Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomas
När "Tömesmöss" var inne, så skulle spinnrocken bäras ut. Mellan "Tömmesmöss" och jul gick det inte an att spinna eller ta sig före något arbete som gick runt. Det blev inte så mycket arbete på de dagarna mellan "Tömmesmöss" och jul. Vedhuggning förekom. Det skulle vara gott om ved. Bäst om den räckte över hela julen.
Husdjur.
Det var alltid en karl, som skulle leda till tjurn med en ko; det var inte passligt att ett fruntimmer gjorde det. När tjuren hade gått av kon, skulle karlen ta tag i ryggen på kon och kramma, så skulle hon ta sej. När hon hade kalvat, skulle man torka spenarna avigt med en trase för att inte något troll skulle skada kon. I hyttan skulle de en stor spik liggande, när de mjöl- kade kon förste gången. När de gav kon förste gången efter att hon kalvat, stoppade de först i henne en deg med olsten i för att hon fortare skulle bli ren och släppa till mjölken. De gav kalven mjölk efter hans mor. Våra kor hette Spätta, Rygga, Gerla (hade små strimmor på sidan), Rölla, Grimma, Hjälma, Åsa, Lisa, Britta. De hade / aldrig svarta kor förr, bara röda. De ville inte ha svarta eller vita hästar. De vite smutsade ner sej så illa. När de klippt får, lämnade de en tofs mella benen "till att värma klöra i", en tofs på huvudet och en på rumpen. I oktober och sist i april skulle de klippas. Löa fick de i ap- ril, ulla i oktober. Till strumpor skulle vara ull. Till un- derliv tog de löa, för den löt töja sej så bra. Fåret skulle ha lite ull att tugga på, och de sa: "Kom igen te ett års, mä son och dotter ve låret." Röda band om halsen med en liten vippa av samme sorten band de på lammen som skydd för räven. Vallpojk hade de för denne byn förr. Han samlade alla fåren i hela Åsby och körde dem åt Buared till, då var här ingen skog, bara ljung och ene, de svedde av ljunget, så växte där gräs. Vår vallpojk var från Grimmared och hette Karl Anders- son . Nästan de flesta vallpojkar här i trakten var från Mark. Han gick hela sommaren och hade ett tullehorn, som han tulla ihop fåren med; det var tre hål i det. Fåren lydde och gick / i takt efter vallpojken. Klockan fem om morron gick han ut med dem. Han hade en hund med sej hemifrån sitt hem. Han fick några ören om dan och fick mat och härbärge en tid på vart stäl- le i byn. Om jul kom han hit och fick en kaka bröd och lite annat på varje ställe. Han var här i flere år från det han var 8 eller 9 år och tills han skulle läsa för prästen. När han gick ut med fåren, hade han mat med sej i en på- se. Fåren hade olika klipp i örona, så att varje ägare kunde känna sina.
Trolldom m.m.
1. En skolle allti ha en hästsko hängane över dörra, för att inte trölla skolle komma in, sär- skilt om jul, för då vöre trölla värre än hälla (annars). 2. En skolle ha en lie hälla, ant stål hängande över dörra hälla (eller) sänga, så inte mara skolle komma in å ria en. 3. Om en ble gastakramad, så skolle´n ta stål å flinta å slö (slå) gnista mellan kröppen å lintyget, så gick et över. 4. De va bra å allti ha nönting av stål hängande ve si´a, en täljekniv eller nånting sånt, för då hade gastarna ingen makt. 5. Dom gamle albäckskära (albäckskararna) hade allti en gammel peng i pengapongen, å den gjorde de sig inte kvitt, för den skolle dra pengar te dom. 6. Johan-Bern i Albäck hade allti en gamladars höj / hatt på sig, å sina penga hade´n alltid emellan foert (fodret) å hatten oppe i hattaköllen. När han då skolle betala, så tog´en å sig hatten å tog penga där. 7. I Albäck vore dom allti noga mä, att inget hjul eller nöt ant fick, gå runt i Dymlevega. 8. Dom gav aldrig bört nån mjölk, inna dom först lagt nöra saltkorn på för inte mista mjölka- tuern (mjölkturen) 9. Burmans Inger i Jerlöv konne stämma blo. De första åren, som Sanna va gift, bodde de ve Nyebro, å där va en son te Burmans Inger mä. En gång hade han sågat sig i hanna så illa. Dom försökte lägga om´en, men bloen sköla å rann så förfärligt. Han skynte sig så gött han orka hem te mora, å hon stämde bloen genast. 10. Fålle-Bern gick en hel sönda efter en mjölkhare å försökte skjuta´n, men de gick inte. Då gick´en hem å sprätte ut en sölverknapp ut si skjorta. å la den i bössa, å då sköt´en en, men de va bare några pinna å sölv. / 11. Julahalmen skolle far i huset bre´a själv, å bånna (banden) skolle läggas i kors ve dörra, så att inget tröllty kom in i helga. Halmen skolle ligga te Knut. 12. Sanna talade om, att förr trodde dom alltid, att den som förswarjet sig (begått mened) hade ingen skogga (skugga) jämte sig, när han gick.
1 Julsederna för 75, 80 år sedan.
1) Julsederna för 75, 80 år sedan. Julstöket brukade börja en 6 eller 7 veckor före jul. Slaktet gick av stapeln först. På större ställen slaktades det en ko och ett par grisar. Slakatren kom på kvällen så att han kunde börja tidigt på morgonen, kl 3 var inte ovanligt och ibland börjades det än- då tidigare. Kreaturen tog man in i köket och slaktade dem där, och då eldades det duktigt i den öppna spisen så att de skul- le se bra. När slaktaren var färdig med sitt så var det fruntim- ren som fick hugga i och göra resten. Det fanns inga köttkvarnar, utan köttet som skulle användas till korv hackades för hand med en yxa på en "hackekobbe" fast det brukade karlarna hjälpa till med. Av blodet bakades paltbröd som sedan hängdes upp på stänger att torka. Korven fick också stoppas för hand, man använde då ett "fjälehorn". Det var gjort av kohorn som sågats av i bitar. Den smalaste delen av kohornet användes till de tjocka fjälstren. Efter slaktet kom ljusstöpningen. All talg efter nötslaktet tog man vara på både bättre och sämre. Och så stöpte man ljus att ha julafton och vid andra högtidligare tillfällen, samt andra som inte var rik- tigt så fina. Det sista som stöptes var en grov tråd som rullats upp på en spinnrull, den doppades talgen och sen rullades den upp på rullen igen. Det användes att lysa sig med när man / gick upp på vinden eller åt andra rum. Sen kom julbrygget, julölet skulle bryggas en månad före jul så att det blev riktigt starkt. Ibland hände det att ölet inte ville jäsa då hade de en massa knep för sig. En del trodde att det var bra att läg- ga ett par salta sillar i ölet, andra värmde en gråsten i brasan, ett annaat bra sättr var att lägga ett par mansbyxor på drickakaret. Det vanliga juldrikat bryggades en vecka senare än ölet, i det skulle det mycket humle och sådant var det alltid gott om, för på varje gård fanns det en humlehage. Sen kom julbaket, det skulle bakas så mycket så det räckte till lilla- jul. Den som behövde baka innan lillajul var utskämd. Det fanns ingen jäst utan man anvädnde bottensatsen från ölet, den kallades jäerl och var ett jäsmedel som aldrig misslyckades. Men man skulle inte an- vända sitt eget utan man gick och lånade av grannen. Det var inte bara till julbaket man gjorde så utan det brukades var gång man skulle baka. Degen sattes tidigt på afton så det var färdigt att börja bakningen vid 12-tiden på natten. Det var många sorters bröd som skulle bakas sambakat bröd, vörtbröd, sirapsbröd å vetebröd. Allt kunde inte hinnas med på en dag det tog flera dagar. Vetedegen var så mycket så mycket att de kunde baka ut en 60 tal små kransar, det användes ej något små- bröd. När det kom främmande skulle de ha var sin sådan krans med sig hem i kjolsäcken. Så bakades det också en sorts julkaka den var rund till formen och mitt på den sattes en liten höna av samma deg som kakan, det brukade vara vetedeg och så gjorde man små ägg också de av deg och satte en bit från kanten på kakan. Den