Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Död och begravning
Förebud till dödsfall: om kattugglan kommer inpå gården å skriker nattetid, om 'gasten' skriker nattetid eller om skatorna skratta nattetid. Om folk gick i skock på kyrkovägen så kom snart lik den vägen. En del lade märke till att om kyrkklockorna hade en sjungande ton vid ringningen, skulle det snart bli lik. Den som vän- de på sig i begravningsföljet å tittade sig tillbaka skulle dö därnäst. När ekorren knäpper av toppskot- ten på granarna å strör nere på vägen så kommer snart någon att dö i närheten. Sådant märkte de på granen som stod i närheten av boningshuset eller sådana som stod intill vägen. Så vidskepliga att de brutit av en synål eller skjutit över den döende vet jag inte att de ha varit på orten på min tid, men jag hörde både mor å far tala på det. / Men så gjorde de förr i världen, när de trodde att den on- de hade fått makt med den döende. Jag hörde talas om en finngubbe som inte på villkor ville dö. Men när käringen hans såg att han låg å pinades så tog hon upp spjället å så löste hon upp tre knutar över ho- nom, som hon hade knutit. De sade, att det var den onde som vill pina den döende. Det har allt varit som för mer om den sjuke fått dött lugnt å stilla. Klockan stannades när den sjuke dog. Mediciner o.d. kas- tades bort. Det ville de inte ha i huset. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Någon av grannarna underrättades. Brukade allt be någon av grannarna komma till sig vid ett sådant tillfälle. Brukade allt ha någon äldre kvinna i gården, som var 'hänt' med att 'tvätta ut lik'. Den person, som rakade den döde, fick den dödes rakkniv. Den döde kläddes ett par dagar före begravningen. Den dö- de kläddes i linne, så breddes ett vitt å rent lakan över. En vit å ren dyna lades under huvudet. Det skul- le vara hemvävt. De äldre brukade ha sin klädnad / färdigliggande. De kanske hade den färdig flera år i förväg. Förr i världen skulle den döde ha vita bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna. Alla kläddes lika. Jag kan inte minnas annat. De brukade gå fram å röra vid den döde med handen. Jag vet inte om det var annat än ett gammalt bruk. Det fanns snickare här å var i gårdarna som kunde gö- ra likkistor. De spikade ihop kistan så starkt så det var mest omöjligt att slå isär en sådan. Det skulle furu- bräder till kistan. De höll mot röta så länge. De bruka- de ta undan lämpliga likkistbräder när de sågade. De lades upp på ett ränne. Det var inte alltid så lätt att få ett bräde i hastigheten i forna tider, därför fick de lov att tänka på att ha i beredskap. Det var inte så sällsynt att de lät göra kistan medan de levde. Det var somliga som var rädda för att de skulle få för trång kista. Det skulle inte vara bra. Hyvelspånet lades i botten på kistan till bädd. 'Môllringningen' (själaringningen) ombestyrdes av ring- karlar. Kyrkvaktarn var den ene ringkarlen. Det ringdes / strax efter gudstjänsten samma söndag den döde lades i gra- ven. Om det var flera lik på en söndag så skulle det ringas särskilt för vart och ett lik med en stunds mel- lanrum. De stannade alltid med liken på en viss plats från kyrkan, å då skulle det ringas från den platsen å fram till graven. Förr i världen hade den dödes anhöriga traktering med sig åt ringkarlarna. Det var en stor korg med bröd å smörgåsmat, 'klengås', ost å en eller ett par flas- kor brännvin. Ringkarlarna hade sitt eget kalas på detta frampå aftonen. Graven grävdes ett par dagar före söndag. Den grävdes för öst och väst. Den döde skulle ligga med benen öståt. Benen som anträffades kastades med mullen tillbaka i graven. Självspillningar begravdes på norra sidan om kyr- kan. Den delen av kyrkogården var inte invigd. Det var så att sjävspillningar inte fick begravas i vigd jord. De begrav- des om natten, så fraktades de inte genom porten utan över stenplanket. De begravdes i tysthet. Den onde hade tagit dem. Odöpta barn grävdes ned intill en / annan kista. Granar sattes upp vid gången och vid porten som gick ut vid själva gården. Topparna bröts inte. De fick stå till dess att de torkade å blev fula. Hackat granris ströddes från trappan å fram till porten. Vid kyrkan ströddes hackat granris från den plats där liket sattes ned och fram till kyrkporten. Det var särskilda utsedda med i liktåget som sjöng vid varje gård som passerades. Det var psalmer som sjöngs. Kistan med den döde togs in i stugan, innan färden till kyrkan. Någon läste ur bibel eller psalmbok å så sjöng de en psalm. En stund före avfärden spikades locket på kistan. Det brukade vara det värsta av allt att höra. Det förekom ju ofta att liken bars hela vägen till kyr- kan. Särskilt besvärligt hade de som bodde inåt Finn- skogarna. De bar kistan under en stång; flera vidjehän- ker var snodda om kistan, så träddes stången under hänkerna. Då kunde inte mer än två bära i sänder. De rodde över sjöarna som fanns mellan hemmet å kyrkan. / Då måste det vara lika längd på bärarna. Innan bår- kläden kom i bruk användes höga bårar. Då bars båren på ax- eln å kistan var högt över bärarna. Då var det fyra bä- rare. Då måste de också tänka på bärarnas längd, så att de var lika långa. Eljest var det allt så att de gärna ville att anhöriga skulle bära kistan. Om det var väx- ta söner som passade så bar de med. När liken kördes, så ville de gärna att hästen eller hästarna skulle var svarta till färgen. Den döde fördes den vanliga kyrkovägen. Innan far började att vara dödgrävare så fick de anhöri- ga till den döde gräva graven. De rika lejde att gräva. Så var det några av begravningsföljet som stannade efter vid graven å skottade igen den medan prästen var på pre- dikstolen. Ingen plats lämnades obesatt vid måltiderna. De åt i det största rummet. Alla grannarna å släkting- arna skulle bjudas. Begravningen varade ett par da- gar å tre också, när det skulle vara riktigt stort. Gravar och livet på andra sidan. De skottade upp en liten 'môllkulle' å satte litet / grönt på. 'Taklök' planterades mycket å vintergröna. Ingen ville ta blommor på kyrkogården. Det skulle inte va- ra rätt att ta blommor där. Förresten så var de allt så räd- da att de döda skulle komma efter, om det tog de minsta med sig därifrån. De tyckte det var så underligt om det var en grav som sjönk ihop å att inte mullen ville för- slå på den. - Det var så stor tro på att de döda 'gick igen'. De gick å spökade. Det kunde visst alla göra men särskilt de som hade tagit livet av sig eller sådana som hade va- rit ogudaktiga och fört en ohederlig vandel i sitt liv. Så länge som inte de hade blivit tilltalade så spö- kade de. Men om en bara lyckades att få tala till dem så försvann de. Men det skulle vara så svårt att komma sig för med det.
Folkmedicin
Ortens benämning på "frossa": "Kalla", "kallfeber", "frôssa". När en hade den så hade en "kall feber", så att en frös. Far ha- de den. Jag minns, att han fick en påse, "trôllpôse" kallades den, av en käring. Den skulle han binda på sig å så skul- le han ha den på sig några dagar, sedan skulle den kastas i sjön, så att han inte blev synlig mer. Å så skulle "frôssa" sluta. Men ingen fik veta vad som fanns i påsen. "Storstege" la sig på ögat, så att det blev svullet och rött vid ögat. Det var inte annat än att gå till någon kunnig käring, om en skulle bli av med det. Å käringa "gjor- de ôt". En skulle ta en sockerbit med sig och litet brännvin. Brännvinet behöll käringen men sockret stöt- te hon sönder till fint mjöl. Det fick en med sig hem. / Å när en kom hem så skulle en annan blåsa sockret i ögo- nen. Det sved alldeles förskräckligt, för jag var med om det. Småbarnen fick "bläkster" på kroppen om de gick ute i storm och blåsväder. När jag var åtta år hade jag "bläkster", å då minns jag att de hade vatten i ett fat, som de gick till smed Jan med, så satte de fatet framför bälgpipan å drog på bälgen, så att det blåste i vattnet. Det vattnet tog de sedan å tvättade barnet med på kroppen. "Drag i öga" fick man om det var drag på något sätt. "Nösmör" (kokad grädde) smörjdes kring ögonen. "Onne bete". Det finns en stygg mask, som kallas för "äl- me". Om den sticker, så får en "onne bete". Det bruka- de mest sätta sig i fingrarna. "Älma högg i skug- gan". Det värkade lika bra, som om han hade stuckit direkt på kroppen. En skulle fånga en "älma" å ha i tjä- ra, sen skulle en smörja det onda med tjäran. En kunde få "gnärn" i handleden. Det knarrade i leden alldeles som om den hade varit osmord. Det var kloka käringar som kunde "göra ôt" och bota det. Käringen tog tre pinnar ur en sopkvast. Så fick den som hade / "gnärn" ställa sig på knä vid tröskeln, som vartill ut- gångsdörren. Så fick han lägga handen på tröskeln. En pinne lades på ena sidan handen och så högg hon av den pinnen med en yxa. Hon högg så, att yxskaftet kom över handen. "Vad hugger du för", frågade den sjuka. "Jag hugger för gnärn", svarade käringen. Så gjorde hon med alla tre pinnarna. "Gulsot" fick kvinnfolken, när de inte fick manfolk. Det slog sig i kroppen på dem. Bara de orkade få en karl att "ri säj", så blev de bra. Men de kunde få bort den gula färgen på huden, om de kokade gul mossa och drack av det vattnet. "Matlea" kom vissa tider på året. För det mesta brukade den inställa sig på sommaren och i rötmånaden. "Benröta". När de skulle bota den, tog de ett halft kvar- ter brännvin å så läste de Fader vår baklänges över det, å så skulle den sjuke dricka ur det på en gång. "Gastkraming". Det fick de, om de blev klämda av "gasten". Men jag vet inte vad "gasten" var för något. De brukade också säga att en död hade / klämt eller nupit dem. De fick blåa fläckar på armarna. Det skulle de gå till kyrkogården en torsdagsnatt å läsa bort. "Engelska sjukan". Det var inga andra än småbarn som fick den. Det vet jag en bot för, för det såg jag att de gjor- de med en onge. De skar upp en tunn fyrkantig jord- torva å lossade den från backen. Två personer höll på med det. I mitten på torvan gjorde de ett bra stort hål, å så drog de ongen tre gånger genom det hålet. När det var gjort lades torvan tillbaka. Så slog de ett halft kvarter brännvin i hålet och trampade till den. Sen gick de därifrån. Fick inte säga ett ord om saken å så fick de inte se sig tillbaka. Om de såg sig tillbaka, så fick de sjukdomen med sig. "Tarmvre". När de fick det skulle de ta in bly. "Fånga". Väldiga magplågor. Då tog de in peppar i brännvin, malört brännvin eller starkt kaffe. "Näsblog". Om en har för mycken blod i kroppen. så får en "blö näsblog". Då skulle en jaga en gris, så att den fick avföring, så skulle en ta av den avfö- ringen / å hålla för näsan. Eller en skulle ta ett korn "svâr- te" (vitriol) å ha i näsan. "Sprättsketa", När en fick den, så skulle en ta ärter å ha i kaffebrännaren å bränna så att de blevo bruna, så skulle en äta dem. Eller en skulle koka risgryn i vat- ten å dricka vattnet. "Fransoser, vinericka". Om de skulle bli bra av den sjuk- domen, så skulle de svälta sig så länge det gick an, å så skulle de till sist ta ett halfägg. Det var en an- nan sjukdom, som de fick i "tasken", som kallades "grove fickvårten" å "fine fickvårten". Men den sjukdomen vet jag ingenting mer om. "Kikhosta". Det var mest barn som fick den. De hosta- de så de "drog i kike". "An va borte långe stônra, å di kunne bli köll blå, så en kunne tro, att di skul- le dö". Det bästa botemedlet mot den "sjukan" var "mâremjölk" (stomjölk). "Skôrv". Det blev fullt med sår på huvudet. Jag och min bror hade "skôrv". Men Gu´vet var vi hade fått den. Men far tog bort den. Han gick ut och sökte / reda på ett ormskinn. Det gned han sönder emellan hän- derna och blandade i mjöl. Det mjölet vispades i vatten å så stekte de pannkakor av det, å den pann- kakan fick min bror å jag äta upp. Å nog blev vi bra från "skôrva". Men andra medel användes också, så lade de "bekhätta" på huvudet eller använde de svavel- blomma. "Revorm". Kunde få sådan i ansiktet eller var som helst på kroppen. Det blev rött och kliade så förskräckligt. En person hade fått revorm i ansiktet. Han mötte prästen, som inte sade ett ord utan gick fram och spot- tade honom i ansiktet tre gånger och så gick han utan att säga något. Det skulle vara "bota dä". "Bältrosa". Det blev som ett rött band på kroppen. Det kliade förskräckligt. Om det bandet går ihop så finns ingen räddning undan döden. "Varter" tog de bort på många vis. När korna går ute på bete, så kan avföringen bli lös å när en ko gör sina behov blir det en håla i mitten på "rukan". När det regnar så stannar det vatten i den. Det / vattnet skall en ta och tvätta vårtorna med så gå de bort. Det är ett gammalt bruk. Eller skall man binda ett hästtagelstrå omkring vårtan, så fräter det av henne å hon blir borta. På sår lades spindelväv och socker. Det skulle vara så förmånligt, för såret grodde ihop fort av det. Men så var det en person på Sjövik, som hade huggit sig i en fot, å han la- de på som de brukat av gammalt, men han fick blodförgift- ning å dog. Sen slutade allt folk att ta det som bot. Spindeln hade sjukdomar med sig. Han var giftig och om en spindel bet, så kunde en bli "illamående" å sjuk. Av skatan fick en "skabb". De brukade "åderlåtning" mot sjukdomar. De trodde att det skulle vara till hinders för all slags sjukdom. Ett par gånger om året lät de "kôppe" sig. Så var det bra att rö- ka med enris inne i stugan. Det skulle skydda mot sjukdom. Så skulle en akta sig noga för allt slags drag. I drag kunde en få många slags sjukdomar. "Korsdrag" var värst. En del tog in tjära för det skulle vara häl- sosamt. Det var bra att spotta tre gånger, om en trodde / att en var i fara för sjukdom. Lök var ett bra medel mot sjukdom. Om en kastade lökskal i härden, när en släppte spjället på kvällen, så skulle det vara hälsosamt. "Svartkônstbok". "Svartkônstboka dä ä inte nô ane an sjätte å sjunde Mosebok".
Div. föreställningar o tro om saker o ting. Tydor m.m.
Katten: När katten tvättar sig väntar han främmande. Ditåt han pekar, när han putsar sig i ändan, därifrån kommer främmande. När katten äter gräs blir det snart regn. Likaså om en gammal katt visar sig lekfull. Om en hundvalp fick äta upp ett getingbo blev han ondsint, likaså om han lades i ett såll o sållades över elden. Ville man bli "i syne" skulle man ta med ett finger i en kattunges ögon, medan han ännu var blind o stryka i sina ögon, då kunde man se mer än andra sen. Likaså om man lyftade på en gammal kre aturspillning o tittade under den. Kunde man inte komma fram nattetid om man var körandes skulle man titta ge- nom huvudlaget på hästen så fick man se vad som hindrade, även om man tittade under den vänstra ar- men. Det kunde hända att personen, som tittade under armen fick sig en bastant örfil. Aldrig skulle man / härma efter gasten ty då blev man sjuk. Hade någon sett spöke, skulle han först sova innan han för någon omtalade synen, annars blev han sjuk. Aldrig härma efter göken, ty då blöder tungan på ho- nom. Röda fläckar på lov är sådant blod. Att lommens ben sitta så långt bakåt kommer sig av att när den förste var gjord fick mästaren se när han flugit ett stycke, att han glömt sätta dit några ben. Han tog då och slängde benen efter lommen o så fastna dom där bak. Den, som kan få tag i en vit orm o koka o äta upp blir trollkunnig o allvetande. Flugrönn hjälper för många sjukdomar. Den, som under måltiden fick ett sädeskorn i munnen skulle lägga detta över dörrposten, den första främmande person (ogifta), som trädde igenom dörren efteråt blev man gift med om man var ogift (för man kvinna o för kvinna man). Om man nyser på fastande mage blir det antingen rus eller stryk innan kvällen. Kliar näsan betyder det förargelse. Blåsor på tungan betyda förtal. Kliar det i högra handen för man ett kärt hand- slag. Släpper kvinnan en kniv i golvet kommer det främmande manfolk på besök. Är någon i huset mycket sömnig o lägger sig att sova, och det då kommer någon på / besök, så blir den besökande rik en gång innan han dör. Kunde man inte få smör lades silverpengar i tjärnen eller och kördes ner en eldsticka i grädden. Den person som ansågs vara skuld till obehaget med smöret skulle taga i tölen så blev det smör. Det var farligt att ge bort mjölk ty det kunde hända att den person, som fick mjölken gjorde så att det inget smör blev. När kreaturen släpptes på bete om våren skulle de ha en blandning av dyvelsträck, drakablo, vitlök m.m. annars blev dom maktstulna. Solvaharar bestod av några solv o trästickor när de var skjutna. Men Lillebonnen sköt en han en gång; i den haren rann tarmarna som ormar o han blev skorvig om händerna efteråt. Aldrig slå den första ormen man såg på vårsidan, ty då fick man slå många ormar det året. Somliga personer kunde stäm- ma möte med ormar. Förr i tiden hade folk skorven i huvu- det, detta botades genom att en beckmössa sattes på huvudet och bands fast i taket, sedan fick den skorvige hoppa ned från stolen han stått på och då fastnade både håret o skorven i mössan, det var ju plågsamt men han blev av med såren. Drömmer man om pengar betyder det förargelse. / Drömma om ormar o löss betyder lycka. Drömmer man att man faller står man nära att göra någon svår synd. Springer en katt över vägen när man går bort betyder det olycka eller förtret, likaså om en ekorre springer över vägen, men man kan i någon mån skydda sig om man hinner spotta tre gånger på en jord- fast sten. Att möta en käring vid bortgående var inte bra, däremot om man mötte en hora var detta lyckligt. Om man glömt en sak eller annars måste vända om när man skulle gå bort så gick det inte lyckligt på resan. Får man hår i munnen om morgonen, får man brännvin innan kvällen. Om det "rossar" sig på kaffet får man kalas eller pengar. Om man vid handskandet med pengar råkar släppa någon betyder det att man får mera pengar den dagen. Får man en katt på ett ställe skall man ej tacka för den ty då van- trivs den. Likaså om man får telningar av krukväxter. Kände man sig opasslig, skulle man röka sig med tre kvastpinnar. De, som sett "maran", säga, att hon är som ett rullande nystan. Om havande kvinnor sades att de ej skulle få se en yxa, som satt i en huggkubb, ty då blev barnet harmynt och / förresten ej se på något kluvet. Fick hon se en hare sak samma. Tittade hon i en butelj blev barnet vindögt. Såg hon en orm, blev barnet ormögt. En kvinna i Näs hade varit med o klyftat en orm under tiden hon var havande. Barnet betedde sig alldeles som en orm, det levde i flere år. Det väste som en orm o vred sig som en orm. Var den havande kvinnan med vid slakt kunde barnet bete sig som djuret, när det var dött, det hade ingen styrsel i kroppen. När kvinnan fött barnet skulle hon ha en sup och en näve skarppeppar att styrka sig med. Om det är frost gamla vårfrunatt blir det frost i 40 nätter efteråt, fryser det båda vårfrunätterna skadades ej grödan. Svalorna låg på bottnen i Storasjö (St. Holsjön) över vintern. Man skulle inte vissla, ty då surnade mjölken och så kallade man på den "lede". Virade man händerna runt om, snodde man rep åt den "lede". Inte gå ut fastande i syn- nerhet om våren, ty då blev man "fåglaskiten". Rep, som nå- gon hängt sig i hjälpte med sjukdomar (skivert) m.m. Även verk- tyg o skjutvapen, varmed dråp begåtts var nyttiga mot sjukdomar. Om man åt mögligt bröd blev men stark. Eriksdagen o Kr. Himmelfärdsdag räknas som de första / metedagarna. E-dagen skulle man meta hela dagen. Nappa det bäst på f.m. blev fångsten bäst på försommaren, nappa det bäst på e.m. blev fångsten bäst på eftersommaren. När man metade skulle man spotta på masken eller betet 3 gånger o så skulle man säga: "Aborr brok, kom o nappa på min krok", eller "mörts blanka, kom o hanka". I vissa sjöar är fördolt vatten, kunde man komma dit, så ingen visste om det, fick man mycket fisk. Hade någon reda på det, fick man ej något. Den, som ligger o äter får sitta o dö. Lusse natt fick man ej spinna, baka eller mala. Näcken finns vid Seglora kvarn. En sägen om ån Viskan är att hon skall taga många liv ett varje år. Männen brukade förvara pengar i sina höga hattar. Timmer till boningshus skulle hug- gas i januari ny i sols nedgång, då stod det bäst mot röta. Kol- ved skulle huggas vid fullt ny. De gamla räknade juldagen som första sommardag o midsommardagen som första vinterdag. 13:de vecka börjar den 6 april, sen går vekeräkningen ut om midsommar 12-11-10 Ö.S.V. När "Petter Katt" (22 febr) har kastat sin varma sten i sjön tär det lika mycket underifrån som uppå isen.
