Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Utan titel
Hit har nog folk samlats sedan urminnes tider vid midsommar tid. Min far och farfar mindes ej annat! Källan ligger nedanför Halleberg. Der den nedfallande diabasen slutar ligger ett klippblock. ca 3 a 4 met. Lång och två met. hög bredden kan icke angivas emedan baksidan är överhöljd av stenar. Det är två år sedan jag såg källan så jag reserverar mig om jag bedömt måttet på stenen något oriktigt. Mitt på blåcket är en springa här väller fram vid nederkanten av stenen någon fot ovan marken en knappt fingertjock vattenstråle. Denna vattenstråle stupar i en mellan stenar knappas halv meter bred och 20 a 30 centim. djup källa. Troligtvis har detta vatten sitt ursprung från Hallebergs enda sjö Hallsjön. Från Vänern är otänkbart alldenstund Vänern ligger lågare än källan. Från mossar och mader icke häller. då skulle källan bli torrlagd i svår torka men det har den aldrig blivit. Källan der det enligt sägen offrades förr i tid – vattnet är järnhaltigt detta förklarar dess botgörande värkan – och att platsen varit mycket anlitad i äldre tid kan man förstå på den gemna gräsplan som finnes nedanför den samma mellan källan och landsvägen. Knappast någon lös sten synes troligtvis undanröjda. Ingen så gemn och stenfri plan finnes vid Halleberg mellan Munkesten och Lilleskog ca 1 ½ km långt, som här. Här tala min far om att vid midsommarafton och hela natten kunde hela plan framför källan och långt bort äfter landsvägen kunde vara fullsatt av åkdon från Skara landet och långt från Dal och norra Bohuslän för att dricka av källan. Det troddes att vattnet hade en bättre smak och mera invärkan den natten. Sedan smaka vattnet bläck sa de gamle.
Johan Bengtsson
B347A: Slåtter, beten, markröjning. Lövskörd. Tröske. Halmtak. Slakt. Ärjekrok. Harv. Oxar. Vaktepåk. Skelebacke. Betesdjur. Kodoktor. Kosjukdom och bot. Tandläkeri. Exercisen. Präjel och lie. B347B: Liar. Tröskfolk m.m. Ta upp säd. Trave och ria. Får. Gärdsgårdar. Diverse. Sjönevads marknad. Ett inbrott i Klackebo. En julgris. Söerna i Tåghult. Ortnamn. Linberedning. Korv.
Slåtter, skörd och tröskning
291. De gamle sade att det skulle bli dåligt skördeår om det regnade pingstdagen. Det regnet skulle inte vara bra för marken. Om det blev alldeles tomt i husen, betydde det att det skulle bli dåligt skördeår. Med isen har jag inte hört talas om något märke mer än att om han låg länge på våren, så var det inget bra tecken. 292. Slåttern brukade en börja så där 14 dagar efter midsom- mar. Det brukade bli en måndag, men inte vet jag, om det var någon bestämd dag. Så skulle den vara avslutad omkr den 15 el. 16 juli. Man skulle hinna att ta löv åt fåren också. 293. Intet att anteckna. 294. Det var skrik och skrän, när en skulle skära el. slå det sista. Men det var mest i skårandtiden. När en kom till det sista så skulle en passa sig att "ta har'n". / Den som fick tag i de sista stråna "tog har'n". Dessa strå bands ihop och togs med in i stugan och hängdes på väggen. Kreaturen skulle ha det till julkvällen. 295. Det var allt iver med att var och en ville skära det sista, för det var han som "lökta". 296. Intet att anteckna. 297 likaså. 298. Den sista neken kallades "löckenek". Den gömdes till julen åt kreaturen. 299, 300 Intet att anteckna. 301. I botten på ladan lades en flaska brännvin, som tröskekarlarna fick till kalas, när de var färdig med trösk- ningen. 302. "Slâttkalas" hölls i slåtteranden. Det var för att en skul- le få av gräset i hastigheten. Man bad grannkarlarna till sig en afton. De kom framemot kvällen med var sin lie. Kvinnfolken var med och räfsade och bar gräset till lämpliga torkplatser. Innan de började att slå blev de inbjudna på kaffe. Gärna hade husbonden brännvin hemma vid det tillfället. Så höll de på att slå fram- åt 11-tiden på kvällen. Se'n blev de inbjudna och fick ett riktigt mål mat med sovel, ost, bröd, mesost, / m.m. Dricka och brännvin hörde till trakteringen. Det kun- de allt bli både spel och dans på ett sådant kalas. 303, 304, 305. Intet att anteckna. 306. Man tröskade med slaga, endera på logen el. i "rian". Det var att gå upp tidigt på morgonen och börja trösken. Man lyste sig med en liten eld på en stanhall i ett hörn av logen. 307. Tröskningen av rågen och bygget skulle vara gjord till jul. 308. Intet att anteckna.
