Transkriberad uppteckning

Angående Carl XII har fru Morells mormor berättat, att de soldater, som burit kungens lik till Uddevalla, voro klädda i dåliga och mycket slitna uniformer, och att det för deras räkning ordnades med en pre- dikan i kyrkan. Carl XII:s lik blev balsamerat i källaren under det hus, som ligger söder om nuvarande Kungstorget. På den tiden skall det emellertid ej ha funnits mera än själva källaren på denna plats. Det hus, som nu står ovanpå källaren, skall ha byggts senare och under lång tid ha tjänstgjort som kronomagasin. Om Carl XIV Johan har fru Morells mormor berättat, att han vid flera tillfällen varit i Uddevalla. Vid ett av dessa tillfällen hade han drottningen med sig. De bodde i Biltska huset vid Kungstorget, som nu äges av handlande Sandberg. På kvällen var det musik och festlig- heter i Sockerbruksparken, som låg ett bra stycke öster om kyrkan. Hela / vägen från Biltska huset och till Sockerbruksparken var belagd med rött kläde. Drottningen, som skildras som liten till växten och mörk med krok- ig näsa, kastade under promenaden till Sockerbruksparken mynt till dem, som kantade vägen. Mynten hade hon i en liten väska, som dinglade på mag- en. Myntutkastandet höll emellertid på att ställa till tumult, då var och en naturligtvis ville riva till sig ett kungligt mynt. Fru Morells mormor har även berättat, att då de sol- dater, som deltagit i 1808-9 års krig, återkommo till Uddevalla, så möt- tes de av en mängd små, vitklädda flickor med blombuketter, som fattat posto vid Norrtull. Från samma källa kommer uppgiften, att det skall ha funnits en galge nära Lilla Torget. Någon verklig galgplats skall det emel- lertid ej ha varit, utan en spöslitningsplats. Den kallades emellertid alltid för "galgen". Den låg alldeles intill vägen, och en drottning, som vid ett tillfälle såg platsen, gjorde anmärkning på att den låg så nära allmän väg, varefter den kom bort. Den sista avrättningen i Uddevalla skall enligt fru Morells mormor ha ägt rum 1814, då en tullvaktmästarefru halshöggs på Kappele. Hennes brott bestod däri, att hon på ett brutalt vis tagit livet / av sin piga. Flickan, som var mycket ung, hade svårt att vakna om morgnar- ne. På den tiden började man ju också dagen vid 5-tiden på morgonen. En morgon, då flickan var mera svårväckt än vanligt, blev emellertid tullvakt- mästarefrun så arg, att hon tog och kastade flickan i ett kar fullt med kokande vört. Tullvaktmästarefrun bars på en bår till avrättningsplatsen, emedan hon var sjuk, men hon var emellertid ej sjukare än att hon kunde spotta alla dem i ansiktet, som trängde sig på och ville se på henne. Fru Morells mormor har även berättat, att det fanns en gammal sägen om att det skulle finnas silver i Klocktornsberget därför att klockorna i tornet alltid klingade så vackert. "En dame" skall också vid något tillfälle ha gjort undersökningar där, men utan något resultat. Under ett av de många nödår, som förr i tiden övergingo Bohuslän, skall den dåvarande drottningen ha skänkt en båtlast med säd att utdelas bland de nödlidande i Uddevalla med omnejd. Båtlasten var ställd till en av stadens förtroendemän, som hette Engelke. Denna tog emellertid och sålde säden istället för att skänka bort den. Drottningen gick och väntade på att få tack för gåvan, men då detta uteblev, blev det riv i saken. Engelke blev tvingad att återbetala pengarne till alla dem, som köpt säd av honom, och så blev han av med sina förtroendeposter. / Fru Morells far var tunnbindare och skråmästare inom detta hantverk. Han dog år 1927 i en ålder av 95 år. När det under de stora sillperioderna var mycket att göra inom tunnbinderiet, kunde han ha 6 á 7 gesäller. Mindre än en gesäll kunde han emellertid aldrig ha, om han skulle få lov att kalla sig för tunnbindaremästare. Gesällerna kommo och gingo. De stannade aldrig länge på en plats. De voro den tidens turister kan man gott säga. Kom emeller- tid en gesäll till Uddevalla och sökte arbete inom tunnbinderiet, och det icke fanns något arbete, blev han sänd till åldermannen i skrået, som hade hand om skrålådan med skråets kassa, och av honom fick han tre daler som hjälp att komma iväg till nästa plats. Anledningen till att gesällerna vandrade land och rike ikring trodde fru Morell berodde därpå, att de, så snart de fått sitt gesäll- brev, voro tvungna att skaffa sig praktik på andra håll och därför gåvo sig iväg att söka arbete. På detta vis fingo de vandringslusten i blodet, och denna blevo de sedan aldrig kvitt. Innan lärpojkarne i tunnbinderiet blevo gesäller hade de många hugg och slag att utstå av gesällerna, om de buro sig fumligt åt eller om de icke voro raska nog. Den dag, som en gesäll fick sitt gesäll- / brev var en stor dag för honom. Mästare och gesäller voro samlade kring ett stort bord, varpå tunnbindareskråets stora låda och "välkomnan", fylld med sötöl, stodo. Den nye gesällen skulle ur välkomnan dricka mäst- arnes skål, men det gällde att vara stadig på handen. Runt välkomnan var det nämligen löst fästat en mängd små sköldar, och föll en sådan sköld av, måste gesällen böta tre daler till skråkassan. Tunnbindareskråets i Uddevalla välkomna var en kalk, som ursprungligen tillhört en polsk kyrka, men huru den hamnat i Uddevalla kände fru Morell ej till. På min fråga vart kalken tagit vägen, sade fru Morell, att hon trodde, att den återbördats till den polska kyrkan på något vis. Vid Jultiden var det vanligt att gesällerna uppvaktade sin mästares kunder, dock mest för att få öl, vin och brännvin. Fru Morells far har berättat för henne, att han, då han var gesäll, också tillsammans med kamraterna gjorde detta. Han och de andra gesällerna hade tillverkat ett kärl med tre rum. Det ena av dessa rum i kärlet var avsett för öl, det andra för vin och det tredje för brännvin. De skola ha haft kärlet fullt, innan de slutade sin rundgång hos mästarens kunder.