kakan bakades bara till jul, den hörde nämligen till i jul- högen. / Efter julbaket kom städningen. Väggar och tak vore varken målade eller tapetserade, de skulle skuras med sjösand och vit- mossa för att inte bräderna skulle bli flisiga. Så sattes det upp efter taklisterna vad som kallades handkläde, det sista julaf- tons eftm. bars julhalmen in och först då var det jul. Julaftons eftm. var det dopp i grytan med kött, potatis eller fisk och så skul- le julölet avsmakas till julmaten. Julklapparna var en julhög vid varje kaffekopp. Den bestod av den redan nämna julkakan samt smakbitar av de olkia brödsorterna. Och så lektes det i jul- halmen. Sen över julhelgen skulle ölstånkan stå framme på bordet, likaså en hemyst ost. När någon hade ärende till gården fick han eller hon ej gå därifrån utan att ha blivit fängnad, åt minstone med en sup. Då brukade karlarna ta upp sin fäl- lekniv och skära sig en ostbit, var det inte alltför bråttom så bjöds det på kaffe och så vankades det en flätering med sig hem. Men den blev inte alltid uppäten det kunde hän- da att den som fått den gav den till någon annan. Det skulle alltid bjudas på något annars blev julen utburen sades det. Så i helgdagarna var det släktkalas och då var det ett skoj i julhalmen och då lektes det också en massa jullekar. Min mormor har talat om för min mamma att så gick det till i hennes ungdom. / 2) Något om läkekonst. När någon fick finnar eller bölder så skullle de låta varet rin- na ut på en tygbit. Sen skulle de borra hål i ett träd och så lin- da tygbiten om en pinne och sätta den i hålet på trädet då skulle de bli av med det onda. Det nsom sen fällde trädet fick då finnarna troddes det. Men folk var rädda för sådana träd och därför brukade det stå många träd med sådana pluggar i ute i markerna. Mot ont i ögonen ver det bra att ta ett trebent grytjärn och hålla det ena benet på järnet mot ögat och vrida järnet runt tre gånger. För var gång som järnet vreds runt, skul- le den som hade ont i ögat spotta tre gånger genom järnet. Alltså nio gånger med allt. Grytjärn användes i de öppna spisarna att ställa grytor och pannor på. Hade man ont av vårtor så skulle en död stryka på dem. Det tillgick så att en levande tog den dö- des hand och strök med den på vårtorna, så skulle de försvinna. Om barn vore klena och sjukliga så skulle man ta dem med till en gård där någon låg för döden. När den döende då såg på barnet så skulle det bli friskt och starkt igen. 3) Rövarna i Hämrings dal. Hämrings dal är en dalgång som tillhör Veddige och Sällstorps socknar. Och om den finnes följande sägen. För en 200 eller 300 år sedan brukade Valbybönder ha sina svin på ollonbete i Hämrings dal. Vallby är en by i Veddige. Bönderna hade en vallpojke tillsammans som vaktade deras svin. En dag han gick där och och vallade svinen blev han överfallen av rövare tolv stycken. Det slaktade hans svin och honom ville de döda. Han tullade då i sitt vallhorn så det hördes till Vallby och / bad att de skulle komma och hjälpa honom för han var över- fallen av rövare. Han tullade "meg vella de hånga mina swin vella de flånga i Swinakljvuens so flyder i blo"." Och då kom Vallby böndeer ridande på sina hästar och där blev ett blodigt slag som slutade illa för rövarna. Tre av dem blevo dödade och begravda på platsen. De övriga togo till flykten men bön- derna han upp dem vid Våreslätt, inte långt från Hämrings dal, och dödade alla. De flesta av rövarna ligga begravda vid Våreslätt och trakten där omkring. Några särskilda märken var gravarna precis äro belägna finns de inte. Men de tre gravarna i Hämringsdal har man reda på och de äro syn- liga än i dag. Avs; Fröken Ingrid Ericson Drared N:1 Veddige / 1. En sägen om de dödas ottesång i Stamnareds kyrka. En sägen från Stamnared lyder att det för ungefär 100 år sedan eller något mer var en kvinna som skulle gå till julottan. Hon ha- de rätt så långt att gå, därför gick hon tidigt så att hon ej skulle komma för sent. Hon gjorde sig inte så bråttom för hon visste att hon hade gott om tid. Men när hon kom i närheten av kyrkan så var de upplyst. Hon började då springa så fort hon orkade. När hon kom fram till kyrkan så hörde hon musik, som var så vacker att hon kunde inte minnas sig ha hört det spela så på någon julotta förr. Hon skyndade in i kyrkan. Men när hon kom in, fanns där ingen enda hon kände. Hon tyckte det var lite märkvärdigt, men fortsssatte framåt gången. Då satt där en som hon kände iggen, det var en kvinna från en granngård som varit död i två år. Hon gick då fram till hen- ne och frågade varför hon satt där. Hon fick då veta att det var de döda som hade offersång. Men den andra rådde henne att inte stanna kvar inne i kyrkan, utan skynda sig ut. Men innan hon gick ut skulle hom lämna sin kåpa innanför dörren. Hon gick då genast ut och gjorde som den andra sagt. Sen gick hon hem. När kyrk- vakten ssamma morgon kom för att låsa upp kyrkdörrren innan offersångsfolket skulle komma så hittade han trasor efter en kåpa Hade kvinnan stannat kvar på de dödas ottesång, hade det nog gått med henne som med kåpan. (Detta har min farmor berättat, hon var från Stamnared, och hon hade berättat det för min pappa och hans syskon.) 2. En sägen från Digerdödens dagar. År 1350 då digerdöden härjade i Sverge och hela socknar dogo ut, berättas det att i Marks härad i Västergötland endast fanns en ung man som över- levde sjukdomen. Han beslöt då, att vandra nedåt Halland för att se om det inte rök ur någon stuga. Hans mening var då at gå fram där och förena sig med de övverlevande. Men var han gick, var det tyst och öde och ingenstans syntes det någon rök ur skorstenarna. Han fortsatte då att vandra genom Veddige socken och vidare ut genom Ås. Där gick han upp på en kulle och då märkte han till sin glädje att det rök ur en stuga. Han gick då dit. Alla på gården voro döda utom pigan. Hon hade varit sjuk och det var knappt att hon hade orkat göra upp eld i spisen. Mannen stannade då kvar där och de förenade sig och efter dem skall det halländska folket härstamma. Gården fick namnet Paradis eller som det nu kalla Pardis. / 3. Kyrkoruinen i Sällstorp. Veddige, Ås och Sällstorp är ett pastorat och om Sällstorps kyrka finnes en sägen. Att när kyrkan skulle byggas blev det tvist om var den skulle ligga. En del personer ville ha den där den nu ligger, andra ville ha den mitt i socknen. Man belöt då att spänne två oxar för en vagn med en sten på. De fick gå själva utan körsvenn och där de stannade skulle kyrkan ligga. De stannade ungefär mitt i socknen och då blev man ense om att kyrkan skulle byggas där. Man forslade dit sten och så började man att bygga. Men allt som byggdes upp på dagen blev nedrevet under natten. Folket trodde då att det var onda andar som revo ned vad de byggt, därför vågade man inte fortsätta att bygga på den platsen. Utan de började istället bygga där kyrkan nu ligger, där gick det bättre kyrkan blev buggd och un- der tiden som den byggdes blev det ingenting fördärvat under nätterna. Därför trodde man att kyrkan hade tur med sig. Och alla brudpar inte bara i Sällstorp utan i socknarna runt omkring brukade offra till kyrkan. Men ruinen, eller som det kallas kyrkoröset, efter den först påbörjade kyr- kan finnes kvar än i dag. Det berättas nämligen att det var en person som tänkte forsla undan stenen och olda upp marken. Men han blev aldrig färdig. Han hade bara börjat att arbeta så blev han van- sinnig och sen har ingen vågat röra någonting där. Avs: Fröken Ingrid Ericson Drared N:1 Veddige
Konsten att kunna spela "Älvadansen".
