Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Lekar.
1. Nu ä dä jul igen, Å nu ä dä jul igen, Å julen räcker te påska. Dä va inte sant, Å dä va inte sant, För där emellan kommer fasta.
Grödan.
Grödan. Om det är stjärnklart om nyår, blir det bra bönor under året. Vill man veta hurudan gröda man skall få, skall man julnatten gå till tre kyrkor och skrapa "simen" (spån) av klockorna. Sedan går man samma natt ut på sina åkrar och får då se det kommande årets gröda. (Den avskrapade "simen" an- vändes även som botemedel mot engelska sjukan (Givsa) hos barn) Om djuren. Ger man inte sparvarna deras "foglanek" till jul så äta de sedan / upp säden på fältet innan den kom- mer till ladan. Julafton skall man ge korna mera foder än vanligt, så räcker fodret bättre till under året. Oxen säger: "Får jag blackehö att äta och lervatten att dricka å ska jag dra så jorden ska spricka." En nu åttiofyraårig man, K. såg på en gång när en "klok" skulle bota en häst för någon åkomma. Han kröp över och under djuret mumlande något som ej kunde uppfattas av de övriga, varefter han gav häs- ten ett pulver _ K. visste ej vad det var. Ett sätt att bota sjuka djur var att lägga ett täcke över djuret och lämna en / fläck bar. På den fläcken lades krut, som antändes, varefter djuret borde bli friskt. De flesta sjukdomar hos djur - lik- som människor - ansågos uppkomma därigenom att någon "satte på" resp. objekt det onda. Ville man veta vem som gjort detta, skulle man tända upp en eld i en korsväg kl. 12 en natt, så måste den skyldige komma dit.
Djävulen
Jag skulle gå till en bekant och hämta julahalm och svinhu- vud, som jag köpt. Det var dagarna före jul. På vägen hälsade jag in på en karl, som stod i fönstret, men karlen hälsade inte tillbaka. Jag kom till en bäck, som inte var bredare än en aln. Jag skuttade över men blev i bäcken. Jag hade bara hoppat två decimeter. Dan därpå träffade jag mannen, som stått i fönstret. "Vem hade du i följe, när du gick till Johannes i går," sa han. "Ingen," sa jag. "Det gick en svart gubbe vid din sida." – "Det var märkvärdigt. Då var det han, som ryckte mig i rocken, så att jag inte kom över." Själv hade jag ej sett något, men den andre och han var en sådan, som inte ljög. I Danmark såg jag ett svart odjur en gång. Det sprang så fort som blixten. Jag kunde i alla fall följa det bra långt på en ås. Jag hade varit i byn och roat mig. Det var vid midnattstid och jag gick vägen fram. Jag mötte en skjuts med ett par hästar för. Det / gick en man vid var sida om släden. Den hade bjällror. Jag stanna- de och de hälste och hålte. "Var är vi. Vi vet inte, om vi är på vä- gen eller inte," sa de. "Ni är på vägen så visst som jag är det. Det är bara fem famnar till närmsta gård. "Men just då visste jag inte, om jag var på vägen eller inte. Jag blev bekymrad och strök med fötterna utmed marken. Det var något galet. Det fanns en torvmosse intill, det visste jag, och jag var rädd att stupa. Pla- dask låg jag i marken. Jag kände mig skakig i hela kroppen. Men sen såg jag både väg och allt. När jag titta åt sidan, såg jag ett djur springa. Jag var lite rädd att gå förbi.
Krigare och soldater.
Båtsman Regelbom var kyrkväktare i många år här i Ås. Han grävde inga gravar. De fick gå några stycken av båralaget och ringa och grava. Båralaget omfattade De- reslätt, Lindås och Rörvik. Förr var bägge rotarna ihop i ett tjugotal ställen. De som skötte ringningen måste gå i förväg. De som skulle gräva fick en flaska brännvin och bröd med sej. Folk hjälpte varandra mera förr än nu, de kom med forn till begravningarna: smör, bröd, fåra- lår, ostkaka, brunost, vetekrans och småbröd. Jag kommer gott ihåg båtsman Lindelöf. Han gick i- kring dagarna före jul och bar upp sin julakost: två ka- kor bröd och en bit av julslaktet. Han hade ko själv på torpet. Rotebönderna fick sköta hans jordbruk, när / han var i Karlskrona. Den siste Lindlöf var ungkarl och bodde hemma hos sina föräldrar, som var torpare till "Sämbers" - fadern gjorde tolv dagsverken om året för å- kern, kålhagen, kilen och boplatsen. Allt är borte nu. De gamle hade släktingar i Amerika och reste över dit, och då blev Lindelöf husvill. Han begärde avsked och for till Amerika, han också. Han var rejält kommen ifrån båtsmansregementet. Fadern hade skött båtsmanstorpet åt (den siste) Linde- löf. Stugan flyttades till en kile vid Lerhåla i Torpa. La- dan arrenderade Dadde-Kalle i flera år, men så blev den ock- så riven.
