Transkriberad uppteckning

Maran var en människa, en kvinna, som om natten plågade människor och hästar. Hästarnas manar flätade hon. Människor och hästar, som reds av maran vred sig och svettades under hennes tyngd. Lyckades man fånga henne kändes hon liten och luden. Min morfar stängde in henne som han trodde. Men hon försvann genom nyc- kelhålet, som hon kommit in genom. Hon kunde således förminska och förstora sig efter behag. Satte man träskorna avigt hade hon svårt att komma i dem likaså avigvända kläder hade hon svårt att få på sig. Hon ville väl få män- niskor till / att hjälpa sig ur martillståndet, ville väl få dem att tänka på att hon var en människa. Det var väl därför hon kröp igenom deras kläder. År 1911 var jag Sofia Paulsson, och hälsade på moster och morbror i Häckeberga. ”Det var fasligt vad hästarna stampade i natt,” sa jag. ”Det var därför att marorna flätade deras manar,” sa morbror. Jag brast ut i ett ganska hånfullt skratt. ”Gå ut och se då,” sa morbror. När jag kom ut i stallet, hade hästarna mareflätor. De var inte omsorgsfullt flätade som när vi kvinnor tar länk efter länk av håret utan slarvigt, men likväl flätor. När jag kom in till mor- bror var jag inte så stor av mig längre.