Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Fröken Olssons uppgifter härom överensstämde med mina andra berättares. Hon mindes emellertid en ramsa sedan barndomen, som lyder så här: "Högädle herr handskmakare Hallbergs halta höna har haft hosta hela halva hösten". På hösten 1882 började fröken Olsson sin plats som småskollärarinna i gamla Lancasterskolan på Söder. Förhållandena då voro vitt skilda emot nu. Ungefär en tredjedel av barnen hade icke ens på vin- tern andra skodon än trätofflor, och med kläderna i övrigt var det även dåligt ställt, varför fröken Olsson brukade tigga kläder av de förmögnare i staden till de barn, som voro sämst klädda. Anledningen till fattigdomen på den tiden var den i staden så lätt tillgängliga spriten, vartill ofta det mesta av fädernas inkomster gingo. / Även skolhygienen stod på en mycket låg nivå. Barnens ytterkläder, som ju vid regnväder ofta voro genomvåta, hängdes runt väggar- ne i klassrummet, varigenom luften i detta förpestades. Barnen voro emellertid i regel snälla och villiga att lära, varför fröken Olsson mycket sällan hade några besvärligheter med dem vid undervisningen.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Herrskapet Lundberg berättade för mig, att alla hant- verkmästarne i staden hade sin särskilda begravningsplats på Östra kyrko- gården. Andra döda begravdes om varandra. Mera ljusskygga individer skaffade sig sällan logi i Uddevalla utan höllo mest till på Kasens tegelugn utanför staden. Folkskolepojkarne kallades av elementarläroverkets lärjungar för "råttor", vilket dessa kvitterade med att kalla elementar- läroverkets elever för "grisar". Pojkarne från Gustafsbergs barnhem, som låg utanför staden, kallades för "hundar". Det var ständiga kalabaliker emellan "råttorna" och "grisarne", varvid de förra oftast avgingo med segern. Ibland kommo emellertid "hundarne" till "grisarnes" hjälp, och då fingo "råttorna" stryk. När det var snö, blev det snöbollskrig, annars fingo knytnävarne fälla utslaget. Vandrande gesäller togo ofta in på ett kafé på Kil- / bäcksgatan, som kallades för "Glada livet". Här kunde de få både mat och brännvin samt logi för en mycket billig penning. Något hotell fanns icke på denna tid i staden, men det fanns ett s. k. schweitzeri med full utskänkning och ett fåtal rum. Det låg på samma tomt, där nu Stadshotellet ligger. På Stadskällaren i nuvarande Rådhus fanns det endast mat och sprit att få. Detta var de två mera offentliga spritrestaurangerna i staden. Sedan fanns det ett kafé i vartannat hus, där det fanns såväl mat och sprit som logi att få. Herrskapet Lundberg berättade en gammal lustig ramsa för mig, som handlar om på den tiden mycket kända personer i staden. Den lyder så här: "Det låg en lort i borgmästarns port. Lägg den på mitt tak, sa fru Spak. Lägg den i mina tönner, sa Alexis Lönner. / Gör en karamell, sa fru Nomell. Gör henne röder, sa Kalle Schröder. Gör henne tjock, sa fru Kock. Gör henne smal, sa herr fiskal." De, som skulle vara fina på det, sade emellertid "ett gull" istället för "en lort", vilket på uddevallaspråket är ett och det- samma. Borgmästaren på den tiden hette Sandegren. Familjerna Spak och Nomell ska ha hört till stadens stöttepinnar. Lönner var bränn- vinsbrännare. Schröder var kassör i Göteborgs bank. Kock var direktör för Kampenhovs fabrik och fiskalen på den tiden hette Kilberg. Alla voro släkt eller släkt till släkten med varandra och stadens grädda. Hantverkssammanslutningen "S. M. S" brukade ha sina sammankomster i andra våningen på Rådhuset. "S. M. S" uttyddes av folkhumorn antingen till "Stadens mesta supare" eller till "Stadens min- / ste supare", men det betydde i verkligheten "Sällskapet Myrstacken". Annan- dag Jul brukade typograferna få använda Rådhusets tredje våning för en fest- lig sammankomst.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Angående "uddevallare" hade herr Andersson följande att berätta. I hans barndom var det mycket vanligt, att man började dagen med en sup, men "herrskapen" i Uddevalla togo gerna supen i en kopp svart kaffe. Sedan började emellertid andra apa efter och snart var det allmänt bruk att dricka kaffe och brännvin icke bara på morgonen utan när som hälst på dagen. Sedan spreds bruket allt vidare och blandningen blev kallad "uddevallare". Enligt dessa herr Anderssons upplysningar, så har "uddevallare" ursprungligen varit en morgondryck, som använts uteslutande av "herrskap".