I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiol- spelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som vil- le byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som all- mänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastå- ende förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vec- ka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på vägg- en – spelade denna av sig själv. – Då gick spelare Lasse bort och skar av fiolsträngarna, – men fiolen fortsatte att spela. – Lasse tog då fiolen och slog den i golvet, så att den gick i många bitar, likväl hörde Lasse musiken – från bitarna. Lasse blev förskräckt, ty han tänk- te, att det var ”den onde” som spelade –. Till slut tog Lasse upp fiolbitarna och lade dem på elden i den öppna spiseln och han hörde hur det spe- lade så länge det fanns något kvar av fiolen. – Han luktade svavel hela dagen i sin stuga. Lasse var vid den tiden en gammal man. Han spe- lade aldrig mer sedan hans kära fiol blivit förvandlad till aska. Lasse dog i mitten av 1800 talet.
"När trollen blevo överlistade":
I ett stort berg, någon stans i Veddige bodde en massa troll, vilka voro mycket rika, och det var inte alls ovanligt, att man lånade av dem. Inte långt därifrån låg den största gården i byn, och där skulle mor ysta en riktigt stor ost till jul, som bruk- ligt var förr i världen. Nu hade hon ingen gryta eller kittel, som var stor nog och så kom hon på den tanken att låna av trollen. Och hon fick låna den största kopparkittel de hade. Hon skulle också lämna igen den, men kunde inte komma iväg förrän solen var i sin nedgång. I solljuset, säges det, ha trollen ingen makt. Först hade lilltösen blivit sjuk, och sedan deras bästa mjölkko också, och mor måste ju vara hemma. Emot aftonen begav hon sig av. Men när hon inte kom igen började man bli oroliga och till berget vågade sig ingen. Hon hade utan tvivel blivit bergtagen, det kallades så. Dagen därpå red far till berget men kunde inte finna henne, och han fortfor att rida dit den ena dagen efter den andra, och han höll på i veckor, ja, i månader men med samma resultat. Allt var hopp- löst, och man sörjde henne som död. En gång i början av Aug. månad, / vid den tiden rågen bärgas, hade far haft så brått med att meja råg, att han inte tänkt på sin bortrövade hustru. Men han skulle inte svika henne så trött han än var, och trots att det var den farligaste tiden på dygnet, fruktade han likväl intet. Sedan alla somnat och kommit till ro, smög han sig ut och sadlade sin bäste springare, det var en en vit, eldig, tvåårig hingst, som ingen kunde styra uton far själv, och red upp till berget. Denna gång var hon ute och han lyfte hastigt opp henne på hästen och red bort. Men trollen hade hört hovslagen och kommo utrusande för att se vad som var på färde. De brukade aldrig låta någon fånge gå ut utan tillsyn, men mor hade smugit sig ut då en av trollen öppnat bergdörrren, och gömt sig bakom ett stort sten- block. När trollen nu sågo sin fånge fly satte de efter, och hade så när hunnit upp dem om inte några andra troll i ett närliggande berg, vilka voro avund- sjuka på sina grannar, #### händelsen Dessa ropade nu till fard full hals: "Rid vägen den krokiga och inte vägen den rake !" Då red far över både åkrar och fält, medan trollen inte hade någon makt att komma fram utan på landsvägen, för att nå fram till kyrkan, där hade trollen ingen makt. Men när han red ud över kyrkogårdsmuren, voro trollen så nära efter, att de höggo av halva hästen, men far och mor blevo bärgade. Solen var nära sin upp- gång, och den kunde trollen inte tåla utan måste skynda tillbaka. Men de kommo aldrig fram till berget mera, utan när solen gick upp sprucko de alla i solskenet.
bröllop
Om julen bruka di mer hålla bröllop förr, inte om midsommar. Det var en av di närmaste som bjöd till bröllopet, horiddaren. Han red på en häst som var klädd med blommor. Han var klädd med blommor. Ibland hade han en vit skjorta på sig. Jag tror han sa: "Jag skulle hälsa från brud och brudgum att I är väl- komna." Så klädde di väggarna med vita lakan och satte små gröna kvistar på, för di hade inga tapeter. Å så sätter di upp granar vid alla portar. Så hade di bröllop i tre dar. Då kommer di först och främst å rider till bröllopsgår- den. Så stod det en spelman och spelade / på klarinett. Så bjöd di på brännvin med detsamma; det var en tärna. Di hade fyra tärnor. Det var en särskild som skulle klä bruden. Jag hade en svägerska som klädde bruden. Di hade ing- en slöja förr i världen, utan krona och krans. Di som inte var värdiga skulle bara ha ett. Hon hade svart klänning, sen hade hon ett brett långt si- denband runt omkring. Det var la rött. Så hade hon en bukett i handen. - Ibland hände det att di hämta bruden nånstans där hon var klädd, och så kom di i sällskap. Di hade förriddare med sig. Så när di kom stod prästen färdig att viga dem i det främdersta rummet. - Di hade päll. Det var en schal visst eller en viter duk. Eljest sluta di i min barndom med det. Min syster hade det. - Det var fyra som höll pällen, ett par ###pigor och ett par horiddare. Det skulle la vara stor middag riktigt. Det var smörgåsbord, soppa med grönsaker, stek och sen var det vin och fina kager till efterrätt. / Brudgummen och bruden dansa först, det kanske di gjorde. Millevett var det allra första. Det var en sju åtta par å så börja di vid ena sidan. Så dansa di polska, engelska och polkett. Sen dansa di fram till aftonmål. Tre - fyra spisa di kvällsmat. Då hade di lutfisk och potatis och gröt. Jag hågar den här lutfisken lukta lång väg. Abera eller bruskådare kallades di som kom för att skåda bruden. det var så förskräckligt många förr i världen. Så skulle di ligga bort i byarna och hämtas andre dan av brud och brudgum. Andre dan skulle di ta upp penga till brud- paret och betjäninga (kock, spelman, uppasserskor) Brudparet fick mera än di andra. Sen var det till å dansa å leva å ha förskräckligt roligt. Andre dan skulle di "skoga" å vara utklädda å sitta på trädet. Så skulle di ha traktat när di kom igen med trädet. Bröllopet räckte tre dar.
gamla seder och bruk brölop
Bällmans wisor då han säger nattstuwa wå full med käringar å gubbar som i hallmen snarka så war wärliga förhollandet i Halland brölopen warade ju tre dyng med dans några timar fick dom ju sowa ungdomen fick då eller blewo bjudna till grannarna dom gamle stannade i brölopsgården då bredes der ut långhalm öwer hela nattstugegolwet under kläderna så bäddas syskon säng till alla båd gamla och barn det war på 1830 å 1840 talet men det felas ej sängkläder bland allmänheten på den tiden sådana uppbädade sänger får man leta efter nu då war det hemwäwda å hema spunnit lingarn alla skulle ha en uppbädad säng ju högre ju betre som ej skulle behöwas wara bruk för jämnan bolstrarna woro och putorna randiga blått och beklekt witt wäwda fyrskäft kroka sulwatt warpen skule wara så tät så tyget blew fast och tät annars gick fjädren ut fyra å tre trådar i tand på wäwskeden sedan banka det hårt med wäften man granska järna warandras arbete på den tiden och ingen wille wara sämst ett ordspråk var jängse då alla ser efter hur wäl det är jort men ingen hur fort det gådt lika så när man spann garn att det war fint å jämt / Halm i sängarna brukades allmänt på den tiden båden aw bättre å sämre folk det war en sed som såg ut att ej kunna bryta med och spinnråckarna skulle fram när wintern kom då skulle båd unga å gamla spinna karlarna med på många ställen om dom ej hade någon annan slöjd att sysla med då war det tranlampor att ljusa sig med på kwällen sattes råckarna i en ring mitt på golwet en figur midt i ringen med lampan på som kallades lampkäringen när wi woro i 8 a 10 års åldren fick wi ett litet biting kunde wi då spinna mer än betinget så fick wi betalt för warje tum då blew wi trägna före jul spans ullen och wäwdes fyrbåd till klädningar och warjehanda i april pyntades lingarnet eller winter spånaden då bykades och sköljdes till garnet bliwit witt sedan skulle wäwaren in skyndsamt så wäwnaden kom på blek och blew färdig till Larsmässemarknad om någon i byn hade högländ slät eller slätbacke så öwerlät han den till blekbacke åt hela byn så fick blekana ligga båd natt och dag och dom hjälptes åt att gå wackt om nätterna annars kunde hända att dom blew slutna men blekena fick ej ligga ute öwer åtta dagar i sträck då kunde dom taga skada dom skulle bykas å sköljas ett par gånger tils dom war fullkomligt wita före midsomar tog bleket fort men efter midsomar sakta det på men i solståndet fick dom ej ligga ute då sades att dom skörna
K.B.
