Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Mara
Bonden såg om morgonen en dyng-grep med två tår stå uppe på hästen med en tå på hvar sida om kreaturets ryggrad, lutande mot väggen. Han såg straxt att det var något galet; hvarföre han tog grepen, slog den mot »dur-ardan» (dörr-trädet) och kastade den på dyng-högen. Om morgonen stod der med afbrutet ben en kärring, som hade maran. Att bota maran är ej lätt, eller endast genom att få dem in i stugan —, som är mycket svårt —, och så bränna kläderna af dem. — Engång satt der en katt på hästen i stallet. Bonden fick med mycken möda trollet in i förstugan, då det blef förvandladt till en karl; men han slog sig fri och tog till skogs. L. O. K. Om en hafvande qvinna kryper genom en »hästa-gjord» (sele), blir barnet mara. L. O. K. Grisar plågas också af maran: att bota det, smörjes bak öfver rumpan och »lånsen» (skinkan) krut, gyllen-plåster (stercus humanum), tjära, malört och hvit-lök. L. O. K. Folk, som är »maru, f. def., har svans; ropar man dem vid deras kristning-namn, vakna de och svansen faller af (VI: 123). C. B. Östman. Koncept till III: 153 i R 625: 3 (V), s. 34 (1854). A grajp m. tva tefur stod på hästen (m. en på hvar sida om ryggraden) lutande mot väggen: tog graipen, slog mot däur-ardan o. kastade den på göiselhopen — Om morg. stod der en kärring m. afbrutet ben = mara. Den s. kan få dem in o. bränna kläder af dem, slippa de fria från maran. — Satt på hästen s. en katta — — i fåssta — — blef en karl — — slog sig fri o. tog till skogs.
Mara
Maran kan rida både människor och hästar. Folk kan inte röra sig och hästarna blir svetta och fördärvade. Det är någonting i blodet det där.
Husdjur
I Systuga fick inte vem som helst gå in i lagårn. Den skulle allt vara riktigt väl känd som skulle få gå in där. De var så rädda för att få boskapen förstörd. Om "påsklordan" gjorde de kors på fähusdörrarna. På Tomta i Anebyn hade de en kopparflaska hängande över "fjusdörren". I flaskan fanns gamla knivar, bitar av liar och andra eggjärn. Det var för att korna skul- le vara skyddade mot det som var ont. Onda män- niskor kunde ställa till elakheter med kreaturen, men då skulle en kunde skydda kreaturen med eggjärn. Det var stål i det, å det var stålet som som skulle göra värkan. På ett ställe i Boviken bodde ett gammalt folk som aldrig gick "tur" la- gården på kvällen förrän de hade gjort ett kors med handen över kon. När de hade stängt till den så / gjorde de ett korstecken med handen intill dörren. Ing- en ond makt skulle kunna göra något farligt då. De brukade göra ett kors med kniven på bandet, som kon bands med, för att inte "tôssen" skulle kunna lö- sa upp det. När "mara re" kreaturen så blev de "svetta" å maktlö- sa. En lie skulle vara bra att binda över kon om hon var utsatt för maran. Maran skulle komma från häxor. Det var ett slags "häxeri".
Vårhalvåret
Vårfrudagen /25 mars/. Vid den tiden på året skulle det vara bra att göra stortvätt. De kläder som tvättades då blev särskilt vita. Det skulle va- ra så att jungfru Maria tvättade vid den tiden. Och då skulle det vara tvål i vattnet. Kvällen till vårfrudagen /vafferkväl/ hette också trankväl. En skulle springa trana. Då skulle en ut på backen med bara fötterna och springa kring gödselhögarna. Det fick gå fort, så att en inte frös fötterna av sig. Fick inte hjälpas om det var snö på backen. En skulle härda fötterna, så att en inte fick ont i dem om sommaren. "Vafferyra" väntade en på, för den brukade kom- ma, så det var änne konstigt om en fick uppleva vårfrudagen utan snöyra. / Valborgsmäss firades så förr, att en hade litet bättre med mat och dryck i hemmet den dagen. På efter- middagen fick en ägg. Om en inte hade gott om höns- ägg så gick en ut och leta andägg, för di var mest lika bra som hönsägg. Ungdomen var ute och letade upp sådana bo. 1 maj skulle en drecke marg i bena. Vid "kôrsmässtia" skulle "vårkorna" kalva. Om Kristi himmelsfärdsdag var första metardagen. Erik /18 maj/ kommer med ax, kommer Olof med kaka. Urbanus /25 maj/. Det var sista sådagen för vår- sådden. Men linet skulle sås den 27 maj - på Beda-dagen.