Krigare och soldater
Den gamle båtsman Lindelöf minns jag inte, men han son, som blev efter fadern. Men så gifte han sej med en piga och reste till Amerika. Båtsmanstorp var Darekullen. Stugan och lagården är borta nu jorden är lagd till Jöran Bengtssons. Det var en båtsman i var rote. En båtsman i Lindås hade de ihop med Västra Derome. Båtsman Sandback bodde i Derome. Båts- man skulle alltid vara gäst på begravningar och kalas hos sina rotebönder. Och på båtsmannens begravning skulle alla rotebönderna vara med. Den siste Lindelöf var inte son till den gamle, men han var gift med en dotter till gamle båtsman. Han kallades Lindelöfs Inga Britta. Jag var med pappa en dag och skjutsa båtsman till Varberg, när han skulle till Karlskrona. Då var det fullt med båtsmänner / i stan. De skulle gå med ett fartyg sjövägen till Karlskrona. Som- ma var fulla, andra var nyktra. När de kom tillbaka till Varberg, fick rotebönderna åka dit och hämta dem. Jag minns som barn att båtsman kom före jul med en stor säck. Han skulle ha bröd och kött i säcken och så fick han peng- ar också. Han tog ett par supar på en flaska. Han var en ganska otrevlig person, det var aldrig någon, som tyckte riktigt om´en. Han nytta inte att gå i kyrkan. Kyrkväktare Regelbom hade varit båtsman. Han gick om- kring efter sin kost, bestämt antal kappar råg på varje ställe. Hemma skulle han ha två kappar och traktering. August Johansson. Gamle Lindelöf dog på 1870-talet. Jag var 10-11 år, då han begravdes. Skotorn var en gammal båtsman i Nazaret, som drog ut tänder. Han hade en krok och en kniv.
Agnes Johansson
Div. prat. Linberedning m.m. Tjänstefolkets bostäder. Tjänstefolkets bostäder. Eldstäder m.m. Från barndomen. Som tvätterska. Eldstäder. Gamla saker m.m. Diverse. Tvätt. Bränsle. Div. Syskonbarn. Tvätt. Div. prat. Bränsle. Syskonbarn. En speleman. Krigstiden. Soletter. Sonens militärtjänst m.m.
Vårarbete.
När våroxen glimmade, skulle de börja arbeta på jorden. När enebusken blommade i rök. När den sortens enebuskar, som har långa gaddar, rök, då skulle de så havren, och när den med de korta gaddarna rök, skulle de så kornet. Åkrar kunde bli förhäxade; trolla har makt te dåj (dem). De gömde bröd och öl från julen och åt och drack på långfredagen; då skulle kreaturen också ha av det. Säaskäppa var flätad av halm. Påsen eller säcken med utsädet fick de inte sätta på en ren, utan den skulle stå på åkern i mullen, annars blev det ingen säd. Man skulle läsa en bön, innan man började så, och en annan, när man sått färdigt. De plöjde med en stor gammal åsplog och hade två, tre par häs- tar för. Då skulle en karl gå ijämte med en spade och vända / plogtorvan irätte. Han kallades fläskakärn. Det var när agerfall skulle upp ett sådant kalas. Likadant när gödseln kördes ut och när de gick i môsen och klappade. De gjorde baltongar och la´ i gödseln - fruntimmerna stod i dynge- stan och lassade på åt karlarna, och de kunde smyga in en balt- onge i lasset - det skulle betyda, att karln skulle få en oäkting. Det allra sista i dyngestan skulle inte tas. De fick inte lov att skyffla gödselbrunnen ren. Det lades ihop till en liten hög av det sista, helle finge de aldrig nån gå sen. Obesådd fläck i en åker kallades för lönfjärje. Var det en stor lönfjärje, skulle någon av de äldre i gården dö. Hade det blivit en lönfjärje, skulle allt folket dit och titta på den. Gick man till grannens åker och sopade stenar där, fick han ingen säd det året.
Forna förhållanden.