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Fru Elmérs mor, som på 1880-talet inflyttade till Ud- devalla har berättat för sin dotter, att hon fann Uddevalla väldigt efter- blivet på många vis. Ingen enda affär ägde något skyltfönster. Ville man köpa något, så var det att gå in i affären och själv så gott som leta rätt på det, som man ville ha. Om det till exempel gällde ett stycke tyg, som låg högt uppe på en hylla, ombads kunden gå innanför disken och med meter- stocken peka ut, vilket stycke, som han ville se på, då detta togs ned. När fru Elmérs mor sade "adjö" vid utgåendet, svarade butiksbiträdet i regel "farväl". När fru Elmérs mor hos stadens bagare efterfrågade saffransbröd, blev hon upplyst om att sådant icke fanns samtidigt som hon upplystes om att saffran var ett gift. Nöjena på den tiden voro mycket primitiva. Det hände / att det ibland kom någon jättedam eller ett par dvärgar till staden, som då visades på något av stadens hotell. Tittskåp eller en apa i ett tält förekom även ibland. Alla, även de förmögnare, gingo och tittade på de olika attraktionerna. Fru Morells mor har även berättat om, att en stadsvaktmäst- are gick ikring och läste upp auktionerna i gathörnen samtidigt som han ringde på en klocka. En tullvaktmästare, som hette Kristoffer Pettersson, och som bodde vid Lilla Torget, har berättat för fru Elmérs mor, att det strax invid detta torg låg en krog, som kallades för Ryrbofördärvet. Lilla Torget, som på den tiden var gräsbeväxt, var sommartid ett vanligt tillhåll för stadsbornas alla grisar. För några år sedan var det en utställning av gammalt silver i Uddevalla. Då visades flera s. k. prestafskedar, vilket fru Elmér tror är något för Uddevalla specifikt. De, som prestaferade vid begravningar, fingo var sin sådan sked i present av sorgehuset. En prestafsked är till formen lik en vanlig matsked, men c:a 3 ggr så stor.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Angående den gamla benämningen, "Korphålan", på Udde- valla säger fru Morell, att det i hennes barndom var väldigt gott om korp- ar, som höllo till i bergen runt staden, och att det är därför som staden fått detta namn. Mitt antagande i denna sak har således visat sig vara riktigt. Angående stadsdelarne, så säger fru Morell, att man hade tre sådana: Nordstaden, Söder och Öster. Man kallade den delen av staden, som låg öster om Stora Torget för Öster. Söder är enligt fru Morell den äldsta delen av Udde- valla. Här låg också på sin tid den äldsta kyrkan, som staden hade till- sammans med Bäve socken. Fru Morell säger, att det i hennes barndom var vanligt, att gamla gummor bryggde enbärsdricka, som de sedan sålde till törstiga vägfarande. De placerade sig för det mesta vid de gamla, upphörda tullarne. / Angående krogen "Ryrbofördärvet", varom fru Elmér tal- at, sade fru Morell, att hon mycket väl kände till densamma. Hennes mormor bodde i en liten stuga, som låg endast ett stenkast från krogen. Hon, som ägde krogen, hette Anna, och fru Morell har som liten flicka sett många bönder, som varit så fulla, att de måst hjälpas upp i sina kärror, då de skulle fara hem. Krogen "Ryrbofördärvet" var ett stamtillhåll framförallt för bönderna från Lane Ryr och Väne Ryr, därav namnet. Fru Morell kände även till den stadsvaktmästare, som utropade auktionerna i gatuhörnen. Den siste, som gjorde detta, hette An- ders Hedberg. Han var ett stort original, och han åtföljdes alltid av sin hund, som hette "Surr". Uppläsningen gjordes i en låg och monoton ton, och innan Hedberg började uppläsningen, ringde han i en klocka. Var gång Hed- berg gjorde ett kortare uppehåll för att hämta andan, skällde hunden, var- vid Hedberg sade: "Hut Surr!". Uppläsningen, som ideligen interfolierades av detta "Hut Surr!" blev mycket lustig. Hans åhörareskara utgjordes till allra största delen av en skock ungar, som följde honom från gathörn till gathörn.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
