Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittror
I Östergötland var de förfärligt vidskepliga. De tala' om att de skulle försona sej med vittrorna, sa de. Det var något slags väsen, som inte kom överens med folket.
Trollhare, vittror
I Forsa socken finns en fäbodvall med fem stycken fäbodstugor. Vallen heter ”Val- lavallen”. Där fanns en gammal hare, som hade jäckat alla jägare. ”Vallaharen” var en hare för sig, som isynnerhet jägare kunde omtala. Därför brukade man säga: har du gott om tid och inte finner nå- got att skjuta, så kan du gå till Vallavallen och skjuta på haren. Man kallade också denna hare för ”troll- haren”. Ingen kunde skjuta den. Det var många som roade sig med den där ”trollharen”. Han brukade sitta på en sågsponshög vid en av fäbodstu- gorna. Varför han just hade tagit plats / på den högen, kunde ingen räkna ut. En gång hade man ”fått upp” haren och man hörde hur hundarna drev ho- nom i bukter. Rätt som det var fick man se honom sitta på sågsponshögen. Skyttar- na läto skotten gå. Håret rök omkr. ho- nom, men ingen kunde finna haren. ”Vitter” kunde ”skapa till sig” som en hare. Man trodde också, att det var en ”vitter”.
Vittror och troll
Det fanns enligt vad gammalt folk trodde och så- som mången ännu tror, både stora och små troll. Man kunde få höra sådana uttryck som "akta dej för småvitt- ran", "det bor småvittror där", el. "storvittran kan kom- ma". Man hade intet gott av vare sig stora eller små troll. Man fruktade dem.
Vittrornas kor
Min matmor Märta Edlund i Hartung å Alnön, berättade mig 1906, att då hon förut bodde i Hägdånger, stod hennes stuga på en berghäll. En dag hörde hon, att vittrorna kommo med sin boskap, så att bjällrorna pinglade, och gingo genom stugan. Men de sade ingenting annat än att de lockade på boskapen.
Vittror i fäbodarna
Det var en gumma som var i Överbuan för länge sen, och hon var lugn på kvällarna och la sej tidigt, och för det så blev hon väckt var morgon, hon behövde aldrig ha nån omtanke om det. "Sara opp, sola rinn!" ropte det. Det var en vittergumma som väckte. Hon hade gläntat på dörrn, så hon hade sett det. Vittran det är goda väsen om man ej ofredar dem.
Oroad av vittrorna
En dotter åt Taralds-Anna Kajsa, hon var i bodarna här vid Bränna vi sa. Då en kväll, då hon lagt sej, fick hon se en hand ovanför sig. Och hon tog i sin egen hand och tänkte: "Är' e jag, som håll min hand så där?" Men sen fick hon se fullt av får på golvet, som drack mjölk ur trågen, och sen fick hon se en gris, som dansa polkett utanför fönstret. Alltihop försvann sen. Då hon kom hem, så tala hon om det, och då sa far hennes: "Se, jag glömde låna hus åt dej, då vi kom dit!" Och så var han dit och gjorde det, men det vet jag inte hur det gick till. Det skulle vara en vitterväg där, och därför var det så där.
Husdjur
På Svantedagen for man efter gammal ordning till "lång- skogarna" (fäbodvall belägen någon mil från gården). Innan man for till vallen, vidtog man vissa mått och steg med kreaturen, så att de skulle bli bevarade från trolldom och vilda djur. Mest fruktade man, att de skul- le bli bergtagna. När ett kreatur blev borta utan att själv- mant komma igen, sade man alltid att det var bergtaget. De gamla menade därmed att troll och vittror hade sin hand med. Det brukades så många slags knep för att bevara kreaturen. Jag vet särskilt att man brukade använda sva- / velblomma eller svaveltändstickor. innan man löste ut djuren första gången eller innan man for till vallen med dem bruka- de man röka under korna medan de stodo i båset, ju mera man rökte under dem, ju bättre var det. Hörde även talas om, att en del gjorde upp en liten eld i båset eller utanför "föj- set" (ladugården). Eller man kunde binda stål på dem för "folk som inte ville visa sig", d.v.s. "underjordiska". Kreaturen fick lov att träna sig någon dag, innan man fö- retog den långa färden till fäboden med dem. På våren voro de alltid dåliga att gå. De voro magra och dåliga att stå på benen. / Innan man for till vallen, fick man lov att göra "vidjor", en vidja till varje kreatur. Man kallade dessa band för "tvejvidelänkar". De voro förfärdigade av två eller tre vidjor. Om man förlorade någon sådan, såg andra, att man var "till valls". Oxen skulle ha "länk" av en vidja. Man band en klocka på en ko. Den klockan löstes av då man kom till "föjset". Man lade salt och mjöl i den och lade den under den tröskel, över vilken kreaturen skulle gå ut och in. Det var för att kreaturen skulle lyda skällan. En person följde med och fraktade förnödenheterna, som skulle vara. Från stora vägen till fäboden klövjades / de. En "jätkulla" följde med från varje gård. När dagarna voro mycket varma, fick kreaturen stå i "föjset". Då val- lade man på natten i stället. --Härovan berörda förhållanden äro förknippade med "Ljus- dalsvallen".