K.B.! Med hj. tack för senast skriver jag till omväxling med de ledsamma dags nyheterna några rader. För att tala omgamla tiders folk, så voro de rika bland dem ibalnd föga sympatiska-stundom dock motsatsen, om de voro av speciell kristen läggning. Jag tänker på, huru ohöljt den rike bonden t.ex. tillkännagav sin förmögenhet för sin fattige torpare. Min farmors far, Staffan Arvidsson i Sjöbo, Torup, född 1802, var en mycket originell man, som samlade på silver och annat i stor omfattning. Det fanns silverbägare efter honom, som voro från 1700- talet, som voro vill jag minnas, 4-5 decimeter höga. Gamla böcker på olika språk samlade han från auktionstillfällen etx. Och god smed och snickare var han, som smidde i messing-konstsmide- varenda lås i den gamla stugan från 1600-talet, som nu är hembygdsstuga i Kinnared. Men det osympatiska draget var, att han skröt över sina tillgångar. Han kallade in en pojke, som för några år sedan dog som gammal man och sade: "Här ska du få se here, mina pengar. Har du sett så många på en gång". Och så tog han fram ett par långstrumpor, som männen hade den ti- den, fulla av silverpenningar. Och han utlät sig vid ett tillfälle, att han skul- le "broa" hela vägen till kyrkan- 3/4 mil-med silvermynt. Nemesis divina vakade över hans hybris, och han blev utfattig, sedan en son förskingrat arvet. En annan man i senare tid från gården Hylte i samma socken, gick påkyrkovägen och slog sig stolt för sitt bröst, att han hade i rocklomman många sedlar. "Här är en, somhar pengar; vad har du, din fattige stackare, sade han till sin fattige granne. Nemesis vakade, och mannen ifråga var den fattigaste bland de fattiga inomkort. Och den skrytande svensk-amerikanen i Ågård från samma socken smålänning, sade sig kunne "broa" hela vägen 1/2 mil till kyrkan med sedlar. Och i sinom tid vart även han en fattig man. Förutom att Nemesis vakar, var det folkliga övermodet frånstötande och groft, ett bidrag till folkpsykologien även det. Nuförtiden tänker folk likadant, men det går icke att öppet smäda mindre bemedlade, ett mörkt kapitel i gamla tiders historia. Likaså uppfattningen, att affär är affär, och att det icke var synd att lura varken vid oxhandel eller skogsaffär eller vid de vanliga inköpen i butikerna. Brännvin skulle till för att affärerna skulle gå livligt. I nutiden är knepigheten mycket större men den går mera listigt och juridiskt tillväga. Möjligen skulle det kunna bli ett studium om de rikas hybris mot de fattiga och knepigheten i handel o. vandel. Material därom är kanske fulltaligt insamlat. Skulle icke seden med bonader och julark vid jul i stugorna betr. motiv kunna bli ett studium. De gamla kiste breven i senare tiders utformning ha ju urgamla motiv, människans åldrar, föryngringskvarnen, den smala och den breda vägen etc. Troligtvis man man få se medeltidsmålningar som förebilder. Jag önskade gärna få tag i sådana mo- tiv, upptill de gamla bonader jag har. Var finnas sådana saker att få tag i? Eugen Andersson har lovat att besvara frågeformuläret om tattare, så han lå- ter väl höra av sig. Nu till sist en tacksam, hj. hälsning. Ölands Källaberg den 10 mars 1943 Tillgivne Johan Hultskog P.s. Lantbr., Carl Salomonsson i Sjöbo, Torup, kan säkerligen meddela något om Staffan Arvidsson i Sjöbo, en gestalt, som Aug. Bondesson icke lärt känna eller skildrat men som är värd sin skildrare.
Frieri och bröllop.
En del bondpojkar kunde ta den de tycke om, men de blev uppätna av sina närmaste. I Syllinge t. ex. var en änka, och hon hade en son och en dotter hemma. Sonen hade en tös, som tjänte i gårdstugan, till fästemö och gifte sej med henne och. Modern och systern trätte på honom jämt och de var stygga mot henne med. Inga bondpojkar gifte sej med fiskareflickor, så det var ingen släktskap mellan bönder och fiskare här. Nu är det ingen rangskillnad. Bönaman fanns ingen på min tid. Förningar till bröllop. På ett bondställe kom gårdbönder- na med en stor vit säck på ryggen full med mat. Det var 6. 7 siktebrödskakor, ett smörfat, en pannekaka av ris- gryn, ägg och socker samt sockerkaker. Alla hade inte lika. / De skulle ha lite bakforn, för de som stannat hemma skulle ha lite att smaka på. I Syllinge, där jag var som femtonå- ring, kom de näste gårdbönderna gåanes, men de som var längre bort ifrån hade skjutsar. De fick stanna där eller i en gårdstuga över natt. De hade skjutsbönder, som de talt vid att skjutsa sej. De var där förste dan tills det tröt på natten; de skulle komma och hämta dem andre dan på eftermiddagen. Jag var med på ett bröllop i Backa, när jag tjänte i Backa. Det var under jul, 8 dar före jul. Spelemannen på Lahall spelade fiol. Han hade också en flöjt eller klarinett. Han var ingenting annat än speleman. Jag vet inte, vad han utförde för arbete annars. Här var sällan ba- ler, bara vid majestät. Då ungdomen la ihop och dansade på en slåtter backe. Speleman fick betalning. De gick omkring några stycken med flaska och glas och sjöng: "Nu ha vi kallat en speleman, och nu har han roat oss allesamman mä sina strängar å sin fiol. / å tolv shilling på var person." Det las ihop på bröllop pengar, som delades mellan kock och speleman. Kockabränne, det bar till att de var ute andra dan och hämta- de. De finge sej en undervagn och några karlar spände sej för och drog till ett trä och högg ner det. Och en karl med en gammal skinnpäls var skogvaktare. Han skulle sitta på trät, då de drog hem det. Han var la med och skulle visa dem, vilket träd de skulle ta. Då de kom hem igen, blev det spenderat på kockabrännefolket. Där jag tjänte var en piga, som gift sej en sommar. De blandade ihop "kussamara" - det var svagdreck och brännvin. De blev så glada av det. Dansepengar betalte de inte. De var i gårdstugan och dansa- de. Brud och brudgum skulle betala marshalkar och tär- nor, som drog av dem sk om kvällen. En femtiöring i var sko hade både brud och brudgum. De hade inte mer än två marshalkar och två brudpigor. De sa "brudgummens drängar" och "brudpigorna". / Pellen - de hade någon duk, som de höll över dem. Det var pelladrängar och de höll i var sitt hörn, där det förekom. De hade vigseln i hemmet för det mesta på bondställena. Det förekom inte mycket äreportar. Objudna snyltgäster kom in och sköt. Snigare ! Jag var på ett litet bröllop, då syster till min hustru gifte sej. Det kom ett par karlar dit och stannade hele natten, en riktig gam- mal fylletratt och en ung. Den ene var lite släkt där. Den äldste blev liggandes hele natten den tiden vi låg, och när han gick på morron, tog han en flaska med sprit och toppa innanför rocken. Mor till bruden låg i en krik i rummet. "Se efter, han tog en flaska !" sa hon. Det skulle lysas på ny. Torparna på gården och båtsman, där han var gott hållen, var ofta bjudna till böndernas bröllp; de gick ju där så mycket och arbetade.
