Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Vattenväsen.
Ortens benämningar på manliga vattenväsen: 'Vassgôb- ben, Necken el. Näcken, fôrsgôbben el. strömgôbben. 'Fôrsgôbben' skulle vara en sådan där liten gubbe som de talade om att tomtgubben var. Men 'Necken' var stor som en människa fast han hade inte huvud som en människa. Det liknade ett hästhuvud med lång man. Näcken har funnits i sjön Silen och där har han nästan var- je år tagit hand om någon människa. Han skulle promt ha någon varje år. Det vet jag att gammalt folk talade på. Men om en hade stål med sig i fickan när en rod- de ut på sjön, så hade han ingen makt att ställa till olycka. 'Näckegubben' levde ensam. Det hördes inte till, att han hade något sällskap av något slag. Om de gav honom något i offer, så lärde han en att spela på fiol. Men han kunde inte lära bort den konsten annat än på / en torsdagskväll. Så den som ville lära sig spela av honom skulle gå i skymningen en torsdagskväll till en plats där det inte var någon bostad i närheten. Jag hörde allt att de talade mycket på 'Necken', men jag lade inte något på minnet av det. 'Fôrsgôbben' höll sig inte i sjön utan i bäckar och älvar. Vid gamla kvarn- och sågfall höll han till. Det fanns väl inte en gammal såg eller kvarn i bäckarna som var utan en fôrsgôbbe'. Ibland var han led emot mjölnaren och stop- pade kvarnen för honom. Men när han var god, så hjälp- te han till i kvarnen så gott han kunde. Om mjölnaren hade somnat, så blev han väckt i rättan tid, för då var gub- ben framme och knuffade på honom eller skrek namnet. Han skötte om kvarnen. Men höll man oväsen i kvarnen nattetid, så blev han förargad, och då kunde kvarnen stanna på fläc- ken. Det gick inte an att mala mellan kl. 11 o 1 på natten. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöräa', 'sjöjung- frun'. Far hade sett henne. Hon hade rott i en halv båt över Silen. När hon försvann vid västkanten, så / blev det en storm, så vattnet blev krit vitt av skum. Hon var ond, när hon kom på det viset. Och det gick illa för den som råkade ut för henne då. Han tyckte att det var som en gammal kärring, som satt i båten. Men han kunde inte se riktigt, för hon seglade så fort. Andra vattenväsen: 'Källkusen', 'källråa'. De gamla bru- kade skrämma barnen för dessa, för att de skulle hålla sig från brunnar och dammar.
Vattenväsen
Om någon var ute och gick på natten, fick han höra näcken spela, förtrollade(!) så de(!) inte kunde gå därifrån, ibland vemo- diga, ibland glada låtar. Om en speleman ställde sig väl med näcken, kunde han få lära några av hans låtar (speleman- nen på Mjörn). Men det var farligt att spela näckens låtar, för han kunde inte sluta så länge strängarna höll och alla som hörde på måste dansa, så länge han spelade. Ibland kunde man få låna fiol av necken. Spelade man på den, kun- de man inte sluta, förrän en döv kom in och skar av sträng- arna. Spelade han(!) på egen fiol, kunde man knäppa av strängarna, fast det var svårt. Det var en speleman, som hade begått ett svårt brott, dömd att hängas. Då tiden var inne, bad han att som en vederkvic- kelse få spela ett par låtar. Länsmannen hade hört att han / stod i maskopi med Skam och sa nej. Han (spelemannen) bad så beskedligt. De andra tyckte synd om honom att han skulle få det nöjet(!). Länsman gav med sej och han fick spela. Men det skulle han aldrig ha fått, för så fort han spelade opp, måste alla dansa så ljung och gräs(!). Ropade att han skulle sluta. "Nej, den dansen går bra"! Så fortsatte han. En del grät, andra svor, andra anropade gud (stavas här med litet g!) och helgon. "Vi dansar oss till döds!" - "Än sen, när jag ska dö, så kan i dö med!" Så drog han sig närmare galgen. Där var ett törne- snår. De dansade i törnesnåren, så bloden flöt av benen. Ide- ligen bad de honom sluta. "Får jag nåd då?" - "Nej," sa läns- man. "Dansa då!" svarade han. Till sist bad alla om nåd för honom, och länsman var så trött, så han orkade inte mera. Då gav han med sig. Fick nåd. Villkor aldrig spela mer. Spelmannen knäppte av strängarna och folket linka- de hem för att lappa ihop sina söndertrasade ben. (Så på Tjörn stod länsmannen över lagen! C. M. B-d). Se i "Folksägen och folkdiktning i Va Sverige W. C:s uppsats sid. 48 nederst!
