Transkriberad uppteckning

Det är julafton anno Domini 1676. I klockstapeln vid Kinnareds lilla medeltidskyrka ljuder den lilla spröda klockan från 1500-talet, förkunnande att julen, fridsfurstens högtid är inne. Över den snö- klädda nejden vilar en underbar stillhet. Snöflingor falla tätt från en mulen himmel. Överallt rustar man sig att på värdigt sätt taga emot julen, och man söker glömma de oroliga tider man upplevat. Snapphanarna hade nämligen under året företagit svåra härj- ningar i denna trakt, och mord och brand kännetecknade deras väg. Mången bonde hade måst fly från hus och hem och se sin gård gå upp i lågor. Snapphanarna hade t.o.m. sökt göra inbrott i såväl Thorups som Kinnareds kyrkor. De misslyckades emellertid på båda ställena tack vare goda låsanordningar. Å Thorups kyrkas vapenhusdörr syntes märken av snapphanarnas framfart ännu vid tiden för kyrkans rivning 1869. Hårt ansatt av snapphanarna hade kyrkoherden i Thorup, Mag. Sven Ausenius, måst fly med sin familj till en ensligt liggande grotta i Tovaredsberget i Kinnared, varest han en längre tid måste hålla sig gömd, och då han för fienden ej vågat predika i pastoratets båda kyrkor, hade han här samlat sin spridda hjord för att fira Gudstjänst. Tack vare svenska härens ansträngningar, hade man i någon mån lyckats att hejda snapphanarnas vilda framfart, och bland befolkningen började man än en gång att hoppas på lugnare tider; man hyste åtminstone förhoppning om att få fira julen i lugn och ro. Ej långt från Kinnareds kyrka ligger det nämnda Tovaredsberget en naturens allvarliga väktare över helgedomen, och vid bergets fot ligger byn Tovared. Enl. folksägnen var det här, som Riddaren Ebbe Skammelsson fann frid till sin själ, sedan han i en gård i byn fått höra en kysk jungfru sjunga hans visa. Hans bojor löstes successivt, och han avsomnade i frid. Vid den tid, som vår berättelse avser, utgjordes byns manhusbyggnader av s.k. ryggåsstugor av halländsk typ. I Kinnaredstrakten på gränsen till Småland funnos i en del byar hus av småländsk typ. Låtom oss denna julkväll besöka Staffan Arvidssons och hans hustru Ingegärds gård i Tova- red. Framme vid det rikt dukade julbordet sitter det åldriga paret, fader Staffan och mor Ingegärd. Det synes tydligt, att fader Staffan gått ige- nom mycket i sina dagar – det yviga skägget är silvervitt. Mor Inge- gärds kinder äro hopsjunkna – ett bevis på genomgångna svåra pröv- ningar. Ej underligt, om de denna julkväll känna sig ensamma och övergivna, de gamla, som mistat allt, vad kärt de hade på jorden, sina tvenne söner, som fallit i striden för att försvara hus och hem. Efter slutad måltid sätta sig de gamla vid härden, och de sitta för- sjunkna i djupa tankar. Slutligen bryter Ingegärd tystnaden och säger: – Hör, du Staffan, huru mycket har ej förändrats på ett år! I fjol vid denna tid levde våra pojkar; nu äro de borta och för alltid, de, som skulle ha blivit vår ålderdoms tröst. Men det är ej värt att förtvivla. Herren gav och Herren tog, välsignat vore Herrens namn! Vi få tro, att de nu fira julen i himmelen hos Gud!" Mor Ingegärd slutar härvid, och en tår rinner sakta utför hennes kinder. Efter en stund tager Staffan till orda: "Visst är sorgen stor för oss, som mistat våra kära söner, visst ser det mörkt för oss, som luta mot gravens rand att kunna reda oss ensamma. Vad skola vi taga oss till, om snapp- hanarna plötsligt överfalla oss, värnlösa människor och plundra vår gård? Men låtom oss hoppas på Gud, den värnlöses vän och den ende hjälparen i nöden! Må han bevara vår låga hydda för fientligt överfall!" "Ja, må Gud bevara oss," instämmer Mor Ingegärd med en suck. "Tag ned bibeln, som ligger där på hyllan, och läs julevangeliet, Staffan," säger mor Ingegärd vidare. Fader Staffan är ej sen att följa uppmaningen och sedan han tagit ned den gamla bibeln med messingsknäppen, de gamles käraste skatt och ett arv från hänsovna fäder, sätter han sig i högsätet, öppnar med vördnad den heliga boken, tar på sig glasögonen och läser / med klar stämma om Honom, som