Transkriberad uppteckning

Strömgubben kunde lära folk å spela om en försto sej på't. Han skulle ha ett ben för be- sväret. De va en som hade gjort upp att han skul- le få lära sej å kom te'n men hade ett tomt ben me sej. Då ble strömgubben förargad å sa:"Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå - för du gav mej ett ben - å de va inge på." (Lina Karlsson, född i förs. 1850) Ville'n lära å spela å näcken skulle'n gå te Hobrona å spela tre torsdagsnätter å ra å tredje gången kom själve läremästarn fram. Då skulle'n ha me sej en svart katt som inte fick ha ett vitt hårstrå å så en fläskeskinka. En gång fick han bara benet men då sa'n: "Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå." Å så gick han. (Ville Andersson, Blackerud, fördd i förs. 1854) / Näcken är egentligen ett litet lurvit fyr- fotadjur, de liknar mest en vesslas. Men den kan ta alla gestalter å mest visar han sej som en gubbe. Han håller te i vatten å därför ska'n säja när en ska i vatten: "Ja binder näcken att han fast sitter så länge ja är i vattnet." Iblann är han en häst å då kallar di honom flodhästen å iblann kan han va en hunn eller en katt. Förrästen är allt tocke alldeles de sam- ma, de är allt Gubben själv, som tar olika skepnader. (Frans Olson, Rösa, född i förs. 1854) "Näcken han spelar på böljan blå så ljuvlit å höra därpå. Näcken små böljor i ringdans gå och stjärnorna tindra också. För näcken när han imot böljan ser slår han sitt öga ner, för bland de stjärnor som tindra där då Freja mot honom ler." (Karl Rosengren, född 1854) / Morfar va ute me segel en da på Skagern. Rätt han satt där hörde han en karl alldeles intill säja: "Hör du vantevännen min - tag öster- landet in - det börjar att sjuda i väster." Mor- far hörde tydligt rösten men så ingen men han lyd- de ändå å hant nätt å jämt in under strann förrän stormen kom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850) I Svartsjön finns de sjörå (allnänt omtalat), de är fina fruar de. Di är röklädda å har rö luva, men baktill liknar di mest ekeskrov. Di rår över fisken. Om en är nån möra ve stranna å de kom- mer upp ormar då är de råna som sänt fram dom å då kan en lika gärna gå hem igen å inte slänga ut för de nyttar sej inte. (Frans Olson, Rösa, född 1854) Di har sett sjörå mere ve Skagern flera gånger. En gång gick hon å drog en barnvagn borta på Rörvikslannet. (Albert Erikson, Rörvikskärr, född 1857) En gång kom dom i vagn förspänd me två katter å förr bredde di ut vita kläder på Gullön. (Jan Gustaf Johanson, V- Härtorp, född i förs. 1842) / "Mossakäringa ellar" säjer di när de blir kallt över mossarna å dimman lägger sej. (allmänt) "Nu kommer källebusen, skynda dej in", sa man för å skrämma barn förr. (Ville Andersson, Blackerud, född i förs. 1854.) Det ligger en hel herrgård i Skagern. De va en frå Råda som såg hur de lyste i den. En piga kom ut å frågte va han ville. Han ville köpa havre å de fick han. "Men vilken väg ska ja gå?" frågte'n. "Rätt fram" svara pigan "vägen är buskat." Han kom fram å havren hade han me sej. De berätta mor; hon var uppfödd på Borjudden å hon sa att di ofta kunde se sjörå på gården. (Gustaf Olson, Gudhammar, född i Amnhärad 1852). Husar Klarén gick en gång över maderna å mötte ett åk en stor övertäckare å två hästar. Di bjöd honom åka me å drog in honom i vagnen å for ut i Skagern. Där visa di honom hela gårn. Han gick genom många rum å överallt satt folk å skrev i stora böcker me rött å blått bläck. Sen släppte di honom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850).