Julafton.
Julhalm hade vi i min barndom. Vem som helst bar in den. Vi tog in två eller tre långhalmskärvar och bredde över hela golvet. Det var allmänt överallt. Den fick ligga till efter Trettonde, ja t.o.m. till Tjugondag Knut. Julgran var mycket allmänt att de hade på 1850-talet. Det fanns inte en enda stuga i min barndom, utan att där fanns julgran. Det fanns mycket granskog på ön (O- rust). Men julgranarna var inte så stora då som nu. En del ställde julgranen på golvet, andra på ett bord. Karamel- ler hade de inte i granen då, men små stöpta ljus, stjärnor och blommor och granna papper, som de köpte. Nej, granar utanför vid dörren hade de inga. De kunde göra en krona av halm med någon sorts bloms- ter i och hänga i taket över bordet. Det var ljus i den kro- / nan, och de tändes. Jag hörde aldrig talas om att det blev eldsvådor av att de hade sådana kronor eller julhalm, men när brandförsäkringen kom, fick de inte ha sådant mera. Julnek satte de utanför fönstret på ett träd eller en stake, så de kunde se fåglarna. Det var alltid havre. Al- la lagade att de fick en julnek. Julklappar är gammal sed. De vuxna fick nyttiga julklap- par. Nej, de låg inte i paket med namn på. Barnen fick julhögar med en ost, bullar och kakor. "Bära ut julen" - en skulle alltid ha något att bita i på ställena. De skulle aldrig gå ut juldagen, sedan de kommit hem från kyrkan. De var mycket till att skrämma barna för kusen, brunnsgubben och näcken i ån, som ville dra ner dem. Doppa i grytan - det var dagen före julafton. Julafton åt vi fisk och potäter. Det var för det mesta torsk då. Vi hade aldrig lutfisk. Torsken hade varit saltad en dag bara; då är han bäst. / Nej, jag har aldrig hört att de döda skulle komma hem om jul eller att de dukade åt dem. Inte heller att man tittade i askan efter julbrasan för att se spår. Julbrasan - de ville alltid ha fin björkved till den. Då eldade de, så det blev så varmt att man knappt kunde vara i stugan. Eljest eldade vi mest med kvistar och ener; vi hade öppen spis. Julatyppa gjorde vi en av halm, en flätad trebeninge. Vi låg på rygg och hade julatyppa framför huve't och tog den med fötterna och kastade.
Lyten och andra sjukdomar
Om små barn var sjuka så trodde de gärna att modern hade varit oförsiktig under det hon gick med barnet och för det så var det en hel del som hon skulle akta sig för under den tiden. Om hon fick se något som var kluvet på något sätt eller låg öppet med liksom en ingång så kunde barnet få kluven läpp. För det så lade de skacklarna i kors när de hade tagit ifrån och de lät inte yxan sitta kvar i huggkubben. Om den som gick med barm fick se en eldsvåda så kunde barnet få vådeldsmärken på kroppen; det är röda fläckar som kan bli mycket stora. Hon fick heller aldrig se på när de slaktade för då trodde de att barnet skulle få fallandesjuka. Det talar de allt om än att barn kan få något fel som påminner om något som modern har blivit skrämd för men om det är någon sanning i det, det är inte gott att veta. Om de fick se en orm så kunde barnet bli ormögd. Så kallas det när ögonen liksom rullar i huvudet så att de aldrig kan hålla dem stilla. När jag gick i Hole skola så var det en flicka där som var ormögd och hade liksom stora fjäll över hela ansiktet och hennes mor skulle ha blivit skrämd en gång utav en orm som låg på trappan. Annars så räknade de ut var de kunde ha fått en sjukdom och en del hade de fått i vattnet, en del i jorden och en del i luften. Eller också trodde de att de hade blivit gastkramade. Då blev de loja och slöa och för att bota dem för det stöpte de bly i vatten över där de låg. En del andra sjukdomar botade de med att släppa eldkol emellan skjortan och kroppen på dem. Annars kunde de ta en glödande trästicka och göra ett kors över dem. Men det är bara sådant som jag har hört men det att de har stöpt i vatten över dem, det har jag sett många gånger. Annars om de fick någon slags värk eller så då kunde de sätta fast den i ett träd. Då tog de en sticka och petade där de hade ont och sedan stack de in den i barken på ett träd och då gick värken in i trädet i stället. De trodde att Näcken kunde sätta sjukdomar på folk också och därför hade de alltid stål i vattnet innan de började bada.
