Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Vårhalvåret
Petter Katt, då kasta han en varmer sten i vattnet, sen var inte isa(rna) säkra. – Kyndelsmässo kallades för lilla ju- len. ”Kalla Sigfrid”, då skulle det vara kallt. ”Gregorius dräng går med goddag i säng.” Då skulle de inte tända om kvälla för då skulle de vara färdiga att lägga sig med dan. – 40 martyrer, den 9 mars. De blev hängda i vatten jämns efter huvet. Det var is så de huggde hål på den. Om det blir frost då skall det bli frost i 40 nätter före midsommar. Om det är fint gamla Vaffenatt skall det liksom stadfästa 40 martyrer. men är det ingen frost då är martyrernas frostnätter omände- kastade. – Kristi himmelsfärdsdag är första nappedan. Pojka skulle inte gå och fiska före Kristi himmelfärdsdag. Göja skall ruska – Mars med sitt skägg lockar barna utom vägg April med sitt skinn / körer barna in, Maj med sin goa, varma luva körer barna ur gruva. Narra april, då försökte de narra folk än till det ena än det andra. Karlsson som har Gästhuset narra en två gånger. Det var stället intill Skalmere. Så gick han till ett ställe och frågade husbondefolket om de kunde hjälpa honom köra gödsel den dan. ”Ja,” sa fruntimret, ”det kan de la”. Så hade kärra stått långt bort på ägera. ”Då kan du smörja kärra” sa’ Karlsson till nån där. Och de tog och smörjde kärra, men han kom aldrig. Då svor de, att han narrat april. Första maj, så skulle de dricka märg i bena. Det har vart änna på senare tid. Det är väl 30 år sen. Det var en gammal dräng som hette Börje. Så hade han inga pengar och köpa brännvin för, men så fick han en krona av prästen och så söp han sig full. ”Stackars min Börje,” sa prästen då.
Vårhalvåret
Den 16 eller 18 maj släpptes korna ut första gången på våren. Fåren släpp- tes ut innan all snön gick av marken. Mins att en fick bära lammungarna över snö- fläckarna. Linet såddes på Beda-dagen. Kornet sådde en samtidigt med havren. Havren såddes i mitten av maj. Den skul- le vara sådd till den 25 maj eller Urba- nus. Höstråg såddes i början på augusti. Omkr den 9 eller 12 aug. kunde en så gammal råg. Råg av årets skörd såddes inte förrän bortemot den 20 augusti. Vetet såddes något senare än råg. Men / det var så litet vete sått den tiden. Ärterna såddes i början på maj. Någon viss dag mins jag inte. Rovorna såddes med det sista. Men före Urbanus. Den första potatisen sattes i början av maj. Sedan kunde det dröja till efter havresådden. Började först med ängsslåttern. Bruka vänta till dess att gräset var moget. Det var mesta kraften i det då. Myrslåttern blev med det sista. Blev ingen början förrän 14 dagar efter midsommar. En var så rädd för att slå gräset för tidigt. Det var få år som en fick skära råg de sista dagarna i augusti. Blev mest under första delen av augusti. Havren i slutet på augusti och fram i september. Den första metardagen var Pingstdagen. Midsommardagen kunde en börja att bada. Se'n / var det inte farligt att bada ute. Se'n kun- de en hålla på att bada under juli och augusti. I mitten av maj börja en att gå barfota. När vårfrudagen var inne, så skulle en sluta att använda lyse inomhus morgnar och kvällar. En var så glad då att en slapp att vara tillhanda med lysestickor. Den 16 maj var folk ute i skogarna och skrek "Pergrinus". Det var för att var- garna skulle hålla sig borta från mar- kerna, där en bruka att valla kreaturen. Detta var brukligt så långt jag mins till- baka. Men vargskallen var nästan bortlagt i mitt första minne, så det var mest så- dant en hörde de gamla tala om.