Fiske
Hummerfisket, som skedde med tina, började på sensommaren och höll på till fram i oktober, då man började med koljebackorna. Min farfar var den förste, som började med hummerfisket med tina här på Knippla. Han hette Torger Andersson. Han började med hummerfisket någon gång i början på 1800-talet, och det var så gott om hummer, att fick man inte ett tjog på var kupa, var det dåligt. Vid Pölsan satte man tinorna på 3 och en halv famns djup, och var det stillt, kunde man ligga och titta tills det var tjoget fullt i kupan. Man fick alltid dra´ kuporna två gånger om dagen, för annars blev det så många i den, att de beto sönder varandra. De tinor, man då använde, voro lika de, som nu äro i bruk. Att de äro flata i motsats till dem, som förekomma norr över, beror på att vi vill ha dem flata för att de skola stå stadigt i hög sjö. Förr tjudrade man alltid såväl hummer som krabbor. Krabbor tjudrades kring de båda benen, som äro längst borta från klorna. Man tjudrade med känsor / Romhonorna tjudrades alltid omkring mitten, för att de skulle kunna ha stjärten rörlig och sålunda hindra ålarna från att äta upp rommen. Förr fanns här två stycken hummerfiskare, som alltid brukade skära klorna även på hummer, detta brukades annars blott på krabbor. (Skära hummern ersatte ombindningen av klorna. Man stack med en spetsig kniv inne i haket mellan klons rörliga och fasta del (= pilen på fig), se fig. och skar på så sätt av senan). Den största klon på hummern kallades för "hammerkloa", hummer som saknade båda klorna kallades för "gåppar". Av klon brukade man göra "klypa" till barnen. (Se fig.) En stor klo till en jättehummer användes till kaffemått. Det gick ett halv skålpund i den. Snöre med en knut på var sida om den rörliga delen, i vilken var två hål som figuren visar. Pilen anger var man "skar" hummern, då man inte band om klorna. Snörets fria ända lindades ett varv om handen och genom att draga något åt sig, höll man klons lösa del kvar i sitt läge. Genom att något ändra på handen, kunde man sedan få klon att öppna och stänga sig. / Ålfiske. Förr sattes ålkuporna ofta oagnade. Det fanns så mycket ål, att man kunde få en 10-12 kg. i alla fall. Först för en ål på en 2-3 kg. kunde en få så pass mycket som en tolvskilling. När man bytte fisk tog man fångsten upp på ett berg och började för- delning med de stora fiskarna. Man la upp en hög för var man. Den fisk, som på detta sätt byttes, användes blott för husbehov, "till kok". Det var besvärligt att byta helgeflundra, i vilken gått pirål. Då fick en av gubbarna skära bort det, som var skadat av pirål, och stycka fisken i remsor tvärs över och efter benen. Han tog tillhopa en rompebit och ett framstycke eller och två mittstycken, för att få lika stora lotter. När man sedan hade sorterat upp fisken i höger och bytte, stod en och pekade på de olika högarna och frågade "Vem ta´r". Någon av de andra i laget, som stodo bortvända, svarade då, att den högen tog han o.s.v. eller den högen tar X. o.s.v. Eldstaden ombord. Eldstaden ombord bestod av en järngryta, på vilken man knackat ut en öppning på ena sidan, och inuti grytan ett trekantigt brandjärn. Blev grytan gammal och sprack, och man inte kunde hinna till staden efter en ny, fick man reda sig med en halv tjärtunna. Denna fylldes med mylla och brandjärnet sattes ovanpå ett par tegelstenar, som lågo på myllan, en under vart ben. Man eldade sedan på myllan. / Gråsten i stället för tegelsten dög inte, för den brände söner, och lera i stället för mylla dög inte heller, för den bara torkade och sprack, och sedan drog sig elden ner igenom. Om vadfiske. När man hade snörpt vaden, "bussades den in" tills sillen blev "torr". Sedan varpades vaden in till stranden tills den bottnade. Varpningen tillgick så, att man hade en varplina i tre delar om 60 famnar i var del och ett ankare i ändan. Man rodde mot land så långt linan rack, nådde man inte land fick man kasta ankaret, och hala tills man kom fram till ankaret, varefter man fick göra ett nytt kast med ankaret. Man rodde ut ankaret i kännekågen, halningen skedde från vad- båten. Den båten som sedan skulle lastas med fångsten, drogs lång- sides med vadbåten. Lossningen skedde med länekass. Vadbåten behöv- des bara för att hålla uppe vaden, folket kunde därför vara sysselsatta i de andra båtarna med lastning. Var det utsikt till stor fångst användes inte hela vaden utan man snörpte blott med ett par bukter. Fick man för mycket sill i vaden, kunde man slå stroppar på och släppa ned korken, och sedan låta sillen gå så pass man tyckte. Man kunde också slå med en åra i sjön. Sillen satte då ned, tryckte ned vaden och kunde delvis sedan komma över korken, så länge trycket varade. Hade man då inte stroppar att hala upp, kunde all sillen ge / sig iväg. Under vadfisket kunde man ha "halvmänner". Dessa arbetade som de andra men fingo blott halv lott, och måste även hålla sig själva med kost och logi. Dräng hade 1/3 i lotten samt mat. De flesta drängarna voro "tjörbönner" (bonnpojkar från Tjörn). Hade man loge- mentor kokades maten i tur och ordning av blott en man i laget. Kastade man med landvad, och sillen smet undan, brukade man säga: "Sillen bruka skälmstycken". Dörjning av makrill förekom från en vecka före midsommar till 4-5 veckor efter midsommar. För att få skul i båten satte man två käp- par i tullhöla, en på var sida av båten, och bredde sedan seglet tvärs över båten. (Seglet låg annars nere i båten). Det böjdes fram om en toft, så det inte kunde blåsa om ryggen. Liket höll seglet styft, varför man inte behövde någon tvärstake. "Det är romerska (här för- växlat med hebreiska, som meddelats upptecknaren av andra), som står skrivet på rygga, men de kan bara judarna läsa", svarades det på frågan vad som stod skrivet på makrillens rygg. Min farfar byggde det femte huset på Knippla. Det var då bara ryggås- hus här på ön. Hans hus var 30 alnar långt och 9 alnar brett. Kök, stöva, storkammare voro 9 alnar i fyrkant. Lillkammaren var 3 alnar lång och 4 alnar bred, farstun 3 alnar lång och 5 alnar bred. / Man brukade säga: "Inga sladänger ombord" ty att sjunga eller vissla när man fiskade var inte bra. Det var också otur om man mötte prästen, kärringar eller katter. Katten kallades ombord för "han med staken". Fick man mycke´ fisk första gången, sade man, att man gjort näsefiske. En gammal gubbe från Hällsö brukade se havsfrun. Hade hon vit klänning, då gick han inte ut, var klänningen röd, blev det bra väder. En gång satt min far vakt. Han så att han tyckte han så något vitt. "Dä ä´ hon klädd i vitt" sa´ gubben, vaktes väktes och man seglade hem; innan man kom fram, var det också storm. Så kunde dom se seglare ibland, det påstods att det var sjörån. Gastar påstod man höll till vid Rammen.
Sjukdomar
”Klå” kom så en visste inte varifrån hon kom. Den kunde en få på sig från vad skit som helst. Men för att en skulle få bort henne, så tog en tjära å ister å blandade ihop å smörjde på. Det var att gå till ”bastua” å ställa sig å smörj. En stod spett naken. Det fick inte vara en enda kläsklut på. Se’n när en hade smörjt, så var det att sätta på sig det sämsta linnet en hade. Alla i huset skulle smörja sig. För de som inte hade haft det så kunde de få det. ”Knarren”. Det var i lederna (handleden) som en kunde få den. Det vren i leden. Det äldsta barnet i huset kunde bota den. Då skulle en lägga handleden på tröskeln till dörren som gick ut. Den som skulle hugga tog en yxa, så högg han tre gånger på vardera sidan om leden. Först på högra sidan leden sedan på vänstra, och så skulle den sjuke fråga: Vad hugger du för? Den som högg svarade: ”Jag hugger ur led å i ved”. Det var att säga det sex gånger. ”Kvesa”. Det var ett slags utslag på kroppen. Endera kunde en göra en femudda stjärna av garn å lägga på kroppen å ha den på under natten, eller tog man en näver av en björk å skrapade på innersidan av nävern å strödde på kroppen. ”Matle”. När en skulle bota den åkomman, så stal man en brödbit å gick till avträdet med, så stack en ned den genom det ena hålet å tog upp den genom det andra med vänstra handen. Det skulle en göra tre gånger å sedan stå å titta ned i vänstra hålet å äta upp brödbiten. Om en blev ormbiten, så skulle en pink i vänstra skon å ta det å stryka på såret. Så skulle en ta en gul silketråd å knyta ovanför såret. ”Förstoppning” kunde folk trolla på en. Det gick till så att en tog en gammal bösspipa å så tog en gödsel å stoppade i mynningen så att det blev tätt, så gick en å lade bösspipan i en bäck. Förstoppningen varade så länge att gödseln hade gått ur pipan. ”Fallsjukan”. Den började med att det blev så fula drömmar. Om inte den havande tålde att se blod och fick se det medan hon var sådan, så kunde barnet få ”fallsjuken”. Men det var också bot för den. Då tog en en bit av den sjukes skjorta å lade i förladdningen till ett skott, så tog en bössan å gick till sängen där den sjuka låg, så riktade en bössan mot nordstjärnan å sköt över den sjuke i sängen. Det mins jag att de gjorde över en pojk som fått ”fallsjuken”. ”Lungsot och ont i bröst. Det begagnade de dalbränd tjära att kurer sig med. Man gjorde tjärpiller, knådade litet mjöl i tjäran å rullade ihop till piller. Så tog de 2 å 3 piller om dagen. Så begagnades att ha terpentin på ylledukar å lägga på ryggen och bröstet. Se’n så begagnades också att den sjuka andades in ånga av terpentin. Tjära å terpentin hölls för att vara bäst mot den sjukdomen. En skulle driva den ur kroppen på det viset. ”Tarmvred el. magrev”. Det blev illa svåra magplågor, så att den sjuke kastade sig i sängen. Men då tog en fram en ”salthall” å en sten, så tog en svart krut såpass som till ett skott, så gned en sönder det till fint pulver eller som fint mjöl å tog det i munnen å sköljde ned det med brännvin. ”Sand på ög”. Det visade sig så att det blev små fläckar på ögonen. En strök ”gratika” på det. ”Gratika” fick en på apotek. ”Nagel” på ögat. Om en hade det så skulle en annan hjälpa en å bot. Han tog ”namnlösen” å satte nageln vid ögat å strök med nageln tre gånger runt på ögat. Han vred runt motsols. ”Benbrott”. Det spjälkades ihop. Men för att det skulle växa ihop å bli riktigt starkt så tog en en mässingkam å filade, så att en fick fint mässingpulver, så tog en in det i en degbit. Det gick till det skadade benet å drog ihop. ”Bisteck”. Brännvin smörjdes på. Man tog gödsel i botten på stalldynghögen å lade på. ”Näsblod”. Kallt vatten i nacken. Men det var bäst om en skrämde den som blödde. En skulle vara kvick att skrämma honom. ”Brännsår”. En ”döva varmen” i kallt vatten. Se’n så smörjde en på fett. ”Utslag”. Om en fick något som en märkte utanpå kroppen. Om en skulle ta reda på varifrån en hade fått det, så skulle en ta en sten på backen, en sten i vattnet å en sten ur skorstenen, så värmdes stenarna, så att de blev heta, så kastades de i vattnet. Den sten som det fräste mest av, skulle en rätta sig efter. Om det nu var den som en tagit på backen, så hade en fått utslaget ur jorden. Då tog en litet av sina kläder å grävde ned i jorden där en trodde att en varit å fått utslaget. Se’n skulle en bli bra. ”Bölder”. En peta hål på bölden med en pinne, så att en fick blod på den. Så tog en å gick till ett träd å slog pinnen i norrsidan på ett träd och sade: Du bölder blå å klene, du setter här allene. ”Engelska sjukan”. Det var vanligt att barnen ”smöjdes” under krokiga trädstammar å i krokiga träd. För att en inte skulle bli ”gastkramad” så skulle en rita tre kors ovanför kudden där en låg om natten, så skulle en hugga täljkniven i det tredje korset. Det kunde komma något ont som gasten å mara å plåga en om natten. Men då var de bet, om en hade gjort på detta viset. Om en hade råka få se en hare, så kunde en bli hes av det. En kurer sig med att äta bränt bröd.. ”Hecka”. Det var en annan som hade bestyr med en. Men om en tog kallt vatten, så gick hickan bort. ”Stong”. Det hörde jag de sa, att de läste för ”stonga”. Men hur det gick till vet jag inte. ”Magknip och magplågor”. För detta onda begagnades att en tog in peppar, starkpeppar, spansk peppar, malört och sådant i brännvin. Det skulle vara så starkt att det sved genom hela kroppen. ”Stämma” blod. Jag hade huggit mig i benet så att blodet sprutade. Det där, sade far min, skall du inte bekymra dig om, så kom han å strök med handen över såret, å han stängde blodet med en gång. ”Vârk i kroppen”. De försökte att hjälpa sig med ådring. Det var att ta fram åderbilen å slå ett hål på armen. Jag mins att de lätta åra på far en gång å tog en full tenntallrik med blod. Då blev han matt, men han frisknade till å fick nytt blod. ”Sår” av kniv el. dyl. Det var vanligt att de slog brännvin i såret, se’n band de spindelväv å en trasa om. Det fick sitta tills det hade gått ihop å sårruven föll av. Om barnet hade svårt för att tala, så klipptes ”tongspen” av. ”Ryggvärk, knäpp i ryggen, ryggskôtt”. Om en fick se skrea, så skulle en knäppa av sig bältet å lägga det så att skrea gick över det. Om en bar det bältet, så kunde en inte få ont i ryggen. Sådana bälten var det ont efter, för det var inte många som fick se skrea. Ringorm. Hade en fått ett sådant utslag på kroppen, så skulle en ta en mässingkam å dra den tre gånger motsols över ringormen.
