Transkriberad uppteckning

Den var en gång en Konung, som hade trenne döttrar, af hvilka den yngsta het' Clara. När Konungen engång skulle rida i kriget, var han mycket bekymrat hur han bäst hemma skulle kun[n]a bevara sin[a] döttrar för hvarjehanda farligheter, och obehöriga friare i första rummet. Slutligen fattade han sitt beslut och uppbygde ett högt, högt hus eller torn, deri Princessorna skulle förvaras, och så inrättadt att det icke hade någon vanlig dörr eller ingång, utan så [att] allt skulle upphissas dit. Innan nu Konungen afreste, satte han Princessorna i tornet, förbjöd den strängeligen att der insläppa någon, samt gaf dem hvardera en grön krans, den de skulle bevara till hans återkomst: ty, sade han, om ej krans [en] vore frisk utan vissnad, kunde han deraf se att de ej lydt han befallningar, utan insläppt någon karl till sig. De första dagarna sedan Konungen rest bort, suto de tre sköna Princessorna i tornet, sörjde och greto öfver Konungens bortresa i kriget. Men snart började de någorlunda belåtna se sig om i de vackra rummen i slotts-tornet, der allt var beredt till deras nöje och beqvämlighet. Dock blefvo de snart åter ledsna att sitta så ensamma, skiljda från hoffolket och främmande förnäma besök: de tittade nu alltjemt nyfiket ut genom fönstrerna och önskade bara att någon ville åtminstone se opp till dem. Men en dag så upptäckte de tre Princessorna en ung Prins från närmaste konungarike, som gjorde sin promenad der utanför slottstornet. De tvenne äldsta systrarne ville hjertans gerna mottaga ett besök af den unge vackra Prinsen: de skrattade och pratade med honom hvar dag från fönstren och kastade blommor till hvarandra, och Prinsen [bad] dem att de bara skulle kasta ner sin rep-stege att mottaga honom. Men den yngsta systern, som de andra för hennes klokhets skull kallade »Kloka Clara», afrådde dem allt jemnt från att bryta deras faders vilja och hotade dem alltjemt med hans vrede, så att Princessorna verkligen ej vågade taga opp Prinsen till sig. — Men en dag kom en usel tiggar-gubbe linkandes förbi i ett riktigt hund-väder, och bad och tiggde så ödmjukt att de måtte förbarma sig öfver honom och hissa honom opp i tornet. Kloka Clara afrådde dem allt hvad hon kunde; men de andra barmhertiga systrarna hissade likväl tiggaren opp till sig. Men knapt var tiggaren uppkommen, förrän han lät sin förklädning falla, och en skön Prins stod inför dem. — Då förvånades Princessorna; men Prinsen skrattade för det han lurat dem så bra. De två äldsta Princessorna voro ock snart försonade; men Kloka Clara var och förblef rätt misslynt öfver putset, helst då nu Prinsen skämtande sade, att han prompt skulle ligga hvar sin natt hos dem och sist hos Clara. Mellertid hade de två äldsta Princessorna mycket roligt med Prinsen: de spelade, dansade och lekte hela dagen. Men, efter det var så innerligen trångt om rum i slottstornet, så måste verkligen Prinsen den första naten ligga hos den äldsta Princessan. Aftonen derpå fick han ock härberge hos den andra systern. Tredje dags morgon började redan Prinsen reta[s] med Clara och säga, att hon nästa natt måste beqväma sig att lemna honom sängrum. Hon svarade väl skrattande: »Jo pytt!» men inom sig var hon grufligt ledsen öfver hennes systrars oförsigtighet att släppa in Prinsen, och huru hon nu på behändigt sätt skulle slippa hela natt-besöket; ty [hon] sof verkligen helst ensam i sin goda säng. Men hon var alltid, som hon ock kallades, den Kloka Clara. Hon bäddade nu sin fina säng på ett helt oförtänkt och för Prinsen vådligt ställe, ty under bädden voro vissa öppningar, nu dolda genom de pösande silkes-bolstrarna. När nu Prinsen skrattande och pockande kom för att på allvar sofva natten öfver hos Kloka Clara och redan helt vårdslöst och tungt kastat sig på sängen, så — pladask! damp Prinsen försåtligt