Märkesdagar och talesätt
25 januari: "Pålsmäss". Om Pål kastar sten i "nol", så blir det kall sommar. Om solen skiner såpass på pålsmessdagen, så bonden hinner sadla sin häst, då blir det gott år. Sådan som onsdagen varit före "vafferda'n", sådan har onsdagen före midsommar varit. Kallt väder på Långfredagen bådar dåligt år. Korsmäss: korsmässdagarna omfatta de tre sista dagarna i april och de tre första dagarna i maj. Om det är varmt på korsmäss blir det kall sommar, är det kallt, blir sommaren varm. 18 maj. Ersmäss. Om Erik ger ax, ger Olof kaka. / 25 maj. Urban. Den som sår efter Urbanus ti, får grova piper och litet i. Kvinnfolksvecka plär vara våt. Rötmånaden börjar den 23 juli och sträcker sig fyra veckor framåt till 21 augusti. 21 december: Tomasmäss. Om Tomasmäss natt "då skall inte brö bränna å inte roste ränna". Den natten ansågs helig och då skulle man ha gjort undan sådant stök. 30 november: Om Anders braskar, så slaskar julen. Om göken gal på bar kvist, då blir det dåligt år. "När de e riktitt uschelt vär säjer gubbana att skam e ute å solar mor si." / Den första maj skall en "dricka märg i bena". Den elfte maj skulle korna utsläppas på bete för första gången och skällorna sättas på. Om det hade varit riktigt gott år, så att de kunnat släppa ut korna tidigare, så fick man ändå inte sätta på skällorna före den elfte maj. När någon varit och hälsat på, så skulle man följa honom ut, när han gick, och se efter honom, och då brukade de säga: "Ja får se efter så du inte tar stabben me dej, när du går."
Forna förhållanden.
Kröser - här var inga krösemarker. Det var karlar från Veddige och Mark, som körde ikring med kröser här och sålde. Blåbär fanns här inga och folket köpte inte blåbär. Björnbär fanns här; de användes mest till saft. De gamla gummorna i småstugorna spann och bann åt bönderna. Här gick inga spanntröskare från Västergötland. Vi hade många unga karlar i min uppväxt, som gjorde dagsverken för 50 öre om dagen och maten. Fruntimmer, som gick och tog upp potatis, gick för 25 öre om dagen och maten, senare fick de 33 öre om dagen och maten. Här fans ingen fattigstuga i min barndom - (finns ej nu heller). De fattige fick bli i sina stugor men de fick fattig- / hjälp. Bränsle: De samlade ljung och dynga efter korna. De gick och vände på komokerna så de torkade, och när de var riktigt torra, hämtade de dem i säckar. De förvara- de sitt bränsle i ett skjul intill stugan. Här är torvmossar högt upp i bergen, men de är uttagna, så nu är det inget att ta i dem. De fattige tog ingen torv där, de fick köpa. På mitt hem var vi på mossen i tre dar före mid- sommar. Vi var två bönder, som ägde mossen. Det var åtta man som grävde och kastade upp torven och två karlar med bårar med ett hjul på fraktade den till en plats, där fyra fruntimmer tog hand om den. Det var att jämna "skiten" med en skovel och utan hugga med ett hugge- trä av trä, så det blev lagom fyrkantiga torvor. Dessa breddes ut till torkning och vändes efter några dagar. Då de voro torra, la´ vi upp dem i rös, runt i botten. Vi ställ- de torvorna på kant i botten och murade på. Rösen var ungefär en meter höga. De fick stå två eller tre veckor, in- nan de kördes hem. Vi eldade med torv och ved, som vi köpte från Björkholmen i Veddige.
Vårarbete
När jorden var så torr att han lät "gre sä" för harven, så skulle en börja harva. Det gjorde ingenting, om det var så kallt, att en fick ha vantarna på sig - för det mins jag vi haft många gånger - bara jorden var "urhäst", så att inte det kleta sig i harven. "Såinga följde med harvinga." När en började harva så började sådden. Om jorden var sur /våt/ så kun- de hon få ligga uppharvad någon dag. När gul- ärlan kom på åkern skulle en passa sig att så. Det var bästa tiden för sådden då. Och allövet skulle vara stort som musöron. Tre veckor fö- re midsommar skulle en vara färdig med såd- den. Det var en dag som hette Urbanus. Våra gamla ville helst att en skulle vara färdig med sådden och potatissättningen till den dagen. Di räkna på att det inte skulle mogna det som / såddes senare. Men det var mest noga med att havren skulle vara sådd till den dagen. Linet såddes på Beda-dagen. Det skulle vara bäs- ta dagen efter gamla märken. Den dagen som en satte harven i jorden, skul- le en ha "plogbeten". Om julen så gömdes en ka- ka eller limpa. Det skulle en ta till denna dag. Bruka att koka brödet i dricka, så det blev som en soppa. Se'n åt en det med sked. Det skulle en ha till frukost den dagen, för att en skul- le orke hålla ut under andtimerna. Mor kom ut på åkern till en med det, så fick hästen stå på åkern och beta medan en åt. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han fick hårda brödbitar, havre och hö. Om han var frisk att äta, så skulle en få vacker årväg. Det skulle vara bra om det var nolavär, när en sådde. Då skulle det bli stor och tung kär- na. Såningsmannen var inte klädd annat än som vanligt / Men det skulle vara bra att ha raggluvan på sig, när en sådde. När en spände från dragaren på åkern så la- de en skaklarna i kors för att inte osynliga skulle plåga hästen. Där har du likkista di nu, sa di te en, om en hade glömt att så en fläck på åkern. Bäst om en kunde sjunga och vara glad när en sådde.
