fritt än att de var å tog av klockorna den natten också. - Det var många som inte ville uträtta något särskilt på skär- torsdagen. Det skulle inte vara någon tur med det. Å på skärtorsdan så visste en att det in- te gick an att begagna eggverktyg. Kreaturen fick skada av det. - I min barndom så skulle en alltid fyra av något skott vid var stuga. Påsk- käringarna skydde för krutröken, påstods det / Påskbrev sprang en å kastade till varandra. Ibland kunde de komma ont åstad, för det kunde bli så skre- vet på dem att mottagaren inte tålde det. Men det var inte gott att veta varifrån de kom för en smög sig fram med dem. Brukade ha en liten röd dy- na med påskbrevet. Så lukades det igen med kå- da, å så sattes en fjäder i locket. Man skrev nam- net på den som skulle ha det. Med äggen var det ingenting särskilt. Men en skul- le äta "påskägg" om påskafton, om det var så att en hade.
midsommar.
Jag mins att vi hade "majstång" om mid- sommarnatten i Ström, Hucken å Klevane. Så det var på flera ställen de hade, såväl i bond- gårdar som på herrgårar. "Majstången" restes på kvällen, när den var klädd. Det var töser å pojkar från gården som klädde. De skaffade löv och blommor - blåklint, prästkragar, midsommar- blomster å alla slags granna blommor de kunde få tag i. En lång lövslinga som gick i spiral uppför stången. Ett kors med kransar hängande ned. Kransarna var gjorda av löv och blommor. I toppen en flagga eller en stor tupp. På kväl- len, när stången var rest, så började dansen. Det blev först en ringdans kring stången där alla var med. Spelmannen spelade en låt, å / så sprang de i ring kring stången. Det var käringar ute å drog dagg med lakan. Den hade de att ge kreaturen. Så var det käringar som var ute å plockade blommor å gav kreaturen. Mor talade om det. Det var på ett ställe som de skickade pigan att hon skulle plocka blommor på en annans mark. Men pigan gick in på det stället å talade om i vad ärende hon var ute, se'n gick hon på sin husbondes å tog blom- mor med sig hem. Hon ville inte vara med om den styggelsen att gå å ta kraften från andra. Om midsommar brukade en ha björkar på ömse sida om dörren å löv inne i stugan. Lövkvis- tar sattes här å där, för att det skulle bli fint. Rönn å asp användes helst. På golvet ströd- des löv eller hackat granris. Det var en del som hellre tog granris, för de var rädd att få fläc- kar av lövet på golvet. - Blommor togs in. Man band ihop i små kvastar å lade där det pas- sade. Spisen gjordes fin med blommor. De / blommorna tog en sedan vara på, för de skul- le kreaturen ha, så att de skulle bli duktiga att mjölka. Vid majstängerna var det "mesommersvak". Där höll de på med dansen till dess solen hade gått upp. En del hade lagt ihop, så de hade fägnad. Brännvin hade de med sig. Det var "storhelg", å då gick det inte an utan brännvin. På somliga ställen hade de "rônse" /"kringgunga"/. Många hade roligt vid dessa. De gungade varan- dra. Vi hade en sådan här i Klevane.