Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Bruahallar
I Kalfsviks socken, som är moderförsamlingen till annexet Jät, finnes en backe vid högra sidan av vägen, då man kommer från Jät. Denna backe är belägen omkr. en mil från Jät, är skogbeväxt men mycket stenig. Den backen kallas Bruahallar och sägen förmäler att en brud der blivit bortrövad från sitt följde och blev alldrig mera sedd. Hur dermed i verkligheten förhåller sig vet ingen men man vet att backen har från gamla tider varit ett tillhåll för otaliga ormar. På våren då tjälen lossnat, jorden är bar och förmiddagssolen skiner, kan man ännu i somliga år få se en hop ormar der, men inte i sådana mängder som förr, enligt de gamles utsago. Min far och en broder till honom kommo en dag i mars månad på 1860-talet der förbi, man blevo så förskrämd för alla de ormar både vid och på vägen, att de vände och sprungo derifrån. Detta var i min fars yngre tid, han var född 1826. Men en gång, då dåvarande Kyrkoherden P.N. (M?) Lönnblad på Lindeberg (Kyrkoherdebostället i Jät) skulle av sin dräng skjutsas till Kalfsviks kyrka, det var en söndagsmorgon, och de så kommo fram till Bruahalla var der så mycket ormar, så att det fanns ingen möjlighet få fram hästarna. Hela backen var full, hela gärdesgården der förbi och hela vägen, samt högst på kullen en jätteorm som sträckte sitt stora huvud ett par alnar upp i vädret. Kyrkoherden steg ur åkdonet och befallde drängen köra hem. Själv gick prästen en omväg förbi kullen till kyrkan. På eftermiddagen hämtades prästen med skjuts, men inte en enda orm var då synlig. Detta omtalade både drängen och prästen då min far och jag voro der och gjorde skor, det var på 1870 talet. Jät i Desember 1929. Aug. Strömberg.
Furudahls öhl
Ingredienser och beredning Maltet torkas, efter mältningen samt males sedan det blifvit fuktat, så att det blir groft och får sedan (stå) 1 eller minst ½ år. 1 tunna o en fjärding malt mäskas litet i sender, under det några enbärsqvistar koka i lagen, syftningsarbetet uthålles i 3 timmar af 2ne karlar, då det blir nog mäskat, ställes det att klarna o kokas på lika sätt 11 gånger då 2 ämbar kallt vatten påspädes för hvarje gång 11 gånger lägges ut på rosten, som lägges som vanligt, blott något högre o med några hackade enrisqvistar uppå. Det bör rinna 3 à 4 gånger genom rosten, sedan kokas Öhlämnet 6 timmar tillika med högst 4 minst 2½ skålpund humla (kanske något mera om humlan är dålig) hvilken hastigt afsköljes med varmt vatten. Vid Furudahl brygges öhlet om våren, då vattnet är som grumligast och ligger öfver sommaren i iskällaren, hemföres uti januari månad uti vanlig källare, lägges på liet o aftappas alltsammans på bouteljer i slutet af mars månad. Vid tunningen lägges 1 skålpund torr humbla samt 1 skålpund torra pomeransskal på hvarje tunna. Sprundet bör passas o hartzas väl. Vid rengöringen slås enlag i tunnan som står qvar tills den blir kall, hvarefter tunnan svaflas väl. Efter den proportion erhålles ungefär 60 kannor. Recept från: Anteckningsbok för Fredrique Hedlöf (Uppsala 41196)
Rövare och dråp.