Tomtar och lyktgubbar
Lika visst som det förr fanns en näck i varje bäck i socknen, lika visst fanns det också en tomte vid varje liten kvarnskvalta. Tomtegubbarna voro emellertid beskedliga varelser och om man blott ej gjorde dem emot så kunde man ha både hjälp och nytta av dem. Men mot dem som retades och trilskades med tomtarna gjorde de allt slags förtret, höllo fast skvalthjulec så kvarnstenen stannade, slogo damm och smuts i mjölet och skuro sönder säckarna så att mjölet under hemfärden rann sin kos. Tomasmessonatten fick ingen bruka kvarnen, ty då skulle tomtarna var ensamma herrar på täppan. Då satte man dit en skål mjölk och en skål gröt som belöning för tomtens tjänster och när man kom till kvarnen påföljande morgon voro skålarna alltid tömda. I många bondgårdar funnos också tomtar och dessa månades om på alla sätt emedan de "drogo till huset". En bonde i Skulltorp kom en kväll ut i ladugården i något beskänkt tillstånd för att se till kreaturen. När han skulle gå ut igen mötte han i dörren en tomte som kom släpande på en börda hö. — Vad går du här och drar för ? sade bonden retligt. — Jag skall dra' andra vägar hädanefter! sade tomten. Och från den dagen gick det utför för den förut välmående bonden. Skörden misslyckades, kreaturen dogo och han slutade sitt liv i, stort armod. Lyktgubbar voro förr mycket vanliga under mörka höstnätter, då man utefter vägar och stigar påträffade dem i långa rader. Ännu för en 20-3o år sedan förekommo de rikligt i trakten av Öjersjö. Ingen såg dem förr än efter mörkrets inbrott och man visste därför ej hur de sågo ut. Man trodde emellertid att de voro några slags osaliga väsen som ej fingo ro. De gjorde sällan en människa något förnär, men man gjorde det oaktat klokast i att ej tilltala dem eller överhuvud taget ej alls låtsas om dem.
Lyten och andra sjukdomar
Om små barn var sjuka, så trodde de gärna att modern hade varit oför- siktig under det hon gick med barnet, och för det så var det en hel del, som hon skul- le akta sig för under den tiden. Om hon fick se något som var kluvet på något sätt eller låg öppet med liksom en ingång, så kunde barnet få kluven läpp. För det så hade de skacklarna i kors, när de hade tagit ifrån, och de lät yxan sitta kvar i huggkubben. Om den som gick med barn fick se en eldsvåda, så kunde barnet få vådeldsmärken på kroppen; det är röda fläckar, som kan bli mycket stora. Hon fick aldrig se när de slaktade heller, för då fick barnet fallandesjuka, trodde de. Det tala- de allt om än, att barn kan få något fel som påminner om något som modern har blivit bränd för, men om det är någon sanning i det, där är inte gott att veta. Om de fick se en orm, så kunde barnet bli ormögt; så kallar de när ögonen liksom rullar i huvudet, så att de aldrig kan hålla dem stilla. När jag gick i skolan i Hole, så var det en flicka där som var enögd och hade liksom stora fjäll över hela ansiktet, och hen- nes mor skulle ha blivit skrämd en gång utav en orm, som låg på trappan. Annars så räknade de ut var de kunde ha fått en sjukdom, och en del hade de fått i vattnet och en del i jorden och en del i luften t.o.m. Eller / också trodde de att de hade blivit gastkramade. Då blev de loja och slöa och för att bota dem för det, så stöpte de bly i vatten även där de låg. En del andra sjukdomar botade de med att släppa ett eldkol emellan skjortan och kroppen på dem. Annars kunde de ta en glödande trästicka och göra ett kors över dem, men det är bara sådant som jag har hört, men det att de har stöpt i vatten över dem, det har jag sett många gånger. Annars om de fick någon slags värk eller så, då kunde de sätta bort den i ett träd. Då tog de en sticka och petade där de hade ont med, och sedan stack de in den i barken på ett tärd och då gick värken in i trädet i stället. De trodde att Näcken kunde sätta sjukdomar på folk också och för det så hade de alltid stål i vattnet, innan de började att bada.
