Transkriberad uppteckning

Förebud till dödsfall: om kattugglan kommer inpå gården å skriker nattetid, om 'gasten' skriker nattetid eller om skatorna skratta nattetid. Om folk gick i skock på kyrkovägen så kom snart lik den vägen. En del lade märke till att om kyrkklockorna hade en sjungande ton vid ringningen, skulle det snart bli lik. Den som vän- de på sig i begravningsföljet å tittade sig tillbaka skulle dö därnäst. När ekorren knäpper av toppskot- ten på granarna å strör nere på vägen så kommer snart någon att dö i närheten. Sådant märkte de på granen som stod i närheten av boningshuset eller sådana som stod intill vägen. Så vidskepliga att de brutit av en synål eller skjutit över den döende vet jag inte att de ha varit på orten på min tid, men jag hörde både mor å far tala på det. / Men så gjorde de förr i världen, när de trodde att den on- de hade fått makt med den döende. Jag hörde talas om en finngubbe som inte på villkor ville dö. Men när käringen hans såg att han låg å pinades så tog hon upp spjället å så löste hon upp tre knutar över ho- nom, som hon hade knutit. De sade, att det var den onde som vill pina den döende. Det har allt varit som för mer om den sjuke fått dött lugnt å stilla. Klockan stannades när den sjuke dog. Mediciner o.d. kas- tades bort. Det ville de inte ha i huset. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Någon av grannarna underrättades. Brukade allt be någon av grannarna komma till sig vid ett sådant tillfälle. Brukade allt ha någon äldre kvinna i gården, som var 'hänt' med att 'tvätta ut lik'. Den person, som rakade den döde, fick den dödes rakkniv. Den döde kläddes ett par dagar före begravningen. Den dö- de kläddes i linne, så breddes ett vitt å rent lakan över. En vit å ren dyna lades under huvudet. Det skul- le vara hemvävt. De äldre brukade ha sin klädnad / färdigliggande. De kanske hade den färdig flera år i förväg. Förr i världen skulle den döde ha vita bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna. Alla kläddes lika. Jag kan inte minnas annat. De brukade gå fram å röra vid den döde med handen. Jag vet inte om det var annat än ett gammalt bruk. Det fanns snickare här å var i gårdarna som kunde gö- ra likkistor. De spikade ihop kistan så starkt så det var mest omöjligt att slå isär en sådan. Det skulle furu- bräder till kistan. De höll mot röta så länge. De bruka- de ta undan lämpliga likkistbräder när de sågade. De lades upp på ett ränne. Det var inte alltid så lätt att få ett bräde i hastigheten i forna tider, därför fick de lov att tänka på att ha i beredskap. Det var inte så sällsynt att de lät göra kistan medan de levde. Det var somliga som var rädda för att de skulle få för trång kista. Det skulle inte vara bra. Hyvelspånet lades i botten på kistan till bädd. 'Môllringningen' (själaringningen) ombestyrdes av ring- karlar. Kyrkvaktarn var den ene ringkarlen. Det ringdes / strax efter gudstjänsten samma söndag den döde lades i gra- ven. Om det var flera lik på en söndag så skulle det ringas särskilt för vart och ett lik med en stunds mel- lanrum. De stannade alltid med liken på en viss plats från kyrkan, å då skulle det ringas från den platsen å fram till graven. Förr i världen hade den dödes anhöriga traktering med sig åt ringkarlarna. Det var en stor korg med bröd å smörgåsmat, 'klengås', ost å en eller ett par flas- kor brännvin. Ringkarlarna hade sitt eget kalas på detta frampå aftonen. Graven grävdes ett par dagar före söndag. Den grävdes för öst och väst. Den döde skulle ligga med benen öståt. Benen som anträffades kastades med mullen tillbaka i graven. Självspillningar begravdes på norra sidan om kyr- kan. Den delen av kyrkogården var inte invigd. Det var så att sjävspillningar inte fick begravas i vigd jord. De begrav- des om natten, så fraktades de inte genom porten utan över stenplanket. De begravdes i tysthet. Den onde hade tagit dem. Odöpta barn grävdes ned intill en / annan kista. Granar sattes upp vid gången och vid porten som gick ut vid själva gården. Topparna bröts inte. De fick stå till dess att de torkade å blev fula. Hackat granris ströddes från trappan å fram till porten. Vid kyrkan ströddes hackat granris från den plats där liket sattes ned och fram till kyrkporten. Det var särskilda utsedda med i liktåget som sjöng vid varje gård som passerades. Det var psalmer som sjöngs. Kistan med den döde togs in i stugan, innan färden till kyrkan. Någon läste ur bibel eller psalmbok å så sjöng de en psalm. En stund före avfärden spikades locket på kistan. Det brukade vara det värsta av allt att höra. Det förekom ju ofta att liken bars hela vägen till kyr- kan. Särskilt besvärligt hade de som bodde inåt Finn- skogarna. De bar kistan under en stång; flera vidjehän- ker var snodda om kistan, så träddes stången under hänkerna. Då kunde inte mer än två bära i sänder. De rodde över sjöarna som fanns mellan hemmet å kyrkan. / Då måste det vara lika längd på bärarna. Innan bår- kläden kom i bruk användes höga bårar. Då bars båren på ax- eln å kistan var högt över bärarna. Då var det fyra bä- rare. Då måste de också tänka på bärarnas längd, så att de var lika långa. Eljest var det allt så att de gärna ville att anhöriga skulle bära kistan. Om det var väx- ta söner som passade så bar de med. När liken kördes, så ville de gärna att hästen eller hästarna skulle var svarta till färgen. Den döde fördes den vanliga kyrkovägen. Innan far började att vara dödgrävare så fick de anhöri- ga till den döde gräva graven. De rika lejde att gräva. Så var det några av begravningsföljet som stannade efter vid graven å skottade igen den medan prästen var på pre- dikstolen. Ingen plats lämnades obesatt vid måltiderna. De åt i det största rummet. Alla grannarna å släkting- arna skulle bjudas. Begravningen varade ett par da- gar å tre också, när det skulle vara riktigt stort. Gravar och livet på andra sidan. De skottade upp en liten 'môllkulle' å satte litet / grönt på. 'Taklök' planterades mycket å vintergröna. Ingen ville ta blommor på kyrkogården. Det skulle inte va- ra rätt att ta blommor där. Förresten så var de allt så räd- da att de döda skulle komma efter, om det tog de minsta med sig därifrån. De tyckte det var så underligt om det var en grav som sjönk ihop å att inte mullen ville för- slå på den. - Det var så stor tro på att de döda 'gick igen'. De gick å spökade. Det kunde visst alla göra men särskilt de som hade tagit livet av sig eller sådana som hade va- rit ogudaktiga och fört en ohederlig vandel i sitt liv. Så länge som inte de hade blivit tilltalade så spö- kade de. Men om en bara lyckades att få tala till dem så försvann de. Men det skulle vara så svårt att komma sig för med det.