kommit för att stifta frid på jorden. Sedan han avslutat läsningen, stämmer han upp julpsalmen: "Werdenes Frälsare kom här." Han skulle emellertid ej få sjunga denna kristenhetens kanske äldsta julpsalm till slut. Just som han sjunger sista versen av psalmen höres helt oväntat ett buller av hovslag och vilda skrän ute på gården. Inom ett ögonblick förstår mor Ingegärd, vad som är å färde och full av fasa utropar hon: "Snapphanarna äro över oss! Gud hjälpe oss! Hon hann ej fullborda meningen, förrän dörren till stugan slås upp, och in störtar en skara män med vilt utseende, beväpnade med sina "snapp- hanegevär". Fram med allt, vad I ägen av guld och silver, annars får I se er gård brinna," höres en grov, befallande stämma ropa. "Det skall smaka gott att få sig litet ordentlig julmat. Till bordet karlar! Hit med julbrännvinet, gubbe, genast. Fader Staffan sätter fram ett par kannor hembränt brännvin på bordet till de vilda sällarna, som helt ogenerat slagit sig ned och redan kastat sig i julmaten. Med svidande hjärta plockar mor Ingegärd fram husets få dyrbarheter, några silverbägare och silverskedar, vilka gått i arv inom mannens släkt i flera hundra år och överlämnar allt till sällarna, som ej ens bevärdiga henne med ett tack. Snapphanarna låta icke det fram- satta brännvinet stå orört. "Skål för danske kungen Christian V" ropar snapphanehövdingen, på vilken spriten börjat göra verkan. "Vi skola väl snart få bukt med de svensksinnade i Halland. Nu gäller det bl. a. att till- fångataga prästen i Thorup, Ausenius, som gjort så stor skada genom att spionera i det danska lägret och sedan berätta, vad han hört och sett för Carl XI. Wisserligen är han en trollkarl, på vilken kulor ej ens bita, vi ha ju skjutit efter honom flera gånger men aldrig ha vi lyckats träffa, men nu är hans ödestimma slagen. Jag har utarbetat en förträfflig plan för att få honom i vårt våld. Låtom oss bittida i morgon lägga oss i försåt för honom, då han far hit till Kinnared för att förrätta ottesång. Han skall då ej undkomma!" "Han skall ej undkomma, det är visst och sant," utropa alla i korus. "Men" återtar anföraren, "skola vi ej hitta på något roligt skämt för att fördriva tiden, karlar? Wad sägen I om att hänga gubben här i hans långa skägg?" Förslaget vinner allmänt gillande, och en av de råa sällarna griper fader Staffan om livet, binder ett rep i hans långa skägg och hänger honom i taket. "Försök att rymma, om du kan, gubbe!" ropar man till den gamle mannen, som är ur stånd att göra något till sitt försvar. Stel av fasa åser mor Ingegärd det hemska skådespelet. Hennes hjärta vill brista, när hon ser den misshandel, hennes make är utsatt för. Wad kan hon, en gammal värnlös kvinna göra för hans räddning? Huru befria hemmet från de objudna gästerna? Plötsligt uppstiger en idé i hennes hjärna och snart har hon en plan färdig. Hon går ut i köket, griper tag i mjölkbyttan och be- giver sig ut i ladugården för att mjölka. Sedan hon mjölkat, bär hon in mjölken, ställer mjölkbyttan på en hylla i stugan och passar därvid på att hälla några droppar mjölk på snapphanarnas gevär för att därigenom förstöra krutet. Därefter smyger hon sig ut i mörkret, osedd av snapphanarna, som nu hunnit bliva rusiga, går till stallet, löser "Blacken", och svingar sig, om ock med svårighet, upp i sadeln och rider så i sporrsträck mot Thorup för att skaffa hjälp från en å en ö i Nissan vid byn Ivebro förlagd svensk krigsstyrka under befäl av en man vid namn Tideman, efter vilken holmen i Nissan fått namnet Tidemans holme. En vindbrygga ledde enl. Bexell i hans Hallands Historia o. Beskrivning över till den av Tideman befästa holmen. Genom mörka skogar går mor Ingegärds ritt, mörkret vilar tungt över den snöklädda nejden. Från några vid vägen liggande gårdar lysa några små ljusstrimmor. Framåt går hennes ritt över stock och sten, och snart är hon framme i Thorups kyrkoby. Hon har dock en halvmil igen, vid hennes framkomst fälles den gnisslande vind- bryggan som leder över till Tidemans-holmen, och mor Ingegärd begär