Maran
Maran var en människa, en kvinna, som om natten plågade människor och hästar. Hästarnas manar flätade hon. Människor och hästar, som reds av maran vred sig och svettades under hennes tyngd. Lyckades man fånga henne kändes hon liten och luden. Min morfar stängde in henne som han trodde. Men hon försvann genom nyc- kelhålet, som hon kommit in genom. Hon kunde således förminska och förstora sig efter behag. Satte man träskorna avigt hade hon svårt att komma i dem likaså avigvända kläder hade hon svårt att få på sig. Hon ville väl få män- niskor till / att hjälpa sig ur martillståndet, ville väl få dem att tänka på att hon var en människa. Det var väl därför hon kröp igenom deras kläder. År 1911 var jag Sofia Paulsson, och hälsade på moster och morbror i Häckeberga. ”Det var fasligt vad hästarna stampade i natt,” sa jag. ”Det var därför att marorna flätade deras manar,” sa morbror. Jag brast ut i ett ganska hånfullt skratt. ”Gå ut och se då,” sa morbror. När jag kom ut i stallet, hade hästarna mareflätor. De var inte omsorgsfullt flätade som när vi kvinnor tar länk efter länk av håret utan slarvigt, men likväl flätor. När jag kom in till mor- bror var jag inte så stor av mig längre.
Djur
Både far och mor hade varit ute för vargar. De drev här ner te året(?) för att dricka saltvatten. De var svåra på får i syn- nerhet. Sen jag blev, sen vöre de landsförvista. De påstod att det var en finsker käring, som gjorde det. De betalte henne. Varberg-Borås järnväg byggdes 1874. Då var jag elva år. Då var de (vargarna) långe (= redan) borte. Vet inte att man kallade dem tassar. Göken. Nolagök är jolagök, sönnagök ä döagök, östagök ä tröstagök å västagök ä bästagök. Han gal till åtta dar efter midsommar. De ville påstå, att det var en gök, som blev ihjäl- biten i en höstack, så när bönderna får upp sina höstackar, så slutar han att gala. Kornknarren sa de hemma. Förr kunde man få höra honom i säden, man fick aldrig se honom. Han sprang i rågåkrarna. / Där uppe fanns det inga kråkor om vintern. De flyttade hit ner till sjön (havskusten vid Halland). Men i mars brukade de komma tillbaka. "Nu duger fläsket å äta rått, för nu har marskråka skrikit", sa de. Älgar såg jag aldrig. Det var aldrig tal om att de fanns i Kinnarumma när jag var barn och växte upp. Men rågetter fanns.
Förvandlade
Våra gamla sa att det var en präst som berättade att om en katt råkar springa över ett nyfött barn, så om det är en pojke blir det en marulv och om det är en flicka blir det en mara. Det hörde jag en gumma berätta att det var en flicka som hade så fasligt ont av maran. Så en gång passade hon på då maran kom vid fötterna och släppte sig, och då blev maran så arg så hon sprang upp i håret och luggade henne, och så blev hon av med maran sen. Jag hörde om en som gifte sig med en mara. De hade lärt honom att han skulle bomma för alla dör- rar och borra ett hål i väggen, och när han då kän- de att maran satte åt honom, skulle han sätta en plugg i hålet, för enligt sägnen ska maran gå ut samma väg som hon kommit in. Så om mor- / gonen var det en flicka så vacker som han hade jämte sig. De blev goda vänner, och de gifte sig och levde ett lyckligt liv, och han sa aldrig hur hon var infångad. Och när de hade varit gifta i många år, tyckte han det var väl inte så noga, om hon fick veta det. Han sa: "Du vet inte i vilken öppning du är kommen." Nej, det visste hon inte förstås. "Vi har varit tillsammans så länge, så nu kan jag väl visa var du är kommen ifrån," sa han, och så tog han pluggen ur väggen, och i detsamma var hon ute, och han fick aldrig se henne sen.