ner ur slottstornet. Oppe stod Kloka Clara och skrattade; men Prinsen fick skamflat och förargad linka hem. De äldsta Princessorna voro väl deröfver onda på Kloka Clara; men de måste slutligen dock finna sig. Och innan kort yttrade de för sin kloka Syster, att, sedan hon skaffat bort Prinsen ifrån dem, hade de fått en orimlig håg efter »lyst-mat» ur prinsens eget kök, derifrån de nu bådo att Kloka Clara skulle skaffa dem mat. I början ville hon ej gå till den uppretade Prinsens kök; men slutligen förklädde hon sig mästerligt, gick och anmälte sig till kökspojke hos Hofmästaren: och i anseende till ett stort förestående gästabud blef hon af honom dertill antagen. Men just då maten skulle bäras opp till alla Prinsens gäster, och köksmästaren gick ett ögonblick från köket, så vände Kloka Clara opp och ned på alla grytor och kastruller med alla rara rätter i, slog ett embare vatten i spisen, skref på köksbordet: »Här har Kloka Clara varit, och tagit mat till sina lystna systrar!» hvarpå hon sprang sin väg hem med den finaste maten till sina lystna systrar. Köksmästaren blef grufligt förskräckt vid all denna förstörelsen i köket, hela middags-kalaset var förstördt, och han måste med gråtande ögon inberätta allt för Prinsen, som, då han läste skriften på bordet, alltför väl visste hvem han hade att tacka för allt sammans. En tid hän voro nu Kloka Claras systrar nöjda ; men snart började de hågas efter Prinsens bästa vin. Och lyckades det slutligen dem att få Kloka Clara, att förklädd, hos Prinsens öfverste-munskänk, bli antagen till källarpojke. Då ett stort dryckes-kalas förestod i Prinsens slott, stal Kloka Clara sig till Nykeln till vinkällaren, ryckte tapparne ur alla vin-kärlen, skref på en liggare: »Här har Kloka Clara varit — —!» och sprang så sin väg med det raraste vinet till sina systrar, som nu åter en tid voro tillfredsstälda. Men då detta blef berättadt för Prinsen, befalde han att fasttaga hvar och en misstänkt person, man eller qvinna som komme till slottet, så att han skulle engång [få] fast Kloka Clara. Emellertid började de två äldsta Princessorna i tornet längta efter frukter ur Prinsens trädgård, dit Kloka Clara äfven måtte på Systrarnas bön begifva sig. Hon blef väl af trädgårdsmästaren mottagen, men genast gripen för att inställas för den uppbragte Prinsen, som ock genast blef underrättad om fångsten. Prinsen begaf sig då skadeglad ner i trädgården, der Kloka Clara var fångad, med käpp och tåg för att nu fastbinda Kloka Clara och straffa henne för alla hennes skälmstycken; och hade han förut strängeligen befalt att ingen fick komma in i trädgården och hjelpa henne, huru mycket hon dervid kunde jämra sig och förställa sin röst. Men knapt hade nu Prinsen ensam inträdt till henne för än hon helt behändigt kastade tåget omkring honom, band hon fast vid ett träd, och »daskade» på honom just erbarmligen: Prinsen skrek som en gast, men ingen vågade bryta hans egen befallning och komma till hjelp. När hoffolket slutligen instörtade var Kloka Clara försvunnen öfver muren, och Prinsen låg der mörbultad och sanslös vid trädet, och föll derefter i en förfärlig sjukdom med sår och utslag öfver hela kroppen, hvilket allt hotade Prinsens lif. Men Kloka Clara, ännu ej mättad på hämnd, förklädde sig till läkare, och antagen dertill, förordnade hon att slagta ett kreatur, beströ insidan af det ännu varma skinnet1, och deri insvepa Prinsen. Denne, som till hälften redan afkolat, vaknade nu, ty han trodde att han var i helvetet; och så snart han fick målet igen, så befallte han att den förfärliga kuren skulle upphöra. I alla [fall] föreskref läkaren ännu ett recept, som efter ett par [dagar] skulle begagnas såsom en lenande balsam för Prinsen, och reste så sin väg. När man nu sedan såg på det nya qvarlemnade receptet, så stod der intet annat än: »Här har