Transkriberad uppteckning

1) Julsederna för 75, 80 år sedan. Julstöket brukade börja en 6 eller 7 veckor före jul. Slaktet gick av stapeln först. På större ställen slaktades det en ko och ett par grisar. Slakatren kom på kvällen så att han kunde börja tidigt på morgonen, kl 3 var inte ovanligt och ibland börjades det än- då tidigare. Kreaturen tog man in i köket och slaktade dem där, och då eldades det duktigt i den öppna spisen så att de skul- le se bra. När slaktaren var färdig med sitt så var det fruntim- ren som fick hugga i och göra resten. Det fanns inga köttkvarnar, utan köttet som skulle användas till korv hackades för hand med en yxa på en "hackekobbe" fast det brukade karlarna hjälpa till med. Av blodet bakades paltbröd som sedan hängdes upp på stänger att torka. Korven fick också stoppas för hand, man använde då ett "fjälehorn". Det var gjort av kohorn som sågats av i bitar. Den smalaste delen av kohornet användes till de tjocka fjälstren. Efter slaktet kom ljusstöpningen. All talg efter nötslaktet tog man vara på både bättre och sämre. Och så stöpte man ljus att ha julafton och vid andra högtidligare tillfällen, samt andra som inte var rik- tigt så fina. Det sista som stöptes var en grov tråd som rullats upp på en spinnrull, den doppades talgen och sen rullades den upp på rullen igen. Det användes att lysa sig med när man / gick upp på vinden eller åt andra rum. Sen kom julbrygget, julölet skulle bryggas en månad före jul så att det blev riktigt starkt. Ibland hände det att ölet inte ville jäsa då hade de en massa knep för sig. En del trodde att det var bra att läg- ga ett par salta sillar i ölet, andra värmde en gråsten i brasan, ett annaat bra sättr var att lägga ett par mansbyxor på drickakaret. Det vanliga juldrikat bryggades en vecka senare än ölet, i det skulle det mycket humle och sådant var det alltid gott om, för på varje gård fanns det en humlehage. Sen kom julbaket, det skulle bakas så mycket så det räckte till lilla- jul. Den som behövde baka innan lillajul var utskämd. Det fanns ingen jäst utan man anvädnde bottensatsen från ölet, den kallades jäerl och var ett jäsmedel som aldrig misslyckades. Men man skulle inte an- vända sitt eget utan man gick och lånade av grannen. Det var inte bara till julbaket man gjorde så utan det brukades var gång man skulle baka. Degen sattes tidigt på afton så det var färdigt att börja bakningen vid 12-tiden på natten. Det var många sorters bröd som skulle bakas sambakat bröd, vörtbröd, sirapsbröd å vetebröd. Allt kunde inte hinnas med på en dag det tog flera dagar. Vetedegen var så mycket så mycket att de kunde baka ut en 60 tal små kransar, det användes ej något små- bröd. När det kom främmande skulle de ha var sin sådan krans med sig hem i kjolsäcken. Så bakades det också en sorts julkaka den var rund till formen och mitt på den sattes en liten höna av samma deg som kakan, det brukade vara vetedeg och så gjorde man små ägg också de av deg och satte en bit från kanten på kakan. Den kakan bakades bara till jul, den hörde nämligen till i jul- högen. / Efter julbaket kom städningen. Väggar och tak vore varken målade eller tapetserade, de skulle skuras med sjösand och vit- mossa för att inte bräderna skulle bli flisiga. Så sattes det upp efter taklisterna vad som kallades handkläde, det sista julaf- tons eftm. bars julhalmen in och först då var det jul. Julaftons eftm. var det dopp i grytan med kött, potatis eller fisk och så skul- le julölet avsmakas till julmaten. Julklapparna var en julhög vid varje kaffekopp. Den bestod av den redan nämna julkakan samt smakbitar av de olkia brödsorterna. Och så lektes det i jul- halmen. Sen över julhelgen skulle ölstånkan stå framme på bordet, likaså en hemyst ost. När någon hade ärende till gården fick han eller hon ej gå därifrån utan att ha blivit fängnad, åt minstone med en sup. Då brukade karlarna ta upp sin fäl- lekniv och skära sig en ostbit, var det inte alltför bråttom så bjöds det på kaffe och så vankades det en flätering med sig hem. Men den blev inte alltid uppäten det kunde hän- da att den som fått den gav den till någon annan. Det skulle alltid bjudas på något annars blev julen utburen sades det. Så i helgdagarna var det släktkalas och då var det ett skoj i julhalmen och då lektes det också en massa jullekar. Min mormor har talat om för min mamma att så gick det till i hennes ungdom. / 2) Något om läkekonst. När någon fick finnar eller bölder så skullle de låta varet rin- na ut på en tygbit. Sen skulle de borra hål i ett träd och så lin- da tygbiten om en pinne och sätta den i hålet på trädet då skulle de bli av med det onda. Det nsom sen fällde trädet fick då finnarna troddes det. Men folk var rädda för sådana träd och därför brukade det stå många träd med sådana pluggar i ute i markerna. Mot ont i ögonen ver det bra att ta ett trebent grytjärn och hålla det ena benet på järnet mot ögat och vrida järnet runt tre gånger. För var gång som järnet vreds runt, skul- le den som hade ont i ögat spotta tre gånger genom järnet. Alltså nio gånger med allt. Grytjärn användes i de öppna spisarna att ställa grytor och pannor på. Hade man ont av vårtor så skulle en död stryka på dem. Det tillgick så att en levande tog den dö- des hand och strök med den på