Det var så dåligt förr med allting. När prosten Svensson kom till Frillesås (1875), så var där tre gamla karlar, hedning- ar som aldrig hade läst men hade fruntimmer och låtsa- des de var gifta och hade stora barn. Svensson led inte detta. De fick gå till honom och läsa och fick nattvarden, och sen gifte han dem. De hade torp alla tre. Den ene hade fått en änka, som hade ett torp. Sammedant med en annan. Fruntimrena var födda i Frillesås alla tre och hade läset alla tre. Ena var lite konstiger, ja de var schantia fruntim- mer alla tre. Det var en gubbe, de kallte Fjällen, för han bodde på Fjälla. Han gick och tiggde. Han sålde bröd och sugel, om han in- te orkade äta upp allt, han fick. Han kom till Vege (Veddige) prästgård dagarna före jul, och där fick han / mat. Frua gav honom bröd, smör, ost och mjölk. "Jag har varit på Frillesås prästgård", sa Fjällen, "och där fick jag sex slag. Där är snällt folk. De ä gudfruktiga." Hans pojkar ginge till Amerika, och de skickade så mycket pengar till honom. De mesta, som reste till Ame- rika, fick det bra, men många fick det dåligt. Rallare. De vöre la från Småland allihop rallare. De var la bra folk, men det var ju nåt å vars (något av varje slag). Här var en som var föreståndare då de byggde rälsen vid Rågelund. Han hette Gustavsson. Han var allt Göteborg. Han blev gift med en bonnadäga här. De ha- de tre barn. Dem fick socknen ta, för han gick ifrån dem En som for till Amerika men han kom hem efter några år och blev gift i Pattegårn. Han heter Axel.
Bönder och tjänstefolk
Herdar. Hôrlinge - det var ofta en ordentlig pojk eller gubbe. Somliga gick med en vakt får, andra med en vakt nöt; en del kunde gå valle med bägge slagen. Det var dels för att vakta dju- ren för rovdjur, dels för att sköta om att de stanade, där de skulle vara. En stor hund rände ikring dem och körde ihop dem. Hörlingen skulle börja när vårn var ågjorde i maj och gå ute till förste oktober. Han fick börja tidigt på morron och komma hem sent, skulle vara ute sexton timmar. Han hade mat med sej i en mattornist, eller och gick de till honom med mat. Han förde hem kreaturen för natten ibland, eller de ha- de en lada, som de band in kreaturen i, och en annan bred- vid till fåren. Hörlingen hade en lur, som han blåste i. Var då kreaturen i drift, stoppa´ de upp. De var så skallvana, så. I öronen på fåren hade ägaren sitt märke. Ibland var det olika / hack eller hål, som gjordes med en nyckel; dörslag kallades det. Korna hade märke i härla i ryggen mellan skulderbladen Hôrlingen skulle ha något visst i pengar i månan; de fick be- tala efter om de hade djur. De kunde komma från andra trakter; många var uppifrån Mark. Vid Olsmässe gick många till Kungsbacka och stod och bad bönderna, att de skulle leja dem. Hôrlingen fick komma om jul och då fick han "sul å kaka", väldiga saker, för de var alltid snälla mor hörlingen. Fläsk, kött, korv och bröd fick han så mycket, att de måste ge ho- nom skjut hem med det. Medan hörlingarna gick vall, gjorde de arbeten åt sej. Somliga band strumpor, andra flätade stråhattar av råghalmspigor.
Ivar Emanuelsson
Från barndomen. Vårbruk. Sådd. Torvtäkt. Slåtter. Skörd m.m. Torvtäkt. Halmtak. Slåtter. Tröskning. Tröskning. Bränsle. Jul. Fiske. Bak. Bakugn. Sotning. Fiske. Tvätt. Dialektord. Ord ur dialekten. Ord ur dialekten. Ord ur dialekten. Ord ur dialekten. Märkesdagar. Lin. Kvarnar. Torp och torpare. Kvarnar. Torp och torpare. Kattunga kyrka m.m. Torp och torpare.
Gamla märken angående väderlek m.m.
Sådant som nyårsnyet var sådant skulle 3 ny bliva. Blev nyårsnyet kallt med mycken snö blev det 2 likadana till. Blir julen mild och regenväder betydde det kall påsk, ett ord- språk "julasommar Påskavinter". Om man ej hade foder till kreaturen korsmässe- veckan kvittade vad de fått hela året. Korsmässe veckan var från den 3 maj en vecka framåt. Ofta kan den veckan bliva kall om kreaturen då ej få foder utan måste gå ute förstörar det dem så att de blir magra och utsvultna. Sjusovaredagen den 27/7. Om den dagen blev regnig skulle det bli regn i sju veckor framåt men Olov dagen "Olsmässa" den 29/7 om den blev strålande vacker borttog den vad sjusovaredagen förstört / Om både Olssmäse och sjusovaredagen blevo regniga då blev årets gröda förstörd ty 7 veckor framåt är just skördetiden. "Olsmässokrok" är svår att taga an, den gamla rågen är slut den gamla potatisen lika, de nya ej färdiga matförrådet litet. Därför sa- des Olof är en svär kar (karl), det betydde den gamla tidens Olov den 27 juli. Bartolomeus den 24 augusti. Blev ofta ### kallades Bartolomeus "tröskekarlar". Rötmånadens början den 23 juli, slut den 24 augusti. Weckoräkningen i våren börjar den 12 april sedan räknas först tolvte veckan så elfte veckan så tionde veckan så nionde veckan o.s.v. Linet skulle sås den 17 o 18 maj, i sjunde veckan eftter veckoräkningen. Vårrågen skulle sås den 28 o den 29 april i tionde veckan eftter veckoräkning- en. Kornet skulle sås i skette veckan, i åttonde veckan skulle ej nogot sås eller läggas i jorden. / Mickelsmässanafton skulle folket i gårdarna skynda på att få in kreaturen så tidigt som möjligt den som blev först där med fick först in sin gröda.