att få tala med Tideman själv. Hon införes av en vaktpost in i Tidemans bostad, går fram till honom, där han med sina soldater sitter vid julbordet, önskar dem god jul samt omtalar med darrande röst sin nöd för honom och beder bevekande om skyndsam hjälp. Upp- märksamt lyssnar Tideman till den gamlas berättelse, och sedan hon slutat, tager han i vredgad ton till orda: "Skall man då icke få vara i fred på själva julafton för de fördömda snapphanarna! Det blir väl ingen annan råd, än att vi måste ge oss ut för att tukta dem. Skynda / dig i förväg, mor Ingegärd, så komma vi om en stund till undsättning!" Glad vid tanken på löftet om hjälp beger sig mor Ingegärd på hemväg i ännu skyndsammare ritt än förut. Under vägen uppstå dystra tankar i hen- nes inre. Kanske kommer hjälpen för sent? Kanske hava snapphanarna redan dödat hennes make, kanske hava de redan satt hus och hem i brand? Ängslan griper henne och hon påskyndar ritten, allt vad hon förmår. Då inträffar plötsligt något, som hon länge befarat. Utmattad av trötthet störtar hennes trogne gångare med ens till marken, ur stånd att röra sig ur fläcken. Platsen, där detta inträffat, i skogen strax ovanför nuvarande Brännö fabrikssamhälle, kallas på folkspråket ännu i dag "Blackens skee". För mor Ingegärd fanns ej annat att göra än lämna hästen i sticket och till fots i djup snö tillryggalägga resten av vägen. Hon skyndar sig, så fort benen förmå bära henne, men krafter- na svika, och uttröttad sjunker hon ned i en snödriva. Men den av hen- ne rekvirerade truppen under Tidemans befäl anländer snart och tar henne med sig till bestämmelseorten – hemmet i Tovared. Hon drar en lättnadens suck, när hon ser sitt hem förskonat från eld och brand. Full av fruktan inträder hon i Tidemans sällskap i stugan, under det att truppen omringar huset på alla sidor. Höga snarkningar möta de inträdande. Snapphanarna hava nämligen insomnat efter sitt rus och ligga nu huller om buller om varandra på golvet. Fader Staffan hänger ännu i taket till utseendet livlös. "Han är död," viskar mor Ingegärd. "Hjälpen har kommit för sent." Det första man har att göra är att befria den gamle mannen från hans hemska belägenhet. Sedan detta är gjort, och man baddat vatten på hans panna, börjar han så småningom återfå medvetandet, och full av glädje häröver sluter mor Ingegärd mannen i sina armar. Under tiden hava emellertid snapphanarna vaknat, och yrvakna rusa de upp, gripa sina gevär för att fyra av, men dessa säga blott - - klick klick - - - Omringade på alla sidor av Tidemans-truppen se snapp- hanarna sig nödsakade att kapitulera. Under nattens tysta tim- mar skrider ett dystert tåg ut till Tovareds berg; det är snapphanarna, som föras ut för att avrättas. Galgar resas på bergets krön, och snapphanarna gå en våldsam död till mötes. - - - - - - - - — Anmärkningar: Ovanstående berättelse från snapphanefejden är gjord år 1918 efter numera avlidna Anne-Charlotte Sjölander i Thorup, f. 1854. Sägenmotivet är av mig förlagt till julen – en litterär inklädnad. Namnen å makarna i Tovared uppdiktade, enär sägnen, såvitt jag vet, ej vet namn å dem. Bexell omtalar Tidemansholmen och slottet därå – se nya uppl. av Hallands Beskrivning pag. 113-114. Tideman säges enl. sägnen hava räddat det av snapphanarna hotade hemmet i Tovared. Är eg. ej Tideman ett gammalt sagomotiv à la Ebbe Skammelson? En spjutspets av järn har hittats i senare tid å Tidemans holme, skänkt 1932 till Hallands museum i Halmstad. Om snapphanarnas härjningar i gräns- trakterna berättade min mormor Anna Sara Andersson, f. 1831, död 1932 (f. i Kräkeryd, Långaryds förs.), att folket i byn Kräkeryd måste fly ut i skogen med de få ägodelar de hunno få med sig. En person, som kom i snapphanarnas närhet, blev bunden vid svansen av en häst, som därvid satte av i vilt sken, varvid mannen blev ihjälsparkad. Källa den 4 oktober 1937 Johan Hultskog / Historiska Anteckningar om Thorup av hem.