Den som slaktade hästar kallades "puke". Det var en särskild person till detta yrke. Någon fattig vanligen, som åtagit sig detsamma. Han var också illa ansedd och be- möttes med stor avsky. En hästepuke var man i allmänhet rädd för och isynnerhet barn hade stor skräck för honom. Elaka, olydiga barn brukade man hota med, att sända efter hästepuken och det hjälpte också i vanliga fall. Hästkroppen grävde man ned. Inte ens huden togs tillvara, tror meddelaren, men därav har han intet säkert minne.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