»Kloka Clara»
Den var en gång en Konung, som hade trenne döttrar, af hvilka den yngsta het' Clara. När Konungen engång skulle rida i kriget, var han mycket bekymrat hur han bäst hemma skulle kun[n]a bevara sin[a] döttrar för hvarjehanda farligheter, och obehöriga friare i första rummet. Slutligen fattade han sitt beslut och uppbygde ett högt, högt hus eller torn, deri Princessorna skulle förvaras, och så inrättadt att det icke hade någon vanlig dörr eller ingång, utan så [att] allt skulle upphissas dit. Innan nu Konungen afreste, satte han Princessorna i tornet, förbjöd den strängeligen att der insläppa någon, samt gaf dem hvardera en grön krans, den de skulle bevara till hans återkomst: ty, sade han, om ej krans [en] vore frisk utan vissnad, kunde han deraf se att de ej lydt han befallningar, utan insläppt någon karl till sig. De första dagarna sedan Konungen rest bort, suto de tre sköna Princessorna i tornet, sörjde och greto öfver Konungens bortresa i kriget. Men snart började de någorlunda belåtna se sig om i de vackra rummen i slotts-tornet, der allt var beredt till deras nöje och beqvämlighet. Dock blefvo de snart åter ledsna att sitta så ensamma, skiljda från hoffolket och främmande förnäma besök: de tittade nu alltjemt nyfiket ut genom fönstrerna och önskade bara att någon ville åtminstone se opp till dem. Men en dag så upptäckte de tre Princessorna en ung Prins från närmaste konungarike, som gjorde sin promenad der utanför slottstornet. De tvenne äldsta systrarne ville hjertans gerna mottaga ett besök af den unge vackra Prinsen: de skrattade och pratade med honom hvar dag från fönstren och kastade blommor till hvarandra, och Prinsen [bad] dem att de bara skulle kasta ner sin rep-stege att mottaga honom. Men den yngsta systern, som de andra för hennes klokhets skull kallade »Kloka Clara», afrådde dem allt jemnt från att bryta deras faders vilja och hotade dem alltjemt med hans vrede, så att Princessorna verkligen ej vågade taga opp Prinsen till sig. — Men en dag kom en usel tiggar-gubbe linkandes förbi i ett riktigt hund-väder, och bad och tiggde så ödmjukt att de måtte förbarma sig öfver honom och hissa honom opp i tornet. Kloka Clara afrådde dem allt hvad hon kunde; men de andra barmhertiga systrarna hissade likväl tiggaren opp till sig. Men knapt var tiggaren uppkommen, förrän han lät sin förklädning falla, och en skön Prins stod inför dem. — Då förvånades Princessorna; men Prinsen skrattade för det han lurat dem så bra. De två äldsta Princessorna voro ock snart försonade; men Kloka Clara var och förblef rätt misslynt öfver putset, helst då nu Prinsen skämtande sade, att han prompt skulle ligga hvar sin natt hos dem och sist hos Clara. Mellertid hade de två äldsta Princessorna mycket roligt med Prinsen: de spelade, dansade och lekte hela dagen. Men, efter det var så innerligen trångt om rum i slottstornet, så måste verkligen Prinsen den första naten ligga hos den äldsta Princessan. Aftonen derpå fick han ock härberge hos den andra systern. Tredje dags morgon började redan Prinsen reta[s] med Clara och säga, att hon nästa natt måste beqväma sig att lemna honom sängrum. Hon svarade väl skrattande: »Jo pytt!» men inom sig var hon grufligt ledsen öfver hennes systrars oförsigtighet att släppa in Prinsen, och huru hon nu på behändigt sätt skulle slippa hela natt-besöket; ty [hon] sof verkligen helst ensam i sin goda säng. Men hon var alltid, som hon ock kallades, den Kloka Clara. Hon bäddade nu sin fina säng på ett helt oförtänkt och för Prinsen vådligt ställe, ty under bädden voro vissa öppningar, nu dolda genom de pösande silkes-bolstrarna. När nu Prinsen skrattande och pockande kom för att på allvar sofva natten öfver hos Kloka Clara och redan helt vårdslöst och tungt kastat sig på sängen, så — pladask! damp Prinsen försåtligt ner ur slottstornet. Oppe stod Kloka Clara och skrattade; men Prinsen fick skamflat och förargad linka hem. De äldsta Princessorna voro väl deröfver onda på Kloka Clara; men de måste slutligen dock finna sig. Och innan kort yttrade de för sin kloka Syster, att, sedan hon skaffat bort Prinsen ifrån dem, hade de fått en orimlig håg efter »lyst-mat» ur prinsens eget kök, derifrån de nu bådo att Kloka Clara skulle skaffa dem mat. I början ville hon ej gå till den uppretade Prinsens kök; men slutligen förklädde hon sig mästerligt, gick och anmälte sig till kökspojke hos Hofmästaren: och i anseende till ett stort förestående gästabud blef hon af honom dertill antagen. Men just då maten skulle bäras opp till alla Prinsens gäster, och köksmästaren gick ett ögonblick från köket, så vände Kloka Clara opp och ned på alla grytor och kastruller med alla rara rätter i, slog ett embare vatten i spisen, skref på köksbordet: »Här har Kloka Clara varit, och tagit mat till sina lystna systrar!» hvarpå hon sprang sin väg hem med den finaste maten till sina lystna systrar. Köksmästaren blef grufligt förskräckt vid all denna förstörelsen i köket, hela middags-kalaset var förstördt, och han måste med gråtande ögon inberätta allt för Prinsen, som, då han läste skriften på bordet, alltför väl visste hvem han hade att tacka för allt sammans. En tid hän voro nu Kloka Claras systrar nöjda ; men snart började de hågas efter Prinsens bästa vin. Och lyckades det slutligen dem att få Kloka Clara, att förklädd, hos Prinsens öfverste-munskänk, bli antagen till källarpojke. Då ett stort dryckes-kalas förestod i Prinsens slott, stal Kloka Clara sig till Nykeln till vinkällaren, ryckte tapparne ur alla vin-kärlen, skref på en liggare: »Här har Kloka Clara varit — —!» och sprang så sin väg med det raraste vinet till sina systrar, som nu åter en tid voro tillfredsstälda. Men då detta blef berättadt för Prinsen, befalde han att fasttaga hvar och en misstänkt person, man eller qvinna som komme till slottet, så att han skulle engång [få] fast Kloka Clara. Emellertid började de två äldsta Princessorna i tornet längta efter frukter ur Prinsens trädgård, dit Kloka Clara äfven måtte på Systrarnas bön begifva sig. Hon blef väl af trädgårdsmästaren mottagen, men genast gripen för att inställas för den uppbragte Prinsen, som ock genast blef underrättad om fångsten. Prinsen begaf sig då skadeglad ner i trädgården, der Kloka Clara var fångad, med käpp och tåg för att nu fastbinda Kloka Clara och straffa henne för alla hennes skälmstycken; och hade han förut strängeligen befalt att ingen fick komma in i trädgården och hjelpa henne, huru mycket hon dervid kunde jämra sig och förställa sin röst. Men knapt hade nu Prinsen ensam inträdt till henne för än hon helt behändigt kastade tåget omkring honom, band hon fast vid ett träd, och »daskade» på honom just erbarmligen: Prinsen skrek som en gast, men ingen vågade bryta hans egen befallning och komma till hjelp. När hoffolket slutligen instörtade var Kloka Clara försvunnen öfver muren, och Prinsen låg der mörbultad och sanslös vid trädet, och föll derefter i en förfärlig sjukdom med sår och utslag öfver hela kroppen, hvilket allt hotade Prinsens lif. Men Kloka Clara, ännu ej mättad på hämnd, förklädde sig till läkare, och antagen dertill, förordnade hon att slagta ett kreatur, beströ insidan af det ännu varma skinnet1, och deri insvepa Prinsen. Denne, som till hälften redan afkolat, vaknade nu, ty han trodde att han var i helvetet; och så snart han fick målet igen, så befallte han att den förfärliga kuren skulle upphöra. I alla [fall] föreskref läkaren ännu ett recept, som efter ett par [dagar] skulle begagnas såsom en lenande balsam för Prinsen, och reste så sin väg. När man nu sedan såg på det nya qvarlemnade receptet, så stod der intet annat än: »Här har Kloka Clara —!» Emellertid ångrade nu de begge äldsta Princessorna att de brutit fadrens befallning, blefvo därföre grufligt sjuka, och innan kort fick hvar och en af dem, med 2 dagar emellan, sig en liten prins. Men Kloka Clara, som nu hade fått veta att Prinsens folk rest till staden en afton efter den riktiga läkaren, [hade] lagt de små Prinsarne i en ask, och, då Prinsens folk kommit till stads-porten med vagnen hastigt satt sig i och sagt: kör! Nu gick hon förklädd i sina anvista rum på slottet för att omkläda sig till sjukbesöket hos Prinsen. Men då denne länge och väl väntat på läkarens besök och skickat bud till honom på hans rum, fann man ej läkaren eller någon menniska der, utan på bordet stod blott en ask med de små Prinsarne uti med påskrift: »Dessa små-saker höra Prinsen till — Kloka Clara!» Nu ändtligen fick Princessorna bref från Konungen att han snart skulle komma hem ifrån kriget, det han ock gjorde. Men huru förskräckta blefvo nu ej de två äldsta Princessorna, då de sågo att deras gröna kransar voro förvissnade; men Kloka Claras var alldeles frisk och grön! Alla Princessorna voro vid Konungens hemkomst friska, och de två äldsta ställde sig ock glada; men inom sig voro de hjertängsliga huru det skulle gå då Konungen nu ville se deras kransar. Men Kloka Clara, som beskedligt ville hjelpa dem, hittade som vanligt på råd, hon framräckte först sin friska krans för fadren, som deröfver var nöjd och mycket berömde hennes lydaktighet; sedan räckte hon sin krans bakom ryggen till den andra systern, som nu visade den i sin ordning och sedan på samma sätt smög till den äldsta systern, som nu slutligen visade den temligen friska kransen för Fadern. Nu vardt Konungen än mera glad, tog sina döttrar ner ur tornet, och gjorde ett stort kalas, hvartill han inbjöd alla närboende konungar och Prinsar. — Emellertid var nu Prinsen ändtligen blifven frisk och infann sig äfven på det kongliga gästabådet. Han smilade väl åt de två äldsta princessorna, dem han dock nu nästan föraktade för deras olydnad emot deras Fader; men dock visade han sig mest vänlig emot Clara för hennes lydaktighets och klokhets skull: men Kloka Clara kunde ännu icke fördraga den skälmska Prinsen. Prinsen blef snart, oaktadt alla sina motgångar som Kloka Clara bragt öfver honom, alldeles förtjust i Princessan Clara, och friade verkligen till henne; men endast på Fadrens enträgna föreställningar, kunde hon förmå sig att taga honom till gemål. Prinsen sade nu till sin förlofvade Brud, Clara, att han ville glömma all den förtret hon gjort honom, bara hon kunde akta sig för hans hämnd sjelfva Brudnatten. Då nu på sj elfva bröllopsaftonen Kloka Clara gick och funderade på huru hon skulle undgå Prinsens hämnd, fick hon se en gammal ful och »snorpen» Hoffröken, som satt och sof i ett soff-hörn. Hon bad henne då taga sig någon hvila i en säng i ett aflägset gemak — det ej heller kärringen lät säga sig 2 ggr. Knapt hade de[n] gamla fröknen der lagt sig och insomnat, förr än Prinsen kom på tå fram till den skumma alkoven, och med sitt spanskrör hederligen började traktera belätet, som låg der i sängen. Den gamla Hoffröknen skrek och bad för själ och pina, och sade att bruden sjelf bedt henne gå och lägga sig der; men det hjelpte icke, ty Prinsen ville ta' riktig hämnd på Kloka Clara. Då han slutligen närmare ville se om sin mörbultade kära hälft, fick han se den fula och rödstrimmiga kärringen! — Han beslöt då att alldrig mer vilja bjuda till att hämnas på den verkligen så genom-kloka Clara. Dagen derpå var allting godt och väl mellan det såta Brudparet: de upptogo de små Prinsarna till sina egna barn, och Prinsen blef snart konung och regerade lyckligt öfver sitt folk, som innerligt älskade [honom] och hans Drottning, den »Kloka Clara», som alldrig förnekade sitt2 till-namn. — Slut. Lovisa Säve.
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla. (Där jag kan går jag efter frågebokens nummer) Djävulen N:o 8. förutom de namn jag förut meddelat kallades han även: "Den laje mannen" d.v.s. Den lede mannen. En gång tog den lede av det ena hjulet på någons kärra, men den som satt i kärran och körde kunde trol- la och gjorde så att den lede i stället fick sprin- ga utmed och hålla i kärraxeln. (Efter min fader.) N:o 21. Söder om Åsa där socknarna Ölmevalla och Landa gränsa samman ligger en plats som heter Rågelund (invid havet) på dess sandstrand kom en gång en sjömanskista drivande i land, vid den satt en kvinnoarm fastsurrad, på handen satt tre guldringar. Mannen som fann armen tog och begrov den i sanden på stranden, men han fick ingen ro, han hörde en röst som ropade: "Mina guldringar tre åt Kristi jord!" Rösten upphörde ej förrän han gräft upp armen och lagt den i kyr- kogården. Om ropet kom från havet, eller om man- nen hörde det hemma hos sig, är obekant. Min fader hörde sägnen i sin ungdom, men av vem, har han glömt, likaså vem mannen var, är obekant. N:o 40. Bl. a. i Deberg i Fjärås. / N:o 41. Ja. En trollkäring hade bytt barn med en Kristen kvinna, men denna hade ej sett då det skedde men hon anade att något var på tok. Ty en- dast barnets huvud växte. En dag kom en s.k. "Klok gumma" på besök och hon frågade denna vad hon skulle göra? "Du skall göra något som är så galet så att trollungen – om det är en sådan – tycker det är alldeles galet." Så bryggade kvinnan d.v.s. trollungens fostermoder dricka i ett äggskal. Då sade trollungen: "Jag är så gammal som tiven och toppen på ett träd, mossa uppå hallar, jag har sett Kolas skog brinna upp tre gånger och uppväxt igen men aldrig har jag sett någon brygga i ett äggskal!" "Jasså, du är så gam- mal!" sade fostermodern, varpå hon satte den på ungsgrisslan för att föra in den i ugnen, men då kom trollkäringen och hämtade ho- nom. (Efter min faders farmor som hon berätta- de, när han var barn.) Vad ordet: "tiven" betyder, vet jag ej. Då "Kolas skog" ligger i Fjärås är det troligt att sägnen härrör från trollen i Debjär. N:o 64. Lyktgubbe. Ja man offrade ibland åt honom, man lovade honom pengar om han lyste bra. "Lys mej hem ska du få en peng!" brukade man säga ibland. Det berättas om någon som kastade slanten i en stor ris- hög och på morgonen var hela rishögen plockad isär av lycktgubben, som hade letat reda på slanten. (Efter Far) / N:o 81. Det berättas om en kvinna, som skulle gå till julottan, men råkade komma för tidigt, det sa- des nämligen att de döda hålla sin julotta före d.v.s. tidigare än den egentliga julottan börjar. Hon gick in då hon såg att det var ljust i kyr- kan, men när hon kom in, var folket henne obe- kant. Plötsligt upptäckte hon sin döda grann- kvinna, som hon igenkände. Den döda sade: "Kas- ta av dig rocken och gack!" Hon lämnade så sin rock och skyndade ut. På morgonen låg det en bit av hennes rock på varje grav. (Efter far) Variant efter min mor f. 1887 i Värö. Den döda grannkvinnan sade till den inkommande: "Vänta utanför din ottesång har inte börjat än!" N:o 89. Om man förstod att maran hade ridit något ### ### ### hänga över djuret, eller en lie (förut namnet) Läkekonst N:o 108 Skiver, (Engelska sjukan). Botemedel: Man skulle taga en människoskalle från kyrkogården, samt pillra fram litet sand mellan kyrkodörren och lägga i den samt slå mjölk eller ev. vatten i och låta barnet dricka ur den samt sedan bära den tillbaka och lägga den på sin plats. Det be- rättas om någon som varit och lagt en sådan skal- le på sin plats, men när hon skulle vända hem, kunde hon inte gå utan liksom fastnade kvar i marken. Då kände hon i sin ficka att där låg en flis kvar av skallen, när hon lagt den på kyrko- gården, kunde hon åter fortsätta hemfärden. (Efter min fader.) / Variant av botemedel: Man skulle ge barnet att dricka ur huvudskålen av en hund samt lägga den under barnets huvudkudde så att barnet fick sova på den. (Efter Fru Matilda Isaksson Örmanäs 5. f. d. 16/1 -1867.) N:o 111 Piggar Botemedel: Lägga på kornmjölsdeg el. brödtugga av rågbröd gärna med fläsk i. (M. Isaksson m. fl.) Mot sängväta skulle man äta en stekt moss/mus. Det berättas om en husmor i Landa socken, som ha- de en dräng, som led av sängväta. Husmodern tog en mus och stekte, lade det lilla köttet bland det andra på drängens tallrik han visste ej att det var från en mus, åt upp det, tyckte det var gott och blev dessutom botad från sängvätan. (Efter Anton Isaksson ### ### i Landa s:n. 1881) ### ### ### läkekonst men mot vad slags sjukdom har jag ej lyckats få veta. Men jag vet en Fru som för några och 50 år sedan fick ett barn som var alldeles fullt av utslag på kroppen och mo- dern använde följande läkekonster bl.a. tog hon ett la- kan vilket hon under midsommarnatten drog över daggvåta ängar sedan kramade hon ur daggen och tvättade bar- net därmed, vilket skulle vara en bra läkekonst, men man fick inte lov att möta någon person då lakanet natte- tid drogs över ängarna, ty då uteblev dess helande verkan. I detta fallet torde väl verkan ändå ha ute- blivit, ty en tid därefter lät hon sin man stjäla en sko från ett förlovat par, ty av någon anledning skulle skon tillhöra någon som man trodde om att ha haft samlag före äktenskapet, annars ansågs inte ver- / kan bli tillfredsställande, skon skulle placeras under barnets huvudkudde en natt, sedan skulle den bäras hem och ställas på sin plats. Ägaren till skon fick na- turligtvis ej ha aning om att den tillfälligt bortrövats. Mot skiver var det även bra att skrapa rosten från låsarna på kyrkdörrarna och blanda i barnets dricka. N:o 152. En eldslåga syntes brinna där nattetid. N:o 156. Absolut tystnad under arbetet, ingen fick prata. N:o 159. Ja det fanns lösen. Någon har talat om en skatt, vars lösen var sju bröders blod, den kunde ej tagas fram utan blodet efter sju bröder, men så var det en man, som hade en hynda, som fick 7 han- valpar, dessa slaktade han och med deras blod som lösen kunde mannen tillägna sig skatten. (Hört av min Fader i hans ungdom.) Min faders morbroder Magnus Isaksson Örmanäs n:o 8 (Gårda) avliden 1927 några och 80 år gammal, hade i sin ungdom berättat för min fader att han nattetid såg ofta en låga lysa utanför sin bostad i närheten av den höjd, där nuvarande Örmanäs speceri- affär (Gustav Karlssons) är belägen. Han började gräva där det lyste och hittade en lerkruka med brända benrester uti. I rädsla att de kunde tillhöra någon, som var avliden i kolera grävde han åter ner krukan, vilken alltså än idag torde ligga på sin plats. N:o 161. Ja, man brukade offra småslantar i dem, ty i jättegrytan i Borgarås, Örmanäset, kunde man förr hitta sådana småslantar, som troligen fordom offrats. N:o 174. I Lygnern i Fjärås säges en kyrkoklocka vara sänkt, gömd undan något krig i