I grannstäderna och på landsbygden runt Uddevalla var det i gamla tider mycket vanligt, att man kallade Uddevalla för "Korphål- an" och uddevallaborna för "uddevallakorpar". Namnet på staden och benäm- ningen på innevånarne var förklenande, men herr Krok visste ingenting om huru de uppstått. Jag för min del lutar emellertid starkt åt den åsikt- en, att det i forna tider funnits gott om korp runt Uddevalla, och att det- ta givit upphov till namnet "Korphålan". I de branta bergen runt staden finns det gott om lämpliga häckplatser för korpar. Benämningen "uddevallare" på blandning av kaffe och brännvin fanns redan i herr Kroks barndom, men huru denna benämning upp- stått kände herr Krok ej till. Han trodde emellertid, att Uddevalla var den första plats i landet, där man börjat med denna dryck, och att resan- de, som besökt staden, sedan fört kunskapen med sig hem, och att det på detta vis blivit "uddevallare" av det. / Vattnet i Uddevalla i forna tider, då man endast var hänvisad till sina brunnar, var mycket hårt, men hos "Halta Lena", som bodde i närheten av nuvarande komministergården, fanns det en brunn med mjukt vatten, och här brukade stadsborna hämta vatten till sin tvätt. Den del av staden, som låg norr om Bäveån, kallades för Nordstaden, och den del, som låg söder om Bäveån, kallades för Söder. Några förstäder utanför stadsbebyggelsen funnos ej. Fattighuset låg på Söder, men något särskilt fattig- kvarter fanns ej i staden. Köpmän och hantverkare voro spridda runt staden. Ing- en särskild del av staden hyste den mera lösa befolkningen, såsom tjuvar, skojare, slagskämpar och lättfärdiga fruntimmer. Zigenare, tattare och marknadsgycklare bodde vanligen i sina vagnar och kärror, när de besökte staden. Vandrande hantverkare, gesäller och gårdfarihandlande togo vanligen in på kaféerna i staden, där de kunde få både rum och mat. Herr Krok minns, att ett kafé vid Baggens gränd var särskilt frekventerat av detta slags resande. Pojkarna i Nordstaden och pojkarne på Söder lågo ofta / i luven på varandra. Regelrätta bataljer kunde ibland förekomma, och an- ledningarne voro rena bagateller. Pojkarne i Nordstaden kallades för "nor- pojkarne" och pojkarne på Söder kallades för "sörpojkarne". Något s. k. bondkvarter fanns ej i Uddevalla. Bönder- na togo in hos sina handlande. Hästarne ställdes in i handlandens stall och vagnen eller släden ställdes på handlandens gård, som i allmänhet var mycket stor. Bonden själv fick ligga i något av de uthus, som hörde till handlandens gård. Likadant sker det ännu i denna dag. Nu för tiden är det emellertid endast de närmast Uddevalla boende bönderna, som komma åkande i sina kärror eller slädar, som de ställa in hos sin handlande. I regel fara de hem igen samma dag. De förmögnare i det gamla Uddevalla höllo ju gerna till kring Stora Torget, eller Kungstorget, som det nu heter.
Stadstraditioner: Sägner om städer och deras innevånare.
Angående Carl XII har fru Morells mormor berättat, att de soldater, som burit kungens lik till Uddevalla, voro klädda i dåliga och mycket slitna uniformer, och att det för deras räkning ordnades med en pre- dikan i kyrkan. Carl XII:s lik blev balsamerat i källaren under det hus, som ligger söder om nuvarande Kungstorget. På den tiden skall det emellertid ej ha funnits mera än själva källaren på denna plats. Det hus, som nu står ovanpå källaren, skall ha byggts senare och under lång tid ha tjänstgjort som kronomagasin. Om Carl XIV Johan har fru Morells mormor berättat, att han vid flera tillfällen varit i Uddevalla. Vid ett av dessa tillfällen hade han drottningen med sig. De bodde i Biltska huset vid Kungstorget, som nu äges av handlande Sandberg. På kvällen var det musik och festlig- heter i Sockerbruksparken, som låg ett bra stycke öster om kyrkan. Hela / vägen från Biltska huset och till Sockerbruksparken var belagd med rött kläde. Drottningen, som skildras som liten till växten och mörk med krok- ig näsa, kastade under promenaden till Sockerbruksparken mynt till dem, som kantade vägen. Mynten hade hon i en liten väska, som dinglade på mag- en. Myntutkastandet höll emellertid på att ställa till tumult, då var och en naturligtvis ville riva till sig ett kungligt mynt. Fru Morells mormor har även berättat, att då de sol- dater, som deltagit i 1808-9 års krig, återkommo till Uddevalla, så möt- tes de av en mängd små, vitklädda flickor med blombuketter, som fattat posto vid Norrtull. Från samma källa kommer uppgiften, att det skall ha funnits en galge nära Lilla Torget. Någon