Vattenväsen
Ortens benämningar på manliga vattenväsen: Näcken. Det skulle vara en liten gubbe som höll till i bäckarna. Han ville hålla sig där det fanns folk. Vid kvarnarna höll han till. Han var elak, om det blev skrammel i kvarnen. På dagen var inte farligt, men på natten fick han makt. Om det var någon som hade brått med att få mala så gick han till vasshjulet å kastade en kopparslant, tobak eller en gammal kritpipa. Då fick han mala fort för Näcken kunde sätta fart på kvarnen. Men blev han ond för nå- got så stannade han kvarnen å då fanns ingen som kunde sätta den i gång förrän han blev god igen. När han var riktigt ond så slog han sönder vasshjulet. Det hörde jag de gamle talade om. Han var vid alla kvar- nar. Ibland hörde de honom spela. Det var när det var riktigt tyst. Om en skulle bada så var det inte / värt att gå i vattnet förrän en hade kastat tre ste- nar först - en tvärs över bäcken, en norr ut å en sö- der ut. Han skulle inte ha någon makt då. Om en band eldstål om halsen när en badade, så skulle det inte vara farligt. 'Näcken' ville inte ofreda någon bara inte han blev ofredad. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: Sjö- råa. Hon höll till i skogstjärnen. Hon skulle vara som ett vanligt fruntimmer. Far såg henne vid Svart- tjärnet en gång. Hon satt på en sten vid kanten av tjär- net å var alldeles naken. Han trodde att det var ett vanligt fruntimmer som var där å badade. Han skrek åt henne, men då blev hon borta, men rätt som det var fick han se henne ute i en halv båt, men då ha- de hon på sig. Hon kom från ett land å blev borta mitt ute i tjärnet. Då blev han rädd å gick därifrån. Förr i världen så brukade de gå mycket till tjärnen å fiska. Då sade de att det fanns en å in- nan av gubbarna, som hade så god tur att få fisk. Det var sådana som kommit sams med henne. De / gav henne kläder å knappar. Glasknappar skulle vara bra att kasta i innan en började meta. Ibland om kvällarna så tvättade hon kläder. Då hade hon så brått. Hon slog på kläderna så det gav eko i kullarna. 'Nu ä ho allt ute å tvätter sarken', kunde de gamla säga. 'Källråa' skulle vara i källorna. Men jag tror inte att det var för annat än att skrämma barn, som de sade så.
Folkmedicin
Pit-Otto kallade de en gubbe i Sunnemo som levde i min barndom. Han hade väl fått det namnet för att han var som ett barn i kroppen, men han var ganska gammal. Han kunde bota nio slags tandvärk. Åtminstone en del som gick till honom blev bra. Han hade väl någon läsning för det eller vad det kunde vara. Han drog åtminstone aldrig ut tänder. Ett annat sätt att bota tandvärk använde de litet till mans. De petade med en sticka i den tanden som det värkte i och sedan stack de in stickan i barken på ett träd. Då gick värken in i trädet så att det torkade. Men de vågade inte gå intill ett sådant träd, för då kunde de få tandvärk ur det. När de skulle bada förr i världen så skulle de binda näcken. Det gjorde de med att sticka ner en kniv i botten alldeles vid vattenlinjen in- vid stranden. Det var väl för att de inte skulle få några sjukdomar. Vid flera olika sjukdomar brukade de offra till näcken för att bli bra. De trodde att de kunde få många sjukdomar i vatten. De tog hakar ur tröjorna / och knappar ur byxorna och hår och naglar utav den sjuke och offrade i någon kärn eller bäck i skogen. Ibland offrade de innan de for ut och fiskade också. En sjukdom kallade de för att "bli krammen" [kramad]. Det kunde man bli vid solnedgången, och det var några andemakter som hade gjort illa vid en. Även underjordiskt folk kunde göra det. Det kunde ske var som hälst, så det hade ingenting med vatten att göra. När man blev "krammen" så blev man eländig i huvudet och frusen och dålig på alla vis. Men det märkvärdigaste med hela sjukdomen var sättet som de botade den på. De tog och stöpte smält bly i en skål med vatten ovanför huvudet på en och sedan ställde de skålen under sängen. Jag blev "krammen" en gång när jag var liten, så jag vet hur det känns, och stöpt över mig blev det också. Det var min egen moder som gjorde det och jag minns det väl. De har trott att en del människor har ont öga, så att om de ser på något så går det illa. Därför skall man inte visa sår för främmande ifall de kunde ha ont öga. Det finns en grannmora till oss som skall ha ont öga, och när jag fick värken i benet så sa min gumma att jag ej fick visa henne det. Men det gjorde jag ändå en gång när hon var ute. Men då blev hon ond när jag talade om det för henne när hon kom hem. Men inte tror jag att det var därför jag miste benet.
