Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Troll
Trollen troddes bo i berg. Dit tog de sin tillflykt när kyrkklockorna ringde samt när solen gick upp. De tålde inte solljuset, därför kunde de lämna berget endast efter solnedgång- en. De voro stora och klumpiga och mycket fula. Stora huvuden och magar hade de, och voro blåsvarta i skinnet då de blevo äldre. De begagnade kläder av djurhudar. De voro mycket rädda för åskan, då åskan gick, kunde de förvandla sig till små nystan och sedan gömma sig under ett barns vagga t.ex., ty de vågade inte vara kvar i berget, och de trodde att så länge barnet låg i vaggan, så kunde inte åskan slå ned där. Om man var ute och gick när åskan mullrade, kunde det komma ett sånt där "trollnystan" och rulla in mellan fötterna för att söka skydd där. Trollens barn voro mycket fula, därför ville de byta bort dem mot människornas. Om det var någon som hade fula barn, eller vanskapade, så trodde man därför att / det var bortbytingar. För att skydda sig mot trollen skulle man hänga något av stål över dörren, till det hus, där det fanns nyfödda barn. Sedan barnen voro döpta hade trollen ingen makt över dem. Man brukade också i vaggan lägga något stål ty då hade trollen ingen makt. Ljuset fick inte släckas i huset så länge barnet ej var döpt. Det berättas om en mo- der, att hon fick sitt barn bortbytt. Någon lärde henne hur hon skulle göra för att få igen sitt barn, ty bortbytingen bara åt och växte och blev ful och fick inget förstånd. Hon skulle varje torsdagskväll elda upp den stora bakugnen, och lägga barnet på "grisslan" (brödspaden), och låtsa att hon slängde in det i ugnen. Den sjätte torsdagskvällen, när hon låtsade slänga in barnet i ugnen, kom en trollkäring in- rusande och slängde människobarnet i vaggan och ryckte till sig sitt eget och sade: "Så illa som du tänker göra vid mitt barn, det har jag aldrig gjort mot ditt." Och så rusade hon därifrån med bortbytingen. – Det berättas att när kyrkklockorna i Dalstorpskyrka första gången ringde, blev en trollkäring så arg så hon beslöt kasta en sten på kyrkan. Hon använde sitt strumpeband som slunga, men just när hon slungade iväg / stenen, rök strumpbandet av och stenen hamnade i Dalstorps skog en bit från kyrkan. Då tyckte trollgubben att käringen hans gjorde ett dåligt kast, varför han skulle kasta en också. Den föll emellertid ned mitt på den andra, så den gick i två bitar. Om man hade otur med kreaturen, trodde man att det var trollen som förgjorde dem. Därför skulle man stöpa bly i trösklen eller också borra ett hål och släppa ned en levande huggorm i hålet, så kunde inga troll komma in i ladugården. En man var ute och red en mörk kväll, då han plötsligt hörde ett troll, som skrek, "hu, jag fryser, ge mig dina vantar," han slängde vantarna åt det håll, där han hört trollet. En annan gång han var ute och red fick han åter höra trollet, som ropade: "Du vanta vänd, du dåre, rid å vägen den håre, å in på akern korsåre." Han gjorde det och nästa dag fick han se att vägen rasat, så om han inte fått varningen av trollkäringen så hade han störtat ned i avgrunden. Hon gav honom varningen som tack för att han gett henne sina vantar.
Svartkonst
De som var riktiga att kunna trolla hade svart- konstbok. Sådan bok fick de av den onde, för att de skulle kunna lära sig alla konster. Så det var en tro, att alla som kunde trolla, så hade de lärt i svartkonstboken. Den var skriven med blod av människor, sedan hade djävulen skrivit under med sitt blod. Vet ingen bestämd som gått genom Witten- bergsskolan. Men där skulle de få lära sig trol- la, påstods det. När de skulle ha reda på någon som hade stulit eller om en skulle veta vem tjuven var, så fanns det folk i Dalarna, som kunde så mycket, att de visade på. Dit var folk härifrån. Så fanns det någon i Norge som kunde med det också. / Sådana finns det visst än i dag där. Det är inte länge sen än i våras, det var en pojk som försvann från hem- met här ner i socknen. De var å förfrågade sig hos en i Norge å han sade att pojken låg i älven. Han ritade ut platsen, där han skall ligga. Det var en gubbe här öst på skogen som tog livet av en annan. Han hade fått fatt på hår från den han skulle göra illa. Då hade han satt ned det håret i en bäck som rann norrut. Den vars hår det var blev sjuk och dog till sist. Kvicksilver kunde "vänne bort ont". Men en annan tro hörde jag också, att det skulle vara spertus i kvicksilvret. Om en tog något av ett självdött djur å gick å lade i en annans ladugård, så kom oturen till den ladugården.