forntiden, därför att man ej ville att fienden skulle stjäla klockan. Det sades att ingen / kunde få upp den utan att man drog upp den med 2 mjölkuppfödda stutar, d.v.s. två stutar, som inte fått an- nan mat än mjölk. Det var en bonde, som hade ett par sådana, men hade råkat att ge dem vassla en enda gång. När man försökte dra upp klockan och fått den så högt att den syntes, ropade det ur djupet: "Dä vill inte så'na vallakvatta te!" (vasslakvatta) så sjönk klockan igen. Därför säger Fjärås ena kyrk- klocka: "Min syster ligger i Lygnern, min syster ligger i Lygnern!" (Sägen hörd av min Fader) (te' betyder till.) N:o 177. Enligt sägen skall en kvinna på Örmanäs ha avlidit av kolera, "Gästgiverskan vid ledet" kallades hon, säges ligga begraven i sandhöjden Falkasand på Örmanäs 1. exakt plats obekant. (Efter Fru Matilda Isaksson o min Fader.) N:o 181. Ja, hon kastade sin guldring i sjön sä- gandes: "Så omöjligt som det är att finna denna ring så omöjligt är det för mig att bli fattig!" Rin- gen hittades en tid efteråt i magen på en fisk, frun sades även bli fattig med tiden. (Min fader Peter Carlsson) N:o 187 Rackaren N:o 188. Det fanns flera av tattarsläkt. Mest om- talad var Sexpunningen, enligt uppgift såg han fruktansvärd ut. Ibland var han försedd med två knölpåkar, en att stöda sig emot och en att freda sig för hundarna med, det fanns nämligen en hund eller fyra i snart sagt varje stuga. Rackaren var en mycket föraktad person. En dag kom Sexpunningen van- drande ut till Örmanäs, i sällskap med sin / dotter (om det var den i Åsa boende Fru Ekholm eller han hade flera döttrar är inte bekant.) När han hunnit fram till en gård som kallas "Lia" d.v.s. Li- den, sprungo sönderna till gårdens dåvarande ägare upp på rännet ovan porten varigenom Sexpunnin- gen måste passera och stodo färdiga med en spann vatten för att genom en lucka i väggen slå det över honom. Dottern varsnade vad som var i görningen, gav till ett varnande rop och så gick han fri för vattnet den gången. Så gick han in för att möjligen be om lite mat e.d. Upptågs- makarna väntade tåligt hans återkomst. När han kom ut igen, hade han glömt vad som hotade och då fick han hela vattenspannen över sig. Arma människa fattig och föraktad av alla, och till köpet angrep man hans person! (Matilda Isaksson) N:o 190. Lade ut kroppen till mat åt fåglarna på någon avlägsen plats. Den vandrande juden. N:o 192. Någon hade mött honom (var obekant) han hade en rock, som såg ut att vara riktigt mossgrön av ålder. Någon hade sett honom i en kyrka, varje gång han hörde Jesu namn nämnas bugade han sig. (Min fader Peter Carlson hört.) Födelse och dop: Söndagsbarn sades vara lyckligt att vara. Innan man begav sig till dopet skulle man läsa "Fader vår" så skulle barnet få lätt att läsa. Faddrarna fick akta sig så att de inte torkade sig om näsan under dopet, så sades att barnet blev snuvigt "snorigt", vidare fick de akta sig så / att de inte tappade något i golvet, då blev bar- net "släpphänt" d.v.s. fick svårt att hålla saker och ting i händerna. Faddrarna fick inte säga nej eller neka till att bli fadder, om de dock av en eller annan anledning inte kunde vara fadder fick de meddela det så att ordet: "nej" fick kring- gås annars kom barnet att säga nej i tid och otid under sin levnad. Faddrarna måste vara mycket rentvättade annars fick inte barnet renlighetens dygd, voro faddrar- na inte riktigt rentvättade, blev barnet smut- sigt av sig. N:o 217. Vaggvisor bl.a. "Vyssa lulla liten kind mamma springer ut och in, pappa är inte hemma. Han har kört till Nybro köper nya spännesko till sin lilla flicka. (el. gosse) eller "Jag ska sjunga för min lilla vän och mitt lilla hjärta. Så många som vilja gifta sej, vore de värd att svärta." (Efter min farmor f. 1837. d. 14/8.) (En visa som man troligen sjöng när man var alldeles utledsen på det myckna barnaskriket.) Eftersom man varnade för giftermål (ansåg att de borde svärtas.) Vidare hörde min far en gumma sjunga följande ram- ramsa vid vaggan: "Å fläsket dä' sedder på svinaröggen än, för agga dussa vyssa lulla, lulla, lulla, lej. Å köddet de' sed- der på söaröggen än för agga dussa e.t.c. Å smöret de' legger i flödakrocka' än för agga dussa e.t.c. Å osten den legger i vallagryda än för agga, dussa, vyssa, lulla, lulla, lulla, lej." / Uttydning: sedder = sitter svinaröggen = svinryggen köddet = köttet. söaröggen = fåraryggen. flödakrocka = gräddkrukan. vallagryda = vasslagrytan. Vidare hörde min fader en tattarkäring åter och åter för sitt barn upprepa: "Pappa har skåret den store fårlen, Alfred skall skära den lelle!" D.V.S skåret = kastrera eller skuret. fårlen = fålen. Det var här fråga om en rackare och att pojken Alfred var "rackarlärling". Det kom fordom stora skaror av tattare och rackare och allt möjligt löst folk till lantgårdarna för att tigga och min faders barn- domshem fick även besök av otaliga sådana. N:o 218. Från storken eller ur brunnen, på senare tid ur barnmorskans väska! Bröllop. N:o 226. Ja det gjorde man. N:o 231. Ja man skulle s.k. "skoga". Bröllopsgästerna gick till skogen, högg ned och halade hem ett träd, så att kocken skulle få bränsle. Vidare brukade man "gömma bruden" på något ställe, så fick bröllops- folket söka leta reda på henne. Död och begravning. N:o 242. De manliga begravningsgästerna hjälptes åt. N:o 245. Nej inte vad jag vet, men vid kanten av mos- se. Vid kanten av mossen Rörkällan på Örmanäs vid den s.k. Näsbokrok har man begravit en iland- fluten man. Tvenne stenar, en vid fot och en vid huvudänden på graven markera platsen än idag. N:o 247. Nej, men en människa som hade två skug- gor, han hade begått mened. "Svurit bort" sig. (Min fader hört i U.S.A. av en Smålänska.) Människor med två skuggor säges ha "svurit bort sig", har min fader hört berättas. / Husbygge. N:o 249. Nej ty det knakade och small i det virket. N:o 252. Ett hus som ligger i öster och väster säges vara bäst. Hemmet. N:o 256. Måremad = morgonmat, frukost. Dager. uttalas dawer, dauer liksom den Engelska w. Lilla middag eller merafta (på e.m.) samt Kväller d.v.s. kvällsmat. N:o 257. Morgonmat. fläsk och potatisstek, äggröra, smörgås, fast smör vankades inte på morgonen om man hade fläsk. Middag: t.ex. sill o potatis, köttsoppa, kål, ärter eller bönor, ibland risgrynsgröt eller kroppmjölk. Kroppmjölk d.v.s. klimp av mjöl och vatten kokt i mjölk. Lilla Middag (Merafta) antingen smör o bröd eller ost o bröd med kaffe. Hade man inte ost eller smör, fick man lägga socker i kaffet, annars fick man inte socker i kaffe på samma gång. Fisk o pota- tis kunde man ha till vilken måltd som helst. Kväller: Rågmjölsgröt eller risgrynsgröt, f.ö. tog man vad man hade gärna sill o potatis e.tc. N:o 258. Hälsobiten i Ölmevalla. Trivsbiten i Värö. Vårarbete. N:o 276. Ja man åt det för man skulle bli stark sades det. Man skulle "äta märg i bena". Somliga gömde ett julbröd för att äta den 1:a Maj, denna dag skulle man även dricka sav från björk, man borrade ett hål i björken och lät saven rinna i ett käril, vilket man ockminstone i en del fall blandade med bränn- vin. "Dricka märg i bena." Slåtter. N:o 293. Ja man lämnade dem åt fåglarna och åt fattigt folk, många fattiga gick och plockade ax. / N:o 285. Det betydde att någon skulle dö på gården, där skulle bli plats för en likkista på den osådda fläcken sades det. N:o. 299. Ja man brukade vila, "Pusta åker" som man sade. N:o 300. Den som var hantlangare åt den som lagrade säden i ladan brukade kallas: "stabbakråka" eller "nekakråka", var ladan stor fick man ha två "stab- bakråkor". Alltså man brukade vanligtvis vara 3 personer vid sädens införande, en stod i lasset, vad d en benämndes vet jag ej, men den personen kasta- de nekarna till "stabbakråkan", vilken i sin tur kastade till den som lagrade säden. Om ladan var så stor att "stabbakråkan" inte räckte att kasta till lagraren, måste man ha ännu en "stabbakråka" och var alltså 4 personer, i vanliga fall räckte dock med 3. Tröskning. Förekom med slaga eller "präl" d.v.s. präglarna. den ena av slagans stänger kallades "slagval" d.v.s. den man slog med, den man höll i kallades "handval", de voro sammanbundna med ett ål- skinn samt läder, detta kallades gemensamt för en "prälskurra". (Prälskurran = läder och ål- skinn sammanflätade.) Ibland skojade man så att man tog slagans båda stänger och satte om halsen på någon person, så att huvudet satt liksom i en tång, så tog man med en hand i vardera av stängerna och klämde åt litet. Detta kallade man att: "känna på lokatten". (Efter min far f. 1877 i Värö.) Husdjur. N:o 314. Man ledde kon runt omkring och för- sökte att om möjligt hindra henne att omedel- bart kasta vatten, då sades spermat / avgå och det blev ingen kalv. Lade kon sig strax efter betäckningen och spermat syntes vilja av- gå, skulle man gnida kon på ryggraden med tjuderstaken så upphörde det. Tjuderstaken = tjuderpålen, som kon var fastgjord vid mar- ken med. (Hört av Fru Matilda Isaksson att så gjorde en gumma på Örmanäs med sin ko.) (d.v.s. ceremonin med tjuderpålen som massage.) att förhindra kon att kasta vatten var mycket vanligt hos olika personer. N:o 315. Man gav henne jäst eller kaffesump. När man gav den nyfödda kalven mjölk första gång, fick man akta sig, så att man inte sade ett enda knyst hur illa motvillig denna än var. Absolut tyst måste man vara, annars sades kalven bli en "vrålhals" ("gaphals") d.v.s. vrålade i tid och otid. N:o 322. Man fick inte vända det på rygg, ty då dog det. ("Man fick inte "magvälva" det.") N:o 324. Man stänkte vatten eller jord på dem, eller slog på något föremål, som gav ett klin- gande ljud ifrån sig, en panna, spann, e.d., så satte de sig. Husdjurens sjukdomar. N:o 327. Mot fånget gav man kon jäst. N:o 328. Dröpjamisting d.v.s. när kon slutar idissla. Dröpja kalla de gamla idissla. Man lade en färsk gåslort i munnen på djuret och sökte få djuret att svälja den. Exkrementen förorsakade kvälj- ning hos djuret och detta började så att idissla igen d.v.s. dröpja. Detsamma gällde även fåren. / Annars om det gällde en ko, tog man dröpjet från ett får och gav henne, om man kunde finna ett "dröpj" från ett får. Ibland kunde ju fåren t.ex. "kas- ta upp" eller tappa den idisslade maten på åkern och då blev den som sagt till läkemedel mot kons dröpjamisting. (Anton Johansson f. 1881 i Landa. Matilda Isaksson f. 1867 i Ölmevalla.) N:o 333. Slaktade en orm och lade ormens ister på bettet. N:o 343. Enligt ovannämnde Anton Johansson skulle man borra hål i ladugårdens tröskel, fånga en orm i Mars mån, stoppa ned den levande i tröskeln, täppa till hålet. Detta skulle häva sjukdom och otur i ladugården. Skulle enligt sägen ha förekommit i Landa socken. Slakt. N:o 346. Somliga slaktade om Lusse eller dagen ef- ter domsöndag, det borde i varje fall ske under nymåne, så blev fläsket saftigare. N:o 350. Nej! N:o 351. Man sade att det är någon som öm- kar sig över djuret "man håller livet på det". Barn fick ej äta svinrumpan "då växte de nedför" eller slutade att växa sades det. N:o 375. Ja det påstod man att det skulle vara farligt. Lusse brukade ej firas på den- na ort. Julafton. N:o 388. Man hade först "slagit upp halmen", man hade en stor "kam" av trä, som satt fast i logbalken, genom vilken man drog halmen lite i sänder, så man fick bort all den kor- ta halmen, torrt gräs o. dyligt, så att den blev fin och ren, så lade man den i kärvar / s.k. "halmstupor" och bar in och bredde ut den på golvet, så lämnade man en kärve odelad till "kudde", ibland lade man den framför sof- fan eller på annan plats. N:o 389. Man strödde under djuren med den vanligtvis, ty ge den åt djuren vågade man ej, ty det var risk att det fanns synålar o.d. i den. N:o 390. Ja t.ex. julbockar (halmbock), flätor, ro- setter o.d. Vidare gjorde man karbaser, som man använde vid en lek som kallades: "Ro till Tyskland". Man lade sig på golvet och satte benen i vädret, så sade man "Ska' vi ro till Tyskland", varvid den andre sva- rade: "Kan du visa passa på de'" så börja- de man att växelvis slå varann i stjärten med karbaser. Man måste alltså vara två, när denna lek utfördes. Man låt motsatt s.k. "skaföttes" på golvet. Man hade stoppat byxorna fulla av halm så att inte slagen skulle kännas för hårt, men det var inte alltid att man varit så framsynt att man stoppat upp sig med halm, ty det hörde inte till själva leken; det var bara undantags- vis man gjorde så av försiktighetsskäl. N:o 391. Julgranen var mest klädd med olik- färgade pappersblommor, pappershjärtan, ro- setter och vad som helst, man kunde hitta på att göra av papper. Ljushållare fanns ej, man band fast ljuset vid granen med tråd. Vidare hade man hängt upp äpplen, pepparkaksgrisar och dockor av peppar- kaksdeg, polkagrisliknande karameller med pappersfransar samt ett slags konfekt gjort troligen av krita o lite socker, vilka förekom i olika former, ringar, hjärtan, gubbar o.d. (Efter min far o mor.) / N:o 392. Nej, men ljuskronor gjordes av halm på olika sätt och utsirningar förekom. N:o 394. Vet inte, men man borde hänga för fönstren då man satt vid julbordet, ty om någon ev. var utan- för och såg in genom fönstret, kunde denne som om någon skulle dö på slättet under det kommande året, ty den som skulle dö sades sitta utan huvud vid julbordet. (Efter min fader.) N:o 397. Ja, och någon fick vara uppe hela natten och vakta det, så att det inte förorsakade elds- våda. Man var rädd för spöken, men de sades ej våga sig fram, om ljus brann under julnatten. Dessa hemstöpta talgljus villa gärna rinna, så man måste gång efter annan klippa av veken, det kallades att "snoppa ljuset", det gjorde man med en för ändamålet särskild konstruerad ljussax på vars skänklar satt fastsmidd ett litet "hus" eller dosa, i vilken den avklippta veken blev liggande. N:o. 399. Ja det trodde man och mat skulle stå på bordet hela julen ockminstone ett par limpor och en ost. F.ö. vem som kom på besök skulle ha brännvin o "brännvinsbrö"! Ingen som kom på besök fick gå utan att ha fått nå- gonting, man fick ej "bära ut julen", hade man ingenting fått, hade man "burit ut julen". Det ansågs mycket dåligt att låta någon "bära ut julen". Annandag jul. N:o 401. Man brukade gå omkring och "måka" i ladugårdarna tidigt på morgonen, varvid man sjöng eller skrålade: "Nu ha vi måkat, nu ha vi gett, men inget brännvin ha vi sett"! Meningen var alltså att få brännvin, men fingo de inget ropade de ovannämnda ramsa. Uteblev det väntade brännvinet / kunde det hända att man ställde till ofog. Man kastade t.ex. in gödsel från gödselstacken, eller t.ex. strödde under djuren med i ladugår- den befintligt mjöl (gröpe) sådant lär ha hänt. Staffansritten förekom även på Annandagens morgon ("Staffansottan") då sjöng man: "Staffan var en stalledräng", vilken förekom i olika varian- ter, bl.a. en som började: "Staffan var en stalledräng i ra, i ra, fadderallalla Han sadlar upp de fålar fem i ra, i ra, fad- deralalla..." tyvärr kan jag ej denna variant) det skulle väl troligen heta så i "trallen": fa-de-ra-la-la... N:o 414. Halmen togs ut, spinnrockar och vävstolar kom åter igång bl. kvinnfolken, männen började tröska o.s.v. o.s.v. Påsk. N:o 415. Svarta måndag, vita tisdag, dymmelsonsdag, eller askeonsdag, skärtorsdag, långa fredag, äggelördag eller påskalördag. N:o 418. Skärtorsdagsnatt, ty den natten sade man att påskkäringarna voro ute för att fara till Blåkulla. Skall be att få här meddela följande som jag råkat uteglömma! (Nyår. N:o 408. Man borde ockminstone vara vänlig den dagen o.d., ty sådan man var Nyårsdagen, skulle man bli hela året. N:o 410. Om man såg Nymånen över högra skuldran eller åt högra sidan skulle medföra lycka, men det var alla nymånar det gällde och inte endast nyårsmånen. Knut. N:o 412. Jo, man klädde ut sig och gick på besök för att "köra ut julen" sopning förekom ej!) Påsk. N:o 419. Ja, det förekom, men det var i allmänhet utsocknes (alltså från grannsocknarna), som kom va- nligen tiggare och annat fattigt folk, så sjöng / man en visa som började: "Vi ä komna ut till att vandra så unga som vi är. Ni vet vad här tillstun- dar och Ni vet vad vi begär, ett påskägg eller två, det önskar vi att få, sen äro vi väl förnöjda att resa härifrå'". (Eller kanske började den möj- ligen: "Vi ha kommit ut till att vandra...") Efter min far som nu ej kan minnas flera strofer. Midsommar. N:o 420. Den var klädd med prästkragar och klöverblommor så trädde man urblåsta äggskal på ett snöre och gjorde till "pärlband" och hängde på själva korset, samt satte två tunnband i kryss och gjorde till en "krona" och satte på toppen. Så satte man ängsull på ändarna på kor- set på de s.k. armarna så att det skulle föreställa ludna handskar. (Efter min fader.) tunnband äggskal äggskal, en eller två rader på bredd alltså dubbla rader kunde även förekomma Vårhalvåret. N:o 423. Då skall lärkan vara så högt som oxen bär oket. N:o 425. Om solen sken så länge på Sigfridsdagen som det tog för en ryttare att sadla sin häst, så skulle det bli ett gott "gröaår" d.v.s. grödan skulle bli god. Den 9 Mars "De fyrtio martyrernas dag", sådant vädret var den dagen skulle det bli i 40 dag. framåt. Man var särskilt rädd för frost den dagen, ty då blev det 40 frostnätter framåt enligt många gamlas påståenden. N:o 431. Dricka det förut omtalade "märg i bena" (björksaft) N:o 432. Korsmässa, då skall bönan ha blad. N:o 435. Då skulle vinterrågen ha ax. När Erik ger ax, ger Olof kaka. Veckodagarna. N:o 455. Inte flytta på lördag eller måndag och inte ge sig ut på resa på måndag (Måndagsflött blir stäcket å stött" sade man) eller Lördagsflött e.t.c. (i olika varianter) det torde väl möjligen bero på minnesfel hos berättarna. / N:o 457. Söndag "Söndagsklippta naglar och söndagskammat hår ruttna ej i kyrkogård", ibland sade man: "Kvällsklipp- ta naglar och söndagskammat hår."