Hajnuma-Mor
Hajnuma-Mor eller »Hajnurn-källingi» besökte två gånger om året Fårö eller vid Midsommar och Mickeli-tid. Hon drack ganska gerna, helst halfvor, pun[ch]rhom. — Hästarne vid Langhammars hade länge vantrifvits, miste håret och »tannade» (tandade, beto, åto sig). Hajnuma-mor tog upp jord under »tildi» (golftiljorna i stallet), petade, nöp deri och kokte lag derpå och gaf hästarne in, men det hjelpte icke, det onda var kommet af de »Undarjårdiska» (elfvorna). Men, sade hon, »I ha'n som I har garrt det och så finge I det! Men um jag nå sär det, blejr Mor aumb, för når ha kokte itte järe till kräken, vaskade ha pannu mäd koket; hon slapp dermed hufvudvärken hon hadde, men kräken di blaifvo sum di varo!» Mor hade verkligen tvättat sitt hufvud och panna med laget! — Sedan gjorde hon nytt kok, hvaraf hästarne blefvo bra, men blott för en tid. Då sade hon: »Här ligger en gast begrafven ute på backen, hufvudet (en menniskoskalle) synes i dagen, elake menniskor ha' tagit ben der och lagt under edra 'husar'; han är så stark, att vi ej rå på honom.» — Så flyttade bonden husarna till ett annat ställe, då Hajnuma-mor signade och sådde... M:l M:n Langhamars, f. 1795. Heinuma-mor fick under sådana resor allehanda godt, såsom fisk, ull, kutskinn, kaka, gåshalfvor, m. m. hela lassen, då hon ock fick skjuts fritt från gård till gård; hon hade med sig säckar och påsar för sina botemedel. Men, blott hemma hos sig kunde hon profetera eller säga det som skulle komma: »En ande sä'r det för mig», sade hon. M:l M:n Langhamars.
Vallgång
Jag hörde de gamle tala om, att man för läng- re sen i tiden släppte ut kreaturen, så att de gingo vilt på skogen. Samtliga bönder i gården betade i skogen. Men en vallpojk var med för varje ko- skock. Någon enstaka bonde hade inhägnat be- teshag. Om våren vallade man fåren fjorton dagar eller tre veckors tid, innan man fick "skygårdar- na" lagade. Men sedan släpptes de utan till- syn. Man skulle ha rönn till vispändler på kalvar. Det skulle vara så nyttigt. Det var alltid van- ligt på våren att man gick och letade efter rönnevejer, som man skulle vrida till spänd- ler. Den 16 maj gick ungdomen efter gårdens rå och / skrek "Pergrinus". Man skrek så här: "Pergri- nus är du härinne så skall du härut. När de mötte andra gårdars folk "nol i skogen" så blev det kalas. I samma sällskap som denna gårdens folk (N. Fjäll) gick även folket från granngården Skjutsbol. Man förde myc- ket "väsen" på den färden, skrek, hojtade och sköt med bösser. På Jömberget möttes de av andra och där eldade man och hade ka- las. Då kom brännvinsflaskan upp ur fic- kan, och man bjöd varandra "till bästa". Fåren gick på skogen hela sommaren. På mid- sommar tog man hem dem och klippte dem, sedan släpptes de tillbaka "på skogen". Innan man släppte ut fåren band man små rönnspeter på dem. Somliga "stampade" tre hål i öronen på dem, andra band fast ulltrådar på dem och en del brände mär- ken i deras horn. Man brände in bokstäver. Hålen som brändes in skulle vara på / vänstra sidan el. vänstra örat. Somliga tecken skul- le skydda för trolldom och andra skulle va- ra igenkänningsmärken. När en ko hade kalvat, det mins jag också, så skulle hon dricka över en kniv. Den kniven skul- le sedan huggas in i taket över kon. Då kan- ske den fick sitta till nästa gång kon kal- vade.