Vigga bo. Sägen från Värmland. Rövare och dråp. Den som från Östmarks kyrkoby i Norra Värmland följer den lilla branta Vigga älv, kommer efter några timmars mars till en liten sjö vid namn Gräsviggen. Föga anar den med trakten obekante att det fins en ny större sjö i omedelbart granskap. Men fölger man den förstnämdas högra strand, påträffas snart en liten träskkanal som efter några minuters färd öppnar ett nytt panorama det är Boviggesjön. Då blicken glider efter dess bergkransade stränder stannar den ofrivilligt vid ett ofantligt stenblock (45 kubikmeter) Det är den i orten bekanta Rövaresten. Vi går tillbaka till 1500-talets sista del. På den tiden var bebyggelsen norrom Fryksände kyrka ganska sparsam. Nuvarande Östmarks å Vittsands kyrkor voro inte ens påtänkta. Gårdarna stodo glesa i dalgångarna, storskogen stod dyster och tung, stiglöst och livlöst och 10 milavid. Men trots detta mista folket kreatur om somrarna, och om vintern blevo visthusen länsade på fläsk, bröd, smör och framför alt / kläder. Detta fortjick i ett antal år utan att någon klarhet kunde bringas. Men "krukan går så länge efter vatten att hon sönderslagen varder". Så ock för tjuvarna å rövarna. Dagarna före jul skulle de kompletera sitt matförråd hos en bonde ner- åt Vittsandshållet. Förjulen har varit snöfattig, men den natten började det snöa, men till deras förfång sluta snöfallet strax de lemnat plattsen för sin sista "fångst". På morgonen löpte några unga män i deras spår, över den frusna Aspsjöns yta, över det då obebygda Rattsjöberg, norr ut förbi den ännu icke bygda finnbyn Mangen, rakt väster ut över Mosshöjdfjället. Mot afton kommo de ner till en för dem okänd sjö. Vid en ofantlig sten stod en kojja, 3 väggar voro timmer, den fjärde vägen var stenens lodräta sida. Rök steg ur ett rökfång, en stor hög torrfurustockar lågo vid kojjan, allt var tyst, de sovo efter nattens möda. Spejarna våga inte visa sig, tysta smögo de sig derifrån den minst 25 kilom långa vägen hem / Intill 40 å 50 år sen rådde i nordvärmland den seden att folk steg om julafton bittida upp oftast vid 3 tiden. På morgon skulle julbrygder avsmakas, oftast kunde hända att gubbarna fram mot daggryningen voro i "form". Så ock, den jul som här inleddes. Livade av öl o bränvin framkastade någon att de skulle se på rövarkulan. Ord å handling voro ett. Beväpnade med yxor, armborst, flinta o stål, kanske också mat å bränvin, anträddes färden med vägvisarna i spetsen. Då de kommo fram höllo rövarna på med julbadet det var någon som yttrade derinne i kojjan *"Nu är det varmt i Vigga bo". "Varmare skall det bliva än", svarade en av de utomstående männen. De har nämligen tyst, lyft en massa torrvedstockar framför kojans dörr, dem de höllo på att tända. Då flammorna började jöra sig påminda för invånarna, hördes en kvinna gråta överljutt, strax derpå blev ett årsgammalt barn utstucket genom en liten glugg på kojjans ena sida, men de utomstående kastade barnet tillbaka i lågorna. Så långt sägnen. Grävning som blev företagen vid rövarsten 1908 brakte i dagen fragment av kol, samt små rostklumpar, alt på spadtags djup. * sjöns namn Boviggen / Jag vet ej om detta skall kunna kallas Brott å straff. Straffet står knappast i propotion till brottet. Namnlösa gingo de 3 männen, å kvinnan med sitt barn sin död till mötes i lågorna Gärningsmännens julglädje borde varit grumlad. Denna sägen har jag hört flera gånger för 35 år sedan af, då mycket ålderstigna män av Suomi ätt. Själv har jag i unga dagar under flottningsarbete många gånger trampat kring rövarstenen. P.S. Jag har aldrig fått lära skriva svenska, så om detta skall publiceras måste det nog "tvättas". Jag vet att det brister mycket. Men jag får ändå Vördsamt teckna Arvidstorp Östra Emtervik den 16 Mars 1942 Johan G. Ljungberg