Djävulen
Jag hörde talas om en gubbe som var från Tydje. Han hade fått pengar av den Onde. När han dog, så blev pengarna så odryga. Arvingarna blev utfattiga. Alla som hade försvôre sig åt djävulen, så kom han å tog . Han kunde inte ta några andra. Om man gick baklänges, så skrattade fan åt en. Sitt in- te så med fingrarna, sa mamma, om jag satt å tvin- na med tummarna eller gjorde några andra konster. Så vet jag, att en inte skulle få peka uppåt luften med fingrarna. Det var inte bra. Om man pekade uppåt när åskan gick, så kunde hon slå ned på en. En skulle rakt inte peka med fingrarna, för de gamla tålde det inte. Om far fick höra att jag visslade, så fick jag stryk, om han fick tag i mig. Det var fans bruk. Han frå- gade / vad det var för fans konster eller fansty jag hade för mig, som gick så å ven mä käften. Det ha- de man inte fått munnen till. Namn på djävulen: Svarte fän, fân, djävel, näcken, horn- Per, han mä horna, han, satan, môrvel, den Onde. Det var en piga, som hade gått å fått ett barn i lön. Det var inte någon som visste om att hon var sådan. Men di hade misstankar sedan. Hon var inte borta mer än någon timme. Hon var kry och frisk som vanligt. Djävulen hade hjälpt henne för att han skulle få barnet. Det hörde jag käringar tala på att bara di ville ha hjälp av den Onde, när de skulle få ett barn, så kom han å hjälpte dem. De fick inga plågor. Jag hörde en gammal berättelse. Den brukade mor ta- la om, att det var en fru di kallte Pintorpa-frun, som han dansa så vådligt med, att blodet sprang ut genom snörhålen på skorna. Men innan Skam hann ta livet av henne, så kom präs- ten å gjorde slut på dansen. Han befallde / Satan att krypa ut genom ett hål i fönstret. När han kröp ut så var han som en mask, men när han hade kommit ut, så blev det en fin herre. Han satte sig i en vagn och körde därifrån. Om Lucifer vet jag inte något annat, eller hör- de talas om, än det var en ängel i himmelen som blev så stormodig, att inte Gud kunde ha honom där. Gud körde ut honom. Och så kom han till jorden.
Schottis efter Necken, A Medin
Schottis efter Necken, A Medin
Sägner om städer och deras invånare.
11. Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrätta de de döds- dömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. - Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då; det talte mina föräldrar om. De hade såna där signerier och trolldom för sig och tog in allt möjligt; de gick aldrig till några riktiga dok- torer, när de blev sjuka. - Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare, som sköt postiljonen uppe / vid Kroken; det är strax intill avrättningsplatsen. Postiljonen kom från Jönköping och skulle till Gö- teborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad i en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med han- del - hette Skog - han upptäckte honom. Han gick och titta i psalmboken alltid, när han kom in på ett ställe; det var för han tänkte han skul- le upptäcka honom, förståss. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det här bladet ur, på ett ställe uppe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län; så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänker jag. 14. Jag var hos min morbror uppe vid Sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal / enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal, och jag högg ner den. Och jag fick så mycket vär- kar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trod- de de bestämt, att där var satt bort i den ene- busken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och ene- buskar. Det minns jag väl, när jag var barn, att gamla gummor laborera med sånt där. I min barndom var det ingen människa, som sök- te läkare. Det var gamla käringar, som gick och ordinera nån dosis till dem. Det var en gum- ma uppe vid Pinebo; den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på'n. Hon hade nånting hon hade bakat i en peppar- kaka och gav honom. De var nog inte så dumma, såna där gummor. 15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte / jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en bryggare, som hette Rusell; han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals män- niskor som dog där då, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl in- te så hårt. Här finns ingen särskild kolera- kyrkogård; det var ju inte så mycket folk här på den tiden. - Jag minns ingen epedemi, som har gått här mer än spanska sjukan. Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här på Åsunden mellan svenskar och dans- kar då. Där var en ek - skotteken kalla de den - där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. - Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskar- na åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod / förr, att de kunde se de här kanonerna på sjö- botten. 17. Det var en fröken på banken, som dog så has- tigt. Så var det en målare här i stan, som hade vart ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröknen dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här må- larn kom in där med. Så sa han: "I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs" - det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt - den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten, när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik. När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt / Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyr- kogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor. 20. De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner. De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubbar de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligtvis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det är lykte- gubben. Det skulle väl vara något sånt där / troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammada, sa de alltid. De skulle aldrig ha något med lykte- gubben och göra. Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma - de kalla henne Lokomotivet ändå - det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.
