Transkriberad uppteckning

Eftersom man förr inte hade sina skogs- och utmarker inhägnade, fick man valla sin boskap. Till detta lejde man vanligen en vallgosse, s.k. "hôleng". Även flickor kunde vara "hôlenger", men för det mesta var det gossar. Meddelaren har också själv varit vallgosse, både i sin hemsocken och i Håbol. Han började vid 8 års ålder och höll på därmed tills han var 12 år, alltså i 4 somrar. De två första åren var han på hemmanet Myren i Håbol och de två sista på Knutrerud i Torrskog. Det var både kor och får, som han vallade, men mest får. Dessa kunde vara upp till fyrtio stycken ibland, då han var på stället i Håbol. Det var så, att de som hade ont om bete på sina gårdar åt boskapen, lejde bort en del av dessa, åtminstone fåren, på bete. Och det var sådana som husbonden på Myren hade. De får, som man lejde bort på det sättet, kallades "kamme- får (?)." Till Myren kom han i slutet av maj månad, så han med detsamma / började valla, och var där till i oktober. Då slutade man också vanligen med vallningen, och boskapen fick gå på bete på vallarna. Vid halv 4-tiden på mornarna gick han upp och vid 4-tiden drev han boskapen till skogen. Och så "gätte" (valla kallades "gäta") han dem där till 12-tiden, då han drev dem hem till fähuset, där de skulle "stå på bås" till kl. 4 på eftermiddagen. Under denna rast fick han sysselsätta sig med litet av varje, hemma på gården, såsom stå på lagårdsbacken och hacka granris till strö. (Som strömedel i ladugårdar och i övrigt till att blanda upp göd- seln med, använde man hackat granris.) Sedan drev han dem åter till skogen och höll där på till solnedgången, då han drev dem hem till fähuset för natten. Detta var den dagordning han hade. Med vallningen gick det bra, men man fick vara vaken och på- passlig, så att kreaturen ej kom in på andras ägor. Varg fanns inte då, så med den saken var det ingen risk. Men man blev sömnig frampå förmiddagen och ibland lade man sig under någon gran och somnade. Men det fick vara en kort stund, ty kreaturen kunde då passa på och smita in på andras marker. I allmänhet började en hôleng sin tjänst vid 7-8 års ålder, säl- lan äldre. Men han kunde hålla på att valla, tills han var / ända till 20 år. Med maten var det dåligt första året, men det blev bättre året därpå. Detta gäller den första platsen. På morgonen fick han sur mjölk och en liten klick havremjöls- gröt. Som matsäck på förmiddagen hade en liten bit kaka (av råg- och havremjöl) och en bit "spekefläsk". Inte någon våtvara fick han med sig, utan fick dricka vat- ten i skogen. På middagen var det potatis och en sillbit samt sur mjölk. Sedan fick han ingenting förrän på kvällen, när han kom hem. Då var den vanliga rätten lika med frukosten. I lön för hela sommaren hade han en uppsättning kläder, rock och byxor av vadmal, samt ett par kängor av smorläder. Någon särskild utrustning hade han inte, annat än ett "vallhorn", som han blåste i någon gång, då han tyckte det blev långsamt. Men han berättar att man förr, då det fanns vargar, hade "bockhorn" och tutade i, för att skrämma dessa. Det vallhorn, som meddelaren hade, var gjort av rönn, på så sätt, att man "klöv" en bit rönn mitt i märgen och denna svarvades bort, varefter bitarnas sattes ihop. Vallningen började i regel i mitten av maj månad och varade till i slutet av september eller fram i oktober, beroende på väderleken.