Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittror
I Östergötland var de förfärligt vidskepliga. De tala' om att de skulle försona sej med vittrorna, sa de. Det var något slags väsen, som inte kom överens med folket.
Skatter
Vid södra änden av Näsåsen åt Näsudden till finns en håla som kallas kettelshåla. Här skall en kop- parkittel ligga. Den är full i pengar. Sju sambröder var där en gång och skulle ta upp den. De hade den vid ytan, men just som de hade den och skul- le ta den i båten var det någon av dem som pratade. Då gick det ena örat av kitteln, och han försvann i vattnet. Folk påstår, att de sett, att det glänst i kitteln vid blitt väder. Inen har rått med att ta upp den. Di påstod att havsfrun hade fått makt över den.
Offerkastar.
Kast där särskilda händelser tilldragit sig. Vid Mörtebol i Tösse socken vid en gammal smedja fanns ett vål. Det var redan borttaget i min barndom men min far kom väl ihåg det. Där kastades en sten eller pinne, då man gick förbi. Den högen kallades för vål. På den platsen skulle ett mord ha skett. Det var den gamla sägnen. Det var mest sten som kastades. Att kasta (kaste på vål). Om kastandet hade någon verkan, vet jag inte. Men en sten skulle kastas för att ett brott hade skett där. Det var att kasta sten på en dålig människa. Men kastade vid vilken tid på dygnet man än passerade. Endast på bortvägen. Platsen ligger en fjärdingsväg utanför Åmål.
Kasthögar
Strax intill landsvägen i Tuvedalen fanns en sten- hög i min fars ungdom. När de for förbi där så gick det inte an än att kasta en sten eller en pinne på den högen. Om en kom nattetid och inte gjorde det, så kunde en bli stängd av sådant en ite ville se. Men en skulle kasta där om dagen också för att en skulle vara säker. Eljest kunde selpinnarna hop- pa ur, ena hjulet falla undan eller fick en annan otur. - Det hade varit slagsmål där, och en blev liggan- de ihjälslagen. - Högen kom bort.
Kyrkor
Min far (f.1816) hade hört en sägen, att inte folk här kunde förlikas, när de skulle bygga kyrkan. Den ena parten ville ha henne stående på en plats och den andre på ett annat. När de inte kunde enas, så beslöt de att di skulle spänna ett par oxar för en stock, så manade de på oxarna. Ock där de stan- nade första gången skulle kyrkan stå. De gick inemot sjön och där byggdes kyrkan. Både kyrkan och klockstapeln byggdes av trä. Hon skall ha stått på samma ställe som Åmåls ödekyrka nu står.
Folktro. Svartkonst.
Då berättaren i sin ungdom hade tjänst i Ängeboda i Torrskog, var han en kväll i redskapsskjulet för å ordna med en del kördon å sånt. I ett hörn låg en hög mä halm, å då han letade efter något redskap, kom han att gräva igenom denna. Han hittade då ett "hästben" i halmen. Detta tog han sedan mä sej in å visade för husbonden, som blev mycket förskräckt å sa: "No kommer olöcka te vårt hus." No va dä så, att en granne hade haft en häst som blivit sjuk å dött, å dä var denne granne som gömt hästehoven i redskapsskjulet. Han velle på dä sätte bli åv mä olöcker på sin boskap. Man trodde, att om ett kreatur blev sjukt å dog å man tog ett "ben" (lem) av kroppen å bar över till grannen eller någon annan, denne ovetande, så slapp man sedan vidare olöcker mä sin boskap. Dessa fick i stället / grannen. Något år senare miste också berättarens husbonde sin häst, genom att den sprang emot en upptagen, stor stubbe och en av dess rötter trängde in i buken, så att hästen måste nedslaktas.
Hantverkare (Hästslakt)
Den som slaktade hästar kallades "puke". Det var en särskild person till detta yrke. Någon fattig vanligen, som åtagit sig detsamma. Han var också illa ansedd och be- möttes med stor avsky. En hästepuke var man i allmänhet rädd för och isynnerhet barn hade stor skräck för honom. Elaka, olydiga barn brukade man hota med, att sända efter hästepuken och det hjälpte också i vanliga fall. Hästkroppen grävde man ned. Inte ens huden togs tillvara, tror meddelaren, men därav har han intet säkert minne.