Slakt
Om flåtten är förut omtalat och sändt till arkivet från T. Flåtten har nog ingen syssla havt i T. sedan första hälften av förra århundradet. Svin slaktades för det mästa vid luciatiden. Vid denna tid kunde man höra svin skrika rundt omkring om morgonen i bygden om man var tidigt uppe. Grisen lades på venstre sidan på en slaktbänk sedan han med en snara var ledd från svinhuset.-- I min barndom stog svinet i en svinstia som är nämnt i Kareby, innan det skulle slaktas, för att bli fet – Vid 5 a 6 tiden fm. börja merendels slaktet. Slaktarn skulle ha en kaffegök innan arbetet börja likaså hanses två biträden som skulle hålla grisen. Sedan fick dem var sin snapps medan lögvattnet värmde sig ifall detta ej var varmt. snappsen verka i alla fall. En kvinna rörde i blodet med en visp ell. slev. Att något slogs i blodet för levringen är icke känt för berätt. men torde ha gjorts på en del ställen. Sedan grisen var död lades han i ett s.k. lögtråg med hett vatten uti. Sedan lyftes grisen på slaktbänken (farsammet) och skållningen tog vid. I levern gjordes det vanliga korset. Likaså när fötterna skars utav slog man till svinläggen för varje fot. Varför detta gjordes blev alldrig omtalat. Jag hade tillfälle vara med 4 a 5 olika slaktare vid grisslakt, dessa voro ofta bönder även arbetare. Alla begick samma ceremoni. Om lamöra och hundtunga hörde jag icke talas om, men nog för att de skar bort en del på inelvorna ävenså halva svansen (rompen) som alltsammans slängdes bort till kråkor och skator även vid svansens avkortning slog slaktarn till den biten som var kvar med den bit som sedan kastades. Fanns det en bäck ell. å i närheten gick man dit med fjälstren för att få dem väl rena. Fannasdet snö gnoddes de även med denna. Man fick vara ytterst noga med att icke gallblåsan gick hål på. Då fick hela innanmätet smak av detta. Grisen hängdes sedan upp, genom att en stark tvärslå stacks genom grisens senor på bakbenen och hängdes upp i något uthus der grisen fick svalna. På kvällen kom slaktarn igen och skar ner grisen som det hette, stycka den i lagom bitar samtidigt som det lades ner i saltbaljor. Endast det grövsta saltet användes för kött användes även saltpeter. I speke var fläsket i Mars mån. då man fick höra masrskråkan. Kråkan bruka dra sig till slättbygden och städerna vintertiden der det alltid fanns mera matnyttigt för henne i de stora gödselhögar som alltid fanns i äldre tid på städernas gärden. Kråkan kom sedan igen i mars mån. då gärdena börja bli rena för snö derav namnet marskråkan. När kreatur slaktades, var på hösten sedan de släppts in från betet men även senare. I äldre tid var det vanligt att en bonde slakta en ko ell. större tjurkalv och två svin för nedsaltning. Detta skulle räcka till nästa höst ell. jul, under tiden kunde slaktas någon kalv ell. får. Man sålde sällan något slaktfall då. Kons slakt känner jag litet till. Man slog kon i skallen mellan hornen då hon domna av. Sedan stacks den i halsen med en kniv. En tjur kunde de få slå många slag innan han stupa, ett grymt djurplågeri men de gamla viste ej något annat sätt att slakta. uppt. anm. Av kons innanmäte tog man särskilt vara på ”löpert” som fick hänga i kökstaket till ostystningen börja. Hade inte en bondgumma något ”löpe” gick hon till en annan och lånte ett sådant, när hon skulle ysta. Kalvar var svåra att få dö på. Det hände att de till slut fick skära hela huvet av kalven innan han dog. Sedan blåstes skinnet upp med ihåliga rör för att lättare lossa från köttet. Detta är nu förbjudet.