En liten så kallad Saga från Veddige i
En liten så - kallad Saga från Veddige i Hallands län. Bröllopet i Vabränna ! Enligt sägen har denna berättelse eller kanske rättare sagt saga, utspelats på 1500- talet. Ett bröllop var som bäst i gång på en gård i Veddige socken. Men fram- på kvällen när glädjen stod som högst i tak, och dansen som bäst på-gick Försvan plötsligt bruden i all sin stora å härlighet. Det blev naturligtvis stor bestörtning bland alla gästerna, alla trod- de eller gissade på att bruden säkerligen blivit "bergtagen", det vill säga att nå- got troll eller annan berginnevånare varit framme. Var man vet ju att trollen tycka om och tråna efter guld och silver eller andra dyrbar- heter. Enligt dåtidens bruk och sed skulle en brud bära så många smycken som stod henne till buds. och nu var hon som sagt försvunnen. Bröllopet stod strax före den stora högtid som vi kalla Julen. på julnat- / ten, voro ju enligt gammal folktro, trollen särskilt i värksamhet. Vid Vabränn- bohöjd, hade de där i socknen boende trollen sitt särskilda tillhåll. Flickan eller rättare bruden hade hamnat bland de vidriga fula trollen, vilka höllo henne som fången. Trots sin fångenskap hade hon likväl tillåtelse att vistas några månader i det fria. Brudgum- men kunde nu ej längre sitta få- färig, och tänka på att hans älskade brud vistades i det mörka berget. Utan på jul- natten tog han en skarper springare ur stallet och styrde honom mot trollens tillhåll. På julnatten dansades, bland trollen, verre och vildare än vanligt. Mitt un- der det leken där inne pågick som vildast, fick flickan en aning om att hennes älskade nalkades och gick därför ut, fast bevakad av trollen. Hon hade under den tid hon varit fången hos trollen lärt sig deras seder, därför gick hon nu ut för att varna sin brudgum. När hon nu fick se honom komma fyldes hen- nes hjärta med glädje för att kanske å- ter bliver fri. I nästa ögonblick höll / han in sin eldige springare mitt framför henne så sade hon så tyst som möjligt, "att om trollen bjuder dig något att dricka skall du endast lottsas göra det, ty du skall snart kasta det över axeln annars blir du förtrollad." När trollen nu fingo se mannen, kommo de springande emot honom en av dem bjöd honom att dricka ur en bägare av renaste guld, brudgummen tog emot bägaren men kastade dess innehåll över axeln som flickan sagt, några droppar träffade dock hästen och där dessa träffat föll håret genast av. När han gjort dett ryckte han till sig sin brud och platserade henne framför sig på sadelknappen sedan bar det av i stark fart mot kyrkan. Trollen börgade genast förfölja dem. Men nu var det emeller- tid så att det var ett av trollen som var vänligt sinnade mot människorna, detta troll ropade därför efter honom: "Rid åker den båra å inte vägen den håre för efter honom kommer dånafod." Brudgummen styrde därför in häst rakt över åkern mot kyrkogården, vilken trollen ej / kunde beträda för det var vigd jord. Han hann emellertid inte fort nog utan hälften av hästen blev utan för kyrko- muren, den delen togo trollen. De båda unga människobarnen bleve likväl räddad i på kyrkogården. Här måste de dock stanna tils folket kom till julottan. Över sin glädje över att hava åter fått sin brud, skängte brudgummen guldbbagaren till kyrkan. Efter vad sägen berättar skall det vara samma bägare som finns där än i dänna dag. Denn saga har min moder Ingrid Andersson berättat för mig hon har återigen hört den a min morfar och så vidare. Min moder ar född den 10 okt. 1867, jag själv är född den 8 sept. 1906. (Men kom ihåg att det blot är en saga, således fins ingen fackta for den.) I hopp att Ni kan tyda min slarviga skrivning tecknar med största Högaktning ! Ernst Johansson avs) Årnäs Fack 39 Åskloster
Bygdeorginal
Bygdeorginal En liten levnadsbeskrivning om en Adelsman för 100 år sen hans namn var. Sven Tuvesson (Kvest) han var av Tuvessonska släkten. Det skulle grävas en stor kanal vid Anderstorps fabriker i Lindome. Medan nämnde Inskenör Sven Tuvesson skulle leda hela arbetet der. Det var en fin och skicklig Inskenör och arbetet jick bra i nära ett år men så komm olyckan Det var en dag Inskenören jick och såg upp med arbetarna och det föll ned en stor planka från en 20 a 30 alnars höjd och träffade Herr Tuvesson rakt över nacken så att nacksenan och halskotorna blevo skadade så att huvudet kom till att hänga ner på bröstet och så fick han ha det i alla sina dar han levde till 1880-talet. Olyckan skedde omkring 1825. eller. 1830. Han hadde varit i Lindome så länge så han var skriven der Han ville inte på vilkor att hans rike bröder och Adelssläktingar skulle få reda på honom. Pengarna tog slut flr honom och så kom han på kommunen han blev inte utacktionerad som brukligt var då utan han fick gå omkring i socknen ett dygn på varje ställe. Om dagarna snodde han fiskslängar och metrevar av tagel. Han hadde god lust att gå till någon Sjö å fiska. Der kunde han stå dagen lång. Så kom det en annan tid för honom. Det fans inte Postalion i Lindome utan i nästa socken Elfsåker och så fick Herr Tuvesson gå å hemmta posten 2 gånger i veckan och gå omkring i hela Lindome och dela ut breven men det hände att det var brev som skulle en mil långt och då behölt han breven i sin väska men såg och fingrade på dom ofta med sina smutsiga händer så till sist kunde man inte se adresatens namn. Han tvättade sig aldrig å inte skar naglarna vadan dom väreste så dom likna mycke rovjursklor aldri fick någon klippa håret så det räckte långt ner på röggen. När han skulle si framför sig eller uppåt satte han venstra handen under hakan och lyfte upp huvudet. När han skulle äta begagna han endast ske aldri kniv å gaffel utan tog maten med fingrarna och stoppade inn. När han skulle lägga sig tog han aldri av mer än mössan å Rock dom andre kläderna fick vara på så länge dom hålde men sen fick han andra. Han var spesialist på att laga gamla klockor Mora klockor och väggklockor som sto på golvet. Det jick så till han plocka i ser vart jul och tillbehör sedan lade han det i en stor gryta och koke det en stun sedan tog han upp det å torka så gott han kunde sedan plocka han ihop ijen och så smörja / han med mandelolja så hängde han i lod. begagnade Kanonkulor och stora släggor och så sattes dom i gång och Kvest sto å lysna så sa han nu går klockan lika bra som någon Amerikansk klocka. och så frågas vad han skulle ha för arbetet 3 daler sa han så var det bra. Till sist kom den versta Olockan han hadde varit ute å vandrat hela dagen och kom till stället han skulle bo på sent på kvällen sedan folket hadde lagt sig och då ville han inte knacka på utan jick in i stallet och lade si i en spilta men en av hästarna hadde kommit loss om natten och sparkat honom i huvudet så han låg å var död när husets folk kom dit på morgonen efter, så blev han begraven i Lindome Kyrkogård. Och så var den fine Inskenör och Adelslägtade mannen Sven Tuvesson (Kvest) saga all
Folksägen från Kinnared – en snapphaneepisod