Kloka Clara —!» Emellertid ångrade nu de begge äldsta Princessorna att de brutit fadrens befallning, blefvo därföre grufligt sjuka, och innan kort fick hvar och en af dem, med 2 dagar emellan, sig en liten prins. Men Kloka Clara, som nu hade fått veta att Prinsens folk rest till staden en afton efter den riktiga läkaren, [hade] lagt de små Prinsarne i en ask, och, då Prinsens folk kommit till stads-porten med vagnen hastigt satt sig i och sagt: kör! Nu gick hon förklädd i sina anvista rum på slottet för att omkläda sig till sjukbesöket hos Prinsen. Men då denne länge och väl väntat på läkarens besök och skickat bud till honom på hans rum, fann man ej läkaren eller någon menniska der, utan på bordet stod blott en ask med de små Prinsarne uti med påskrift: »Dessa små-saker höra Prinsen till — Kloka Clara!» Nu ändtligen fick Princessorna bref från Konungen att han snart skulle komma hem ifrån kriget, det han ock gjorde. Men huru förskräckta blefvo nu ej de två äldsta Princessorna, då de sågo att deras gröna kransar voro förvissnade; men Kloka Claras var alldeles frisk och grön! Alla Princessorna voro vid Konungens hemkomst friska, och de två äldsta ställde sig ock glada; men inom sig voro de hjertängsliga huru det skulle gå då Konungen nu ville se deras kransar. Men Kloka Clara, som beskedligt ville hjelpa dem, hittade som vanligt på råd, hon framräckte först sin friska krans för fadren, som deröfver var nöjd och mycket berömde hennes lydaktighet; sedan räckte hon sin krans bakom ryggen till den andra systern, som nu visade den i sin ordning och sedan på samma sätt smög till den äldsta systern, som nu slutligen visade den temligen friska kransen för Fadern. Nu vardt Konungen än mera glad, tog sina döttrar ner ur tornet, och gjorde ett stort kalas, hvartill han inbjöd alla närboende konungar och Prinsar. — Emellertid var nu Prinsen ändtligen blifven frisk och infann sig äfven på det kongliga gästabådet. Han smilade väl åt de två äldsta princessorna, dem han dock nu nästan föraktade för deras olydnad emot deras Fader; men dock visade han sig mest vänlig emot Clara för hennes lydaktighets och klokhets skull: men Kloka Clara kunde ännu icke fördraga den skälmska Prinsen. Prinsen blef snart, oaktadt alla sina motgångar som Kloka Clara bragt öfver honom, alldeles förtjust i Princessan Clara, och friade verkligen till henne; men endast på Fadrens enträgna föreställningar, kunde hon förmå sig att taga honom till gemål. Prinsen sade nu till sin förlofvade Brud, Clara, att han ville glömma all den förtret hon gjort honom, bara hon kunde akta sig för hans hämnd sjelfva Brudnatten. Då nu på sj elfva bröllopsaftonen Kloka Clara gick och funderade på huru hon skulle undgå Prinsens hämnd, fick hon se en gammal ful och »snorpen» Hoffröken, som satt och sof i ett soff-hörn. Hon bad henne då taga sig någon hvila i en säng i ett aflägset gemak — det ej heller kärringen lät säga sig 2 ggr. Knapt hade de[n] gamla fröknen der lagt sig och insomnat, förr än Prinsen kom på tå fram till den skumma alkoven, och med sitt spanskrör hederligen började traktera belätet, som låg der i sängen. Den gamla Hoffröknen skrek och bad för själ och pina, och sade att bruden sjelf bedt henne gå och lägga sig der; men det hjelpte icke, ty Prinsen ville ta' riktig hämnd på Kloka Clara. Då han slutligen närmare ville se om sin mörbultade kära hälft, fick han se den fula och rödstrimmiga kärringen! — Han beslöt då att alldrig mer vilja bjuda till att hämnas på den verkligen så genom-kloka Clara. Dagen derpå var allting godt och väl mellan det såta Brudparet: de upptogo de små Prinsarna till sina egna barn, och Prinsen blef snart konung och regerade lyckligt öfver sitt folk, som innerligt älskade [honom] och hans Drottning, den »Kloka Clara», som alldrig förnekade sitt2 till-namn. — Slut. Lovisa Säve.