Troll (sägen)
Det var före laga skifte år 1838. Sundsborna hade före den tiden små beteshagar och slåtten i Ögården så då brukade de också ha kreaturen där. Då var det en julkväll som en av gubbarna i Sundsbyn hade skic- kat sin piga till Ögården att ge kreaturen mat. Det- ta var en julkväll. På den tiden var det brukligt att man gav kreaturen ett extra mål om julkvällen. Emel- lertid så vart pigan borta. Då anade bonden att det vart något galet med pigan. Han lade sadeln på hästen och så satte han sig på hästryggen och red till Ögården. När han kom dit så var det så ljust å fint över allt. Han såg att det brann ljus. Han stannade utanför stugan och tittade in. Allt var så pyntat å fint. Väggarna glittrade av silver. Men det var alldeles fullt med troll. Pigan satt mitt / på golvet, å henne höll trollen på att kläda till brud. Han rusade in å tog tösen å kastade framför sig på hästen och gav sig iväg. Hela trollskaran följde efter å skulle ta fatt dem. Det var nära att trol- len skulle hinna fatt dem, men då fick de höra en röst från skogen som ropade: "Rid tväråker du arma man." Det gjorde han å då kunde de inte följa med längre.
Häxor och trollkarlar
Ofta fick en påhälsning av sådana som bodde i finnskogar- na. Det var fattigt folk som var ute och tiggde. Di kunde trol- la, och de var inte väl sedda, men en hade rädsla för dem. Inte långt från mitt föräldrahem bodde ett folk, som ha- de tre kor och några får. Det kom en finnkäring in till dem och bad att hon skulle få ett köttben. Di svarade hen- ne, att de inte hade något att ge henne. "Ja, då skall ni snart få", sade hon och gick. Dagen efter så hittade de två av sina får sönderrivna. Det var väl hundar som hade rivit dem. Hon hade skickat hundarna på fåren. Det var aldrig farligt att finnarna trollade där de blev väl bemötta. De ville aldrig lä- ra ut sina trollkonster. Om en kunde slå ut en tand på den trollkunnige, så var han bet för att trolla sedan. Det var trollpackor och finnkäringar med i virvelvin- den. / Det minns jag de inbillade mig, när jag var liten. En sådan virvelvind kallades också "finne". Om en hade stål på sig så bet han inte på en, men anars kunde en få men av den. En kunde bli halt eller bli av med förståndet, om en kom rätt i den. Ull-Kajsa var i bäcken och kärnade smör om torsdagskvällar- na. Då fick hon så mycket smör hon ville ha, för hon tog det från andra. Bäcken skulle rinna norrut, eljest var det inte lönt. Det var farligt att skjuta skarpt i luften om påskkvällen, för en kunde skjuta ner någon häxa.
bergväsen /troll/.
Farmor hade respekt för "bergtroll." Det skul- le finnas sådana i bergen, påstod hon. De var stora och starka och hade skatter av alla slag i berget. Hon kallade dem för "bergtroll". Vid Berg- emellen, är två höga berg. Nere i dalen, mellan ber- gen, växte det tätt med granskog. Där i den dalen skulle "bergtrollen" hålla till. De sprang mellan bergen, för det bodde troll i båda bergen och de var ihop ibland. Så valla de korna i dalen. Folk var rädda för den dalen, för det kunde inte vara säkert än de kom ut för trollen. Då kunde en bli "bergtagen". Det hände, att kreatur kom bort där, och då var det "bergtrollen" som hade "berg- toge" dem. En gång hade det stått troll på vart berg, och / di hade skrikit till varandra. Det ena ville ha det andra till sig. Till slut tog de upp stora ste- nar och kastade mot varandra. Det var ett "bergtroll" som kom fram till stugan och bad att det skulle få låna drickekaret, för di hade inte något att brygga dricka i. Trollet fick karet. Om några dagar så kom karet tillbaka. När di kom att se efter, så var karet fullt i dricka. Den drickan försmåddes, för det var inte någon som vågade dricka den. Det har inte varit några bergtroll där på länge. Det har blivit så mycket Gud och predikat så di har inte kunnat stanna. Trollen var rädda för elden, ljuset och kyrk- klockorna. Om di kasta eld efter dem, så sprang di. Det trodde farmor på.