verklig galgplats skall det emel- lertid ej ha varit, utan en spöslitningsplats. Den kallades emellertid alltid för "galgen". Den låg alldeles intill vägen, och en drottning, som vid ett tillfälle såg platsen, gjorde anmärkning på att den låg så nära allmän väg, varefter den kom bort. Den sista avrättningen i Uddevalla skall enligt fru Morells mormor ha ägt rum 1814, då en tullvaktmästarefru halshöggs på Kappele. Hennes brott bestod däri, att hon på ett brutalt vis tagit livet / av sin piga. Flickan, som var mycket ung, hade svårt att vakna om morgnar- ne. På den tiden började man ju också dagen vid 5-tiden på morgonen. En morgon, då flickan var mera svårväckt än vanligt, blev emellertid tullvakt- mästarefrun så arg, att hon tog och kastade flickan i ett kar fullt med kokande vört. Tullvaktmästarefrun bars på en bår till avrättningsplatsen, emedan hon var sjuk, men hon var emellertid ej sjukare än att hon kunde spotta alla dem i ansiktet, som trängde sig på och ville se på henne. Fru Morells mormor har även berättat, att det fanns en gammal sägen om att det skulle finnas silver i Klocktornsberget därför att klockorna i tornet alltid klingade så vackert. "En dame" skall också vid något tillfälle ha gjort undersökningar där, men utan något resultat. Under ett av de många nödår, som förr i tiden övergingo Bohuslän, skall den dåvarande drottningen ha skänkt en båtlast med säd att utdelas bland de nödlidande i Uddevalla med omnejd. Båtlasten var ställd till en av stadens förtroendemän, som hette Engelke. Denna tog emellertid och sålde säden istället för att skänka bort den. Drottningen gick och väntade på att få tack för gåvan, men då detta uteblev, blev det riv i saken. Engelke blev tvingad att återbetala pengarne till alla dem, som köpt säd av honom, och så blev han av med sina förtroendeposter. / Fru Morells far var tunnbindare och skråmästare inom detta hantverk. Han dog år 1927 i en ålder av 95 år. När det under de stora sillperioderna var mycket att göra inom tunnbinderiet, kunde han ha 6 á 7 gesäller. Mindre än en gesäll kunde han emellertid aldrig ha, om han skulle få lov att kalla sig för tunnbindaremästare. Gesällerna kommo och gingo. De stannade aldrig länge på en plats. De voro den tidens turister kan man gott säga. Kom emeller- tid en gesäll till Uddevalla och sökte arbete inom tunnbinderiet, och det icke fanns något arbete, blev han sänd till åldermannen i skrået, som hade hand om skrålådan med skråets kassa, och av honom fick han tre daler som hjälp att komma iväg till nästa plats. Anledningen till att gesällerna vandrade land och rike ikring trodde fru Morell berodde därpå, att de, så snart de fått sitt gesäll- brev, voro tvungna att skaffa sig praktik på andra håll och därför gåvo sig iväg att söka arbete. På detta vis fingo de vandringslusten i blodet, och denna blevo de sedan aldrig kvitt. Innan lärpojkarne i tunnbinderiet blevo gesäller hade de många hugg och slag att utstå av gesällerna, om de buro sig fumligt åt eller om de icke voro raska nog. Den dag, som en gesäll fick sitt gesäll- / brev var en stor dag för honom. Mästare och gesäller voro samlade kring ett stort bord, varpå tunnbindareskråets stora låda och "välkomnan", fylld med sötöl, stodo. Den nye gesällen skulle ur välkomnan dricka mäst- arnes skål, men det gällde att vara stadig på handen. Runt välkomnan var det nämligen löst fästat en mängd små sköldar, och föll en sådan sköld av, måste gesällen böta tre daler till skråkassan. Tunnbindareskråets i Uddevalla välkomna var en kalk, som ursprungligen tillhört en polsk kyrka, men huru den hamnat i Uddevalla kände fru Morell ej till. På min fråga vart kalken tagit vägen, sade fru Morell, att hon trodde, att den återbördats till den polska kyrkan på något vis. Vid Jultiden var det vanligt att gesällerna uppvaktade sin mästares kunder, dock mest för att få öl, vin och brännvin. Fru Morells far har berättat för henne, att han, då han var gesäll, också tillsammans med kamraterna gjorde detta. Han och de andra gesällerna hade tillverkat ett kärl med tre rum. Det ena av dessa rum i kärlet var avsett för öl, det andra för vin och det tredje för brännvin. De skola ha haft kärlet fullt, innan de slutade sin rundgång hos mästarens kunder.