äg. Anders Arvidsson, Fengsed, Thorup, f. 1859, död 1921. Thorups socken är den största i Halland. Av jordfynd, vapen och verktyg av flinta och sten, gives vid handen, att socknen delvis varit bebodd av stenåldersmänniskor, som haft sin näring av de många fiskevattnen och de vidlyftiga jaktmarkerna. När socknen blivit bebodd av vår nuvarande folk- stam, kan icke bestämmas. Redan i femte och sjätte årh. av vår tideräkning voro de flesta av de hemman, som nu äro i bruk bebodda men försedda med blott en åbo vartdera. Denne ägde många huskarlar eller tjänare, som arbetade för mat och kläder och hjälpte husbonden att försvara hus o. hem för rövare, vilka på den tiden voro talrika. För övrigt är denna tid mycket sparsam på sagor och historiska berättelser. Endast jorden och fornlämningar lämna några upplysningar. Därav kan man se, att man kände konsten att göra järn av myrmalm, vilket ses av de slagghögar som finnas i norra delen av socknen. Man har funnit järn- och stål- stycken i dessa högar. Enligt historien skall kristendomen hava befästats i vårt land under loppet av 1100-talet. Vid början av 1200-talet levde en is- ländare vid namn Snorre Sturlasson, som vistades mycket i Sverige. Han var historieskrivare och skald. Efter honom ha vi de bästa uppgifter om samtidens händelser. I början av 1200-talet skrev han om Skara stift, som då omfattade hela Västergötland, hela Värmland och Markerna eller det vi nu kalla Dalsland. Skara stift hade 500 kyrkor på den tiden, vilket är detsamma som nu (?) Väl hava ett antal lantkyrkor blivit borttagna genom socknars hopslagning, men Göte- borg har nu fler kyrkor än Lödöse hade på den tiden (Förf. inräknar tydligen i nämnda summa de västgötakyrkor, som nu tillhöra Göteborgs stift.) Av det förhållandet, att kristendomen redan var befäst i dessa sv. provinser på 1100-talet, kunna vi antaga, att kristendomen även blivit vid denna tid införd i Thorup, ehuru det hörde till det då danska land- skapet Halland och Lunds stift. Enligt sägnen skall i Thorup först ha funnits en träkyrka – var den stått, vet nu ingen. Det kan antagas, att den blivit byggd i slutet av elfte eller början av tolfte århundradet. Däremot vet man be- stämt, var begravningsplatsen under hednatiden och den första kristna tiden är belägen. Denna socknens största fornlämning är belägen c:a 50 meter norr om prästgården invid sjön och består av en av människohand sammanförd jordmassa omkring 50 meter i rundel och omkring 3 alnar hög över vattenytan. För en 50 år sedan var den i sitt naturliga skick och bevuxen med al och buskar av hägg och för övrigt en slät yta. Vid den tiden uppodlades holmen och marken söder och väster om kullen, så att kanten och ytan på brukningssidan något neddragits. Det är besynnerligt, att en sådan fornlämning som en begravningsplats, vilken kanhända begagnats i 1000 år, får behandlas på detta sätt. Sådana fornlämningar få ej rubbas eller ändras enligt lag. Enligt folksägnen skall en drottning någon gång hava rest förbi Thorup och övernattat i Prästgården. Dagen därpå var det begravning på holmen / och drottningen var därvid närvarande och varseblev, att det stod vatten i bottnen av graven. Drottningen framhöll därvid, huru o- trevligt det var att sänka ned de döda i vatten i det att hon pekade med handen upp mot höjderna och påbjöd, att man skulle anlägga begravningsplats däruppe. – Efter många års överläggningar enades slutligen Thorupsborna om att bygga en kyrka av sten, vilken fick sin plats på en höjd 100 meter söder om prästgården, och begravningsplats anlades kring kyrkan och omslöts av ringmur. Året för nämnda kyrkobygge är icke känt, men det tros vara i slutet av 1300- eller början av 1400-talet (sak- kunskapens antagande är nog, att den 1869 nedrivna kyrkan, romansk med smalare 4-kantigt kor var från 1200-talet) De olyckor, som övergått Halland, ha icke i så stor utsträckning drabbat Thorup, emedan gårdarna härstädes oftast ligga av- lägsna i skogen och utan goda vägar, så att fienden ej kun- nat finna dem. Den största olycka, som övergått socknen, tycks digerdöden ha varit. Enligt sägnen skulle, där den uppträtt, hela familjer ha dött ut. De