Husligt arbete.
Spinning och vävning av lin. Linspånaden började först efter jul. Men så snart Knut var förbi, så kommo spinnrockarna fram. Och sen arbetades det både bittida och sent. Först spann man de sämsta linet, som kallades grovblår (-blånor). Allteftersom det spanns, vävdes det. Grovt blev ty- get, men det användes också ensdast till säckar. Des- sa såldes genast. Det gällde nämligen att skaffa pengar till kronoskatten. Den skulle alltid ut i början av februari, och det var inte roligt att kom- ma på restlängd. Säckarna brukade betinga ett pris av 6 á 7 daler stycket. Sedan säckaväven var slut och skatten kla- rad, togo kvinnfolken ihop med de finare linet. Arbetet måste utföras väl, annars blev tyget ojämt / och svårsålt. När spånaden var färdig, skulle garnet blekas medelst upprepade bykningar. Luten skulle nöd- vändigt kokas på bokaska (aska efter bokved), någon annan aska dugde inte. Efter sista byken häng- des garnet på stänger ute på lämplig plats, så att vårsolen riktigt kom vid att skina på det och bleka det. Sen vävdes det med kläm. Det arbetet började i slutet av mars eller början av april. Det skulle vara avslutat, innan vårarbetet tog vid. Väven blektes, sedan den var färdig. De långa vävräckorna lades ut på någon lämplig "aikra" (gräsbevuxen åker). De fick inte ligga ute om nätterna, ty då blev det gärna en del gula fläckar, som voro svåra att få bort. Var väven blekt, skulle den bykas och där- efter sköljas upprepade gånger i rinnande vatten. Slutligen skulle den manglas. Förfärligt tunga / och tungt gående stenmanglar funnos här och var i gårdarna. Gick allt väl, så lågo massor av vävar färdiga både här i Landa och i grannsocknarna att köras till Larsmässemarknaden i Göteborg.
Skämtsagor.
Det var en pojk, som hade tre fästemör, och han visste inte, vilken han skulle ta. De visste inte om varandra. Så hittade han på att han skulle lägga sej sjuk, men först bar han in så myc- ket bråte han kunde få tag i och ställde på golvet i rummet. När den första fästemön kom, sa´ han: "Jag har så mycket bråte här". Då sa´hon :"Jag ska la tränga mej fram", och hon fick undan så pass mycket, så hon kunde komma fram till honom. "Är det någor du önskar dej ?" frågade hon. "Ja, om jag kunde få en kaka av deg, som är skrapad ur ett tråg", svarade han. "Det kan du få av mej, för vi skrapar inte tråga så väl", sa tösen. Sen kom den andra fästmön och hon gjorde på samma vis som den första och svarade nära på likadant. Och till slut kom den tredje. "Jag har så mycket bråte här", sa han. "Ja, det är sånt som kan bli gott att ha," sa´ hon och röjde undan en del varligt, / så hon kunde komma fram till sängen. "Önskar du dej något ?" frå- gade hon. "Ja, om jag kunde få en kaka av sån deg, som är skrapad ur ett baketråg, så skulle jag snart bli frisk," svarade han. "Nej, antingen du blir bra eller inte, så kan jag inte ge dej någon sån kaka, för vi skrapar tråget var gång vi bakar, och så tvättar vi det var jul", sa hon. Den tösen gifte han sej med. En tös hade en fästeman, som kom och hälsade på i hennes hem. Han gjorde sej till att hon var så fasligt rask. Hon la´ på sju höraknippor på rocken. "Varför lägger du på så många ?" frågade fästemannen. "Så pass lägger jag av varenda dag", svarade hon. Han smet sig till att stoppa in hennes kistenyckel nederst i rockahuve´t. Nästa lördag, när han kom, frågade tösen, om han kunde säga, vart hennes kistenyckel hade tagit vägen. "Har du inte spunnit ?" sa han och gick och tog fram nyckeln.