Stadstraditioner: Sägner om städer och deras innevånare.
Det tycks alldeles saknas sägner om Uddevalla, åtmin- stone kände herr Krok icke till mera än en enda. På södra sidan av Kungstorget ligger det en gammal trä- byggnad, varunder det finns en stor källare. I denna källare skall enligt sägnen Carl XII:s lik ha blivit balsamerat, innan det fördes vidare mot Stockholm. Öster ut från Uddevalla och någon kilometer, innan man kommer fram till Ängebacken, ligger det en stor, flat sten strax in- till landsvägen på södra sidan. På denna sten skola de soldater, som buro Carl XII:s kista på väg mot Stockholm, ha satt ned kistan för att rasta. Detta är ej berättat av herr Krok. Då jag för ett par år sedan var i Änge- backen, visade man stenen för mig. Icke av herr Krok utan från andra håll har jag hört mycket berättas om de forna striderna runt Uddevalla, men då allt detta med all säkerhet är hämtat ur böcker, har jag icke ansett det vara värt mödan att uppteckna.
Stadstraditioner: Sägner om städer och deras innevånare.
Fru Lundberg sade, att man vid Carl XV:s död klätt altaret och predikstolen i kyrkan med svart kläde.
Stadstraditioner: Sägner om städer och deras innevånare.
Det enda fröken Olsson hade att berätta var, att hen- nes mor berättat för henne, att det vid Lilla Torget funnits en "galge" med en skampåle, där missdådare brukat få slita spö.
Hästslaktaren och hans arbete.
Även herr Lundberg kände till puken Gullström, men hans uppgifter strida till en del emot fru Morells. Herr Lundberg säger, att Gullström bodde i en liten, låg stuga på Prostebergen på Söder. Stugan, som var så låg, att man fick fick vika sig dubbel för att komma in i den, var uppbygd av kullersten och försedd med torvtak. Det gräsbeväxta torvtaket hade vid ett tillfälle lockat en av prosten Ljunggrens kor upp på taket. Som hon gick där och be- tade, så brast taket och hon föll ned i stugan. Gullström fick ett väldigt besvär med att få ut kon och sedan att reparera taket. Herr Lundberg sade också, att Gullström brukade att slakta hästar allt i bland. Vid ett tillfälle såg herr Lundberg huru detta tillgick. Med en yxa, som var försedd med en pik å yxhammaren, slog Gull- ström hästen i pannan, så att den stöp, varefter han skar halsen av häst- en. Gullström dog någon gång på 1870/80-talet. / Herr Lundbergs far har berättat för honom, att en sked eller något annat ätverktyg, som använts av en puke, kastades bort. Det an- sågs vara nedsmittat av honom. Puken Gullström umgicks emellertid med sina medmänniskor ungefär som vanligt. Hästkött har man emellertid knappast ätit i Uddevalla, förrän på 1910-talet. Långt dessförinnan tillvaratogs köttet på hästar, men det skickades till andra orter. Herr Lundberg sade även, att det hände aldrig, att en bonde slaktade sin häst på egna marker.
Hästslaktaren och hans arbete.
Fru Morell minns en mycket fattig man, som hette Gull- ström, och som bodde på Frankensberg på Söder. Han kallades allmänt för "puken", men någon hästslaktare var han egentligen icke, och något sär- skilt dåligt anseende hade han icke. Man tog förr i tiden mera allmänt tillvara skinnen på såväl katter som hundar, och dessa djur flåddes av Gullström. Han anlitades även för att skära ned självspillingar och att draga i land sådana, som gått och dränkt sig. Angående begravning av självspillingar minns fru Morell att det längst tillbaka i tiden ej var tillåtet att begrava dessa på kyrko- gården, varför de blevo nedgrävda uppe på Kålgårdsberget. Så småningom blev det emellertid en annan uppfattning om denna sak, och de grävdes upp och flyttades till kyrkogården. Som liten flicka var hon jämte en hop andra ungar / och såg på, när en självspilling begrovs på kyrkogården. Det var en man vid namn Selander. Klockan 12 på natten lyftes kistan över kyrkogårds- muren och grävdes ned i ena hörnet av kyrkogården, och naturligtvis utan att någon präst läste över den döde.