Troll
Det var en som hade varit och tatt ett fruntimmer från trollen i ett berg. Trollen kom efter, men så ropade trollen i ett annat berg: "Man man, ri inte vägen den håle utan ri akern den båle, hälla kommer Gumpio och räcker dig." Det var en karl som kom hem och talade om att det hade ropat ur ett berg till någon — jag vet inte vad hon hette — att hon skulle skynda sig hem för hennes barn hade ramlat i elden och bränt upp sig. "Å, då var det mitt," sa det i rummet och så sprang de en trollkäring fram. Hon var där och stal vört. Trollen kom till ett ställe och hade fest ibland, men det var en björn där och han körde bort dem. Ett år efter så kom de dit och frågade om Gråben var kvar. Jag vet inte säkert om det var Gråben, de sa. Ja, det var han och nu hade han ynglat och hade sju ungar som var ändå värre. Det var en som satt utanför Ulvås i Förlanda. Han hade vart efter bränne. Så kom det ut en gumma ur berget med en gressla och den var sönder och då lagade han den. "A varmer kaka mä smör på," sa gumman. "Ja, e de a goer mor så gör hon så," sa han. Det var några som skulle skrämma en. Så ropade den ene: "Ja kunne la få lana e gryta. " "Va ska du mä gryta? " "Ja skulle koka och sjua." "Huvvet och röva på Tue."
Trollen bortmanas.
I Mäkipä by på Trollberget fyra verst från Vörå kyrka i sydväst är ett litet men högt berg mitt uti en äng. Det är sjuttio å åttio famnar långt, fyratio famnar brett och sex famnar högt. Däruti bodde fordom tre bergstroll, som ofta borttogo och behöllo bygdefolkets boskap. Slutligen vände man sig till prästen å orten med begäran, att han måtte mana bort dem, vilket han och gjorde på följande sätt och villkor. När han nu i denna mening besökte trollen för att bedja dem flytta sin kos, sade de till honom: »Du har icke i dag tvättat ansiktet rent på dig. Du har ingenting att skaffa och göra här.» Därmed fick prästen gå sin väg, men återkom den andra dagen, mycket prydlig och rentvättad. Men då anmärkte trollen: »Du steg ju med vänstra foten först över tröskeln, du har ingenting i dag här att beställa.» Prästen nödgades således återvända med oförrättat ärende. Då han slutligen tredje dagen åter infann sig, blev han äntligen mottagen. Efter mycket prut lovade trollen slutligen flytta bort, men anhöllo att få medtaga sina skatter, men på detta villkor kunde prästen icke ingå. De anhöllo då att åtminstone få förvara dem i berget och tillstänga dörren till dem, vilket beviljades, varpå de vandrade sin kos.
Troll
Vid Nissafors var ett berg, som det fanns ett bergatroll i. Den hon skrek på folk, när de gick förbi, hon ropte namnet på dem. Hon ropade "Kajsa" efter en gammal skräddares gumma, men gum- man svarade: "Jag skiter i dej!" Då teg hon I Isaberg skall det ock ha funnits troll.
Troll
En dräng red till Virse Hatt (i Enslöv) en julafton. Han blev bjuden på en bägare med öl, och det slog han ut. Trollen var efter honom, men det hördes ett rop i luften: "Du dåre, ri över åkern den fåre." Trollen kunde inte springa över fejade åkern. (B.B) Visberget stod på guldstöttor var julanatt. (m.fl.)
Läkekonst
Jag kommer ihåg vad far talade om efter en trollgubbe som skulle trolla bölder på en annan: 'Bôrde, bôrde bulle du ä ännu inte så stor som du skulle, bôrde, bôrde blå, du skall allri bortgå. Större än stabben, mindre än ormen, å där ska' du sette te domedag.
Vättar ?
En gång stod folk och såg hur de kom körande med en so på Breviken. Ett stycke efter kom ett stort lövlass. De körde från den ena sidan viken till den andra. Det var tomtar, troll eller annat otyg, som flyttade. Det var som en hop smått folk som svansade vid lassen.
Troll
Mamma var hemma i Idakulla. När hon var en liten barn- unge, skulle hon och hennes föräldrar gå till julottan en jul- dagsmorgon. Klockan var bliven galen, så de var utkomna all- deles för bittida, strax efter midnatt. Då var det sån musik i Skalabjär. – Efter det solen gått upp, hade trollen ingen makt. (Vet intet om de dödas julotta.)