Vilhelmina, Lappland
Vallgossen som finner skatten
Vallgossen som finner skatten
Hist. är berättad för mig av änkan Sara J. Persson i Saxnäs,
Vilhelmina socken, Västerbottens län. Hon var vid sin död, 1917,
87 år gammal.
Uppteckn. av Georg Ragnberg, Järvsjö, Vilhelmina.
För länge sedan var det en gång i Tärna i Västerb. län en
vallgosse, som vistades i skogen för att vakta sin boskapsjord.
Det var vackert väder den dagen, varför gossen beslöt att
driva sina kreatur upp mot fjällkanten, där det fanns
en gammal s.k. lappvall. När han väl framkom-
mit dit, ville han, för att riktigt få njuta av sin
tillvaro, lägga sig att sova ett tag. Emeller-
tid kunde han inte somna och tog sig därför för
att, liggande på magen, bearbeta vallens grästorv
med både händer och fötter. När han så fortsatt en
stund, märkte han, att hans skor stötte mot något,
som lät som om det vore en kista. Nyfiket började gossen
med händerna föra undan den lösa muller med hän-
derna. Snart fann han, att han hört rätt. Han hade snart
blottlagt hela locket på en stor kopparkista. Genom ett
vittrat hål i locket stack gossen ned två fingrar och
i nästa ögonblick hade han emellan dem en stor
"silverblank" (penning). Glad tittade han sig omkring men
såg nu till sin förskräckelse, att en hel mängd
med lappar kommo ridande ned för fjällsluttningen.
Snart vimlade hela vallen av lappar, vilka med
/
hotfullt lyftade spjut tillsade honom att
lämna tillbaka myntet. Men en av de till-
städeskommande lapparna, som satt på
en vit renoxe, sade: "Låt 'n tan, låt 'n ta'n!"
Nu kunde han inte längre minnas vad som till-
drog sig, och när han kom till besinning igen
var han förflyttad ett gott stycke från platsen.
Han sprang hem och omtalade, vad som hade
hänt. Nu kallade man på prästen och med
honom i sällskap begåvo sig några män,
vägledda av gossen, ut till vallen för att
söka penningkistan. När gossen kom fram till
vallen, blev han mållös och lam i kroppen, så
att han måste bäras. Under männens grävningar
märkte han, att de höggo bort ena hörnet av kistan, men
ingen av dem sågo det, och han var fortfarande
urståndsatt att vare sig genom ord eller tecken
vägleda dem i sitt arbete.