Vattenväsen.
Strömgubben kunde lära folk å spela om en försto sej på't. Han skulle ha ett ben för be- sväret. De va en som hade gjort upp att han skul- le få lära sej å kom te'n men hade ett tomt ben me sej. Då ble strömgubben förargad å sa:"Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå - för du gav mej ett ben - å de va inge på." (Lina Karlsson, född i förs. 1850) Ville'n lära å spela å näcken skulle'n gå te Hobrona å spela tre torsdagsnätter å ra å tredje gången kom själve läremästarn fram. Då skulle'n ha me sej en svart katt som inte fick ha ett vitt hårstrå å så en fläskeskinka. En gång fick han bara benet men då sa'n: "Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå." Å så gick han. (Ville Andersson, Blackerud, fördd i förs. 1854) / Näcken är egentligen ett litet lurvit fyr- fotadjur, de liknar mest en vesslas. Men den kan ta alla gestalter å mest visar han sej som en gubbe. Han håller te i vatten å därför ska'n säja när en ska i vatten: "Ja binder näcken att han fast sitter så länge ja är i vattnet." Iblann är han en häst å då kallar di honom flodhästen å iblann kan han va en hunn eller en katt. Förrästen är allt tocke alldeles de sam- ma, de är allt Gubben själv, som tar olika skepnader. (Frans Olson, Rösa, född i förs. 1854) "Näcken han spelar på böljan blå så ljuvlit å höra därpå. Näcken små böljor i ringdans gå och stjärnorna tindra också. För näcken när han imot böljan ser slår han sitt öga ner, för bland de stjärnor som tindra där då Freja mot honom ler." (Karl Rosengren, född 1854) / Morfar va ute me segel en da på Skagern. Rätt han satt där hörde han en karl alldeles intill säja: "Hör du vantevännen min - tag öster- landet in - det börjar att sjuda i väster." Mor- far hörde tydligt rösten men så ingen men han lyd- de ändå å hant nätt å jämt in under strann förrän stormen kom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850) I Svartsjön finns de sjörå (allnänt omtalat), de är fina fruar de. Di är röklädda å har rö luva, men baktill liknar di mest ekeskrov. Di rår över fisken. Om en är nån möra ve stranna å de kom- mer upp ormar då är de råna som sänt fram dom å då kan en lika gärna gå hem igen å inte slänga ut för de nyttar sej inte. (Frans Olson, Rösa, född 1854) Di har sett sjörå mere ve Skagern flera gånger. En gång gick hon å drog en barnvagn borta på Rörvikslannet. (Albert Erikson, Rörvikskärr, född 1857) En gång kom dom i vagn förspänd me två katter å förr bredde di ut vita kläder på Gullön. (Jan Gustaf Johanson, V- Härtorp, född i förs. 1842) / "Mossakäringa ellar" säjer di när de blir kallt över mossarna å dimman lägger sej. (allmänt) "Nu kommer källebusen, skynda dej in", sa man för å skrämma barn förr. (Ville Andersson, Blackerud, född i förs. 1854.) Det ligger en hel herrgård i Skagern. De va en frå Råda som såg hur de lyste i den. En piga kom ut å frågte va han ville. Han ville köpa havre å de fick han. "Men vilken väg ska ja gå?" frågte'n. "Rätt fram" svara pigan "vägen är buskat." Han kom fram å havren hade han me sej. De berätta mor; hon var uppfödd på Borjudden å hon sa att di ofta kunde se sjörå på gården. (Gustaf Olson, Gudhammar, född i Amnhärad 1852). Husar Klarén gick en gång över maderna å mötte ett åk en stor övertäckare å två hästar. Di bjöd honom åka me å drog in honom i vagnen å for ut i Skagern. Där visa di honom hela gårn. Han gick genom många rum å överallt satt folk å skrev i stora böcker me rött å blått bläck. Sen släppte di honom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850).