Transkriberad uppteckning

Fru Elmérs mor, som på 1880-talet inflyttade till Ud- devalla har berättat för sin dotter, att hon fann Uddevalla väldigt efter- blivet på många vis. Ingen enda affär ägde något skyltfönster. Ville man köpa något, så var det att gå in i affären och själv så gott som leta rätt på det, som man ville ha. Om det till exempel gällde ett stycke tyg, som låg högt uppe på en hylla, ombads kunden gå innanför disken och med meter- stocken peka ut, vilket stycke, som han ville se på, då detta togs ned. När fru Elmérs mor sade "adjö" vid utgåendet, svarade butiksbiträdet i regel "farväl". När fru Elmérs mor hos stadens bagare efterfrågade saffransbröd, blev hon upplyst om att sådant icke fanns samtidigt som hon upplystes om att saffran var ett gift. Nöjena på den tiden voro mycket primitiva. Det hände / att det ibland kom någon jättedam eller ett par dvärgar till staden, som då visades på något av stadens hotell. Tittskåp eller en apa i ett tält förekom även ibland. Alla, även de förmögnare, gingo och tittade på de olika attraktionerna. Fru Morells mor har även berättat om, att en stadsvaktmäst- are gick ikring och läste upp auktionerna i gathörnen samtidigt som han ringde på en klocka. En tullvaktmästare, som hette Kristoffer Pettersson, och som bodde vid Lilla Torget, har berättat för fru Elmérs mor, att det strax invid detta torg låg en krog, som kallades för Ryrbofördärvet. Lilla Torget, som på den tiden var gräsbeväxt, var sommartid ett vanligt tillhåll för stadsbornas alla grisar. För några år sedan var det en utställning av gammalt silver i Uddevalla. Då visades flera s. k. prestafskedar, vilket fru Elmér tror är något för Uddevalla specifikt. De, som prestaferade vid begravningar, fingo var sin sådan sked i present av sorgehuset. En prestafsked är till formen lik en vanlig matsked, men c:a 3 ggr så stor.