Om gamla bruk med festeldar
Förr i världen var det brukligt att ungdommen gjorde upp festeldar på något högt berg i närheten av byn, Valborgsafton och midsommarnatten, och Peregrinuskvällen. På valborgsafton var det vanligt att ungdommen samlades och gingo på något högt berg och tände ett bål av granris, eller om det fans enris, så mycket bättre. Småpojkarna fingo i uppdrag att samla ihop så mycket ris som möjligt, några dagar i förväg, så att allt skulle vara i ordning till kvällen den skulle tändas. Ibland kunde det hända att man fick någon tom tjärtunna, / den restes för det mästa på en hög stång innan den tändes för att lågorna skulle synas så mycket längre. På valborgskvällen kunde man se en massa eldar från alla höga berg i grannskapet, ja kanhända ända från grann- socknarna. Elden gjordes för det mästa på någon bar bergsknalle, och ibland kunde den kringmuras med stenar, för eldfarans skull. Pojkarna hadde brännvin med sig, och flickorna hadde kaffe och bröd. Så dansade man i ring kring elden, med eldbränder i händerna. Då elden började på att avtaga, så hadde man mera ris att lägga på. Det gällde att ha den elden som som syntes vidast omkring. Om påska gjorde man festeldar för att skrämma "påskekäringarna", vanligtvis vid något vägaskäl, och då eldade man för det mästa med halm- kärvar som man tiggde av bönderna, eller till och med stal i ladorna om man kom åt, många gånger. På Peregrinusdagen / den 25 maj, så gick man på alla höga berg och gjorde upp eldar och blåste i lurar och skjöt med bössor, för att skrämma vargarna. Man sade att man skulle bränna ut ögonen på rävungarna, också skulle man blåsa i lur och skrika: "Per grinus ta in dene hunner, för nu ä kröttra i vall". Per Grinus hundar det var vargarna det. Så långt det ropet hördes, så långt skulle vargarna hålla sig undan på sommaren. Om midsommar brukade ungdommen gå på något högt berg och tända någon festeld, mitt på natten. Då hadde man mat och drika med sig och då dansade man ringdans runt elden. De enda festeldar som förekommer i våra dagar, är på valborgsaftonen, då man bränner up "sörise" riset som blir kvar av lövkärven som man ger till fåren om vintern.
