Transkriberad uppteckning

Ofta fick en påhälsning av sådana som bodde i finnskogar- na. Det var fattigt folk som var ute och tiggde. Di kunde trol- la, och de var inte väl sedda, men en hade rädsla för dem. Inte långt från mitt föräldrahem bodde ett folk, som ha- de tre kor och några får. Det kom en finnkäring in till dem och bad att hon skulle få ett köttben. Di svarade hen- ne, att de inte hade något att ge henne. "Ja, då skall ni snart få", sade hon och gick. Dagen efter så hittade de två av sina får sönderrivna. Det var väl hundar som hade rivit dem. Hon hade skickat hundarna på fåren. Det var aldrig farligt att finnarna trollade där de blev väl bemötta. De ville aldrig lä- ra ut sina trollkonster. Om en kunde slå ut en tand på den trollkunnige, så var han bet för att trolla sedan. Det var trollpackor och finnkäringar med i virvelvin- den. / Det minns jag de inbillade mig, när jag var liten. En sådan virvelvind kallades också "finne". Om en hade stål på sig så bet han inte på en, men anars kunde en få men av den. En kunde bli halt eller bli av med förståndet, om en kom rätt i den. Ull-Kajsa var i bäcken och kärnade smör om torsdagskvällar- na. Då fick hon så mycket smör hon ville ha, för hon tog det från andra. Bäcken skulle rinna norrut, eljest var det inte lönt. Det var farligt att skjuta skarpt i luften om påskkvällen, för en kunde skjuta ner någon häxa.