Vallgossen som finner skatten
Vallgossen som finner skatten Hist. är berättad för mig av änkan Sara J. Persson i Saxnäs, Vilhelmina socken, Västerbottens län. Hon var vid sin död, 1917, 87 år gammal. Uppteckn. av Georg Ragnberg, Järvsjö, Vilhelmina. För länge sedan var det en gång i Tärna i Västerb. län en vallgosse, som vistades i skogen för att vakta sin boskapsjord. Det var vackert väder den dagen, varför gossen beslöt att driva sina kreatur upp mot fjällkanten, där det fanns en gammal s.k. lappvall. När han väl framkom- mit dit, ville han, för att riktigt få njuta av sin tillvaro, lägga sig att sova ett tag. Emeller- tid kunde han inte somna och tog sig därför för att, liggande på magen, bearbeta vallens grästorv med både händer och fötter. När han så fortsatt en stund, märkte han, att hans skor stötte mot något, som lät som om det vore en kista. Nyfiket började gossen med händerna föra undan den lösa muller med hän- derna. Snart fann han, att han hört rätt. Han hade snart blottlagt hela locket på en stor kopparkista. Genom ett vittrat hål i locket stack gossen ned två fingrar och i nästa ögonblick hade han emellan dem en stor "silverblank" (penning). Glad tittade han sig omkring men såg nu till sin förskräckelse, att en hel mängd med lappar kommo ridande ned för fjällsluttningen. Snart vimlade hela vallen av lappar, vilka med / hotfullt lyftade spjut tillsade honom att lämna tillbaka myntet. Men en av de till- städeskommande lapparna, som satt på en vit renoxe, sade: "Låt 'n tan, låt 'n ta'n!" Nu kunde han inte längre minnas vad som till- drog sig, och när han kom till besinning igen var han förflyttad ett gott stycke från platsen. Han sprang hem och omtalade, vad som hade hänt. Nu kallade man på prästen och med honom i sällskap begåvo sig några män, vägledda av gossen, ut till vallen för att söka penningkistan. När gossen kom fram till vallen, blev han mållös och lam i kroppen, så att han måste bäras. Under männens grävningar märkte han, att de höggo bort ena hörnet av kistan, men ingen av dem sågo det, och han var fortfarande urståndsatt att vare sig genom ord eller tecken vägleda dem i sitt arbete.
Vittror - Bortbyting och bortbytingar
Min mamma tala om att det var på ett ställe, som dom hade ett nyfött barn, och då fick pigan höra att det var en röst som sa: "Nu, då dom ha somne, ska vi gå å byt barna vä dom." Då gick hon in och klädde ut en kvast och la i vaggan, och så läste hon över barnet och tog det till sig i sängen. Då hade dom kommit och bytt, men det dröjade inte lång stund förrän dom var där och bytte tillbaka, för då tycktes dom väl ha fått för dåligt. Och det där det hade hänt inte långt från mammas hem. Det var också på ett ställe där som ett barn blev bortbytt. Han som dom fick i stället hade dom tills han blev trettio år, och han bara grinade (grät) och var så underlig. Mamma såg honom också. Men så var det en gång dom var till en trollgubbe, och han sa att dom skulle elda opp inni bakugnen och så häva in honom dit. Och dom skulle göra det, men då dom skulle täpp in honom i bakugnen så kom vitera och tog igen honom. Han bara försvann. Men då stod deras pojke där i stället, och då var han stor och grann och riktig. Det var i Nyby i Vännäs det där, och det var en riktig viterby.
Vittran eller de underjordiska. 3.