Högtider under våren
På Vafferdagsafton (Vårfrudagsafton) kom tranan sade de och för det kallade de den kvällen för Tranekvällen. Då sprang de barfota runt omkring husen på gården. De skulle gå och lägga sig innan solen hade gått ner den dagen. ”Tranan lyste dem i säng” sade de. Om inte barnen ville gå och lägga sig så tidigt så skrämde de dem med att ”tranan skulle komma och ta dem”. Efter den dagen fick de inte tända ljus. Själva Vafferdagen var det storhelg vid Ekshärads kyrka. Då var det liksom marknad där. De sålde karameller och sådant där och ungdomen i synnerhet kom dit. (Som jämförelse kan sägas att i Hargs socken i Uppland där min far Karl Borg var född 1917 sa man att ”Tranan bar ljus i säng”.) Under dymmelveckan fick de inte ha något arbete för sig som var bullersamt för då skulle det bli samma buller hela natten sade de. Så då fick de inte väva eller spinna eller hugga ved eller sådant. På torsdagskvällarna fick de inte heller ha allt slags arbete för sig. I synnerhet minns jag att de inte fick spinna. Det var så alla torsdagskvällar under hela året. På långfredagsmorgonen var de uppe och gav varandra långfredagsris. De som kom först upp gick och väckte de andra genom att ge dem ris. På påskafton var påskkäringarna ute och dem slöt de efter för det hjälpte allt slags trolltyg. De brukade ha kors på ladugårdsdörrarna också och det var särskilt viktigt att de var i ordning till påsk. Annars minns jag inte att de hade några särskilda påskseder mer än att de brukade äta ägg på påskafton. På valborgsmässafton tände de upp eldar i byarna och vid dem dansade ungdomen. På Peregrinus var de i skogen och där sprang de och skrek hela dagen och på kvällen tände de upp eldar på något högt berg. Det var för att skrämma bort vilddjuren, för de är rädda för eld. När folk var ute i skogen om natten så tände de upp en stor eld även om det var mitt i sommaren för den vågade inte varken varg eller björn gå intill. De skulle skrämma bort vilddjuren innan de släppte kreaturen till säters och det brukade de göra till pingst allra senast. Vid midsommar hade de majstänger här och där och omkring dem dansade ungdomen hela natten.
Forna förhållanden.
Här växte ytterst lite lingon, men det var gott om björnbär och blåbär. Lingon köpte folket här i Kungsbacka av folk från Sätila och Fjärås skogsbygd; de kom åkande med bären på skraltiga vagnar. kröserna kokades inte #- ##, utan de sötades med sirap och förvarades i träkag- gar, som också köptes i Kungsbacka, de var från Mark och Lindome. Kröser fick man många gånger som sugel till potaterna. Inte många hade mosse att ta bränntorv ur, men det förekom. Då började de arbetet klockan 4 på morron. De hade inte fått frukost innan. Det kunde vara is i botten på gropen vid midsommar. Min far stod barfotad i en sådan grop och blev förkyld. Torv blandat med vat- ten kallades slurpa. Far kastade upp slurpa på brinken / , så var där ett par man med varsin hjulbår eller häst och kärra - slurpekärra - och körde upp den till klapp- backen, där två fruntimmer låg på knä och höll hän- derna så här: (TECKNING) och klappade ämnena i backen för att få rätt form på dem, och klappade till dem med nä- varna, så de blev platta och runda. Sen fick de ligga där, tills de blev torra. Då tog de upp dem och satte den ena torven emot den andras i övre kant - det blev rader, många rader. När de stått så en tid, skulle de rösas. Då gjorde de först en ring av torv, sen byggde de upp på den ringen, så det liknade en sockertopp. De fick stå, tills de var färdiga att köra till torvbo- den. Inga barn var med, för det var ett styvt arbete. Dagel fick de bara då de tog upp torv. Då kom de till folket med välling och smörgås. De brände ljung; det var mycket anlitat. De bar hem stora knippen. I gamla tider brände de ljungen i gruvan i en mu- rad spis, men i min tid har de mest haft fyrkantiga järn- kaminer. / De hade ett fattighus vid kyrkan. Det var en liten stuga. Där samlades de fattiga, karlar och fruntimmer om varandra. Där var bara två rum, ett litet och ett större. De fick sköta sej själva där. De fick sin tilldelning, mjöl, potatis och sill, ing- et annat sugel. De gick och tiggde om en slant till kaffe. Gummorna gjorde inte mer än stoppade strumpor och lagade kläder åt sej. Gubbarna var alldeles orkeslösa. De bodde i sina stenstugor så långt möjligt var. Fattighuset hade tak av bräder och torv och det växte blommor på taket.
Sägner om "Bastedalingarne".
