Transkriberad uppteckning

Både far och mor hade varit ute för vargar. De drev här ner te året(?) för att dricka saltvatten. De var svåra på får i syn- nerhet. Sen jag blev, sen vöre de landsförvista. De påstod att det var en finsker käring, som gjorde det. De betalte henne. Varberg-Borås järnväg byggdes 1874. Då var jag elva år. Då var de (vargarna) långe (= redan) borte. Vet inte att man kallade dem tassar. Göken. Nolagök är jolagök, sönnagök ä döagök, östagök ä tröstagök å västagök ä bästagök. Han gal till åtta dar efter midsommar. De ville påstå, att det var en gök, som blev ihjäl- biten i en höstack, så när bönderna får upp sina höstackar, så slutar han att gala. Kornknarren sa de hemma. Förr kunde man få höra honom i säden, man fick aldrig se honom. Han sprang i rågåkrarna. / Där uppe fanns det inga kråkor om vintern. De flyttade hit ner till sjön (havskusten vid Halland). Men i mars brukade de komma tillbaka. "Nu duger fläsket å äta rått, för nu har marskråka skrikit", sa de. Älgar såg jag aldrig. Det var aldrig tal om att de fanns i Kinnarumma när jag var barn och växte upp. Men rågetter fanns.