..." e.t.c. Angående vädret under veckodagarna sade man bl.a. "Måndan grum gör veckan from "grum = grym, ful. "Fredagsvä'r är söndagsvä'r" = sådant vädret var på fredag skulle det bli på söndag. "Lördan ä en kär, (karl) han har sitt eget vä'r" (= väder) (Efter Anton J. f. 1881 i Landa.) Djur. N:o 460. Vesslan kallades Russleveska, sades kunna blåsa upp folk. N:o 462. Kraxade skatan mycket, sades det komma främmande till huset. Man borde inte förstöra dess bo, man sade att skatan då hämnas. Förstörandet av dess bo medförde olycka. N:o 464. Nola gök ä jolagök, söder gök ä döder gök, västa gök ä bästa gök, östa gök ä trösta gök. Nola = Norr eller nordan. Jola = jorden d.v.s. det blev sorg (jordfästning) troligen för den som hörde den. Det betydde alltså mycket från vilket håll man hörde göken första gång på året. N:o 465. Han borde helst ha slutat att gala, när höet var färdigt att bolma. Man sade: "När göken gal i såta, då må folket gråta." såta = höstack. Det var inte bra att göken stannade så länge, det kunde betyda miss- växt eller för mycket nederbörd under sommaren e.t.c. N:o 466. Det var ej bra att höra göken på fastande ma- ge, varför obekant. N:o 468. "Gullhöna, gullhöna, lova gott vä'r i more, annars mister du din högre vinge." Detta sade man, när Nyckelpigan kröp upp på fingertoppen, flög den, så troddes det bli gott "vär i more" more = morgon. Flög den ej fanns det tyvärr så elaka människor, att de slet av hennes vinge. vär = väder / Växter N:o 474. Fläderbuskens blommor kokade man té på mot förkylning. Vidare kunde man "sätta bort" tandvärk i fläder. Man tog en flis av fläderns ved, varmed man petade tanden tills den blödde, sedan passade man in fli- sen åter på sin plats, men den skulle tagas och passas in åt ett visst väderstreck, åt vilket är mig obekant. Den personen, som fällde busken, sades få tandvär- ken. Man kunde även peta den värkande tanden med en spik tills den blödde samt sedan slå in spiken på något oåtkomligt ställe, ty den som drog ut spiken eller ev. rev det hus var denna satt, sades få tandvärken. (Ur svartkonstbok läst av Far.) N:o 475. Hasselns käppar användes till "täckeskäpp" att lägga på halmtak och skulle fasthålla halmen. N:o 479. Röksvampen, dess rök sades vara farlig att få i ögonen; man sades bli blind. Vidare använde man svampen till att stämma blod med och till nåldyna (när den hade slutat ryka). Himlakroppar. N:o 482. Slakta gris bl.a. N:o 485. Man sade bl.a. liggande ny, stående sjöman (det blev storm), stående ny, liggande sjö- man (blev vackert väder). N:o 484. Ja det fanns dem som kunde spå efter vintergatan och trodde sig av den kunna se, hur den kommande vintern blev. Naturfenomen. N:o 489. Åskan kallades Åskya, åskväder kallades Åskya- vär. (sjeljud som i t.ex. skyn) N:o 492. "Våroxen" kallas de dallrande luftångor som man ser stiga upp om våren och som man ser i luften. Vidare förekommer ett naturfenomen, som man kallar: "rå- gård", det är en ring som man ibland ser i luften kring månen. En liten "rågård" säges förebåda ett stort oväder. Stor "rågård" förebådar litet oväder. / N:o 494. Påskafton. N:o 497. Ja, det var en gång en gubbe som lovade att sätta sig på en sten, som man skulle spränga med dynamit, om han fick 1/2 liter bränvin som belöning och det fick han försöka. Satte sig på stenen, skottet brann av. Gubben hamnade oskadd i en snödriva, fick sin 1/2 liter. Minns ej var det skedde eller vem som berättat det för mig men det skulle i varje fall ha hänt enl. sages- mannens påstående. Marknader. N:o 498. Vanligen Aprilmarknad och Oktobermarknad i Kungsbacka och vid Korsvägen i Frillesås. N:o 499. Laggkärl, kar, byttor, träskor, sängar, träskedar, träskovlar och visor s.k. skillingtryck m.m. m.m. N:o 500. Potatis, höns, ägg, hemvävt, lakansväv o handduks- väv, linvävnad s.k. "bleke" d.v.s. linväv, som legat ute och blekts i solen. Dessa vävnader sålde man gärna på den s.k. "Larsmässemarknad" om denna marknad förekom på Larsdagen d. 10 Aug. enl. vår nuvarande Alma- nack, vet jag inte för tillfället. Tillägg vad jag förut glömt. N:o 167. att bryta upp jordfasta stenar var inte bra, ty man kunde ha "satt bort" vårtor under den, vilket tillgick så att man tog en tråd och knöt så många knutar på den som man hade antal vårtor på sig, så petade man in tråden under stenen, när tråden var rutten, försvann vårtorna, eller tog man en stulen fläskbit och beströk vårtorna med samt lade den under en sten, när fläsket var ruttet försvann vårtorna, men den som bröt upp stenen sades få vårtorna i- stället. Ett tredje sätt att bli av med vårtor var att ta lika många ärter som deras antal var, så skulle man kasta ärterna i en brunn, men denna skulle vara belägen så nära en byggnad att man skulle hinna vara under tak innan ärterna nått brunnens botten, annars uteblev resultatet, som var att den första person, som kom och tog vatten i brunnen, fick vårtorna. (Min mor har själv försökt det sista sättet, vilket tog bort nio vårtor.) Mot kikhosta: Man skulle ge barnet att dricka mjölk från ett sto. Eller ge barnet att dricka mjölk ur en snäcka en av de gamla kallad "kikbolle" d.v.s. en vanlig neptunus eller valthornssnäcka. / Låtasör. Om en person äger ett får och överlåter det till en annan som ger det mat och bostad kallas låtasör eller "lådasör" som man vanligen säger på landet. Alltså man har fåret till s.a.s. "hälftenbruk". Ibland sade man: "ha sö på låda". På våren skulle den som givit fåret (eller fåren) vinterföda ha all ullen, på hösten skulle den delas så att de fick häften var - fårets ägare hälften och den som bestått mat hälften. Ullen var två sorter på så sätt att den som klipptes på våren var mycket lång och kallades: "lå" (vinterlå) på allmogespråk, skall väl tydligen heta: ludd som kommer ur ordet luden. På hösten var den kortare och kallades endast ull. Vidare finns bukull och "lårkloddar" eller lårkluddar, denna lår och buk- ull var den sämsta ullen, kort, tovig, och ofta smutsig. Lammen skulle delas lika. Fick fåret t.ex. 2 lamm fick ju dess ägare ett och den som gett fåret mat, ett, fick fåret 1 lam sålde man det och fördelade pengarna lika. Fick fåret flera lamm sålde man dem och delade på vinsten. *) Att var och en kun- de särskilja sina får om flera ägare hade gemensam- ma beten: Man hade olika igenkänningsmärken. En t.ex. målade sina får med en tjärfläck i pan- nan, andra klippte hack i fårens öron, andra högg hål i fårens öron och satte olikfärgade trådar genom och knöt fast, alltså trädde genom hålet i öronen, en kunde ha en färg på tråden en annan färg hade en annan bonde. Mycket vanligt var att vid klippningen kvarlämna en eller flera stora ulltofsar kvar på rygg eller sidor, dessa ulltap- par är än idag ett vanligt igenkänningstecken om man har får på gemensamt bete. Man hade fordom ofta får gemensamt på öarna i *) Eller, fick fåret t.ex. 3 lamm, fick man var sitt, sålde eller slak- tade det tredje, delade köttet eller pengarna o.s.v. / Kungsbackafjorden lydande under Örmanäs säteri. Då fick var och en som hade får, en liten plåtsticka med nummer och satte i fårens öron. En ägare fick t.ex. n:o 1 för alla sina får, en annan n:o 2 för sina o.s.v. o.s.v. (Efter min fader o Matilda Isaksson.) När man delade ullen vägde man den vanligen men det hände även att den ene "låtasöägaren" klippte först sin hälft på fåret och sedan den andre sin hälft. (M. Isaksson.) Strandsittarna hur de fingo virke och bränsle: Man repade och brände mestadels ljung o ris, vidare plockade man pinnar och vrakspillror vid havet, ibland brände man i nödfall torkad kospill- ning vilka i stora "kakor" lågo soltorkade på kor- nas betesplatser. Virke kunde man hitta vid havet ibland, fartyg förliste emellanåt, men det var endast någon enstaka planka då och då, ofta söndriga, vid något enstaka tillfälle kunde det ju hända att några större partier kun- de flyta iland. Enligt min fader, m.fl. gamla, var det så svårt och fattigt för stugfolket och strandsittarna på alla område, att detta ej går att beskrivas, ingen kan göra sig en föreställ- ning om hur det var. Ibland hade man endast potatis att äta, vilka man doppade i saltlake eller strödde salt på. Annars hade man sill o potatis hade det ej funnits så god tillgång på sill, vilket det till alla lycka var, och denna varit så billig, skul- le de flesta svultit ihjäl. Ibland gåvo sig stugornas män till sjöss, men omkommo ofta under förlisning, eller om de voro fiskare och omkommo, ofta lämnande maka och stora barnaskaror efter sig då var nöden namnlös för efterlevande. Ibland kunde ju strandsittarna byta till sig lite mjöl eller mjölk mot fisk av någon bonde, vidare plockade man ju sjöfågelägg någon gång / vilket blev ett litet tillskott till den fattiga födan, men det var ju bara rena undantagen. En fattig tiggde lite mjölk, hon hade en träbytta med åt- sittande lock med sig, vilken hon satte vid trappan och gick in. Om en stund sade bonden i dörren: "Mor har vesst sla't i di bötta" (slagit i din bytta). Glad och tacksam gick gumman sin väg, byttan var mycket tung och gumman glad åt all mjölken när hon gått ett stycke, lyfte hon på locket, i byttan låg en stor sten, som bonden smugit dit. Gumman sjönk gråtande ihop vid vägkanten, förtviv- lad över sin fattigdom, man kan förstå hur det kändes! Denna gumma bodde inte vid havet utan längre inåt socknen. Exempel på strumpstickning av män: Det var ganska vanligt att männen kunde detta. Både min fader och min farfar t.ex. kunde sticka strumpor o många flera kunde detta. Kringvandrande försäljare: Bl.a. kom de s.k. "Askemännen" det var sådana som körde omkring och sålde träaska björkaska) som man skulle använda till bykning av klä- der. Bykning kallas även lakning ("laka kläder"). Det fanns många som körde omkring och sålde aska. Ofta voro de från Mark i Västergötland. Deras reklam ljöd på deras bygdemål: "Ko' ta mor ska' de va' nuka ascha i da', ja' har fasa goer ascha, dä vajt ek för ja har själv bränta!". (Go' da mor ska' dä' va' någon aska i da, ja har faslig go aska, de' vet jag för ja har själv bränt den.) (Hört direkt av försäljaren av min fader. "Ascha" uttal som t.ex. i pascha och alltså inte det vanliga aska.) Judar och knallare av olika slag gick ju omkring men några direkta minnen efter dem kan jag inte beskriva. Hur Emigranterna tog sig ut i U.S.A. Det berodde på ödet, hälsa och framgång m.m. Många förtjänade mycket pengar, blevo rika, kommo drivna av längtan till fäderneslandet hem och bosatte sig, andra blevo för alltid kvar i U.S.A. Andra igen omkommo på grund av sjukdom och tusen svåra öden ha förekommit därute i U.S.A. Där fanns inte / vare sig pension eller annan hjälp, slog hälsan fel, var man ofta förlorad, så vida inte välmenande männ- skor trädde hjälpande emellan. Min fader t.ex. tog sig ann en hjälplös lungsjuk och hjälpte honom efter bästa förmåga de sista veckorna han hade kvar att leva. Det var som sagt mycket skiftande levnadsöden från hälsa och stor framgång till yttersta nöd och elände, omåttligt spritförtärande kunde ju även bli mångas förfall m.m. Hur de underhavande på Örmanäs avlönades: På slottet: Männen: 1 kr om dagen, om sommaren. 75 öre om vintern. Kvinnorna: 87 öre om dagen (i skördetiden) (87 öre = 5 delar enligt Fru Matilda Isaksson). Om vintern: 68 öre om dagen. (68 öre = 4 daler) (17 öre = 1 daler, 6 daler = 1 kr.) I skördetider fick man alltså mer betalt. Ibland gjorde man ju dagsverken för sina torp 2 eller 2 1/2 dagsverke i veckan, beroende på hur stort torpet var och hur mycket jord man hade att göra dagsverken för. En kvinnlig släkting till min fader som dog i slutet av 1800- talet 80 år gammal, mindes den tid då kvinnorna endast fick 5 öre om dagen. Diverse andra uppteckningar. Jag nämnde i ett av mina brev om den mycket omtalade företeelsen s.k. "Förbud". Min faders släkting Petter Börjesson från Hanhals hade ett synnerligen starkt "förbud" jag nämnde då hustrun hörde honom komma körande och kasta en järnlänk i gården hon tände den gången lycktan och sprang ut för att lysa honom när han satte hästen i spiltan, när hon kom ut fanns han inte där men kom körande omkr. 1/2 timma efter varslet. Enligt vad hon under sin livstid berättat, hörde hon "för- bud" för maken varje gång han var ute och körde om kvällarna hon kunde höra honom komma, börja sela av hästen, först släppte han den ena av skä- gerna i gården, sedan den andra (skägerna kallas på allmogespråk de träarmar inom vilka hästen står bun- den vid seltyget) men då hon gick ut var allt tyst en stund därefter hördes åter skägerna falla och då var han personligen återkommen. Det verkade / alltid spökligt kusligt. Min faders äldste broder Albin Karlsson hade också "förbud". Om kvällarna när han var ute kunde båda föräldrarna höra när han kom, gick upp på trappan, satte nyckeln i låset men kom aldrig in. En god stund därefter upprepades samma ljud och då kom han personligen. Enligt far sade alltid "de gamla" att den som har starkt "förbud" får inte leva länge, "blir inte gammal" det tycks inte stämma ty Petter Börjesson i Han- hals blev mycket gammal, medan farbror Albin Karls- son dog i U.S.A. endast 22 år gammal. Fru Matilda Isakssons fader hade även "förbud" påstår hon, anhöriga kunde höra när han om kvällarna kom upp på trappan skrapade av sina fötter mot den men kom inte in. Efter en stund upprepades det samma och då kom han in. Även han blev åldrig innan han dog. En man från Mark (Västergötl.) bodde tillsammans med min fader i U.S.A. Denna hade också "förbud". Han arbetade i nattskift. Min fader kunde höra när han kom på natten i synnerhet vinter- tid hur han gick upp på snödrivorna som lågo frusna hur snön krasade under fötterna, han fortsatte nedför drivan och gick till dörren men kom inte in. Vid pass 1/2 timme efter hördes åter trampet o knarret i snön då kom han personligen. Ett annat slag av varsel före- kom enligt M. Isaksson här på Örmanäs. Det var "förbud" strax före dödsfall. På den tiden köptes ej likkistorna utan snickrades ihop hemma. Man kunde nattetid höra hammarslag och hur osynliga händer t.ex. kastade eller slamrade i brädor, när man hörde detta visste man att snart skulle någon dö på stället. Man hörde sådant varsel och hantering av brädor på Örmanös säteri för många år sedan, har far hört berättas, ingen vågade gå upp på vinden var ifrån ljudet kom, men skickade dit en / liten flicka som inte förstod att vara rädd, när hon kom upp var emellertid allt tyst, ingen männska syntes, ingen kista var under tillverkning. Några dagar efter åt inträffade dödsfall och då fick man börja att snickra kista i egentlig mening. (sägen efter far, berättad i hans ungdom.) (av vem har han glömt.) Matilda Isaksson har själv hört sådant varsel. En natt gick hon förbi en gård där hon visste att en person låg döende. Det var mitt i natten, hon hörde hur man kastade bräder i en på gården upplagd brädhög, men där fanns in- te en människa där som rörde vid brädorna alla på gården sovo påstår hon, på morgonen inträffade döds- fallet. Sådana s.k. "förbud" och "likkistesnickring" talade man mycket om fordom. Så fortsätter jag med ett annat mycket omtalat övernaturligt fenomen: "Att se i syne" denna kategori av människor och denna företeelse var fordom mycket omtalad och mycket vanlig här på 1800-talet och naturligtvis längre tillbaka, och har förekommit i mängd av varianter. Ja naturligtvis förekom det väl ännu mer tillbaka i tiden sådana berättelser. Fenomenet: "Att se i syne" säges utan undantag av de äldre uppkomma däri genom att den gravida mo- dern fick se himlen under en likkista. Om modern råkade se en flik av himlen under botten av en likkista blev barnet "i syne" samma blev förhållandet om modern tittade ned i en öppen grav, man lade därför ett par spadar eller bräder i kors över graven så ansågs det ej vara "öppen". Att skåda himlen under likkistan var en allmän sak på den tiden man bar liken och inte körde, t.ex. om man stod på en väg och man fick se likbärarna komma gående på en höjd e.d. Att vara "i syne" säges numera vara sällsynt på grund av att man kör liket och detta befinner sig närmare marken, stod man förr på en låg väg och likbärarna buro kistan på en höjd såg man ofta himlen rakt under dess botten, detta fick en gravid moder akta sig för, men många gånger halp ej försiktighet. Symptomen av att "se i syne" var att det barn som föddes fick förmåga att se "bortom graven" ofta mötte de likfärder som en- / dast de själv kunde se, möta redan avlidna personer förutsäga dödsfall e.tc. Min faders svåger som hette Axel Andersson född i "jutagården" n:o 12 Örmanäs, död sedan några år tillbaka i U.S.A. hade detta fenomen som var mycket omtalat här på Örmanäs fordom. Redan som liten pojke begrep för- äldrarna att något var å färde han såg sådant som inte de såg och grät ibland, ty det låg i sakens natur att han ej fick omtala vad han sett samma dag det skedde utan fick vänta tills påföljande dag, annars blev han mycket sjuk. Han berättade att han mött personer som för längesedan voro döda, han mötte ofta likfärder på kvällarna som ingen annan sett eller såg. En kväll grät han: "Varför gråter Du? sade moderna har du glömt att släppa in söra?" (fåren) "Jag skall säga i morron vad det är, men inte i dag" svarade han, det var inte på grund av att han glömt att stänga in fåren, utan han hade mött någon död vilket han berättade dagen efter, det var första gången hon märkte att han var "i syne" och då erinrade hon sig att hon under sin grosess stått på en viss plats och sett himlen under likkistan vilket hon aldrig tänkt på förut, hon mindes platsen var hon stått vem som bars också. Sedan pojken blivit större var fenomenet helt naturligt för honom ej ringaste rädsla förspordes blott han teg med vad han såg tills nästa dag, annars blev han allvarligt sjuk. Enligt min fader och en del ännu min- nes-goda personer säges, att ibland om kvällarna när han gick och lungt pratade med någon följeslagare som han för tillfället kunde ha i sällskap, plötsligt sprang han åt sidan eller upp på någon åker vid sidan av vägen och vek undan för annalkande möte som endast han själv såg till följeslagarens stora bestörtning som inget såg. Dagen efter berättade han att han mött likfär- den och att kamraten han haft i följe gått igenom hela följet som varit osynligt för denne, vem som bar kistan, begravningsgästerna e.tc. själv / kunde han ej gå igenom likföljet utan måste väja annars blev han sjuk. Det var f.