Dalsland, Dals-Ed s:n. Berättat av: Sara Lisa Andersson. Född år 1847 (i Dals-Ed). Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hökedalen. Sägner om "Bastedalingarne". Bastedalingarne voro komna från ett ställe där uppe i skogsbygden som kallades Bastedalen. Det var så med dessa, att de hade sådan lycka och tur i allt vad de togo sig före, och de blevo därför av folket i trakten anlitade i mångt och mycket och de voro väl ansedda. Sjörået hade en gång "välsignat" pojkarna från Bastedalen för deras goda hjärta, och efter detta hade lyckan alltid varit med dem. Pojkarna från Bastedalen gingo en dag till tjärnen för att meta. När de strövade utmed / stranden råkade de plötsligt på en liten unge, som låg där ensam; de tänkte att det kanske var sjöråets unge. De tyckte synd om det lilla kräket, och de beslöto sig för att taga honom med hem till stugan. Därhemma släppte de ned ungen i ett vattenfyllt kar, och de vinnlade sig om att på alla vis vara goda mot honom. Sjörået var på spaning efter sin unge och kom så till stugan. När hon fick se sin unge välmående i vattenkaret jublade hon, och hon snappade den kvickt åt sig. På tröskeln vände hon sig om och sa' till folket i stugan: "Lycka och tur ska' ni ha och det ska' gå eder väl i allt, därför att ni varit goda emot min unge!" / "Orre-Bryngel" Han var av Bastedalingarne, och han var mångkunnig och hjälpsam. God till att bota sjukdomar hos både folk och fä var han och blev därför vida känd. Så ofta hände, att han fick se rå och vättar och andra hemlighets- fulla väsen när han strövade i skog och mark. En natt vid midsommar var han ute vid ett tjärn och metade, han får då höra sådan vacker sång ute från vattnet, det kommer närmare och rakt åt det håll där han står. Närmare och närmare kommer det, och han får se en skön varelse som gungar så lätt där på vattnet. Fiskaren står och glömmer allt för den vackra sången, men så rycker han till och blir förskräckt, när han ser att sångerskan tänker landa just där han står. Han böjer sig ut över vattnet och frågar med stadig röst: / "Känner du Jesus Kristus, vår Frälsare?" Sången tystnade med ens och sångerskan sjönk som en sten mot botten. En dag gick Bryngel åt skogen för att jaga. På skogsstigen mötte han ett styggt väsen, som inte var lik varken människa eller djur. Ett enda öga hade det, och med detta glodde det så hemskt på Bryngel. Det kom rakt emot och Bryngel höjde bössan och fyrade av. Men resultatet av detta blev, att Bryngel föll ned hemma på vedbacken. Han fick en luftfärd, som han inte kunde förklara.
Eldar (påsk, midsommar)
Påskevager fanns inte förr men messommersvager. Påskvager var det senare, men nu har de slutat med de också. Det har inte varit på flere år. (ber. Amandus Pettersson, Stocken, Morlanda, f. 1858) Påskefyr var inte så vanligt förr men messommersbloss eller messommersvaga. Men nu har de slutat opp med det, det har inte varit på flera år. De unge hade dragit ihop gamle tjärtunner på Saltholmsber- get på messommarsafton. Kom en opp på berget då, så långt man såg var det fullt med sådana bloss på höga berg runt ikring.
Midsommar. Naturväsen i övrigt.
Min morfar och hans bröder Anders Jonsson, Nils Jons- son och Gustav Jonsson skulle gå och meta upp mes- sommarsfesk. Det var Aborre. Och de gick till Flukse- tjärnet. Berget Högfluksen stupar rätt ner i tjärnet. Detta var dagen före midsommarafton. De slog nattlä- ger och tände en eld-nying. Stockar lades på varan- dra. De metade på kvällen, men de fick inte annat än laxöring. Det var omöjligt att de fick någon riktig eld. Det var jämt som det skulle slå med en mileklub- ba runt om elden i backen. Nyingen låg inte still. De hade tänt där det inte var lovligt. Det var sä- kert skrömt där. De packade ihop och gick däri- från och gick till lilla Aborrtjärnet. Där stannade de och fick mycken messommerfesk.