Det är julafton anno Domini 1676. I klockstapeln vid Kinnareds lilla medeltidskyrka ljuder den lilla spröda klockan från 1500-talet, förkunnande att julen, fridsfurstens högtid är inne. Över den snö- klädda nejden vilar en underbar stillhet. Snöflingor falla tätt från en mulen himmel. Överallt rustar man sig att på värdigt sätt taga emot julen, och man söker glömma de oroliga tider man upplevat. Snapphanarna hade nämligen under året företagit svåra härj- ningar i denna trakt, och mord och brand kännetecknade deras väg. Mången bonde hade måst fly från hus och hem och se sin gård gå upp i lågor. Snapphanarna hade t.o.m. sökt göra inbrott i såväl Thorups som Kinnareds kyrkor. De misslyckades emellertid på båda ställena tack vare goda låsanordningar. Å Thorups kyrkas vapenhusdörr syntes märken av snapphanarnas framfart ännu vid tiden för kyrkans rivning 1869. Hårt ansatt av snapphanarna hade kyrkoherden i Thorup, Mag. Sven Ausenius, måst fly med sin familj till en ensligt liggande grotta i Tovaredsberget i Kinnared, varest han en längre tid måste hålla sig gömd, och då han för fienden ej vågat predika i pastoratets båda kyrkor, hade han här samlat sin spridda hjord för att fira Gudstjänst. Tack vare svenska härens ansträngningar, hade man i någon mån lyckats att hejda snapphanarnas vilda framfart, och bland befolkningen började man än en gång att hoppas på lugnare tider; man hyste åtminstone förhoppning om att få fira julen i lugn och ro. Ej långt från Kinnareds kyrka ligger det nämnda Tovaredsberget en naturens allvarliga väktare över helgedomen, och vid bergets fot ligger byn Tovared. Enl. folksägnen var det här, som Riddaren Ebbe Skammelsson fann frid till sin själ, sedan han i en gård i byn fått höra en kysk jungfru sjunga hans visa. Hans bojor löstes successivt, och han avsomnade i frid. Vid den tid, som vår berättelse avser, utgjordes byns manhusbyggnader av s.k. ryggåsstugor av halländsk typ. I Kinnaredstrakten på gränsen till Småland funnos i en del byar hus av småländsk typ. Låtom oss denna julkväll besöka Staffan Arvidssons och hans hustru Ingegärds gård i Tova- red. Framme vid det rikt dukade julbordet sitter det åldriga paret, fader Staffan och mor Ingegärd. Det synes tydligt, att fader Staffan gått ige- nom mycket i sina dagar – det yviga skägget är silvervitt. Mor Inge- gärds kinder äro hopsjunkna – ett bevis på genomgångna svåra pröv- ningar. Ej underligt, om de denna julkväll känna sig ensamma och övergivna, de gamla, som mistat allt, vad kärt de hade på jorden, sina tvenne söner, som fallit i striden för att försvara hus och hem. Efter slutad måltid sätta sig de gamla vid härden, och de sitta för- sjunkna i djupa tankar. Slutligen bryter Ingegärd tystnaden och säger: – Hör, du Staffan, huru mycket har ej förändrats på ett år! I fjol vid denna tid levde våra pojkar; nu äro de borta och för alltid, de, som skulle ha blivit vår ålderdoms tröst. Men det är ej värt att förtvivla. Herren gav och Herren tog, välsignat vore Herrens namn! Vi få tro, att de nu fira julen i himmelen hos Gud!" Mor Ingegärd slutar härvid, och en tår rinner sakta utför hennes kinder. Efter en stund tager Staffan till orda: "Visst är sorgen stor för oss, som mistat våra kära söner, visst ser det mörkt för oss, som luta mot gravens rand att kunna reda oss ensamma. Vad skola vi taga oss till, om snapp- hanarna plötsligt överfalla oss, värnlösa människor och plundra vår gård? Men låtom oss hoppas på Gud, den värnlöses vän och den ende hjälparen i nöden! Må han bevara vår låga hydda för fientligt överfall!" "Ja, må Gud bevara oss," instämmer Mor Ingegärd med en suck. "Tag ned bibeln, som ligger där på hyllan, och läs julevangeliet, Staffan," säger mor Ingegärd vidare. Fader Staffan är ej sen att följa uppmaningen och sedan han tagit ned den gamla bibeln med messingsknäppen, de gamles käraste skatt och ett arv från hänsovna fäder, sätter han sig i högsätet, öppnar med vördnad den heliga boken, tar på sig glasögonen och läser / med klar stämma om Honom, som kommit för att stifta frid på jorden. Sedan han avslutat läsningen, stämmer han upp julpsalmen: "Werdenes Frälsare kom här." Han skulle emellertid ej få sjunga denna kristenhetens kanske äldsta julpsalm till slut. Just som han sjunger sista versen av psalmen höres helt oväntat ett buller av hovslag och vilda skrän ute på gården. Inom ett ögonblick förstår mor Ingegärd, vad som är å färde och full av fasa utropar hon: "Snapphanarna äro över oss! Gud hjälpe oss! Hon hann ej fullborda meningen, förrän dörren till stugan slås upp, och in störtar en skara män med vilt utseende, beväpnade med sina "snapp- hanegevär". Fram med allt, vad I ägen av guld och silver, annars får I se er gård brinna," höres en grov, befallande stämma ropa. "Det skall smaka gott att få sig litet ordentlig julmat. Till bordet karlar! Hit med julbrännvinet, gubbe, genast. Fader Staffan sätter fram ett par kannor hembränt brännvin på bordet till de vilda sällarna, som helt ogenerat slagit sig ned och redan kastat sig i julmaten. Med svidande hjärta plockar mor Ingegärd fram husets få dyrbarheter, några silverbägare och silverskedar, vilka gått i arv inom mannens släkt i flera hundra år och överlämnar allt till sällarna, som ej ens bevärdiga henne med ett tack. Snapphanarna låta icke det fram- satta brännvinet stå orört. "Skål för danske kungen Christian V" ropar snapphanehövdingen, på vilken spriten börjat göra verkan. "Vi skola väl snart få bukt med de svensksinnade i Halland. Nu gäller det bl. a. att till- fångataga prästen i Thorup, Ausenius, som gjort så stor skada genom att spionera i det danska lägret och sedan berätta, vad han hört och sett för Carl XI. Wisserligen är han en trollkarl, på vilken kulor ej ens bita, vi ha ju skjutit efter honom flera gånger men aldrig ha vi lyckats träffa, men nu är hans ödestimma slagen. Jag har utarbetat en förträfflig plan för att få honom i vårt våld. Låtom oss bittida i morgon lägga oss i försåt för honom, då han far hit till Kinnared för att förrätta ottesång. Han skall då ej undkomma!" "Han skall ej undkomma, det är visst och sant," utropa alla i korus. "Men" återtar anföraren, "skola vi ej hitta på något roligt skämt för att fördriva tiden, karlar? Wad sägen I om att hänga gubben här i hans långa skägg?" Förslaget vinner allmänt gillande, och en av de råa sällarna griper fader Staffan om livet, binder ett rep i hans långa skägg och hänger honom i taket. "Försök att rymma, om du kan, gubbe!" ropar man till den gamle mannen, som är ur stånd att göra något till sitt försvar. Stel av fasa åser mor Ingegärd det hemska skådespelet. Hennes hjärta vill brista, när hon ser den misshandel, hennes make är utsatt för. Wad kan hon, en gammal värnlös kvinna göra för hans räddning? Huru befria hemmet från de objudna gästerna? Plötsligt uppstiger en idé i hennes hjärna och snart har hon en plan färdig. Hon går ut i köket, griper tag i mjölkbyttan och be- giver sig ut i ladugården för att mjölka. Sedan hon mjölkat, bär hon in mjölken, ställer mjölkbyttan på en hylla i stugan och passar därvid på att hälla några droppar mjölk på snapphanarnas gevär för att därigenom förstöra krutet. Därefter smyger hon sig ut i mörkret, osedd av snapphanarna, som nu hunnit bliva rusiga, går till stallet, löser "Blacken", och svingar sig, om ock med svårighet, upp i sadeln och rider så i sporrsträck mot Thorup för att skaffa hjälp från en å en ö i Nissan vid byn Ivebro förlagd svensk krigsstyrka under befäl av en man vid namn Tideman, efter vilken holmen i Nissan fått namnet Tidemans holme. En vindbrygga ledde enl. Bexell i hans Hallands Historia o. Beskrivning över till den av Tideman befästa holmen. Genom mörka skogar går mor Ingegärds ritt, mörkret vilar tungt över den snöklädda nejden. Från några vid vägen liggande gårdar lysa några små ljusstrimmor. Framåt går hennes ritt över stock och sten, och snart är hon framme i Thorups kyrkoby. Hon har dock en halvmil igen, vid hennes framkomst fälles den gnisslande vind- bryggan som leder över till Tidemans-holmen, och mor Ingegärd begär att få tala med Tideman själv. Hon införes av en vaktpost in i Tidemans bostad, går fram till honom, där han med sina soldater sitter vid julbordet, önskar dem god jul samt omtalar med darrande röst sin nöd för honom och beder bevekande om skyndsam hjälp. Upp- märksamt lyssnar Tideman till den gamlas berättelse, och sedan hon slutat, tager han i vredgad ton till orda: "Skall man då icke få vara i fred på själva julafton för de fördömda snapphanarna! Det blir väl ingen annan råd, än att vi måste ge oss ut för att tukta dem. Skynda / dig i förväg, mor Ingegärd, så