Husdjur
Den dag då kreaturen första gången släpptes på bete, var det lite festligt för vallgossarna. Man fick då som mat- säck riktiga smörgåsar av vetebröd. Om hôlengen så träffade några andra vallgossar, bytte man matsäckar med varandra, var- efter man satte sig ned och kalasade. Kvigor gavs på den dagen sina namn. Det gick så till, att man höll i svansen på kvigan och gav henne ett eller flera rapp med ett rönnspö, i det man högt ropade det hon skulle heta. Man gav henne också några rapp för att hon skulle bli lydig och snäll under sommaren.
Vallning
Eftersom man förr inte hade sina skogs- och utmarker inhägnade, fick man valla sin boskap. Till detta lejde man vanligen en vallgosse, s.k. "hôleng". Även flickor kunde vara "hôlenger", men för det mesta var det gossar. Meddelaren har också själv varit vallgosse, både i sin hemsocken och i Håbol. Han började vid 8 års ålder och höll på därmed tills han var 12 år, alltså i 4 somrar. De två första åren var han på hemmanet Myren i Håbol och de två sista på Knutrerud i Torrskog. Det var både kor och får, som han vallade, men mest får. Dessa kunde vara upp till fyrtio stycken ibland, då han var på stället i Håbol. Det var så, att de som hade ont om bete på sina gårdar åt boskapen, lejde bort en del av dessa, åtminstone fåren, på bete. Och det var sådana som husbonden på Myren hade. De får, som man lejde bort på det sättet, kallades "kamme- får (?)." Till Myren kom han i slutet av maj månad, så han med detsamma / började valla, och var där till i oktober. Då slutade man också vanligen med vallningen, och boskapen fick gå på bete på vallarna. Vid halv 4-tiden på mornarna gick han upp och vid 4-tiden drev han boskapen till skogen. Och så "gätte" (valla kallades "gäta") han dem där till 12-tiden, då han drev dem hem till fähuset, där de skulle "stå på bås" till kl. 4 på eftermiddagen. Under denna rast fick han sysselsätta sig med litet av varje, hemma på gården, såsom stå på lagårdsbacken och hacka granris till strö. (Som strömedel i ladugårdar och i övrigt till att blanda upp göd- seln med, använde man hackat granris.) Sedan drev han dem åter till skogen och höll där på till solnedgången, då han drev dem hem till fähuset för natten. Detta var den dagordning han hade. Med vallningen gick det bra, men man fick vara vaken och på- passlig, så att kreaturen ej kom in på andras ägor. Varg fanns inte då, så med den saken var det ingen risk. Men man blev sömnig frampå förmiddagen och ibland lade man sig under någon gran och somnade. Men det fick vara en kort stund, ty kreaturen kunde då passa på och smita in på andras marker. I allmänhet började en hôleng sin tjänst vid 7-8 års ålder, säl- lan äldre. Men han kunde hålla på att valla, tills han var / ända till 20 år. Med maten var det dåligt första året, men det blev bättre året därpå. Detta gäller den första platsen. På morgonen fick han sur mjölk och en liten klick havremjöls- gröt. Som matsäck på förmiddagen hade en liten bit kaka (av råg- och havremjöl) och en bit "spekefläsk". Inte någon våtvara fick han med sig, utan fick dricka vat- ten i skogen. På middagen var det potatis och en sillbit samt sur mjölk. Sedan fick han ingenting förrän på kvällen, när han kom hem. Då var den vanliga rätten lika med frukosten. I lön för hela sommaren hade han en uppsättning kläder, rock och byxor av vadmal, samt ett par kängor av smorläder. Någon särskild utrustning hade han inte, annat än ett "vallhorn", som han blåste i någon gång, då han tyckte det blev långsamt. Men han berättar att man förr, då det fanns vargar, hade "bockhorn" och tutade i, för att skrämma dessa. Det vallhorn, som meddelaren hade, var gjort av rönn, på så sätt, att man "klöv" en bit rönn mitt i märgen och denna svarvades bort, varefter bitarnas sattes ihop. Vallningen började i regel i mitten av maj månad och varade till i slutet av september eller fram i oktober, beroende på väderleken.
Stadstraditioner: Frågor rörande stadens handel. Torghandel.