Seder och bruk midsommar
En lång majestång av gran brukade resas, den skalades och kvistades samt kläddes med blommor och grönt. Ett kors gjordes nära toppen på vars ändar det hängdes kransar, dessutom fastslogos pinnar lite här och var på stången att hänga kransar på, tösorna fingo göra kransar att hänga på den. Överst i toppen sattes en vimpel, dessutom restes två snedstänger mitt emot varandra, som räckte en bra bit upp, att stödja majestången, stången fick kvarstå en fyra eller fem dagar. Stugornas väggar skulle klädas med eklöv vilket även lades på golvet, den öppna spisen skulle pyn- tas med blommor, vilket skulle göras av den gran- naste tösen på stället. Blommor och grönt som plock- ades midsommarafton och bands ihop i kvastar och / torkades, hjälpte för alla sorters smittosamma sjukdomar. Ville man se om ett giftermål blev av, skulle man taga en blomma och nappa blad ur och säga, han vill, hon vill, bägge villa, gick det då jämt ihop blev giftermål av, annars icke.
Seder och tro vid skördens tillvartagande
"Skårgäll" (skördegille) var allmänt brukligt till för cirka 40 år sedan, alla medlemmar i huset fick en hel "skårgås" en kaka av siktat rågmjöl med sand- ost på. I somliga hemman bjöds och alla grannarna till skårgillet, dessa fingo då, en "fjerndel" av en skårgås samt en sup å maltdricka, på senare tiden kaffe. Vid Mickelsmässa borde skörden vara inne derefter var farligt för snö. I soknarna Köla Jernskog och Skillingmark uttalades "Mickelsmess" så här: Meckjersmäss, Metjersmess å Meckersmess. Vid Mickelsmessatiden förekom också de flesta skörde fästena, och när det började lida utpå eftersommaren, så räknade gamla ofta efter, hur långt det var till Mickelsmäss. a Skördegröt (skårgällgröt) var det alltid vid skördegillena. / Tre kärvar bands ihop om hösten och gömdes till Julafton av dessa togs en till fågelnek, de andra två deltes mellan kreaturen om Julkvällen. Fjortonde Agusti ansågs som första dag för höstsädens utsåning, alldrig så i nordanväder, det var farligt att gå över fårorna ty då dog den som sådde, eller också någon annan inom familjen inom ett år. Om någon lyckades få fatt i ett korn, som en duva havt i krävan, så fick den person så god lycka med skörden, att han blev rik. Träplogen skulle smörjas med talg av ljus, som stöpts till Jul. Troligen var det bäst om det var av de ljusstumpar som blev kvar av dem som de havt för att lysa sig i kyrkan med om Julmorogonen. Det skulle sitta några - tre eller fyra äpplen kvar på aplarna, så troddes på gott frukt- skörd nästa år. Det sista potatisståndet togs ej heller upp, det skulle åkertomten ha / En som hette Anders Torsson i Påterud Jernskog sade till dem som togo "åpptaka" (upptagen) efter varje lass under slåtten att något skulle ligga kvar efter vid det sista lasset som togs på året (det sista hölasset som inkördes. Efter 88åriga Nils Sandberg, Jernskog. Femte veckan efter midsommar var det bestämt att slåttanna börjades på ett gammalt bondställe uppe mot norska gränsen (Skillingmark) Efter den första anna kom "hackeslåtta" som kunde vara till långt ut på hösten. "Det var så kallt ibland om morgonen att man strök isen av liarna så den föll som snö ned på backen"- Vid sådan efterslått hjälptes de åt gjörde arbetbyte. Det var ibland mycket roligt i sådana slåtterlag, då mat och bränvin medfördes i näverkontar, ut i skogsängar rabbar å myrer. Om nätterna låg slåttefolket i små lador som uppsatts här å där att förvara hö i, tills det kördes hem på skidkälkar på vintern. - ( Efter Olov Norder 76 år gammal.
Intervju med Josefina Andersson (f. 1867)
Intervju med Josefina Andersson, född 1867 i Rolfstorp. Hon kom som liten till Grimeton.