Transkriberad uppteckning

Trollen troddes bo i berg. Dit tog de sin tillflykt när kyrkklockorna ringde samt när solen gick upp. De tålde inte solljuset, därför kunde de lämna berget endast efter solnedgång- en. De voro stora och klumpiga och mycket fula. Stora huvuden och magar hade de, och voro blåsvarta i skinnet då de blevo äldre. De begagnade kläder av djurhudar. De voro mycket rädda för åskan, då åskan gick, kunde de förvandla sig till små nystan och sedan gömma sig under ett barns vagga t.ex., ty de vågade inte vara kvar i berget, och de trodde att så länge barnet låg i vaggan, så kunde inte åskan slå ned där. Om man var ute och gick när åskan mullrade, kunde det komma ett sånt där "trollnystan" och rulla in mellan fötterna för att söka skydd där. Trollens barn voro mycket fula, därför ville de byta bort dem mot människornas. Om det var någon som hade fula barn, eller vanskapade, så trodde man därför att / det var bortbytingar. För att skydda sig mot trollen skulle man hänga något av stål över dörren, till det hus, där det fanns nyfödda barn. Sedan barnen voro döpta hade trollen ingen makt över dem. Man brukade också i vaggan lägga något stål ty då hade trollen ingen makt. Ljuset fick inte släckas i huset så länge barnet ej var döpt. Det berättas om en mo- der, att hon fick sitt barn bortbytt. Någon lärde henne hur hon skulle göra för att få igen sitt barn, ty bortbytingen bara åt och växte och blev ful och fick inget förstånd. Hon skulle varje torsdagskväll elda upp den stora bakugnen, och lägga barnet på "grisslan" (brödspaden), och låtsa att hon slängde in det i ugnen. Den sjätte torsdagskvällen, när hon låtsade slänga in barnet i ugnen, kom en trollkäring in- rusande och slängde människobarnet i vaggan och ryckte till sig sitt eget och sade: "Så illa som du tänker göra vid mitt barn, det har jag aldrig gjort mot ditt." Och så rusade hon därifrån med bortbytingen. – Det berättas att när kyrkklockorna i Dalstorpskyrka första gången ringde, blev en trollkäring så arg så hon beslöt kasta en sten på kyrkan. Hon använde sitt strumpeband som slunga, men just när hon slungade iväg / stenen, rök strumpbandet av och stenen hamnade i Dalstorps skog en bit från kyrkan. Då tyckte trollgubben att käringen hans gjorde ett dåligt kast, varför han skulle kasta en också. Den föll emellertid ned mitt på den andra, så den gick i två bitar. Om man hade otur med kreaturen, trodde man att det var trollen som förgjorde dem. Därför skulle man stöpa bly i trösklen eller också borra ett hål och släppa ned en levande huggorm i hålet, så kunde inga troll komma in i ladugården. En man var ute och red en mörk kväll, då han plötsligt hörde ett troll, som skrek, "hu, jag fryser, ge mig dina vantar," han slängde vantarna åt det håll, där han hört trollet. En annan gång han var ute och red fick han åter höra trollet, som ropade: "Du vanta vänd, du dåre, rid å vägen den håre, å in på akern korsåre." Han gjorde det och nästa dag fick han se att vägen rasat, så om han inte fått varningen av trollkäringen så hade han störtat ned i avgrunden. Hon gav honom varningen som tack för att han gett henne sina vantar.