"Vittran eller de underjordiska." № 3. För mer än 50 år sedan var jag lärarinna i en mindre folkskola i Bergsjö, Hälsingland. Skol- huset låg litet avsides, jag var ung, knappt sjutton år, och mörkrädd, varför jag ej vågade bo i skolan utan lät inackordera mig i en bondgård som låg ett gott stycke från skolan. Familjen, där jag bodde, bestod av man, hustru, en femårig dotter och en gammal farfar, som vid det laget väl kunde vara mellan 70 och 80 år. Farfar var en pigg och rar gammal gubbe, full av sagor och berättelser av alla slag. Ibland kunde han sätta sig och berätta om vittror och troll och skogsrå och sjörå och alla möjliga hemlighetsfulla väsen. Tyvärr har en stor del fallit mig ur minnet, så jag endast dunkelt kommer i håg det. Mycket sade han sig ha upplevat som inga lärde kunde förklara. Han gick där och pysslade med allt möjligt, och särskilt ägnade han kreaturen sin omsorg. Ladugården skötte han nästan ensam. En dag berättade han: "När jag i går morse kom in i ladugården, gick där en liten röd- klädd man och tittade och vände på allting. En stund stod jag tyst och såg på honom och så så frågade jag: "Vad har du här att göra? Gå din väg! Här har du ingenting." Men han svarade ingenting utan gick upp till kon, som står närmast gödselgluggen till höger, och sysslade han först med något, vad det nu var, och så sprang han ut genom gluggen för den stod öppen, så det skulle vara litet svalt åt korna. (Det var mitt i sommaren.) Jag tittade ut genom gluggen för att se, var han tog vägen, och då såg jag, att hela ängen var full av vitterkor och små röda människor, som vallade dem. / Jag rätte upp mig för att dra kniven och kasta över dem. För om man kastar stål över dem, kan dom inte göra sig onsynliga. Men när jag tittade ut igen var dom borta. Den där bytingen hade väl varnat dem." Ja, sade jag, jag minns, att mormor talade om en, som lyckats kasta kniven över två stora svarta vitterkor och fått behålla dem, men inte trivdes de andra korna tillsammans med dem, så det var där inte någon välsignelse med dem. "Kan väl så vara det," mente gubben, "men se dom kunde då ge sig i väg, för si dom e' då fasligt rädda för stål. Vi ha dom då inte under ladu- gården, för si, där tocka där finns, är det då alldeles stopp, att man kan få ha nå'n tur med de andra kräken."
Får skjuta vittrornas "katt"
Det var en som var ute och skoga, och så måste han ligga ute i skogen om natten. Han hade gjort upp en eld och lagt sig vid och hade skinnpåsen under huvudet. Så fick han höra att det inte var tyst, utan det skrapa ibland i påsen och ibland längre bort. Han titta efter men såg ingenting. Elden höll på och skulle slockna, och han la sej igen och tänkte att han skulle få somna innan den slockna alldeles. Då skrapa det igen i påsen, och då satte han opp sej igen och rörde om i elden, så den flamma opp. Då såg han en kvinna, som stod på sidan där vid en gran, och hon bad om han ville vara så snäll och flytta eldstaden, för han hade gjort upp elden mitt i vägen för dom. Ville han göra det, så skulle han få betalt. Ja, han steg upp och flytta elden och tog en granruska och sopa undan glöden. Då hörde han att det kom och "buffere", det var en stor hop han hörde, och en farlig fart var det, och det skrapa och det knastra och det spraka i kolen och lät, men sedan blev det tyst. Han la sej och sov igen och vakna då solen hade gått upp. Då satt det en fin'en mård uppe i en gran, så han fick ta bössan och skjuta honom. Det var betalningen han fick. Mården är katta åt vitera, har dom sagt för gammalt. Och mårdskinn har ju alltid varit särskilt högt skattat.
Gumman ger vittrorna uppsträckning
En gumma i en by här ovanför har sin fäbod i Stormobäcken. En höst buffre dom hem på Mikaelilördag, men gumman skulle stanna kvar där några dar och plocka bär och göra kvastar. Men första natten hon låg där ensam blev det ett sådant oroligt liv i fäbodstugan, det ryckte i förlåte framför sängen, och det slamra ini boden. Men då stack hon ut huvet genom förlåte och sa: "Det är aldrig nån brådska för je till å komma hit. Ja ska vara här till lögdan (lördagen), och det är min bod. Je hinn komma hit, då jag har fare." Då vart det tyst och lugnt, och hon fick vara i fred där.
Vittror - Stallet på fel plats
Det var i Vilhelmina på ett ställe där pappa min bodde som det aldrig fick vara lugnt i stallet, och hästarna blev vända så dom sket oppi krubban som dom skulle äta ur. Då gick gubben i gården dit en gång och hade en stor en täljyxa och högg blint ikring sej. Men han vart sjuk sen, och då kom en gumma till honom och sa att han hade huggit jänta hennes, och nu skulle han inte bli bra förrän jänta blev bra. Och så sa hon att dom hade stugan inunder stallet, så hästarna gjorde sina beställningar på deras bord. Det var därför dom inte fick stå i fred.