döda ha därvid icke kunnat som vanligt begravas utan ha nedgräfts utanför bostäderna och i kålgårdar- na. Den hemska farsoten torde dock ej hava härjat i hela socknen utan skonat dem, som bodde mest avlägset och hade föga beröring med yttervärlden. I äldsta tider tyckas icke alla hemman ha haft samma namn som nu utan namn efter sina brukare. Så hette Fengsed Udde Nilsgård, Fagerhult = Bengtsgård och Garnvinnebo = Garpedersbo. Vid digerdödens härjning blevo många hemman öde men togos sedermera i bruk av andra personer. Ett hemman blev dock borta för alltid, nämligen Båthult, beläget på nuv. Flatnas utmark. Dess ägor ha delats upp av brukarna av hem- manen runt omkring. En mosse kallas än i dag "Båalta-mossen". Det var tiden efter digerdöden icke vanligt, att man köpte sin gård utan man tog ett ödehemman i bruk eller gick in i skogarna för att rödja sig ett nytt. Under Erik XIV:s tid förde Sverige krig med Danmark, och svenska trupper inryckte härjande i Halland. De bönder, som hade sina gårdar invid Nissastigen, fingo dessa plundrade och uppbrända. För övrigt tycks Thorup hava kommit lindrigt från den krigiska förödelsen. Genom freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 och freden i Roskilde 1658 kom Halland att läggas till Sverige. Den halländska allmogen var missnöjd häröver, ty man var rädd för de krigiska svenskarna och de täta utskrivningar, som skulle följa. Några utskrivningar blevo här icke förrän 1702, 1712 o. 1718. Åren 1668-78 innehades pastoratet av den historiskt märklige Prosten Sven Ausenius, som härstammade från Ås socken i Småland, där fadern var bonde. Ausenius hade studerat i Upsala och varit bibliotekarie hos drottning Christina i Rom. Under sin vistelse i Rom blev han erbjuden kardinalsvärdigheten av Påven men han ville såsom ståndaktig protestant ej mottaga den. Om honom finnes antecknat, att han med färdighet talade de flesta europeiska språk. Under den danska fejden före slaget vid Fyllebro 1676 besökte han förklädd det danska lägret och talade än tyska, än franska, än italienska, än engelska. På grund härav blev han av danskarna ansedd som en trollkarl. Under sina besök i den danska hären gjorde han sig underrättad om dennas ställning och styrka och inberättade detta för Carl XI, som hade sitt högkvarter vid Smålandsgränsen. Av en del bönder hade danskarna blivit underrättade om, att den besynnerlige gästen i deras här var präst i Thorup. Den 15 augusti skickades trupper av danskarna – 140 man kavalleri – till Thorup för att infånga prästen. Tjänste- folket var ensamt hemma i den så kringbyggda Prästgården, då danskarna anlände. Förhör anställdes med tjänarna, och man / frågade, var prästen höll till. Härpå svarade tjänstefolket samstämmigt, att han rest till Kinnared om söndagen och tagit familjen med sig för att hålla mässan men ej ännu kommit tillbaka. Foder bars till hästarna och mat var framsatt på borden, nycklarna sutto i dörrarna, och danskarna läto sig maten väl smaka. För övrigt gjordes intet våld eller röveri. Besöket var troligen väntat. Därefter besökte danskarna Kinnared för att söka efter prästen men förgäves. Han skall hava varit gömd på Tovareds berg. Den 17 augusti om morgonen uppbröto danskarna från Halmstad för att tåga till Skå- ne, och komna ungefär 1 mil söder om staden vid Fyllebro och Kistinge, mötte de General Ascheberg med svenska armens för- trupp, vilken åtföljdes av huvudhären under konungens eget befäl. En förbittrad strid uppstod, och det streds med stor tapperhet å ömse sidor. Danskarna blevo i grund slagna. Det var slaget vid Halm- stad. Bland mera bemärkta prästmän utom Ausenius kan nämnas Prosten Zacris Hell, prost här 1798-1824. Om honom berättas, att han själv icke hade några barn, men alltid hade han fosterbarn i sitt hus, så att hans hus var en uppfostringsanstalt för an- dras barn, dels behövande släktingars, dels torflige oskyldes. Han har såsom människovän, lärare o. ämbetsman inom sin krets berett sig en sent förgäten hågkomst. Det kan om honom antecknas, att han var den