Det fanns inte mer än ett salutorg i staden och på det torget såldes alla slags varor och förnödenheter. På 1880-talet slutade man upp med marknaderna i staden. Stadens köpmän voro avundsjuka på främ- mande köpmän som kom till marknaderna och sålde. Det skulle inte få hända. Då infördes torgdagar, och man bestämde att första lördagen i varje månad skul- le vara torgdag. Det blev emellertid inte så mycket man tänkt med dessa torgdagar. Så gick det till sist att man fick torgdag varje onsdag och lördag, så som det ännu är. - Det var inga andra än ortens bön- der som kom till torgdagen - från de närmaste intill- liggande socknarna. Tveta socken, Åmåls lands- församling, Tösse, Tydje, Mo, Edsleskog. / Bönderna stodo själva på torget och sålde var och en sitt. Uppköpare förekom inte. De for ut till bön- derna och köpte levande djur, slaktade och sålde i butiken och på torget om torgdagarna. Bönderna sål- de i regel kött. - Bönderna sålde ved, ägg, smör, fårskrottar, potatis, ostpannkaka, sandost. Fiskarna från Värmlandsnäs sålde torkad gädda. - Bönderna sålde inte grönsaker och frukt, (det gör de nu), utan det var de stora herrgårdarna som Baldersnäs och Kristinedal. Därifrån stod man på torget och sålde sådant. Ända från Svaneholm och Krokstad. - Backstugusittare som bodde i stadens omgivningar, sålde ris, blommor och bär. Det var en gumma från Tjuvedalen, kallad Tuva, som brukade stå på torget och sälja sopkvastar för fem öre stycket. Kvinnor från Edsleskog kom med bär- korgar - särskilt kröser (lingon). De hade två mil att gå, men de var ändå här kl. 5 på morgonen. I Edsleskog brukade liljekonvaljen spricka ut först. Då kom kvin- folken och sålde buketter av konvalj. / Många bönder sålde smör, mjölk och ägg direkt till hemmen. Kallades att man hade mjölkeställe el. smör- ställe. Bönderna kom varje morgon med mjölk. Och då tog en smöret av dem också. - Många av stads- borna hade smör och mjölk själva. Bönderna tog kvarter var som helst både i och utom staden. Färgarna hade mest nattfrämmande. De hade stort loft som de torkade plaggen i. Där fick bönderna ligga fritt. Och i staden fanns stall och ladugårdar, där de fick ställa in sina hästar. De frågade inte så mycket efter hur de fick ligga själva bara de fick in sina hästar. När bönderna var i staden, så passade de på att köpa det nödvändigaste. Der var ont om butiker på landsbygden. Och det var som det skulle vara bättre det som köptes i staden. Så bytte de till sig varor, mot ägg och smör, ostpannkaka, ull o.d. Vet inte att man for från staden för att göra inköp ute på landsbygden. Folk kom till staden med allt det de ville sälja. / Marknader i staden. I februari månad hölls vintermarknad. Minns inte att det fanns några kreatur på marknaden då. Det gängse uttrycket var att det var fläskmarknad i Åmål. Främman- de uppköpare var här och köpte upp fläsk. På d.sk. Dalbotorget stod bönderna med allt sitt fläsk. Man hade fraktat dit den gamla järnvågen och vägde svin- skrottarna på. Det kostade 25 öre för varje skrott. På marknadstorget stod skivor och stånd. Stadens hantverkare var på torget och sålde. Då kunde allt en och annan främmande handlare komma och slå sig ned på torget. Dalmasar var här med laggkärl och smide. Karlstadshandlare hade tyger o.dyl. Västgöter- na, som kallades för knallar, sålde linne- och yl- letyger. Så var det en del som sålde vadmal. Karamälls- käringar stod vid sina skivor. "Klockjudar" gick omkring och pratade, sålde och bytte klockor. Under de första dagarna i oktober hölls höstmark- naden. Det var själva stormarknaden i Åmål. Den var mest besökt. Man kom från alla håll med kreatur, / för det var kreatursmarknad. Då var många norr- män här och köpte upp levande djur. - Innan järn- vägen byggdes vallade man kreaturen i stora skockar till Norge. - Kreaturshandeln drevs på d.s.k. kotor- get. Numera är detta folkskolans lekplan. På det- ta torg var stänger uppsatta att binda kreaturen vid. Längst söder ut på torget var skôjrebacken. Där hölls hästhandlarna och de som kursade med hästar. Och där höll även tattare med förkärlek till. De ville kom- ma åt att narra någon byta häst, som ibland lyc- kades med fulla bönder. -Många hundra kor stodo bundna på torget marknadsdagens morgon. Fram på dagen tunnade det av undan för undan. Vid varje ko stod några och vaktade - endera bonden själv eller hans hustru eller också båda två. Tidigt på morgo- nen, började affärerna. Det bjöds, prutades och pratades. Kärran hade man bredvid. Där förvarades matsäcken o. när bonden fick tid på sig, tog han sig en sup och en munsbit mat- och kanske delade med sig åt gran- nen. Många fulla strömslade fram och tillbaka där. / På marknadstorget stod rader av stånd och skivor. Efter norra och östra sidan av torget stod rader av stånd. Från norr till söder stod skivor. - Det var mest hant- verkare som stod vid skivor. - Krukmakaren hade inte skiva. Han hade sitt lager stående på backen. - Handla- re, som sålde tyger, kläder o.d. stod i stånd. - Främ- mande handlare kom från Karlstad, Göteborg och nå- gon från Vänersborg. I Åmål fanns flera gummor som kokade karameller och sålde. De hade skivor. Gummor från Kungälv var här och sålde "Kungälvs pepparkakor". Stora, långa pap- perskarameller såldes. Det var flickornas stora marknads- längtan att få en sådan stor karamell. Pojkarna förära- de flickorna med sådana. Och det var säkert att den pojken blev ihågkommen.