ö. omöjligt för honom att sammanstöta med de osynliga. Han blev seder- mera gift med min faders syster och flyttade till U.S.A. Han teg sedan med vad han såg då han ej ville skrämma henne, men hon märkte att fenomenet fanns kvar ty då de voro ute om kvällarna drog han henne med åt sidan eller upp på någon kant av vägen och väjde för "möten" som var osynliga för henne.... men någon nervositet hade han inte för saker.... Min fader hade även en morbror som var "i syne" och såg en massa övernaturliga saker han hette Petter Isaksson och brodern Börje. En kväll var Börje ut och körde landsvägen fram och Petter åkte med honom. När de kommo till "Kolas skog" i Fjärås fick Petter se en sugga gå på vägen: "Titta där!" sade han åt Börje, men denne såg ju inte suggan då ju inte han var i "syne" men han slog med piskan på den punkt där Petter pekade, då förvandlades suggan till en karl inför Petters ögon, karlen sprang in ge- den stängda dörren till en gammal stuga som låg vid vägen som kallades "Svarta hålet" där bodde en gammal gumma som det var mycket synd om. Hon var så fattig och mistat en son genom drunkning. – – – – men det var väl på senare tid hon bodde där, det kanske bodde någon annan på den tiden ty det är längesedan han såg suggan på vägen! de ha alla varit borta i många år! En annan gång han körde, såg han en stor kyck- linghöna med en massa kycklingar sitta bred- vid sig på vagnen som gick ovanligt tungt! Det berättades fordom så många spökhistorier och syner i Fjäråstrakten. Jag tror att gubbarna ofta voro berusade av sprit men i detta fall tror inte min fader att synen be- / rodde på sprit, då hans morbror såg ofta märkvärdiga ting då det är fullt klart att han var fullt nykter. Invid berget Borgårasen på Örmanäs bodde en gammal man som hette Anders Vessberg, kallades mest "Gamle Vessberg" han var i "syne". En dag gick han förbi "Källe- gården" n:o 2 Örmanäs gården är till än i dag, fast i något förändrat skick. Plötsligt fick mannen se i "syne" han såg begravningsgäster komma med en kista ut genom porten, men denne man blev ej sjuk om han omtalade vad han sett. Han gick in på gården till sönerna som för tillfället voro sysselsatta med att sko hästen, mannen berättade utförligt vad han såg vem som bar kistan och vad de hette som buro. Sönernas moder låg mycket sjuk varför den ene sade att: "mor har legat så länge så det blir väl snart slut". Men det blev han i stället som dog några dagar *) därefter. Hans systerdotter gav noga akt på att precis de personer som man- nen utpekat buro kistan, det var släktingar från andra socknar m.fl. Deras systerdotter dog för några år sedan hon hade berättat saken för min fader. *) Far påstår att han dog ungefär en månad efter den gamles syn. Enligt Anton Johansson i Örmanäs I fanns i Landa socken en man som var i "syne" och förutsade ett dödsfall 2 år före det inträffade. En dag stod han och pratade med en bekant då han fick se ett begravningsfölje komma över en äng, han berättade synen för den han för tillfället samtalade med. De tyckte det verkade mycket konstigt då det ej ens fanns något hus på platsen. Två år därefter kom en man och köpte en tomt och byggde ett hus på platsen, en flicka dog i huset och man konstaterade att de buro ut henne samma väg som mannen förutsagt långt förut och att allt stämde in. Om det var precis 2 år efter, är väl mycket sagt ty exakt minns jag inte precis men min sages- man som lever vet precis hur det var. Ja det finns oändliga berättelser om slika ting! / Så fanns det ju berättelser om andra övernaturliga ting som inte hade med förmågan att "se i syne" att göra! t.ex. Ibland trodde man att de döda hängde sig på nå- gons rygg och ville bli hemburna, ville "påsa" (hänga som en påse, = säck) då skulle man tända en tändsticka och föra den i en cirkel från munnen runt huvudet så försvann den döda från personens rygg. Att tända en tändsticka och göra ovan antydda rörelse med den, var f.ö. bra vid sådana tillfällen då man trodde att spöken och övernaturliga ting var i farten. (Anton Johansson Örmanäs 1.) En gammal båtsman (som numera är död) som bodde här på Örmanäs och som fordom en tid var ladugårdskarl på Örmanäs säteri berättade att en patron som fordom ägt sä- teriet spökade mellanåt. En morgon då båts- mannen i gryningen kom till ladugården visade dju- ren mycket stor oro, plötsligt märkte han att ett osyn- ligt väsen kom gående ladugården fram allt ef- ter som spöket gick gången fram steg ko efter ko upp tills hela besättningen var på fötterna (det var så tidigt på morgon att det var nästan mörkt), då tände mannen en tändsticka och ut- förde rörelsen kring sitt huvud med den. Båtsman- nen berättade saken för nedtecknaren av dessa folkminnen, men jag minns det tyvärr inte så i detalj som han sade. (Båtsman Johannes Brandt Örmanäs.) Skjutsar. Ibland hände det att personer som voro ute och körde och gastar kom och satte sig på vagnen och ville åka. Det förmärktes med att hästen började draga mycket tungt och blevo genom svettiga. Då skulle man stanna och gå av och titta vid bedslet på hästen, men man måste noga ge akt att man därvid stod mycket lägre än hästens huvud (titta mellan remmen och huvudet) – ty gas- / ten flög då av vagnen och slog till och då fick hästen "örfilen" i stället för kusken. Hästen ville sätta av i sken och det gällde till att hålla hårt i honom. Det berättas att på vägen mel- lan Hanhals och Eskatorp i Fjärås blev en gång en person mördad han hängde död på en gär- desgård intill. Vid denna plats voro alltid häs- tarna oroliga, ville stanna, hade liksom svårt för att vilja passera och man fick gå av och titta i bedslet som ovan antytts. (Matilda Isaksson Örmanäs.) Sådana berättelser ha funnits i många varianter, än på den ena platsen än på den andra fick man gå av och titta i bedslet. Men det var inte bara på vagnarna som gastarna satte sig. Båtsman Johannes Brandt som jag förut nämnt, berättade för fordom att en man på Örmanäs fick en gång en gast i sin skottkärra som han själv körde, skottkärran var alldeles tom och lätt att köra men plötsligt kom någon död och ville ha skjuts till sitt forna hem, kärran som var tom blev full med ens av ett osynligt väsen ehuru till synes tom blev den så tung att svetten flöt i strömmar av mannen som körde den. Jag minns inte riktigt hur det blev till slut men jag tror visst gasten gick av vid en avfartsväg och gick till sitt hem och kärran blev åter lätt att köra. Födelsemärken. Om detta stora långa kapitel skall jag ej myc- ket gå in på, det skulle föra alldeles för långt ty det fanns massor av normer och mycket, oändligt mycket en gravid kvinna hade att iaktaga och akta sig för. Hon fick som förut påpekats inte se himlen under en likkista, då blev barnet i "syne" hon fick inte kika i ett nyc -kelhål, då blev barnet vindögt. Hon fick inte bada, då fick barnet frossa och blev f.ö. så rädd / för vatten. Hon fick inte sätta sig på en o- låst kista ty om låset sprang igen och modern blev rädd just som kistan sprang i lås så kunde barnet få "kistenavlar" d.v.s. få runda bru- na märken på kroppen liknande de navlar som satt i beslagen på kistan. Den gravida fick al- drig vara med när någon låg döende, eller be- se dödskamp då kunde barnet få skakningar eller frossa. Hon fick inte äta på något fisk- huvud det fiskköttet var inte bra då sades barnet vilja drägla s.k. "seckla" d.v.s. saliven rann ur barnets mund ständigt ner på kläderna så- dana barn som dräglade fanns gott om i under- tecknads barndom. Den gravida fick aldrig se på något lik e.tc. e.t.c. e.t.c. etc. et.c. Botemedel mot "kistenavlar", man skulle lägga det barn som fått dessa i en kista samt sätta sig så hårt på denna att locket small igen precis som det gjort då moderna blev skrämd, ty det hände ibland trots försiktighet ty fordom var det vanligt att man hade kistan till stol emallanåt, efter den- na procedur försvann de bruna fläckarna "kiste- navlarna" från barnet så småningom. Botemedel: mot ett barn som dräglade, man skul- le ge det ett slag över munnen med en "fiskarump" d.v.s. stjärtbiten av en fisk helst torsk så upphörde barnet att drägla "seckla" som det hette på allmogespråk. F.ö. var ett bra sätt att taga bort födelsemärke som t.ex. bulnader av olika slag att stryka över födelsemärket med handen av ett lik man tog den dödes hand och strök över platsen där barnet hade "märket" men det skulle vara man mot kvinna, kvinna mot man, var det en pojke som hade "märket" skulle likets hand vara en kvinna eller omvänt. Ja nu var ju detta naturligtvis överdrivet / något det med födelsemärken, men det är i alla fall ett faktum att de fortfarande existera i den dag som inne är och kommer väl alltid att göra det trots att läkare förkasta dess exi- stens, men det är ju ett känt faktum att det som inte läkare kan förklara på naturlig väg bortförklara de som obefintligt hur klara bevis vi ha för dess existens. Den läkare är inte född och kommer aldrig att födas som skulle kunna få undertecknad att förkasta födelse- märkens existens och uppkomst. Men 1800-talets läkare trodde på dem. Men de gå inte att för- klara, det är endast i början av grossessen just när barnet får liv som skrämsel är farlig och olika märken kan uppstå, i slutet av grosessen blir inga märken. Min kusin som är född samma år som jag 1912. fick födelsemärke på följande sätt: Modern rostade kaffe på gammalt vis i en gammal- dags kaffebrännare varje gång slog hon det bränn- heta kaffet i sitt knä och rörde om, kaffet var så hett att modern ofta hoppade till och ryste. När barnet föddes var mage och knä och lår fulla av bruna fläckar av kaffebönans form och utseende. En gumma, nu död, bad modern slå kaffebönor i vatten koka upp det och tvät- ta pojken med, detta gjordes och fläckarna försvann. En ogift flicka här på Örmanäst var i grosess, ingen anade det då ju inte hon var gift, en dag kom en fiskare. På skoj slog han flickan på handen med en flundra. När barnet föddes satt flundran på handen. En annan gravid moder fick en möss mellan kläderna, blev myc- / ket förskräckt vilket ju är förklarligt, när barnet föddes fanns mössen på dess kropp med ögon svans och hårbevuxen, ett sådant fall har jag personligen sett för ett 15-tal år sedan på en Göteborgspojke – mycket näpen satt den lilla råttan på pojkens sida. Från samma stad såg jag en pojke vars moder blivit klöst av en katt, vid sitt ena öra. Pojken hade klorna vid sitt öra. I en grannsocken blev en gravid- kvinna vid slakt slagen på skoj under örat med djurets lunga – fruktansvärt – barnet fick för livet hela kinden vanställd av lungans färg och form. Det berättas om en moder som stackade hö och fick en orm med höet på sin gaffel. Ormen hamnade mellan blusen på hennes nakna bröst, att förskräckelsen blev fruktansvärd behöver väl ej ens påpekas. Hon födde småningom ett barn med en orm på bröstet (hörsägen från olika håll) sådana fall kunde bevisas i det oändliga. Just på den punkt där kvinnan rör vid sig när hon blir förskräckt, på samma punkt brukar barnet få märket – sedan kan läkare säga vad de vill. Men som väl är så är ju inte födelse- märke så förfärligt ändå. Min far berättar om en kvinna vars make skrämde hen- ne med en havskatt. Barnet fick havskattens hemska mun. En gravid moder blev skrämd av en apa som en kringvandrande positivhalare ägde. Barnet betedde sig som apan och vill ny- pas som denna, o.s.v. Barnet som nu är gammal kvinna lär fortfarande vara förstörd och lever avskilt från folk här i grannskapet säger man. / Att vara i grossess och titta genom en kikare kunde även vara farligt det kunde liksom kikandet i nyckel- hål medföra vindögdhet för barnet. Att under havande- skap sätta sig på en soffa eller stol där man under bakning haft en varm kaka liggande var även vådligt om modern blev rädd eller upprörd då hon satte sig och fick känna den förmodade värmen efter kakan, medförde i- bland födelsemärke, hela barnets "stjärt" blev eld- röd till färgen, verkade liksom skinnlös vilket ut- bredde sig i en runddel ungefär som kakans form. På tal om barn kan nämnas att barnkläder som tvät- tats aldrig fick lov att hänga ute över natten innan mo- dern blivit kyrkotagen, vådan därav har jag inte riktigt fått veta, men man var nog rädd för trollen att de skulle kunna göra barnet något ont. (??) I anslutning till "Läkekonst" N:o 108 och N:o 121 "stulet och hemburet" kan nämnas att man trodde att vissa kvinnor kunde sätta "skiver" (Engelska sjukan) på barnet det var sådana kvinnor som stode i "otillbörligt förhållande" till karlar s.k. slynor som sprang med alle handa karlar som fick skul- den. Men även sådana flickor som hade fästman och man kunde misstänka könsumgänge före äktenskapet sades kunna sätta skiver på barnet. Man vågade – när man bytte på, eller tvättade barnet – aldrig visa det naket för någon sådan kvinna eller flicka där man misstänk- te samlag förekommit, barnets bröst var ej far- ligt att visa men absolut aldrig dess under- kropp. Det var från sådana kvinnor som troddes ha satt "skiver" som man stal och bar / hem t.ex. en sko och satte åter på sin plats se- dan man först låtit barnet ha den under sin huvudkudde någon natt. (se sid. 4 o 5.) (Efter Matilda Isaksson f. 1867.) I anslutning till N:o 256 Måltiderna i hemmet kan nämnas att man på kvällen kokade s.k. "Valla- gröt" = vasslagröt. När man hade yst kokade man upp vasslan, skummade av ostämnet och blan- dade med mjölk samt rörde på med rågmjöl och kokade vasslagröt eller välling, även "Vallakroppen" förekom d.v.s. mjölsklimp. "Vallakroppen." På kvällen använde man också "Drickavälling". Man kokade svagdricka och mjölk i hop blande i mjöl och gjorde välling. I anslutning till N:o 415 Påsk. På påskdags- morgonen sades solen "dansa" i glädje över Kristi uppståndelse. Enl. min mor brukade man tidigt stiga upp för att i soluppgången skåda solens dans. (Från min mors barndom i Värö.) I anslutning till Värö socken skall jag nämna ett par av de massor av sägner som där förekom i socknen. I Ambjörntorp(?) i Värö ligger ett berg som kallas Borrås i det finnes en lång smal klyfta mellan två berg den s.k. "Borrås skåra" i slutet av klyftan hänger tvärs över ett stort stenblock möjligen en manshöjd från marken. Sägnen förtäljer att om man var ett sällskap som gick genom klyftan skulle stenen falla över den siste som passerade. I klyftan fanns öven två "kamrar" en liten / och en stor, i en av kamrarna fanns ett hål i bergets vägg, där brukade man offra små slantar, men vanligen blev det bara knappar – då man i min mors barndom hade mycket ont som småslantar – man påstod att där fordom bott en skomakare, om det var till hans minne aller till bergatrollen minns inte mor. Ordet: Borrås uttalas Bôrås som är svårt att skriva det måste man muntligen höra. I Sunnvära ligger en plats som kallas "Humla- krik" där finns ett berg i vars vägg finnes formation av en jätte. Sägnen förtäljer att en jätte suttit mot bergväggen för så länge sedan att berget ännu inte hunnit stelna utan var mjukt. I den f.ö. släta väggen finns tydliga märken av jättens bakhuvudet, rygg, säte, och lår.... Dessa bergformationer ### svårt att beskriva utan att se dem! (Efter min mor.) Då jag till Folkminnesarkivet för några år sedan beskrev en gammal Orlovs- sedel råkade jag möjligen uteglömma en rad. Här följer den i helhet. Pigan Stina utan medel, ger jag här en orlovssedel, var't hos mig i fyra år, härmed hon betyget får: Bäddar illa, sover väl, snattar gärna, aldrig stjäl, har ett barn och önskar flera, jag vill henne rekommendera! Angående Död och begravning sid 13 i frågeboken. Om graven sjönk hastigt sades någon snart komma efter någon skulle snart dö i familjen, d.v.s. den döde väntade på någon. (att graven sjönk menas att jorden snabbt sjunker samman och det blir som en fördjup- ning på graven, detta är ju olika ilband längre ibland kortare tid.) / Örmanäs i Maj 1950 Till föreståndaren för folkminnesar- kivet i Göteborg. Sänder här några folkupptn. vill först emellertid svara på Eder fråga i brevet av d. 22/9 1949. angående Anna Stina Karlsdotters bostad så var den Fagared Åsa. vid den tiden när dåvarande Fröken Möller gjorde uppteckn. hos henne. Hon bodde som jag trodde vid trakten kring Öl- mevallasjön och kallades "Anna Stina i Vålamossen" – hon är död nu. Det har även hänt mindre glada ting även i mitt hem sedan jag sist skrev, min fader är död, han dog d. ### ###. Han började bli dålig vid nyår just som jag började skriva närslutna uppteckningar men han var aldrig sängliggande någon enda dag utan vi satt här och pratade om gamla tider och händelser tills de allra sista dagarna – trots att han led av kräfta och hjärtsjukdom hade han inga plågor i egentlig mening utan han pratade om vad han mindes och jag skrev ned, men jag skrev som syns på brevpapper, ty jag gav mig inte tid att skriva efter fler blanketter. Jag var aldeles för apatisk, då jag såg vad som stundade och allt var och är så obeskrivligt trå- kigt sedan pappa dog. Ack vad det var en härlig, obeskrivligt lycklig tid då man var / barn och de gamla levde och man fick höra sägner och visor i mängd o. vad det var trev- ligt på den tiden, ja om jag kunnat draga tillbaka tidens hjul - ja, om jag kunnat! Nu vet jag ju inte vad pappa pratade om för Fröken Möller; kanske att hon upptecknat förut vad jag skrivit, men jag tog med vad jag fick tag i, men tyvärr är ju detta ett mycket blygsamt fragment av allt som funnits fordom och finns väl kvar ännu hos andra personer. Mycket märkvärdigt, det sista pappa pratade om av folkminnen här i livet, var om "se i syne" och likkprosses- sionerna som de personer mötte som voro i "syne" det blev det sista jag skrev efter honom innan han dog. ### fråga vad jag vill ha för ho- norar, så begär jag givetvis inget för själva arbetet – jag har visserligen inte "Hallands- säger" men ännu hellre skulle jag vela ha frimärke för vad jag lagt ut i porto ark o papper, då jag är handicapad av ohälsa, har jag alltid ont om pengar, och frimärke går ständigt åt. Alltså för mitt förra brev: 2 ark à 2 öre styck, 1 kuvert 2 öre styck samt 20 öre i porto. Summa 26 öre. och för närslutna 19 ark à 2 öre styck = 38 öre kuvert 7 öre = 45 öre samt därtill kommer ju så portot allså för båda breven 71 öre samt därtill kommer porto till detta sen- / are brev. Om ni ville samman- räkna detta samt sända mig detta i fri- märke voro jag allså tacksam så bägär jag inget för arbetet, utan endast vad jag kostat, det tycker jag vore väldigt snällt. Så hoppas jag att det med tiden skall gå och överflytta på blanketterna, ty detta kan jag inte åtaga mig på grund av bristande tid, så hoppas jag att det skall finnas nå- got av intresse i mina uppteckningar. Högaktningsfullt Ogden Carlson
Olsmässedaen solade draken sett sôlver, sae di gam...
