Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror.
Min mor var på Brunsjövallen här i Hög då hon var ung. Från den tiden har hon berättat, att hon kunde bli ropad om natten. Hon hörde tydligt att man ropade Margit. En kväll såg hon en rad kreatur, som gick ned till sjön. Hon hörde, att det pinglade. Men efter en stund var allt försvunnet. Se, när inte "vittrorna" fick plats på vallen så kunde de hålla sig i dess närhet.
Vittra
Tron på vittra är ännu levande i Arnäs. Ordet heter i socknens mål vitera (######). För blott ett par år sedan var det en pojke, som bestämt påstod, att han sett vitera i ruierna efter Alfredshems såg- verk. Det var något vitt, som rörde sig där. Pojken blev rädd och gömde sig. När andra sedan tvivlade på, att det hade varit vitera, förklarade han uttryckligen: ”Dä va vitera.” När lasarettet i Örnsköldsvik för ungefär tjugo år sedan blivit färdigt och tagits i bruk, utmärktes det av en ovan- ligt stor dödlighetsprocent, och bland folket ansågs det att ”komma på lasarettet” vara detsamma som att vara dödsdömd. Det på- stås, att samma förhållande äger rum än idag. Och det är ingenting underligt. Lasarettet är näm- ligen byggt tvärs över en vitera-väg. Det sker alltid olyckor / i ett sånt hus, otur och svårigheter medfölja. För vitera häm- nas för de inte får vara i fred. Det är också farligt, om man råkar falla på en sådan väg. Man slår sig alltid värre då, än om man fallit på liknande sätt någon annanstans. I Själevads sn (gränsar till Arnäs) lever en man, nu ungefär femti år gammal. Han heter Olle men får sällan heta annat än Viter-Olle (#########); namnet därav, att han en gång i sina pojkår blev bortförd av vitera och vistades hos dem en tid. Om sanningen härav är han själv orubbligt övertygad. När han kom åter till människorna, och det blev känt var han varit, fick han ju en massa frågor, om hur det var bland vitera. – Hur hade de det? – De hade det så fint, så fint. – Va åt dom. – Ja, de va myttje, de / – Hur smaka de? – Ja, se, had je smakt‿et, så had je allti kommi från dom. Det är blott ett par år sen det hände i Själevad, att en skolpojke blev viterfångad utanför skolan, just som barnen ”ringdes in” efter en rast. Han var borta en vecka, men sen kom han igen.
Vittror
Det fanns s.k. "vittervägar" vid fäbodval- len. Sådana vägar beträdde man inte. "Vittrorna" ville göra ont. De voro inte snäl- la, men tomtarna voro snälla och go- da väsen. Det var sällan man fick se "vitter". De voro mindre än tomtarna.
Vittror
En gång skulle en person gå till Finnsjön och fiska. Då han kom inemot Smeds- gårdsrönningen, så fick han se en stor koskock, vilken han tog för givet till- hörde Smedsgårdsrönningen. De gick fromt och betade. Så fick han höra en hund som skällde två ”vack” (skällande). När han kom så nära, att han hörde skäl- lan, märkte han, att det var en malm- skälla. Han drog missktankar och gick upp till gården för att efterhöra, om de hade sina kor på bete. Nej det hade de inte. När han gick hem så fick han se samma koskock. Malmskällorna / slog i takt som kyrkklockor. Då såg han en hop små fruntimmer som voro i färd med att leka ringdans. Det var de som vaktade korna. Han hörde intet annat ljud än skällan, men den hörde han tydligt.
Vittror
En ”trollko” hade alltid ”malmskälla”. Man kunde skilja ”trollkor” från andra kor på skällan. Det var alltid vack- rare klang i en skälla som till- hörde de ”underjordiska”.
Vittror
I Sandmyren fanns det svedjor, på vilka man brukade så råg o om hösten. En gång var min mor vid en sådan svedja. Som hon gick där, fick hon se en hel lång rad med kreatur. Så fick hon höra skällor, stora skällor och små skällor. En liten gumma gick före kreaturen och lockade. Sist i raden såg hon en vagga med ett li- tet barn i. Vaggan förflyttade sig av sig själv. Den vaggade fram- åt allt eftersom kreaturen gick.
Vittror
Min mormor berättade från den tiden hon hade varit på fä- bodvallar, att hon inte kunde få sova om nätterna ibland. Det härjade, slog, dunkade, körde och skramlade hela nätterna i när- heten av stugan. Ibland kunde det braka i knutarna. Det var "vit- terfolk" sade hon. En kväll small det i spisen som ett bösskott, men då blev det ett rysligt snöväder dagen efter.
Vittror
En gång fick jag stanna kvar någon dag längre än de andra, emedan far skulle plöja på vallen. En morgon stod jag på bron och hörde skällor och hörde, hur man lockade, fast det inte fanns vare sig människor eller kreatur i närheten. När far fick höra det, menade han, att det var bäst att lämna vallen och fara hem. Han plöjde inte färdigt.
Vittror
Det fanns vittervägar i skogen och omkring fäbodar- na. Det var en del människor som kände till sådana vä- gar. Om man skulle bevaras från sjukdom, var det bäst att undvika dylika vägar. Man kunde t.o.m. bli ståen- de i en sådan väg å inte komma loss förr än någon kas- tade stål över en.
Intervju med Agnar Israelsson (f. 1905) och Hjalmar Dahlbäck
Intervju med Agnar Israelsson (f. 1905) och Hjalmar Dahlbäck. Inspelningen gjordes i Lycksele i Lappland 1965 av Ossian Egerbladh och Torsten Ordéus.
Intervju med Anselm Holmgren (f. 1886) och Selma Lindgren (f. 1890)
Intervju med Anselm Holmgren och Selma Lindgren i Sorsele. Intervjun gjordes av Folke Hedblom och Axel Ivarsson 1957.
Mara (Vittra?)
Jag tjänte i en gård i Berga. Hustrun var barnsjuk en kväll, och drängen la' sej i kammaren. Jag låg påklädd på sängen i stövan, där hustrun låg. Jag sov. Då kom ett fruntimmer och hävde sej på mej. Drängen väckte mej; han ropade mitt namn. Jag såg fruntimmert. Hon var så grann och stor, så hon hade då inte gått genom dörren här. Hon hade en fläta så lång, så den släpade på marken. Den hade de sett förut där. Bonden hade varit utföre hen- ne flere gånger. Han sa', att såna har sina gångar, och kom- mer ett hus att stå över en sådan gång, får man besvär av dem. Hon var som ett skogarå.
Vättar och vittra
Har inte varit tal om sådana väsen här på orten.