Trollens upp-gång
En Bonde hade »den Håle». Pigan skulle plantera: hade gräft i trädgården och satt en kryddbuske, men den fick alldrig stå i fred. Då blef hon förargad och — gjorde en konst i hålet. Då blef »den Håle» vred (ty just der i trädgården hade han sin upp-gång till verlden); grälade på Bonden och ville sj elf straffa pigan, det han ock gjorde på det sätt, att han höll henne så länge framför ugnsmunnen, att hon blef uppbränd. - En bondes dotter planterade flitigt i »krydd-gården», men intet der fick stå i fred, ty »di Sma undar jårdi» hade der också sin uppgång, och gjorde skada; hvarföre tösen slutligen blef ond och gjorde en konst i hålet. Engång, när »karlen» (bonden) var borta, kom en kärring med en barnunge på nacken in i stugan och dansade på golfvet. Dottern visade af henne och hotade med »far» och presten, men hon brydde sig ej om det, utan sade: »Far han kan tre underlig' ting, »Sum laupa all världen kring: Han »sar» (sår) U han »mar» (tar upp säden med händerna), »Han bidar( beder) u han »far» (får af Gud) »Han läsar u han »förstar!» (Allt detta ville väl säga, att Bonden var kristen, läste, höll sig till Gud sin skapare och odlade åker, — hvilket allt Trollen fruktade.) Emellertid kom Bonden härunder hem, då kärringen blef spakare och flyttade sig till dörren; och då han sade till henne: »Jag har alldrig gått dig så nära som du går mig!» så svarade hon bara: »Ja, jag kan gå min väg, jag!» men med det samma, slog hon bondens dotter på axeln och tillade hotande: »Der skall du få fullt för för hvad du gjort!» »Fålken» fruktade då för tösen och höllo henne inom hus i tre dygn på det att ej »di Sma undar jårdi» skulle göra henne något ondt; men det hjelpte ej: ty när hon derefter kom ut, blef hon straxt »jård-skouti» (fick jord-skott) och blef hallt för all sin tid (VI: 121). C. B. Östman. Koncept till III: 591 i R 625: 5, S. 121 (1866). En bonde hade den Håle (onde). Pigan skulle plantera, gräfde o. satte en kryddbuske, ib den fick alld. stå i fred. Slutl. blef hon ond o. gjorde en konst i hålet. Då blef d. Håle ond, ty just der gick han upp ur under jorden, grälade på Bonden o. ville sjelf straffa pigan: han höll hefle f. ugns-munnen o. brände here upp. I en kryddgård fick intet der stå i fred, o. dottren gjorde konst i hålet, ty de små und. jorden var orsaken. En g:l källing kom in i stugan då karlen var borta, hade en barnungen på nacken o. dunsade på golfvet. Ovan visade af henne, hotade m. far o. presten; men hon brydde sig om det utan sade: »Far han kan tre underlig ting — som laupar all verlden kring — Han sar (sår) o. han mar (ma upp), Han bidar o. han far (får af Gud), Han läsar u förstår (D.v.s. han odlade åker, var kristen, läste o. gick i Guds hus — det trollen allt fruktade). — B:n kom hem, då hon flyttade sig till dörren. B:n sade: »jag har alld. gått dig så nära s. du går mig.» K:n svarade: »ja, jag kan gå min väg, jag'» o. slog derm. pigan på axeln o. sade: »der skall du få fullt f. det du gjort!» Sedan höllo »fålki» pigan inne i tre dygn, att akta henne f. de Små; men det hjelpe ej: då hon dereft. kom ut, blef hon straxt »jårdskuti», fick värk o. blef halt f. all sin tid.
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Slakt
"Nötslaktet" förekom vid den tid på året, då kreaturen sattes på bås. Det brukade ju bli så där i oktober må- nad. Vid samma tid eller något före slaktades fåren. Svin slaktades längre fram till jul. Jag tror visst att de helst slaktade på torsdag. Men om det var någon särskild tro på det kan jag inte minnas. Julgrisen slaktades vid lussetiden eller några dagar före lusse. För en del ville ju smaka på den redan på lussemorgonen. Varför de slaktade tidigt på morgonen var därför att de skulle ha det undangjort före dagen, så att de kom till att få göra något annat då. Så var det en gammal sed att de skulle "slakte i otte". När de skulle slakta svin gick de upp strax efter midnatt å satte på "skåll- vattnet" som de nu skulle skålla grisen. Det var myc- ket brukligt att de flådde svinen vid den tiden. / Så ville de inte slakta annat än vid nymåne för att fläsket skulle bli drygt. Fläsket av det svin som slaktades i nedan kröp i hop i grytan eller pannan, så det blev rakt ingenting kvar av det. Inte för att de bad en främmande som kom till slaktplat- sen, att han skulle avlägsna sig, men en tyckte rakt inte om att någon kom medan en höll på med slakt. Det var alltid något som "amplade" sig och blev avigt då. Bäst var det om du fick vara ensam och det fick en allt, för det mesta vara, för det var just ingen som vil- le gå åt ett ställe där de visste att slakt förekom. Djuret kunde ju bli skrämt om en främmande kom, å "då stätna blogen i djuret, å stätna blogen", så blev köttet eller fläsket dåligt. Djuret skulle dö så gott som fastande. Det fick nå- got likt ljummet vatten med salt i innan det slak- tades för att det skulle bli bättre att göra ren tarmar- na. På kvällen före slakten fick det ingenting. Bässar gavs brännvin innan de slaktades, för att det inte skulle "smaka bässe" av köttet. Något annat / vet jag inte att de gav dem. Det var alltid någon av husfolket som ledde ut djuret. Så hade den som ledde ut djuret en pinne med sig, som han kastade in i båset. Det var inte många som åt köttet samma dag djuret var slaktat. Fram i mars började de äta kött och fläsk i speke. De brukade ha det märket, att de ville höra kråkan på våren, innan de tog till det.
