Transkriberad uppteckning

I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiol- spelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som vil- le byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som all- mänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastå- ende förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vec- ka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på vägg- en – spelade denna av sig själv. – Då gick spelare Lasse bort och skar av fiolsträngarna, – men fiolen fortsatte att spela. – Lasse tog då fiolen och slog den i golvet, så att den gick i många bitar, likväl hörde Lasse musiken – från bitarna. Lasse blev förskräckt, ty han tänk- te, att det var ”den onde” som spelade –. Till slut tog Lasse upp fiolbitarna och lade dem på elden i den öppna spiseln och han hörde hur det spe- lade så länge det fanns något kvar av fiolen. – Han luktade svavel hela dagen i sin stuga. Lasse var vid den tiden en gammal man. Han spe- lade aldrig mer sedan hans kära fiol blivit förvandlad till aska. Lasse dog i mitten av 1800 talet.