- Mellan stånd och skivor var det fullpackat med folk - de flesta från landsor- ten- - På gatorna promenerade ungdomen fram och till- baka. På de största gårdarna i staden satte gyckelmakare och taskspelare upp sina tält. Där hade man / kroppsövningar, trolleri, panorama o.d. Panoramat - ett glas man fick titta i. Där var krigsbilder o.d. Nå- gon gick med tittskåp. Det kostade fem öre att få se i det. - Så här brukade gubben med tittskåpet skrika "Jag heter Snar och bor på Dal Och inga pengar har." Så var det gubben med spertus. Han skulle ha en femöring, om en skulle få se spertus i butäljen. Så gick en och sålde glasögon. Han skrek på sitt sätt: "Här säljes glasögon som en kan se sju mil in i flinthalaste berget med". Så kom en björnförare, som ledde en björn. Björ- nen gjorde konster och björnföraren tog in pengar. På senare så kom även cirkus och karusell. Pojkarna bjöd flickorna. Stadspojkarna (de mindre el. yngre) pas- sade på att få biljetter genom att hjälpa till och dra karusellen. På kotorget stod fullt med karlar och sålde öl. / Detta var en marknad som folk var mycket i fyllan och villan. Många fulla människor strövade omkring på gator och torg. Många togs in i finkan och fick sova ruset av sig till kommande marknadsdag. Redan marknadsafton var det full marknad. Sedan vara- de den i två dagar. - Vanligen var det husbondefolken som besökte marknaden första dagen. Andra dagen var det tjänstefolk, bondsöner och bonddöttrar och ungdom från bruken. De handlade något plagg eljest var det mest för nöjes skull de kom. Folk som bodde på västra sidan staden kallades för västbyggare - framför allt bruksfolket. - När mark- nadsdagens kväll kom, så samlade sig "västbyggare" på Järngatan och där samlades åmålsborna och andra. Där gick de vildaste slagsmålen av stapeln. I fars tid fanns inte ###människa här som inte hade varit på den gatan och slagits. Under dessa mark- nadskvällar levererades de förfärligaste slagsmål med ty åtföljande ###### och sönderrivna kläder. Det hette att hela staden gick ut och slogs med / smederna (forsbackasmeder m.fl). - I min tid har de slagits var som helst i staden. Bönderna sålde inte mycket annat än kreatur, hudar, skinn och spannmål. - Folk kom från alla socknar runt omkring, t.o.m. från Värmlandsnäs.
Handel
1. Salt inköptes i Karlstad eller Åmål. I min barndom fanns det en handelsbod i Säffle och den handlarn fick salt med båten från Gö- teborg. Han sålde salt till folk på orten. 2: Slipstenar och brynen köptes i Karlstad och Åmål. De tillverkades på Gotland (gotlands- stenar). Dalarna (dalkarsstenar) och i Väs- tergötland (västgötastenar)
Stadstraditioner: Marknader
Åmåls hantverkare for på alla marknader om hösten. Nästan alla yrken "gjorde på lager". Man till- verkade mer än vad som kunde säljas i staden. Och då måste de fara ut på marknaderna. -Första tors- dagen i september var Årjängs marknad. Var och en hantverkare hade beställt sin skjutsbonde. Redan på tisdag kom skjutsbonden från Mo - eller vilken socken det nu kunde vara - och packade alsterna i sin kärra. Det var en vanlig häckkärra med två hjul. Fram vid 10-tiden tisdag bar det åstad. Flera hantverkare tog sällskap med varandra. Glada och livade drog de iväg. När de hade kört en mil, så stan- nade de och betade. Tog fram matsäck och bränn- vinsflaska och läto sig väl smaka. Gick in i nå- gon bondstuga och köpte kaffe. Så körde de en / mil igen och så en rast på nytt. När kvällen kom, så tog de in i en stuga. Var och en hade sin familj som han tog in hos år efter år. - Det var hos bönder. - På morgonen fortsattes färden igen. På onsdagsafton kom de fram till Årjäng. Då var det att söka upp sitt gamla nattlogi och se efter platsen sin på marknadds- stället. Så stod de på marknaden i två dagar och sålde. Andra marknadsdagen om kvällen vidtog hem- resan. Då åkte de hela natten. Då kom de till Åmål på middagen. Nästan hela hösten var det att ligga ute på mark- nader. De var till Lôbymon, Nysäter, Säffle, Sun- nanå, Bäckefors och V. Ed. Min far var många gånger ända till Halden och sål- de kopparkärl.