Järtecken och gastar. Tomtar. Spökhäst
Janne Johansson var med ute på fiske den 25 mars. (troligen år 1937) Strax efter solnedgången visade sig ett järtecken på himlen. Det utgjordes av bokstäverna G. H. som till synes voro sammansatta av otaliga stjärnor. Fenomenet blev allt större och större och drog sig långsamt österöver, för- svagades och försvann. Vid samma tidpunkt iakttogs detta fenomen i Danmark, Holland och i Småland. - En gång då båten Teodor skulle tas upp vid båtupptaget på Sunnaholme hände detta: Man hade släpat upp båten liggande på ena sidan så långt upp den skulle. Där skulle den resas. Flera man reste den, och på den andra sidan skulle en man stötta under den. Men båten föll över och han krossades till döds mot en sten. / Länge var den stenen röd av blod. Länge hörde man den döde ropa och skria. - Janne Johansson och Martin Wallin hade en efter- middag funnit två stora trän på Toftö, men som det blåste för mycket, kunde de inte föra dem hem till Kyrkesund. Tidigt nästa morgon skulle de försöka hämta dem, men då de kommit ett stycke ut på Krossen, förstod de, att det blåste för mycket och vände in i lä under Sunnaholme. Då de just gått i land fick Janne syn på en tomte. Han stod på stranden och var klädd i gröna byxor, röd jacka och röd luva. Han var vid pass tre fot hög och stod alldeles stilla. Janne ur- skilde tydligt hans små händer. Efter en stund gick tomten bort och försvann bland tomtlämningarna på ön. Såväl Janne som Martin hade sett tomten. - Ibland visar sig en vit häst med randigt täcke vid Skogen. Han kommer från Skogen och går långsamt snett över vägen och bort mot Rösmut till. Den ena / kanten av täcket släpar i marken och likväl ligger täcket kvar på ryggen. Flera personer ha på en gång sett hästen och skyndat sig att varsko Kapten Lindberg, (nu död) vars häst man trodde hade kommit lös. Då svarade Kapten Lindberg: "Den hästen har många sett."
Ordspråk o. talesätt
Dä va en gôbbe, som tala bakframpå allt han gjorde. En möra rod- de han ôt skogen för å hogge stör. När han senna berätta dette ble dä så här: ’Ja’ högg trehundra stör innan ja’ hade högge ett enda hogg, men så feck ja’ se, att dä börja å bli môle (mulet) å likt te regn, då kasta ja’ eka i framän på pälsen, å så rodde ja’ hem. Så körde ja’ in 7 lass regn inna dä kom ett enda höstrå ifrå himmel. Så hängde ha’ ôpp mara å skrapa se’l, men när dette va’ gjort, slog ja’ ihop vantera å så tacka ja’ Gud för att inte dä varste va gjort, överstått. Så kom ja’ ihôg, att sôn min va’ te Åmål å ôlde potatis, då geck ja’ å mötte hônom. Unner vägen möt- te ja’ en speller ny stålaxelgôsse på Averstaskogen. Han hade fått 5 för di 6 å rö för di vite. Se’n, när ja’ kom hem, då vrängde ja’ töppen över hô- ve, å då gol skjorta. Di harmer också ätter e’ gômme här, som lette ätter en kalv. Ho mötte e’ grann- gômme å fråga då denne, om ho’ mött nôn vitrosi tjurekalv – gumôran. Vit va’n fram, å svart va’n bak, å mett på va’n i bägge änner’. Du va nog ute tilit i môrse, sa granngômma. ‘Ja dä ska’ ja’ säje dej, ja stog ve sola när grynna geck ôpp.