komma vi om en stund till undsättning!" Glad vid tanken på löftet om hjälp beger sig mor Ingegärd på hemväg i ännu skyndsammare ritt än förut. Under vägen uppstå dystra tankar i hen- nes inre. Kanske kommer hjälpen för sent? Kanske hava snapphanarna redan dödat hennes make, kanske hava de redan satt hus och hem i brand? Ängslan griper henne och hon påskyndar ritten, allt vad hon förmår. Då inträffar plötsligt något, som hon länge befarat. Utmattad av trötthet störtar hennes trogne gångare med ens till marken, ur stånd att röra sig ur fläcken. Platsen, där detta inträffat, i skogen strax ovanför nuvarande Brännö fabrikssamhälle, kallas på folkspråket ännu i dag "Blackens skee". För mor Ingegärd fanns ej annat att göra än lämna hästen i sticket och till fots i djup snö tillryggalägga resten av vägen. Hon skyndar sig, så fort benen förmå bära henne, men krafter- na svika, och uttröttad sjunker hon ned i en snödriva. Men den av hen- ne rekvirerade truppen under Tidemans befäl anländer snart och tar henne med sig till bestämmelseorten – hemmet i Tovared. Hon drar en lättnadens suck, när hon ser sitt hem förskonat från eld och brand. Full av fruktan inträder hon i Tidemans sällskap i stugan, under det att truppen omringar huset på alla sidor. Höga snarkningar möta de inträdande. Snapphanarna hava nämligen insomnat efter sitt rus och ligga nu huller om buller om varandra på golvet. Fader Staffan hänger ännu i taket till utseendet livlös. "Han är död," viskar mor Ingegärd. "Hjälpen har kommit för sent." Det första man har att göra är att befria den gamle mannen från hans hemska belägenhet. Sedan detta är gjort, och man baddat vatten på hans panna, börjar han så småningom återfå medvetandet, och full av glädje häröver sluter mor Ingegärd mannen i sina armar. Under tiden hava emellertid snapphanarna vaknat, och yrvakna rusa de upp, gripa sina gevär för att fyra av, men dessa säga blott - - klick klick - - - Omringade på alla sidor av Tidemans-truppen se snapp- hanarna sig nödsakade att kapitulera. Under nattens tysta tim- mar skrider ett dystert tåg ut till Tovareds berg; det är snapphanarna, som föras ut för att avrättas. Galgar resas på bergets krön, och snapphanarna gå en våldsam död till mötes. - - - - - - - - — Anmärkningar: Ovanstående berättelse från snapphanefejden är gjord år 1918 efter numera avlidna Anne-Charlotte Sjölander i Thorup, f. 1854. Sägenmotivet är av mig förlagt till julen – en litterär inklädnad. Namnen å makarna i Tovared uppdiktade, enär sägnen, såvitt jag vet, ej vet namn å dem. Bexell omtalar Tidemansholmen och slottet därå – se nya uppl. av Hallands Beskrivning pag. 113-114. Tideman säges enl. sägnen hava räddat det av snapphanarna hotade hemmet i Tovared. Är eg. ej Tideman ett gammalt sagomotiv à la Ebbe Skammelson? En spjutspets av järn har hittats i senare tid å Tidemans holme, skänkt 1932 till Hallands museum i Halmstad. Om snapphanarnas härjningar i gräns- trakterna berättade min mormor Anna Sara Andersson, f. 1831, död 1932 (f. i Kräkeryd, Långaryds förs.), att folket i byn Kräkeryd måste fly ut i skogen med de få ägodelar de hunno få med sig. En person, som kom i snapphanarnas närhet, blev bunden vid svansen av en häst, som därvid satte av i vilt sken, varvid mannen blev ihjälsparkad. Källa den 4 oktober 1937 Johan Hultskog / Historiska Anteckningar om Thorup av hem.äg. Anders Arvidsson, Fengsed, Thorup, f. 1859, död 1921. Thorups socken är den största i Halland. Av jordfynd, vapen och verktyg av flinta och sten, gives vid handen, att socknen delvis varit bebodd av stenåldersmänniskor, som haft sin näring av de många fiskevattnen och de vidlyftiga jaktmarkerna. När socknen blivit bebodd av vår nuvarande folk- stam, kan icke bestämmas. Redan i femte och sjätte årh. av vår tideräkning voro de flesta av de hemman, som nu äro i bruk bebodda men försedda med blott en åbo vartdera. Denne ägde många huskarlar eller tjänare, som arbetade för mat och kläder och hjälpte husbonden att försvara hus o. hem för rövare, vilka på den tiden voro talrika. För övrigt är denna tid mycket sparsam på sagor och historiska berättelser. Endast jorden och fornlämningar lämna några upplysningar. Därav kan man se, att man kände konsten att göra järn av myrmalm, vilket ses av de slagghögar som finnas i norra delen av socknen. Man har funnit järn- och stål- stycken i dessa högar. Enligt historien skall kristendomen hava befästats i vårt land under loppet av 1100-talet. Vid början av 1200-talet levde en is- ländare vid namn Snorre Sturlasson, som vistades mycket i Sverige. Han var historieskrivare och skald. Efter honom ha vi de bästa uppgifter om samtidens händelser. I början av 1200-talet skrev han om Skara stift, som då omfattade hela Västergötland, hela Värmland och Markerna eller det vi nu kalla Dalsland. Skara stift hade 500 kyrkor på den tiden, vilket är detsamma som nu (?) Väl hava ett antal lantkyrkor blivit borttagna genom socknars hopslagning, men Göte- borg har nu fler kyrkor än Lödöse hade på den tiden (Förf. inräknar tydligen i nämnda summa de västgötakyrkor, som nu tillhöra Göteborgs stift.) Av det förhållandet, att kristendomen redan var befäst i dessa sv. provinser på 1100-talet, kunna vi antaga, att kristendomen även blivit vid denna tid införd i Thorup, ehuru det hörde till det då danska land- skapet Halland och Lunds stift. Enligt sägnen skall i Thorup först ha funnits en träkyrka – var den stått, vet nu ingen. Det kan antagas, att den blivit byggd i slutet av elfte eller början av tolfte århundradet. Däremot vet man be- stämt, var begravningsplatsen under hednatiden och den första kristna tiden är belägen. Denna socknens största fornlämning är belägen c:a 50 meter norr om prästgården invid sjön och består av en av människohand sammanförd jordmassa omkring 50 meter i rundel och omkring 3 alnar hög över vattenytan. För en 50 år sedan var den i sitt naturliga skick och bevuxen med al och buskar av hägg och för övrigt en slät yta. Vid den tiden uppodlades holmen och marken söder och väster om kullen, så att kanten och ytan på brukningssidan något neddragits. Det är besynnerligt, att en sådan fornlämning som en begravningsplats, vilken kanhända begagnats i 1000 år, får behandlas på detta sätt. Sådana fornlämningar få ej rubbas eller ändras enligt lag. Enligt folksägnen skall en drottning någon gång hava rest förbi Thorup och övernattat i Prästgården. Dagen därpå var det begravning på holmen / och drottningen var därvid närvarande och varseblev, att det stod vatten i bottnen av graven. Drottningen framhöll därvid, huru o- trevligt det var att sänka ned de döda i vatten i det att hon pekade med handen upp mot höjderna och påbjöd, att man skulle anlägga begravningsplats däruppe. – Efter många års överläggningar enades slutligen Thorupsborna om att bygga en kyrka av sten, vilken fick sin plats på en höjd 100 meter söder om prästgården, och begravningsplats anlades kring kyrkan och omslöts av ringmur. Året för nämnda kyrkobygge är icke känt, men det tros vara i slutet av 1300- eller början av 1400-talet (sak- kunskapens antagande är nog, att den 1869 nedrivna kyrkan, romansk med smalare 4-kantigt kor var från 1200-talet) De olyckor, som övergått Halland, ha icke i så stor utsträckning drabbat Thorup, emedan gårdarna härstädes oftast ligga av- lägsna i skogen och utan goda vägar, så att fienden ej kun- nat finna dem. Den största olycka, som övergått socknen, tycks digerdöden ha varit. Enligt sägnen skulle, där den uppträtt, hela familjer ha dött ut. De döda ha därvid icke kunnat som vanligt begravas utan ha nedgräfts utanför bostäderna och i kålgårdar- na. Den hemska farsoten torde dock ej hava härjat i hela socknen utan skonat dem, som bodde mest avlägset och hade föga beröring med yttervärlden. I äldsta tider tyckas icke alla