"Olsmässeda'en" solade draken sett sôlver, sae di gamle, å nôr e' pi'a geck å räfsade, så feck ho si en stoer pengahöj ônner ett trä', men dä geck e' halter höna i närheta, för si ho' va' satter te å vakta penga. Men pia ho' va kvecker te å slänga en kniv i pengahöjen å se'n plockade ho' te se förkläet fullt mä di blankeste gull – å sôlver –penga' å se'n flydde ho' in på ett jale mä alltihop. Å ho' sprang så ho' hållde på å tapa ånnen, för höna flaxade ilsket ätter a å sôlle hinna ôpp 'a å ta igen skatten, men då hadde pia allaredan hinnt in på tvarfôrera, sôm va' kôrsårda, å dar hadde höna inga makt te å göra nôt illty', utan pia ho' feck behålla si'a penga, så ho' ble inte så barbenter, dä kan en ju begripa, för trôlla di va' möet förmôvna, älla vem dä nu va' sôm äjde skattera. Di brukade kalla sånt för drakamedel. Förr i vala nôr fôlk kridde (=stredo) mä varanra å kria rasade, då grov di ner sia skatter å va'desaker i jola, för att inte fien' (fienden) sôlle stjäla dôm. Å dôm skattera sär di att den onde lat hånn ôm, å dä sa la va han, sôm vaker över dôm, ätter va di' tro. Dä ä för dä dä lyser i stenröra å överallt ôm nättera, å dä ä många å di gamle, sôm har sitt bå' lyset å draken. Iblann tar han gestalt i lajen å orma' å höner å iblann bara lyser dä, mne kônstit ä dä många gånger. Min far han ljudde inte, men han talte ôm, att nôr han va onger å geck hem ifrå Kullebo en kväll, så feck han si en drake sôm flôv ôpp över Kullebo skôvv å slo' ner mä ett hiskelit brak mett i Dejelarör här i Axlarp å dä dônade sôm ôm en hadde kastat ett lass sönnerslaet postelin i stena! Draken så' ut sôm ett lyse mä en ellkåst ätter se! Tri sarskelta gånger så' han samma syn precis på samma ställe, å dä ä' många mä hômen sôm har sitt däsamma. "Dejelarör" har nu blett ôppmätt utå nôra harra' ifrå' Stockholm å dä va' nettisju meter i ômkrets. Här går många sägner ôm dä stenröret, å ingen vet, va' en s'a tro! Rônt ikring legger fullt mä smårör, å di har samma utseanne fôst di ä minna (=mindre). Å härôppe i Vilômma äng fenns två stora stensatta gravhôttna, å dôm kallar di "kongagravera" å dä har di alla da' kallt dôm, å besônnerlit ä dä, för ängera kallas än i da' för Kongsänga å Körkänga å Slottsbacken. Ja, dä fenns, sôm sagt va', många sägner ôm Dejelarör ôm drakar å lyse å skatter å gullkister. Di sär, att en kong s'a legga begravder i röret, å i alla tier har fôlk vatt förvetna ätter å plocka i stena för di har hatt för se' att dä sôlle fennas drakamedel i röret, å härômåret va' dä e' flecka sôm hette på e' urna å den ho' ble skeckad te Stockholm, för ho va' utå höjer åller, å nu ä' dä slut mä letannet! Den sôm rörer en enda sten härätteråt, den han får mä lavven (lagen) å göra. Enlit e' säjen, så sôlle nôra kära e' natt ätter möet gravanne ha hett på e' gullkista i röret, å di bar kista te e' stoer gran i närheta, för kista ho' va tonger sôm bly, å di orkade inte å bära henne änna hem, utan di satte henne ve grana, å sen geck di ätter fler kâra, sôm sôlle hjôlpa te å bära. Men nôr di då kôm tebakes, så va' kista förschvônnen. Dä va nôen, som hadde vatt å stôlet 'a ôm natta! Vem sôm va' tjyven, vesste di la inte mä säkerhet, men di hadde si'a messtankar, för dä va en bonne i Kullebo, sôm allti' hadde sletets mä gäll å fatti'dom, å den han ble på en gång riker å välbärgader å dafför feck han heta "Bråriken" i all sin ti'. Han hadde vatt å fôrslat hem kista ôm natta, å på dä viset ble han äjannes ôm e' stoer förmôvenhet, för kista va' utå gull, å inuti va' ho' fuller mä dyrbara gull- å sôlversaker, men sôm sagt va' skälldes han sen för Bråriken, så länge han levde, å di talar ôm en än i da'. E' annan säjen ä' den, att nôra kära e' natt vatt å gravet i röret å hett e' gullkista, men nôr di fått ôpp'a ifrå' bôtten på stenröret, så ble di så gla'a så då kônne di inte hålla se' tôssta, utan en å dôm skrek te i glä'en, å då sjonkte kista ner i djupet igen, för si så snart en ôpplät sin mun ve såna förehavanne, va dä fallbrônnet, sôm en pläe sä'. Ätter ett aent tak så sôlle di ha fått ôpp kista, men nôr di sôlle ta tak i 'a å bära dän 'a, så feck di si, att hele Axlarpa by sto' i ljusan lôvve, å i förskräckelsa ve den store brônen släppte di taket ôm kista', å då sjonkte ho' ner, å sen kônne di inte få syn på a mer. I Kullebo (granngården) ä ett likadant drakarör, å di sär, att draken for imälla Kulleboröret å Dejelarör titt å tätt, å dä va då di gamle så' hômen å hö'de nôr han brakade ner i stena. Å ôm nättera lyste dä i röra räss sôm dä va'. En gång sôlle ett par kâra ônnersöka va' dä va' för ett sken, sôm lyste i stenröret, å klocka' tölv ôm natta ga' di se' ut. Å nôr di kôm inneve, lå där en stoer höj mä ormar å krälade mett på röret å di lyste sôm sôlver, för dä va månaljust ôm natta, å då försto' kära att dä va' "draken, sôm solade sett sôlver", å kveckt sôm en ånne tok den ene ôpp sin läggekniv u' fecken å sôlade å en mett i ormahöjen. Då förschvann draken så han frässte i lôfta, å mett på röret låd ä en stoer höj mä sôlverpenga' i olika storleka', å kâra di plockade feckera å förskinna fulla mä sôlver å tok mä se' hem. Ätter va' di sär, så lever deras avkomlingar kvar i gålen än i välbärgat tellstånn, så dä va' la inte allti sôm drakamedel fö'de olôcka mä se'. I närheta å Dejelarör legger en villmôse, sôm kallas "Trollsmosse" å mett i môsen legger "Trollsgöl", å dörikring bruka' draka å gasta hålla se'. En gång sôlle en gôbbe försöka mäta hôre djuper göla va, å han kö'de ner e' långer gapstång i vattnet men då sae e' röst nerifrå' gölabôtten: "Ôm du mäter mi'a väggar s'a ja' mäta dia läggar"! Å da' mä kôm gapstånga å flövv ôpp u' vattnet å földe ätter gôbben ett långt stôcke utåt môsen, för han tok ju kanveta, te' bena å sprang så fort han hinde å rådde mä i förskräckelsa. En aen gång sôlle han si ätter ôm dä fanns nôn fesk i gôla, så han satte ner ett metespröt på prov, å nôr han dro' ôpp sprötet, hängde dä en stoer lôen (luden) fesk på kroken. Lika rädder ble han den gången, å ifrå' den da'en tores ingen bara nalkas göla, möe minna mäta henne älla feska i 'a. Så ho' heter la inte, Trollsgöl precis för roskull! Ja dä fenns flere sägner ôm drakarör. En gång hadde Hillifira? kâra gravet i ett sånt stenrör å hett på e' kista, å nôr di länge hadde trälat, så feck di ôpp ä på tôppen å röret men presis då kôm dä en tôppe å hôppade på ett ben å frôvte: "Tror I, att ja' hinner fram te Stockholm i år"? Då feck kâra ja'ning mä å si på den enbente tôppen, så di vände se ôm allihop å glömde å var di hadde för se', å nôr di sen sôlle börja på mä si' kista igen, så va' ho' förschvônnen, å stenröret dä lå' slätt sôm en sônda' precis sôm ôm allri' en enda sten vatt rôbbader. Men då ble kâra flata i syna, för di försto' ju då grannt, att inte allt va' sôm dä sôlle, å di feck inte ett grånn för sia beschvär, för ifrå den stônna har stenröret fått va' i fre' för en hoper förvetna männesker. Häruti Mallbäckssocken (Malmbäck) där ä' en sjö, sôm di kallar Enesjön, å på bôtten utå den s'a dä fennas e' gullkista, å di sär, att dä är många å di gamle sôm har sitt a' å di har försökt å få ôppa mä mer än en gång, men vareveli' gång di har fått ôppa te vattenyta', så har ho sjonket te bôtten igen. Di sär, att ôm en sôlle tänka på å få ôppa så sôlle en fö' ôpp ett par tvellingsstuta', å nôr di ble'e lamen stora sôlle en binna ett rep ôm horna å så fästa den ene repännen i kista, å på dä viset sôlle dä stå te å få ôppa på lann. Men än har ingen rått mä å lägga på nôra såna kalva', utan kista ho' står kvar på sjöbôtten å väntar på bärgning än i da'. Här i Fôssôms socken, här ä en stoer villmôse, sôm heter Skeftesmosse. Å mett igômen môsen renner Rômåa. I môsalagga i närheta å rômmabroa, där ä två djupa hôler, sôm kallas "Gullgravera", å ôm dôm kommer ja' ihôvv två sägner. Enlit den ena sägna, så s'a dä la fennas e' gullkista på bôtten, å den kista' kan en inte få ôpp mer än på ett vis, å dä ä dä, att en sôlle fö' ôpp ett par vita tvellingsstutar, å sen lätta dôm dra' ôpp kista', men dä sôlle ske på dä villkôret, att kalva' sôlle fö'as ôpp mä' enbart söter mjölk. Di sär, att dä va' en bonne, sôm tok se för å fö' ôpp ett par såna hvita kalva' men så en gång blånnade han i si' snålhet vatten i mjölka. Nôr kalva' va' lamen stora, tok han e' töm på dôm å kôrde ut dôm te Gullgravera i môsen. Å sen sänkte han ner kättingen i grava å feck môe redit tak i kista. Men nôr han hadde fått ôppa på kanten i dagsljuset, så ble han så själagla' för då trodde han att dä sôlle lôckas för en , men då feck han höra e röst nerifrån bôtten på grava ätter va' han tôckte å rösta ho' sa'e så gômena retfullt: "Nä, tack ska du ha! Nu orkara inte dina vasskalvar"! Å sen skrattade dä te så illbattit å försmädlit, å så sjonkte kista ner i djupet, å där ä' ho' la än. Ôm bara bonnen hadde lätt bli å slô vatten i mjölka den ende gången så hadde dä nock lôckats för en, men nu va' dä försprônget. Ätter' va' ja' har hö't ifrå den annra säjna så s'a dä fennas en gullkätel (guldkittel) i den ena grava, å den han vaktas utå e' höna. Di sär, att nôra kâra en gång i vala mä môe träl sôlle ha fått ôpp kätelen på gravakanten, men då ble di så gla'a, så di rådde la inte mä å hålla se' tôsta, å då tok dä samme änne mä kätelen sôm dä gjo'de mä gullkista' – han sjonkte ner igen te bôtten å förschvann. Sen har ingen bjutt te å få ôpp'en, men di gamle di hadde då för se' att han s'a fennas där, å dä vôre nock inte så villse å göra ett frest än en gång, för nôr vattnet renner ner ifrå kantera' så låter dä precis sôm ôm dä drôppade på en kätlabôtten. Å därnere på Rômera (Rommen) där har vatt mer än nôen vet, för där ä fullt mä drakarör, å en gammal kôrrgål ä' där mä, å där ä en ônnerli' natur mä dälder å kulla' ôm vartaent, å kulla' di ä höja sôm kôrketorn. En kulle kallas Ryttarekullen å en Slottsbacken, å di ä så slätta sôm ett gôlv ôppepå. Förr i vala brukade di skrämma ba'na för "Rômmakalven", va' dä nu va' för oty'. Di sär, att där har vatt en stad förr i vala, å att han förgecks gômen e' jolbävning, å dä ä nok sant. Förr va' där gôtt ôm backastôver på knatta', men nu fenns dä inte e' enda på halmilatas ikring utan där ä ö'e å tôsst i markera. Dä ä bara ett par ställe, slätta å Hyla, sôm ä igen utmä gamle lannsväjjen. Di sär att di gamle begravningsstenröra har lôgget där se'n Mose ti', för si han befallte, att alla dôm sôm hadde synnat, di sôlle stenas, å så ställde di synda'n mett i röret, å sen feck alla männesker hjôlpa te å kasta sten på en, tess han do, å sen vrok di ner en i stenen å mylde (begravde) hômen mä sten. Enlit va' di gamle talte ôm, så va' dä e' finer famelj, sôm hadde sjonket ner te groer (grodor). Dafför feck en inte va illacker ve älla på nôet vis plôva dôm djura, för då kôm olôcka på en, utå dä att di va ônnerjordiska varelser! Så va' dä en gång e' pi'a, sôm geck å skar sä' på ett jare, å då kôm dä e' stoer tjocker padda å skuttade, å då höll pia skära rätt över 'a å sa'e: "Nôr du har fått barn, så s'a ja' komma te de' å bli gommor (gudmor)"! Å dä geck så, att räss sôm pi'a lå' å sôv e' natt en ti' ätterse'n, så ble ho' väkter, å dä va' bô, att ho' sôlle följa mä te ett basöl ôm natta, å ho' va' tvången te å ly'a å ta' på se' nôra lasa' å gå mä. Å ho' ble fö'der te e ônnerjordisk grôtta, å där lå' e' finer barnsängskvenna, å pia ho' ble bôen te å sätta se på en stol. Å nôr ho' lôfte öjena ôpp emot taket, så ble' ho' rent förskrämder för i taket precis mett över sto'len där hang en stor kvarnsten på tri selketrå'a teress å trella ner nôr som helst. Då sa'e barnsängskvenna': "Lika rädder sôm du ä för kvarnstenen nu, lika förskrämder va' ja', nôr du va' över me' mä skära' "! Å så ble pi'a gommor åt barnongen sôm ho' hadde lôvat å i betalning feck ho' en näve hôvhestecker i fôrklä't mä se' hem, men steckera di blåste bôrt, nôr ho' kôm ut, å ho' begrep ju inte, att di kônne va va'r' nôt, så ho' tok dôm inte te vares. Dä va bara e' enda hôvlestecka, sôm hadde fastnat i förklä't sôm ho' feck mä se' utan att ho' rådde för'et, å nôr ho' då kôm hem, så feck ho' si att dä va' sôlverpänga', men då va' dä så dags. Pi'a ho' ble' så förtreten, att ho' hadde lätt di annre steckera gå ifrå' se', men då va' dä försent å anka på 'et. – Domareringa' dä ä' bara förstenade trôll, ätter va' ja' hört harmas ätter e' säjen. Si dä va' så, att e' natt för långesen så sôlle trôlla hålla bröllop, å nôr bruaföljet hinnt så långt sôm te bruänga, så började kôrkeklockera å ringa, å nôr trôlla feck höra dôm ljua, så ble di förstenada å ståannes där di va' å där står di på samma ställe, å änga heter bruänga än i da'. I Falla, i Malmbäcks socken där ä' ett stort berg, sôm kallas Bruaberget, å ätter va' di har för se' så sôlle la ett bruapar ha åket in i berget å allri' kômmet ut igen. Nôr bruaparets skjuss va mettför berget, så öppnade dä se' e' dôr, å bruaparet ok rätt in i dôra, å sen föll ho' igen, å di ble' kvar därinne. Å dä hjalp inte hôre di sen letade, fôlk, för di har allri' hett dôra se'n. –
Sägner och berättelser om skogsväsen, från Småland, Forserums socken. Sagesman Carl Johan Abrahamsson född därstädes år 1851