vårtorna, så skulle de försvinna. Om barn vore klena och sjukliga så skulle man ta dem med till en gård där någon låg för döden. När den döende då såg på barnet så skulle det bli friskt och starkt igen. 3) Rövarna i Hämrings dal. Hämrings dal är en dalgång som tillhör Veddige och Sällstorps socknar. Och om den finnes följande sägen. För en 200 eller 300 år sedan brukade Valbybönder ha sina svin på ollonbete i Hämrings dal. Vallby är en by i Veddige. Bönderna hade en vallpojke tillsammans som vaktade deras svin. En dag han gick där och och vallade svinen blev han överfallen av rövare tolv stycken. Det slaktade hans svin och honom ville de döda. Han tullade då i sitt vallhorn så det hördes till Vallby och / bad att de skulle komma och hjälpa honom för han var över- fallen av rövare. Han tullade "meg vella de hånga mina swin vella de flånga i Swinakljvuens so flyder i blo"." Och då kom Vallby böndeer ridande på sina hästar och där blev ett blodigt slag som slutade illa för rövarna. Tre av dem blevo dödade och begravda på platsen. De övriga togo till flykten men bön- derna han upp dem vid Våreslätt, inte långt från Hämrings dal, och dödade alla. De flesta av rövarna ligga begravda vid Våreslätt och trakten där omkring. Några särskilda märken var gravarna precis äro belägna finns de inte. Men de tre gravarna i Hämringsdal har man reda på och de äro syn- liga än i dag. Avs; Fröken Ingrid Ericson Drared N:1 Veddige / 1. En sägen om de dödas ottesång i Stamnareds kyrka. En sägen från Stamnared lyder att det för ungefär 100 år sedan eller något mer var en kvinna som skulle gå till julottan. Hon ha- de rätt så långt att gå, därför gick hon tidigt så att hon ej skulle komma för sent. Hon gjorde sig inte så bråttom för hon visste att hon hade gott om tid. Men när hon kom i närheten av kyrkan så var de upplyst. Hon började då springa så fort hon orkade. När hon kom fram till kyrkan så hörde hon musik, som var så vacker att hon kunde inte minnas sig ha hört det spela så på någon julotta förr. Hon skyndade in i kyrkan. Men när hon kom in, fanns där ingen enda hon kände. Hon tyckte det var lite märkvärdigt, men fortsssatte framåt gången. Då satt där en som hon kände iggen, det var en kvinna från en granngård som varit död i två år. Hon gick då fram till hen- ne och frågade varför hon satt där. Hon fick då veta att det var de döda som hade offersång. Men den andra rådde henne att inte stanna kvar inne i kyrkan, utan skynda sig ut. Men innan hon gick ut skulle hom lämna sin kåpa innanför dörren. Hon gick då genast ut och gjorde som den andra sagt. Sen gick hon hem. När kyrk- vakten ssamma morgon kom för att låsa upp kyrkdörrren innan offersångsfolket skulle komma så hittade han trasor efter en kåpa Hade kvinnan stannat kvar på de dödas ottesång, hade det nog gått med henne som med kåpan. (Detta har min farmor berättat, hon var från Stamnared, och hon hade berättat det för min pappa och hans syskon.) 2. En sägen från Digerdödens dagar. År 1350 då digerdöden härjade i Sverge och hela socknar dogo ut, berättas det att i Marks härad i Västergötland endast fanns en ung man som över- levde sjukdomen. Han beslöt då, att vandra nedåt Halland för att se om det inte rök ur någon stuga. Hans mening var då at gå fram där och förena sig med de övverlevande. Men var han gick, var det tyst och öde och ingenstans syntes det någon rök ur skorstenarna. Han fortsatte då att vandra genom Veddige socken och vidare ut genom Ås. Där gick han upp på en kulle och då märkte han till sin glädje att det rök ur en stuga. Han gick då dit. Alla på gården voro döda utom pigan. Hon hade varit sjuk och det var knappt att hon hade orkat göra upp eld i spisen. Mannen stannade då kvar där och de förenade sig och efter dem skall det halländska folket härstamma. Gården fick namnet Paradis eller som det nu kalla Pardis. / 3. Kyrkoruinen i Sällstorp. Veddige, Ås och Sällstorp är ett pastorat och om Sällstorps kyrka finnes en sägen. Att när kyrkan skulle byggas blev det tvist om var den skulle ligga. En del personer ville ha den där den nu ligger, andra ville ha den mitt i socknen. Man belöt då att spänne två oxar för en vagn med en sten på. De fick gå själva utan körsvenn och där de stannade skulle kyrkan ligga. De stannade ungefär mitt i socknen och då blev man ense om att kyrkan skulle byggas där. Man forslade dit sten och så började man att bygga. Men allt som byggdes upp på dagen blev nedrevet under natten. Folket trodde då att det var onda andar som revo ned vad de byggt, därför vågade man inte fortsätta att bygga på den platsen. Utan de började istället bygga där kyrkan nu ligger, där gick det bättre kyrkan blev buggd och un- der tiden som den byggdes blev det ingenting fördärvat under nätterna. Därför trodde man att kyrkan hade tur med sig. Och alla brudpar inte bara i Sällstorp utan i socknarna runt omkring brukade offra till kyrkan. Men ruinen, eller som det kallas kyrkoröset, efter den först påbörjade kyr- kan finnes kvar än i dag. Det berättas nämligen att det var en person som tänkte forsla undan stenen och olda upp marken. Men han blev aldrig färdig. Han hade bara börjat att arbeta så blev han van- sinnig och sen har ingen vågat röra någonting där. Avs: Fröken Ingrid Ericson Drared N:1 Veddige