hemman ha haft samma namn som nu utan namn efter sina brukare. Så hette Fengsed Udde Nilsgård, Fagerhult = Bengtsgård och Garnvinnebo = Garpedersbo. Vid digerdödens härjning blevo många hemman öde men togos sedermera i bruk av andra personer. Ett hemman blev dock borta för alltid, nämligen Båthult, beläget på nuv. Flatnas utmark. Dess ägor ha delats upp av brukarna av hem- manen runt omkring. En mosse kallas än i dag "Båalta-mossen". Det var tiden efter digerdöden icke vanligt, att man köpte sin gård utan man tog ett ödehemman i bruk eller gick in i skogarna för att rödja sig ett nytt. Under Erik XIV:s tid förde Sverige krig med Danmark, och svenska trupper inryckte härjande i Halland. De bönder, som hade sina gårdar invid Nissastigen, fingo dessa plundrade och uppbrända. För övrigt tycks Thorup hava kommit lindrigt från den krigiska förödelsen. Genom freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 och freden i Roskilde 1658 kom Halland att läggas till Sverige. Den halländska allmogen var missnöjd häröver, ty man var rädd för de krigiska svenskarna och de täta utskrivningar, som skulle följa. Några utskrivningar blevo här icke förrän 1702, 1712 o. 1718. Åren 1668-78 innehades pastoratet av den historiskt märklige Prosten Sven Ausenius, som härstammade från Ås socken i Småland, där fadern var bonde. Ausenius hade studerat i Upsala och varit bibliotekarie hos drottning Christina i Rom. Under sin vistelse i Rom blev han erbjuden kardinalsvärdigheten av Påven men han ville såsom ståndaktig protestant ej mottaga den. Om honom finnes antecknat, att han med färdighet talade de flesta europeiska språk. Under den danska fejden före slaget vid Fyllebro 1676 besökte han förklädd det danska lägret och talade än tyska, än franska, än italienska, än engelska. På grund härav blev han av danskarna ansedd som en trollkarl. Under sina besök i den danska hären gjorde han sig underrättad om dennas ställning och styrka och inberättade detta för Carl XI, som hade sitt högkvarter vid Smålandsgränsen. Av en del bönder hade danskarna blivit underrättade om, att den besynnerlige gästen i deras här var präst i Thorup. Den 15 augusti skickades trupper av danskarna – 140 man kavalleri – till Thorup för att infånga prästen. Tjänste- folket var ensamt hemma i den så kringbyggda Prästgården, då danskarna anlände. Förhör anställdes med tjänarna, och man / frågade, var prästen höll till. Härpå svarade tjänstefolket samstämmigt, att han rest till Kinnared om söndagen och tagit familjen med sig för att hålla mässan men ej ännu kommit tillbaka. Foder bars till hästarna och mat var framsatt på borden, nycklarna sutto i dörrarna, och danskarna läto sig maten väl smaka. För övrigt gjordes intet våld eller röveri. Besöket var troligen väntat. Därefter besökte danskarna Kinnared för att söka efter prästen men förgäves. Han skall hava varit gömd på Tovareds berg. Den 17 augusti om morgonen uppbröto danskarna från Halmstad för att tåga till Skå- ne, och komna ungefär 1 mil söder om staden vid Fyllebro och Kistinge, mötte de General Ascheberg med svenska armens för- trupp, vilken åtföljdes av huvudhären under konungens eget befäl. En förbittrad strid uppstod, och det streds med stor tapperhet å ömse sidor. Danskarna blevo i grund slagna. Det var slaget vid Halm- stad. Bland mera bemärkta prästmän utom Ausenius kan nämnas Prosten Zacris Hell, prost här 1798-1824. Om honom berättas, att han själv icke hade några barn, men alltid hade han fosterbarn i sitt hus, så att hans hus var en uppfostringsanstalt för an- dras barn, dels behövande släktingars, dels torflige oskyldes. Han har såsom människovän, lärare o. ämbetsman inom sin krets berett sig en sent förgäten hågkomst. Det kan om honom antecknas, att han var den förste, som odlade potatis i Thorup och lät uppodla alla kullar och backar i Prästgården i och för potatisodling. Han säges hava delat ut potatis till sina socken- bor och uppmanat dem till potatisodling. Vid början av 1800-talet voro ännu de gamla enkla seder, som varit begagnade i flera hundra år, utan någon förändring i bruk. Kläder syddes i hemmen av hemmatillverkade tyger av kringvandrande skräddare. Även skodon tillverkades i hemmet av kring- vandrande skomakare av hemmaberedda hudar och sulor. Vi böra kanske även tala något om de bostäder, som våra förfäder be- gagnade. Vi börja då med hednatiden, under vilken tid boningshuset utgjordes av en enda stuga, hoptimrad av runda träd och utan något annat golv än marken. Eldstaden var placerad mitt i rummet och be- stod av en stenhäll, lagd på mindre stenar. Röken banade sig ut genom ett hål i taket, vilket igentäpptes med en läm om vintern, när elden var släckt på spisen. Röken har nog icke gått ut, utan att taket blivit rökt och sotigt. Därav heter det om en person, som dog hemma i stugan, att han dog sotdöden, eller, om någon låg sjuk, att han låg på sote- sängen. För övrigt var rummet inrett så, att den ena sidan användes till sängplats, vilken utgjordes av en stock på marken och därinnanför ett lager av torvmossa och halm och överst sängkläder. På den andra sidan var en bänk, där kläder och andra saker kunde läggas ned och för övrigt kunde användas att sitta på. Vid främre gaveln var ett större bord för gästabud och ett par mindre matbord, det var hela möblemanget. Vid 1300- eller 1400-talet tycks en stor förbättring hava inträtt i byggnader och husgerådssaker. Väl bodde man ännu i ryggåsstugor, men dessa voro bättre inredda och tillbyggda vid ändarna med s.k. habor eller härbärgen, som var en 2 alnar högre än stugan och hade loft. Det fanns en förstuga till stugan, som hade en mur på den ena sidan av ler och sten med bak- ugn och spis och takfönster o. trägolv. Sängarna voro nu av bräder. Funnos habbor på båda ändarna av stugan, begagnades det ena till förvaring av säd och matvaror, det andra till förvaring av gång- och sängkläder. Den nu nämnda byggnadstypen begagnades under åtskilliga hundra år och kan räknas som n:o 2, undet att / den byggnadstyp, som användes i hednatiden kan räknas som n:o 1 Där nybyggnader i början på 1800-talet behövde äga rum, användes en ny byggnadstyp. Då byggdes inga ryggåsstugor utan ett loftshus med 9 eller 10 alnars bredd. Denna byggnadstyp kunna vi räkna som n:o 3. – Vid 1800-talets första hälft var det vanligt, att en del av den man- liga ungdomen reste till Skåne för att tröska och därigenom förskaf- fa sig en extra inkomst. Åren 1860-1910 kunna anses innebära en ny tid för socknen. Under denna tid byggdes ny prästgård och kyrka. Den nya kyrkan är belägen omkring 40 meter norr om den gamla. Thorups socken äger nu icke mindre än 11 skolhus – de flesta byggda på senare tid. Dessutom hava vägar anlagts till en stor del av socknens hemman, en del vägar ha förbättrats. Ungefär 80% av socknens hemman ha blivit bebyggda med tvärbreda och tidsenliga hus – manhus och ladugårdar. Åkerjorden har mer än fördubblats och har blivit i många avseenden förbättrad. Det kan sägas, att det varit goda tider under de nämnda 50 åren. Under denna tid har socknen haft stora inkomster av sina skogar, på vilka socknen ägt rik tillgång. Daglöner- na ha stigit från 75 öre och 1 kr. till 10-12 kronor. I materiellt hänseende har socknen gått framåt lika mycket som på 1000 år förut. Dock är det icke i alla avseenden det gått framåt. Kyrkobesökarnas antal utgör nu icke mera än 1/4 av dem, som besökte kyrkan för en 30 à 40 år sedan. Socialismen har vunnit insteg i politiskt och andligt hänseende. Svåra tider tillstunda och hava redan kommit. Från 1914 till slutet av 1918 rasade det stora världskriget, och allting har stigit 3 à 4 dubbelt. I 3 år var ransonering på födoämnen, och t.o.m. på kläder, och folket har icke fått på långt när, vad det behöft. — Ordagrann avskrift av förfs manuskript av Johan Hultskog