Märkesdagar
Årets första Märkesdag efter jul Kyndelsmessa ifrån den dagen skulle solen börja råda och därav sägen att om det dryper från Kyrktaket under mässan så mycket som en höna behöfver dricka så bliver god mjölksommar D.v.s. bra bete för kreaturen därefter Sigfrid. kallades här (rask siffri) från den dagen började rask, D.v.s. smuts av hvarjehanda slag att fräta sig ned i snön. Skulle rasken börja fräta före sigfrid betyder det kall vår. Som första vårdag räknades Mattias (Mattesmäss) härav Mattes med sitt blida skägg lockar barnen utom vägg och gjer dem ost och kaka eller Mattes med sitt kalla skinn föser barnen in Den 22 Februari skulle den svåraste vintren vara öfver man kallade här den dagen för (Petter Katt) Petr Kathed Av fastan kunde min sagesman ej erinra sig men Korvmåndag skulle man äta blodpalt och doppa den i hembrändt / Några bestämda regler för hvad man under fastan fick förtära kunde min sagesman icke erinra sig gifvetvis måste man tillgripa hvad som fans ty så fattig som trakten här var sa var ej mycket att välja på Snöade det den 9 mars 40 martyrer så skulle det snöa 40 dagar till innan snön smalt bort. Under Påskan som var den farligaste tiden for trolldom skulle man begagna sig av allehanda försiktighetsåtgärder förutom att man gjora tjärkors öfver dörrar och i synnerhet i ladugården så skulle man äfven lägga en psalmbok i fönstret till ladugården. Sednare kom järnnätterna om de icke voro kalla eller frös ut som man sade så skulle de i stället frysa på sommaren innan skörden blef mogen. Korsmäss skulle bjellrorna sättas på antingen marken var bar eller ej. Den 18 maj borde rågen gå i ax ty om Erik gjer ax så gjer Lars kaka om det regnar på Sjusovaredagen så skall det regna på de 7 påföljande veckorna Då orren först låter höra sig på eftersommaren derifrån får man räkna 7 veckor till första snön kommer
Då fåglar och träd kunde tala
Skogsduvan säger så här! Syster mi fru: Satt i gruva (spisen) koka gröt. Sjelv äter ho uppen! Det fanns en man i Vänersnäs socken i äldre tid på hemmanet Grytet som icke var så noga med mitt och ditt. Då han gick förbi någon skogsbacke der taltrasten hölt till: sade den senare. Petter på Gryet! Petter på Gryet! Din tjuv! Din tjuv! Det fanns en gammal hästslaktare i Flo socken som hette Värner förr i tid. Mycket affall från slakten fanns vid hans gård som bland andra djur även kråkorna kalasa på. På våren sutto dessa senare i träden och längs järdesgårdarna och skrek. Tack Värner! Tack Värner! Då Räven kunde tala sade han: Nordan vind och sunna sol Är det bästa väder som finns på jord. Då katten i mars mån. går förbi något hus der katta finnes: säger han. Är Mali inne bra, bra gå ut. Han säger även! Ja har ont! Ja har ont! Dessemellan jäklar anammat. Mjölkar du o.s.v. Hur harens kluvna läpp kommit till. Jag vill ej skriva oförskämdheter om det kan undvikas. men här kan det ej ifrånkommas. Björnen gick i skogen och besåg sig. Träffar så en piga som låg och sov av en ell. annan ordsak hade skjorlarna blivit uppdragna något för högt på pigan. På ett visst ställe hade en del flugor samlat sig. Detta tyckte björnen som har ett gott vett illa vara. Samtidigt kom en hare till plattsen. Björnen sa det var bra du kom! Du skall ta en lövkvist och vifta bort de näsvisa flugorna från flickan. Björnen gick. Då haren hållit på en stund släppte flickan ut väder. Då sprang haren till björnen igen och sa: Det kan icke tusan vifta der nu sprack det ett hål nedanför det andra. En annan version är att haren skratta så läppen sprack vid det nya händelseförloppet.
Mara e.d. Spöke?
Under vistelsen på Alnön 1906 kom jag jämte mitt husbondefolk hem från babtistmöte en ljus sommarnatt. När jag lagt mig, kom en osynlig karl och lade sig i sängen med ena armen tungt över mig. Jag låg på sida och vände mig mot väggen. Jag blev för- färligt rädd, men så försvann detta om en liten stund. Jag blev därefter av rädsla liggande vaken länge.