Stadstraditioner: Marknader.
Åtta dagar före midsommar hölls en marknad här, som kallades för sommarmarknad. Denna marknad vara- de gärna inte mer än en dag. Men den var mycket besökt av folk. Det var förfärligt mycken ungdom från alla socknar runt om. - "Saluhandeln" gick som på de an- dra marknaderna. Stadens handlare satte upp sina stånd på torget - var och en på sin gamla plats - och hant- verkarna sina skivor. Även främmande affärsmän infunno sig, såsom västgötar, dalmasar, karlstadshand- lare. Och man sålde de vanliga varorna. Mest gick tyger och klädespersedlar. Många ville ha nytt till mid- sommar. En ny hatt, mössa, huvudduk, kostym etc. Givetvis kom mycken ungdom från landsbygden in till staden på denna marknad för att få träffa varan- dra och ha roligt. - Guldsmederna sålde många / ringar denna marknad, för det var många från lands- bygden som var till staden och förlovade sig. Det var all- deles lagom att komma nyförlovad till midsommar. Det fanns också litet kreatur på kotorget denna mark- nad. Men kreatursaffärerna var inte livliga. En myckenhet nöjesmakare och taskspelare var på marknaden. Hoffman kom med sin "ormmänniska". Karusell, cirkus och akrobater fanns. Och så långt ungdomarnas kassa räckte till, skulle de vara med och se. - Nöjesmakare och ##### hade en bra dag. Höstmarknaden i oktober var den största marknaden. Det var kreatursmarknad. Kotorget var då fullt med nöt- kreatur och hästar. Det var främst norrmän som köpte krea- tur. Dalkarlar och norrlänningar var här och köpte hästar. Stadsborna passade på att köpa sig höstslakt. Två och tre hantverkare kunde köpa en gammal ko ihop som de hade till slakt på året. Slaktkor var det gott om. Och sådana kunde en ibland komma över billigt, om en väntade till inemot marknadsdagens slut. Det var första marknadsdagen som den egentliga kreatursmarknaden / förekom. Andra dagen var det inte så mycket. Det var ju en och annan som stod kvar och försökte sälja. Men storköparna var i regel inte kvar den dagen, det kunde vara tidigt på morgonen i så fall. - Även grisar hade man till salu. Handlandena hade stånd vid stånd ända från Kungs- bron till nästa bro - på marknadstorget. Stadens hand- lare hade stånd och bar ut så mycket varor som de kunde rymma i ståndet. Varorna låg upplagda i hyllor efter väggarna. Så hade man en brädskiva till disk. Även där låg fullt med varor. - Folk träng- des framför ståndet. Man skulle prova och beskåda. Och folk ville så gärna pruta på varorna marknads- dagen. Fick man då ett bra avslag, så hade man lu- rat handlarn och köpt billigt. Handlarna voro in- ställda på denna prutning och lät gärna pruta med sig, bara affärerna gick. - Hantverkarna voro inte så villiga att pruta med sig, men de mås- te släppa efter de med. Främmande affärsmän hade stånd och skivor. Från / Karlstad kom handlare och sålde tyger, kläder, kap- por, mössor o.d. likaså från Borås. Från Vaggeryd kom handlare och sålde vagnar, trillor, spinnrockar och slä- dar. Spinnrockmakare från Dalsland sålde spinnroc- kar. "Västgötar" stod vid stånd och sålde tyger och vävnader. Dalmasaar sålde järnkrams. Det var vanligt att folk "stäjade" pigor och drängar på marknaden och så fick de ut sin årslön. Många unga var in till staden på marknadsdagen och förlovade sig. Drängar och bondpojkar köpte stövlar, skor och kläder och pigorna köpte nya hattar.