förste, som odlade potatis i Thorup och lät uppodla alla kullar och backar i Prästgården i och för potatisodling. Han säges hava delat ut potatis till sina socken- bor och uppmanat dem till potatisodling. Vid början av 1800-talet voro ännu de gamla enkla seder, som varit begagnade i flera hundra år, utan någon förändring i bruk. Kläder syddes i hemmen av hemmatillverkade tyger av kringvandrande skräddare. Även skodon tillverkades i hemmet av kring- vandrande skomakare av hemmaberedda hudar och sulor. Vi böra kanske även tala något om de bostäder, som våra förfäder be- gagnade. Vi börja då med hednatiden, under vilken tid boningshuset utgjordes av en enda stuga, hoptimrad av runda träd och utan något annat golv än marken. Eldstaden var placerad mitt i rummet och be- stod av en stenhäll, lagd på mindre stenar. Röken banade sig ut genom ett hål i taket, vilket igentäpptes med en läm om vintern, när elden var släckt på spisen. Röken har nog icke gått ut, utan att taket blivit rökt och sotigt. Därav heter det om en person, som dog hemma i stugan, att han dog sotdöden, eller, om någon låg sjuk, att han låg på sote- sängen. För övrigt var rummet inrett så, att den ena sidan användes till sängplats, vilken utgjordes av en stock på marken och därinnanför ett lager av torvmossa och halm och överst sängkläder. På den andra sidan var en bänk, där kläder och andra saker kunde läggas ned och för övrigt kunde användas att sitta på. Vid främre gaveln var ett större bord för gästabud och ett par mindre matbord, det var hela möblemanget. Vid 1300- eller 1400-talet tycks en stor förbättring hava inträtt i byggnader och husgerådssaker. Väl bodde man ännu i ryggåsstugor, men dessa voro bättre inredda och tillbyggda vid ändarna med s.k. habor eller härbärgen, som var en 2 alnar högre än stugan och hade loft. Det fanns en förstuga till stugan, som hade en mur på den ena sidan av ler och sten med bak- ugn och spis och takfönster o. trägolv. Sängarna voro nu av bräder. Funnos habbor på båda ändarna av stugan, begagnades det ena till förvaring av säd och matvaror, det andra till förvaring av gång- och sängkläder. Den nu nämnda byggnadstypen begagnades under åtskilliga hundra år och kan räknas som n:o 2, undet att / den byggnadstyp, som användes i hednatiden kan räknas som n:o 1 Där nybyggnader i början på 1800-talet behövde äga rum, användes en ny byggnadstyp. Då byggdes inga ryggåsstugor utan ett loftshus med 9 eller 10 alnars bredd. Denna byggnadstyp kunna vi räkna som n:o 3. – Vid 1800-talets första hälft var det vanligt, att en del av den man- liga ungdomen reste till Skåne för att tröska och därigenom förskaf- fa sig en extra inkomst. Åren 1860-1910 kunna anses innebära en ny tid för socknen. Under denna tid byggdes ny prästgård och kyrka. Den nya kyrkan är belägen omkring 40 meter norr om den gamla. Thorups socken äger nu icke mindre än 11 skolhus – de flesta byggda på senare tid. Dessutom hava vägar anlagts till en stor del av socknens hemman, en del vägar ha förbättrats. Ungefär 80% av socknens hemman ha blivit bebyggda med tvärbreda och tidsenliga hus – manhus och ladugårdar. Åkerjorden har mer än fördubblats och har blivit i många avseenden förbättrad. Det kan sägas, att det varit goda tider under de nämnda 50 åren. Under denna tid har socknen haft stora inkomster av sina skogar, på vilka socknen ägt rik tillgång. Daglöner- na ha stigit från 75 öre och 1 kr. till 10-12 kronor. I materiellt hänseende har socknen gått framåt lika mycket som på 1000 år förut. Dock är det icke i alla avseenden det gått framåt. Kyrkobesökarnas antal utgör nu icke mera än 1/4 av dem, som besökte kyrkan för en 30 à 40 år sedan. Socialismen har vunnit insteg i politiskt och andligt hänseende. Svåra tider tillstunda och hava redan kommit. Från 1914 till slutet av 1918 rasade det stora världskriget, och allting har stigit 3 à 4 dubbelt. I 3 år var ransonering på födoämnen, och t.o.m. på kläder, och folket har icke fått på långt när, vad det behöft. — Ordagrann avskrift av förfs manuskript av Johan Hultskog