På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm nättera förr i vala så hö'de en allt talas ôm en hoper å sägner bå' ôm skôvsväsen å annat byke, sôm höll te på uteschvänga', bå i berga å i sjöa å i gölera å i stenröra å i skôven å var sôm helst. Ja' kommer grant ihôvv nôr ja' va' barn, att dä va' en gammal gôbbe, sôm di kallte Bengt i Vala, å dä va' en redi yrkeskôlare, sôm geck å kôlade åt bönnera för sextan skelling ôm da'en, men han va' finurli', Bengt i Vala, så han begärte sextan skelling ôm natta mä för han kôlade ju dynget ôm å dä prutade ju ingen på för han va' så lôsti å ha, å han kônne berätta 'schapaser' ôm kvälla i kôlahytta', så en så' spöke i var bôske nôr en sôlle gå hem. Vi barn brukade få bära te en brö' å ett vällingakrus var da', för si dä hö'de te dagspenga. Å si han va' så ännalöst skrockfuller, så han hö'de å så bå' dä sôm fanns å inte fanns, tro' ja'. Möet hadde han sitt å vatt mä ôm sjôlver, å möet hadde han hö't anra tala ôm, å trodde dä gjo'de han på alltihop. Skogsjungfrun Sid 3 Han talte ôm att nôr di lå' å kôlade i de store skôvva förr i vala, så kônne di komma illa ut för 'Skogsjungfrun'. Den ho ' va' så vacker sôm en da' å liknade en skön jongfru framifrå', men ôm ho' vände den andre ännen te, så så' ho' ut sôm ett tomt baketrôvv. Ôm en inte så 'a, så kônne en höra henne skratta i skôvven så dä hö'des på långa håll. Ho' kônne ställa te möe förfång å förtret, ôm ho' velle å ho' kônne förvilla fôlk, så di kônne bli gåannes timmata's i skôven å inte råka hem. Den sôm ble förvillader så vôlet, han sôlle spôtta emot 'a tri gånger, å så sôlle han vränga tröja' å vänna ut å in på alla fecker, för si då så ble ho' å mä si' makt över en. En gång geck e' pi'a å letade ätter fåra i flere timma' men ho' va' inte mänska te å hetta dôm, fastän ho' höde skälla' inne ve se, å då begrep ho', att dä va skogsjungfrun, sôm förtrôllad'et för 'a så ho' spôttade tri vänn å vrängde tröja, å sôm ho' hadde gjort dä, så feck ho' höra hôre skogsjungfrun gapskrattade ôppe ifrån e' tall. Men nu vesste pia var ho' va å sa'e: "Jaså dä va' du", sa'e ho' te skogsjungfrun, å sen råkte ho' hem å nôr ho' kom hem te havvaleet, så geck fåra å åt inne ve. Ôm dä tok ell älla kôm nôet på mä' mila, så väckte ho' å varskodde kôla'n, ôm han höll se' väl mä a men si dä va inte så bra i längda å ha mä henne å göra, för si ho' rakt förtrôllade dôm, sôm höll se' te'a, så dä va' stôpp å bli å mä 'a se'n. Ho' kônne komma å ställa se' te å glo på skôvsarbetare å kôlare för si ho' velle locka dôm i fördarvet. Dôm sôm velle akta se' för'a, di bar schvavel å en kniv i tröjefecka' å spôttade emot 'a tri vänn, å då förschvann ho'. Men dä va många sôm ble föförda utå 'a å sôm ho' höll se' te. Ho' hadde förmôva te å hjôlpa den sôm höll se' te a, men den sôm inte velle veta å 'a, den ble ho' arger på. Ho' kônne förskapa se' te en ljusens ängel, å dä va många sôm inte vesste, att dä va skogsjungfrun di ômgecks mä. Dä va en knekt sôm va' kôlare, å han hadde "bekantskap" mä 'a i flere år, inna han ma'te hôre ho' va' beskaffader bakifrå', så han trodde dä va ett vanlit fruntemmer. Så länge sôm dä va' väl emälla dôm, så ställde ho' te så han feck stora äjedoma' å gull å sôlver i långa baner, men si då ble han allri å mä a utan ho' förföl'de hômen jämt. Nôr han satt å hvilade se', kôm ho' å satte se' i knä't på en, å nôr han arbetade, så hängde ho' se' sôm en kôrbôrre ôm halsen på en. Te sist ble han alldeles ôppraknader, å han velle ge va' sôm helst för å bli kvett 'a, men dä va lygn! Men då rådde hans kammerat hômen te å ta lite utå henna hår å bränna ôpp, å dä gjorde han då, å si då ble ho' så illa tvången te å förschvenna. Men på samme gång förschvann hans äjendoma' å han feck inte behålla ett enda grånn, för si då stj'de ho' ôm, ättersôm han inte velle vea länger, men dôm va han lika nöjder Om, för han va så levannes gla att han hadde blett å mä 'a. En gång lå tri kôlare å hvilade medda i skôvven, å den sôm lå' i metten, han va' huvet kôttare än dôm anre bägge. Då kôm skogsjungfrun å dro i huvet på den mällerste, så han kôm te sies mä di andre, å så sa'e ho': "Jämnt, jämnt"! Sen geck ho' ner å dro' i bena på den kôrte, så att alla di sex bena ble' lika långa å sa'e en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men hôre ho dro' å ivlades, så va' den mellerste för stäcketer, å så sprang ho' te huveännen å dro' ôpp hans huve å sa' en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men då ble' han noen (ond) på 'a å skrek: "Ja s'a lära de' å dra' jämnt", å när han då satte se' ôpp, så ble' ho' så rädder, så dä geck på 'a å ho' sprang ôpp på en hôjer kulle å dä dônade å brakade sôm ôm en hadde vällt mä ett stenlass men sen kôm ho' inte tebakes mer den da'en. Skogsjungfrun hadde kômmando över viltet å skôvsfôvla, å ôm skôtten sto' väl hos henne, så kônne han skjuta så mö' fôvvel han velle, för då befallte ho' fram dôm, så dä satt schvart mä fôvvel i skôvstôppa. En gång sôlle ett sällskap ut å javva (jaga), å nôr di kôm ut' så satt skôven full mä ôrra' å tjädra'. Men dä hjalp inte hôre di laddade å bar se' te di kônne ändå inte skjuta en enda fôvvel, För bössera kleckade, å fôvla satt lika stella på sia grena' i träa. I däsamma feck di si skogsjungfrun stå där å förvetas i bôskakanten å då sa'e den utå kära, sôm sto' före jakta: "Vänta lite pôjka' å tôla er, mä ja' går bôrt å talar ve skogsjômfrua här ve trolehöjen"! Å sen geck han bôrt te 'a å va' e' bra stônn, å va di hadde för se, dä vet ja' inte, men nôr han kôm tebaka, så sae han: "Skjut nu pôjka, för nu brenner krutet"! Å sen feck di skjuta mer vilt än di orkade å bära hem. "Odens jakt" kônne va' i rörelse alla tier på året, å jakta for fram i lôfta å då lät dä sôm ôm ett stort hunnakôppel hadde skällt. Ôm Odens jakt flôvv höjare än ätter männeskehuvet, så va ho' inte farli', men ôm ho' inte flôvv höjare än oxoket älla selen så ble en sjuker, sen en hadde mött a, å då kônne en få en redi örefil å a. Dafför sôlle en lägga se' på knä, så att jakta flôvv över en. Odens dräng utkômmen för å javva ätter skôvsjômfrua, å tri hunna' hadde han mä se'. Skôtten löfte bössa, å smällde å ett skôtt ätter skôvsjômfrua, men skôttet tok inte. (Sid 12) En kväll va' dä en skräddare, sôm sôlle gå hem te natta, för han hadde vatt bôtte å sytt i e' stôva ôm daen, å då hadde han fått si' da'akaka', e' kaka brö', mä se' hem. På hemväjjen mötte han Odens jakt. Han delade brökaka' mälla di tri utschvôltna hunna', å sôm han sto' där å så' på djura, feck han si skôvsjômfrua komma rusande framåt väjjen, å i hack å häl ätter henne kôm Oden mä si' bôssa å nôr han va' mettför skräddan, så skôt han å ett skôtt mot skovsjômfrua, å dä skôttet där åkte henne' så ho' do'. Ätter den stônna har ingen sitt te vaksen* Skôvsjômfrua älla Odens jakt i skôven, men i lôfta går ho' fram än i da'. *Angående sida 13 "---vaksen skôvsjômfrua älla odensjakt vill jag meddela att ordet varken uttalas av gamla personer både vasken och vaksen, fastän det senare väl är en ytterligare förvrängning av "vasken". (exc. Ur brev från E.D. dat 29/4 1933. G. Granb.) "Odensvaler" heter dôm fôvla, sôm flyer ôm kvälla' å sôm kallas odens jakt. Di har ete läte sôm nôr hunna' skäller, å det låter sôm ôm en skäller grovt å en fint. Ingen vet va dä ä för sorts fôvvla', men åtminstone förr i vala har fôlk hatt fö' se' att odens jakt besto' utå övernaturlia väsen, å dä sôm en inte begriper, dä s'a en allri' bry se' ôm å fôrvetas i!! I en by hadde allihopa bönnera samtidi't var si' kôlamila i gång å di hadde si'a dränga' te å sköta milera. Dränga' geck te varandra å fördrev tien i varan'ras kôlahytter å hadd'et môntert. Men nôr di sen kôm ut å sôlle si ôm sia miler, så sto' dä två hvita skepna' på e utå milera. Den ene skepna'n klôbbade, å den an're sto' bakôm hômen. Dränga' sprang emot spök'a å försökte köra bôrt dôm men den skepnan, sôm hadde klôbba han hötte å slo' emot dôm mä klôbba', så de torde inte gå fram, utan di ble' rakt förskrämda å skente hem ifrå' alltihop, å di bedyrade å sa' dä, att ôm di feck bå' gull å gröna skôvva, så geck di allri' i livet tebakes å vaktade spökmilera. Ättersôm inga övertalning hjalp, så feck bönnera ätter den da'en sköta si'a miler sjölve bäst di velle. Dä va' en tie års pôjk, sôm ble skeckad te brônnen ätter vatten i e' stakabôtta. Nôr han hadde fått ôpp vattnet å sôlle gå in mä bôtta, så mötte han ett lett stort fruntemmer, å ho' velle mota hômen, så han inte sôlle komma förbi, å sen geck ho' baklänges före hômen hele väjjen ôpp te stôva men där förschvann ho'. Pôjken ble' så rädder så han trellte ikull åble legganes e' långer stônn, för si käringa va' lika höjer sôm trätôppa'. Dä va' många annra, sôm råkte utför samma käring. Nôr Villstorpabonnen åk' te Jönsepings tôrg e' fredassnatt, så råkte han ut för'a. Nôr han kôm i närheta å Öggestorp, så började hästen å kônstra å velle inte gå fram, å så kôm dä först ett lyse, å ätter kôm käringa, å ho' va lika långer som talletôppa', å brösta va långa sôm mjölkakylara, å dôm hadde ho' kastat ôpp på axlera, nôr ho' sprang. Nôr ho' va' kômmen å väjjen, tok hästen i sken å stannte inte förrän inne ve stan. Gatubonnen hadde sitt samma syn den natta, å hans häst hadde hållt på å skena den mä. I den skôvven har dä spökat på många vis, å di har sitt långa huvelösa gôbba där. Nere i Skogseryds have i den annre ännen på sockna, dar har di sitt bå' skôvsjômfrua å annat trollty'. Dä va' e' pi'a, sôm tjänte på en gål da' nere, å en gång, nôr ho' geck gômen havven, så feck ho' si en gråklädder jättalånger å huvelöser kär på den annra sia ôm jarsgånn, men nör ho' då i si' häpna' ställde se' te å starrblia på en, så förschvann han. En aen gång hadde ho' vatt å mjölkat, å då va dä nôen, sôm ropte henna namm tri gånger i ra. Ho hette Tilda, pia. Ho' bjudde te å schvara, men ho' feck inte fram ett lju' besönnlit nock, för ho' trodde att dä va hôssbonnen, sôm velle henne nôet. Nôr ho' kôm hem mä mjölka, så frôvvte ho hôssbonnen dä första ho' gjo'de va' han velle henne, men han schvarte, att han hadde inte ens vatt ute i havven den da'en, möe minna ropat på a å då begrep ho', att dä va nôt stôelt, ättersôm ho' inte på vis kônne få mål i mônnen nôr ho' sôlle schvara. Så dä va skôvsjômfrua sôm förvillad'et för 'a. I samme havve hadde en backstôvesettare fått lôv å plocka knabba' te bränsle på e' fälla. Han hadde lagt ut repet, sôm han sôlle bära hem knabba i, men nôr han sôlle börja å plocka, så ble han liksôm förlammader i arma', å han kônne inte röra en penne. Han sto' länge å metade å bjudde te, men dä va' omöjelit, så han feck ta sett rep å gå hem tomhänter den gången. Många pasoner, sôm hatt si'a väjja gômen skôven, di ha blett förvillada å blett yra i huvet å gått vilse, å dä har även hänt såna, sôm vatt väl hemmastadda mä väjjen, så att dä ä nôt markelit, dä slôr inte fel. Dä' va e' gômma, sôm geck dar på e' fälla å plockade krösen på hösten, å så räss sôm dä va', nôr ho' kröp där å plockade så feck ho' si e' aen bärplockesa i närheta, å ho' trodde dä va nôen ifrå' trakta, så ho' fäste se' inte mö' ve a. Men nôr ho' kôm nämmer' den främmada gestalta, så feck ho si, att dä va ett spöke, sôm inte hadde nôt huve å att dä hadde långa arma' sôm asade på marka. Gômma hadde allti' vatt kati' å se', men att då så ble ho' förrskrämder å satte å hemåt, så ho' lå' sôm e' rem utåt jola! Ho' tor'e inte tala ôm'et fönn da'en dapå, men ho' ble sjuker i alla fall å feck legga i flere da', fastän di rökade henne mä bå' schvavel å stål å schvinabörst å allt möjelit. E' aen gômma, sôm di kallte "Matta-Lena", ho geck en aen gång på samma fälla å plockade krösen. Då kôm dä e onger, möet grannlagder å finklädder ongmö å ho sto' där å bliade på gômma, å gômma ho' va' förveten å frôvade jômfrua var ho' va' ifrå, för ho' var möe finare i anläsnare kläder än fôlket här på trakta. Men jômfrua ho' schvarte inte, å då töckte Matta-Lena va besônnerlit, för dä höde ju fôlk te å schvara, nôr en frôvade dôm ätter nôt. Nôr då gômma sto' å tittade på den okända förvannlades ho' te en rôten trästôbbe. Då ble gômma så rädder å maktlöser, så dä va nätt å jämt ho' kônne asa se te nämsta ställe i Skogseryd. Där feck ho' bli ôm natta, å daen da'på feck di skjussa henne hem för gå dä orkade ho' inte, å gômma ho' ålôvade, att ho' allri mer i sin ti' sôlle gå förbi den otäcka krösenafälla! Dä va' la skôvsjômfrua, sôm vatt framme igen. Di talte ôm dä va' en skôtt, sôm sôlle ut å javva en söndasmöen, å då feck han si en ovanlit stoer å granner hare sôm kôm å sprang sôm ôm nôen hadde jäjat hômen. Skôtten lôfte bössa, för å skjuta å ett skôtt på dä präktia villebrået, men dä ble osanning, för hanen va' bleen löser, markelit nock, för si dä va' en gammal vaner skôtt, å bössa' hadde allri' krånglat förr. Men den gången velle ho inte göra tjänst å han kônne inte begripa hôre dä' va' vôlet, men idäsamma förschvann haren å ble te ett inte. Skôtten ônnersökte bössa' en gång te, å dä markelia mä alltihop va dä, att nu va' ho' heler igen sôm ho' allti' hadde vatt! Nôr söndass-skôtten ôpptäckte hôre dä sto' te ble' han så slaker i knäa, så han knappt rådde mä å gå hem, å dä ble inget javvat mer på den sönda'n. En aen gång va' han ute å sôlle skjuta tjädertôppa' å han la'e se' bakom ett stenrör å vaktade på fôvla, å räss sôm dä' va' så kôm dä en stor tjädertôppe å satte se' i en granetôpp inneve en å skôtten han hadde bössa' laddader teress, så han lôfte bössa å sköt mett på tjädren, men han satt kvar lika oscheckenerader. Snart small ett nytt skôtt, men tjäddren sat lika logner. Ve dä treja skôttet rôk granetôppen å, å tjädren flövv ner å ställde se' te å fräsa på stenröset emot skôtten, så dä ekade i skôvven. Skôtten hadde allaredan dä fjära skôttet i åning, men när tjädren frässte te mett inneve en så ble' han rädder å sprang hem, för han försto' grannt, att dä inte va' nôn vanlier fôvvel, sôm kônne ge se' te å fräsa på dä viset. Så dä va' nock möet i skôvva förr i vala, sôm ingen ble' kloker på. Här nere på schvattera (maderna) här va' e' spökekäring förr, sôm di kallte "söltekäringa". En gång nôr sex kära sôlle gå på slôttagille på Stenseryds maer, så satt käringa på en tuv' å kåmmade se', å di tri så' henne å tri så' henne inte å nôr di sto å tittade på a, så skrattade ho' te ett flatskratt, å sen förschvann ho. Å en gång nôr Otto i Karsbo å en te sôlle meta krabber (kräftor) här bôrt i Sjöstorpa-åa, så nôr di va mettföre dä höja Judasberget å satte ner spröta, så feck di si samma käring setta dar ôppe på berget å kåmma se i sola å di lemnade mete å spröt å krabber å alltihop å sprang hem så di kônne öa se', så den ho' va nock i släkt mä skôvsjômfrua ôm dä inte rent å va' samma e'. Å i Horshaga-skôven dar så fôlk käringa otalia gånger så alla männesker va rädda å varska för å gå gômen skôven. En gång sôlle två utå Axlarpapôjka' tidit på môen gå te Stensere å plocka potater ôm da'en å på väjen sa'e di te varanna: "Nu sa vi sjonga å gasta redit, så vi förskrämmer Horshaga-käringa"! Men di tvartôstnade på en gång å ble så rädda, så di skalv å sa'e inte ett ol, men nôr di hadde hint ut u' skôven, frôvade den minste: "Så' du käringa hôre leer ho' va"? Men den störste han hadde inget sitt, utan han ble bare så förlammader utå skräck i skôven, men den lelle han så'a, å sen ble han sjuker å spydde hele da'en, så han kônne inte plocka e' enda potata. Å en gång när Gustavssons Johanna sôlle gå te körka' en sönda, så nôr ho kôm på samma ställe i Horshagaskôven, så feck ho' si en tomte mä e' röer hätta på huvet. Han geck nôra stej framföre henne, å ho' ökade farta för ho' sôlle hinna ôpp en, men ho' hinde hômen inte, så dä kvettade hôre fort ho' geck. Ho' hadd' en framför se' gômen hela Horshagabyen, men nôr di kôm te Horshaga kulle te vänster ôm väjen, så tok han å väjen å förschvann. Ja, dä fanns möe förr i vala sôm inte fenns nu. Di gamle talte ôm, att dä va' en knekt sôm sôlle ôpp bettja en påskada'smöen, han sôm alla för å si sola dansa. Ättersôm han va' en bra skôtt, så tok han bössa' mä se' å geck ôpp på ett höjt berg i närheta. Räss sôm han sto' där, så feck han si e' påskakäring komma susannes i lôfta å utan betänkanne lôfte han bössa å smällde å e' salva. Skôttet träffte, å käringa dansade ner på berget mett framför en. Å tro en på dä, käringaa ho' va en gammal känninge te en, men ho' va döer för flere år sen, å ingen å dôm ble gla' över sammanträffan'et å ho' ba' en för all del att han inte sôlle tala ôm et för e' enda männeska. "Ôm du håller tôsst mä detta, så s'a ja' inte göra de' nôt ont, men ôm du inte tier så s'a dä gå de' illa, kom ihôvv dä", sae ho. Å sen for ho' iväg te Blåkulla, dit ho' hadde ä'nat se'. Hôre dä nu va, så kônne la inte knekten tia mä den ônnerlia händelsa utan han talte ôm et för en aen knekt å ätter den daen började olôcker å motgånga' förfölja hômen på alla vis. Han hadde två kor på sett tôrp, men en da' kôm dä två varga' å rev ihäl dôm, å en da' hette han sin pôjk dronknader i vassbrônnen, å sjôlv feck han en hiskelier vark i kroppen, så han ble' oförmôvven te allt arbete. Armo' å bekômmer földe hômen livet ut, å han antydde ôfta sjôlv att dä va den illacka häxa', sôm va' gramsen på en å velle ge en betalt, för att han inte hadde te'et mä vem ho va'.