Transkriberad uppteckning

Ortens benämningar på manliga vattenväsen: 'Vassgôb- ben, Necken el. Näcken, fôrsgôbben el. strömgôbben. 'Fôrsgôbben' skulle vara en sådan där liten gubbe som de talade om att tomtgubben var. Men 'Necken' var stor som en människa fast han hade inte huvud som en människa. Det liknade ett hästhuvud med lång man. Näcken har funnits i sjön Silen och där har han nästan var- je år tagit hand om någon människa. Han skulle promt ha någon varje år. Det vet jag att gammalt folk talade på. Men om en hade stål med sig i fickan när en rod- de ut på sjön, så hade han ingen makt att ställa till olycka. 'Näckegubben' levde ensam. Det hördes inte till, att han hade något sällskap av något slag. Om de gav honom något i offer, så lärde han en att spela på fiol. Men han kunde inte lära bort den konsten annat än på / en torsdagskväll. Så den som ville lära sig spela av honom skulle gå i skymningen en torsdagskväll till en plats där det inte var någon bostad i närheten. Jag hörde allt att de talade mycket på 'Necken', men jag lade inte något på minnet av det. 'Fôrsgôbben' höll sig inte i sjön utan i bäckar och älvar. Vid gamla kvarn- och sågfall höll han till. Det fanns väl inte en gammal såg eller kvarn i bäckarna som var utan en fôrsgôbbe'. Ibland var han led emot mjölnaren och stop- pade kvarnen för honom. Men när han var god, så hjälp- te han till i kvarnen så gott han kunde. Om mjölnaren hade somnat, så blev han väckt i rättan tid, för då var gub- ben framme och knuffade på honom eller skrek namnet. Han skötte om kvarnen. Men höll man oväsen i kvarnen nattetid, så blev han förargad, och då kunde kvarnen stanna på fläc- ken. Det gick inte an att mala mellan kl. 11 o 1 på natten. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöräa', 'sjöjung- frun'. Far hade sett henne. Hon hade rott i en halv båt över Silen. När hon försvann vid västkanten, så / blev det en storm, så vattnet blev krit vitt av skum. Hon var ond, när hon kom på det viset. Och det gick illa för den som råkade ut för henne då. Han tyckte att det var som en gammal kärring, som satt i båten. Men han kunde inte se riktigt, för hon seglade så fort. Andra vattenväsen: 'Källkusen', 'källråa'. De gamla bru- kade skrämma barnen för dessa, för att de skulle hålla sig från brunnar och dammar.