Ölme, Värmland
Skogsväsen
Det var en kolare som var på väg till kolmilan i sko-
gen. På vägen kom han i följe med ett grannt fruntimmer.
Hon sade inte något och inte han heller. Hon gick på si-
dan av honom, men på vägen gick hon aldrig. Han trodde
att han skulle bli av med henne, men när de kom fram
till milan, så frågade hon vad han hette. Han ville
inte tala om detta utan sade att han hette "själver".
Hon var efterhängsen och gav sig inte, men då ryckte
han till sig en eldbrand och kastade på henne. Då blev hon
bränd och sprang därifrån och skrek "själver har bränt
mig, själver har bränt mig." Sen var han kvitt "skog-
råa".
Det var en annan som träffade på en "skogrå" i skogen. Han
hade bössan med sig. "Om jag får ladda käppen din",
sade hon, "så skall du få skjuta allt möjligt sedan."
/
Han tyckte det skulle vara roligt och fresta så hon
fick ladda bössan. "Här har du käppen nu", sade hon, "men
tag den aldrig med hem. Hon skall stå i skogen."
När hon hade sagt detta, så blev hon borta. Han ha-
de gått litet, så kom det fullt med orrar och satte
sig i tällerna. Han laddade och sköt den ena efter
den andra, tills det var slut med både hagel och krut.
Då hade han en hel hög med orrar. Han knöt ihop
dem, kastade dem på ryggen och gick hem. Bössan ställ-
de han ifrån sig under en gran. Men efter den dagen
orkade han inte vara ifrån skogen någon dag och till
sist kom han inte hem om nätterna en gång. Men
var gång han kom hem hade han fullt med
villebråd. Till slut blev han som konstig, och ville
inte vara ihop med folk. De fick honom inte
att tala. Då förstod de att han hade kommit ut
för "skogråa". Men en gång så smög de sig efter ho-
nom och tog bössan och laddade den med en kula
som det var skav från kyrknyckeln i och så sköt
de över honom. Sen fick han aldrig lust att gå
/
till skogen. "Skogråa" hade fått makt över honom
helt och hållet.
Mor var så rädd när hon skulle åt skogen och plocka
bär, för hon var rädd att "skogråa" skulle komma och
förvilla henne el. att hon skulle få se henne. De
påstod, de gamla, som hade varit utför henne, att hon var
farlig, för hon kunde skapa sig till allting och förvil-
la folk så att de gick dit de inte skulle gå. Det var
farligt att bära på granris. Hon fick makt med folk
då. När när[sic!] far till farfar min var ute i skogen med
en kälke för att dra hem ved så fick han se en kä-
ring i skogen som hade "e stor veböle" på ryggen.
Han tyckte att det var en av grannkärringarna, så han
ropade på henne. Men hon låtsades om nå-
got utan blev alldeles borta med en gång. Då tänk-
te han att han skulle gå och se vart hon tog vä-
gen, men då blev det som "vebôler" vart han
såg. Till sist visste han inte vart han var. Ha-
de han inte sett spåren efter kälken så hade han
nog inte tagit sig hem. Han tyckte att det bröt
/
och slog i kvistarna runt omkring. Han kom inte
ihåg att säga Fader vår. Hade han nämnt något sådant
så hade han blivit av med henne. Han svor väl
i stället, tänker jag, å då blev det värre. Hon kunde
förvandla sig till djur och allt möjligt. Det var en som
sköt på "skogråa", men när han kom fram så var det
inte annat än en hög stubbe. När han gick därifrån
och såg sig tillbaka, så var stubben borta.