Skörden
Skördetiderna kom allt mer bestämt förr än nu. Om en väntade åtta dagar efter mid- sommar, innan en började med höskörden, så blev det inte ett dugg längre. Det var så mycken hackslått en skulle hinna med att ta. Vi ha- de inte annat än lie att slå med, så det tog tid. Hemma brukade vi börja på måndag, för då kunde en köra in det nästa vecka. En ville inte gärna skära havren halvmogen, men ibland var en tvungen till det, om det ställde till och ville bli vinter. Då passa en på att skära undan så mycket en någonsin hann. För den säd en hade skurit var en bergsäker på. Men den som frös blev inte mycken nytta till. Det var bättre att få en grön nek än en / som var svedd av kölden. När kärnan var hård i kornet så var det moget och kunde användas till utsäde. Kärnan skulle vara stag- nad ordentligt. Om åskan gick när en sådde, så fick en tät och vacker säd. Om det regnade på långfredagen så fick en dålig bergning på årvägen. Både kvinnfolk och karlar hjälptes åt vid skörden. Karlarna gick före med liarna och kvinnfolken kom efter med krokarna. De förstnämnda skar säden, och de sistnämnda tog upp den. Det var säl- lan att en karl tog upp säden. Om det var ont efter karlar på stället, så tog allt kvinnfolken till lien. Men det var, om de var alldeles tvungna. Så fick kvinnfolken vara med och sätta upp säden, åtminstone till den tiden de skulle hem och mjölka om kvällen. Såpass i förväg fick de gå att de hann att ställa med mjölkningen och maten, innan de övriga kom hem. / Någon särskild klädsel förekom inte vid skörden, men en var lättare och ljusare klädd än van- ligt. Skämt hade en allt för sig ibland, för det var roligt, om en kunde smyga sig till att hacka kamratens lie i en tuva eller fila på eggen med ett messingstift. Det ville inte bita hur han fäktade och brynade lien sedan. Då hade en ro- ligt åt honom. Ibland blev det kappskärning, när en var flera skårkarlar. Det tyckte inte kvinnfol- ken om, som skulle ta upp. Då kunde de hitta på att ta upp riktig sakta så att skårkarlar- na blev hindrade eller också lämnade de kvar en tôfs i skåren här och var, så att inte lien bet som han skulle göra. Om en välte med ett lass så fick en åtlöje av det. Då skulle den som vältade bestå bränn- vin. Det var också en konst att lässa och lägga ett lass riktigt. Det kunde vara lagt snett till vältning. Kallades "vältelass". Då blev det skämt / med den som lade sådana lass. Det blev mest i ord. Att skära de sista stråna /ta har'n/. Var en fle- ra, så blev det kappskärning på slutet, för då skul- le de visa varandra att di hade krafter kvar. Det höll en allt för roligt att skära det sista. Den sista kärven kallades "löktenek". Jag minns inte att det var något ovanligt med den hos oss. Men om han blev liten, så kunde allt mor sä- ga, att en fick spara på det en hade, för te näs- te år så får vi nog så måttligt. Men blev neken stor, så var hon belåten. Men jag minns allt att en och annan hade för sig att den neken skulle göras fin, för han skulle hänga på väg- gen i köket eller kammaren till jul. När di gick till ladugården om julkvällen så tog di neken med och dela mellan kreaturen. "Ät väl, skit mö, lägg hullet på reva å inte på rumpa" / viska di i örat på kon, när de gav henne hav- ren. Om det blev en nek över när en hade satt upp, så skulle inte den bli gift, som fick den. Om personen var gift, så var det varsel om, att han kunde bli ensam under året. En ville allt ha jämna par och helst full snesen. Det var inte något gott varsel, om en glömde en nek. De första nekerna lades i kors, för att en inte skulle få ont av råttorna i ladan. Om katten var med i ladan så var det ett gott märke till att en inte skulle få så ont av råttorna. Di gamle tala på, att di hade roligt, när di fick "trôskepôtta". När di la ner di första ne- kerna i ladan, så stack di en ett halvstop bränn- vin och en ost i dem. När di tröskade de sista nekerna så gick di in och smakade av detta. I mitt minne vet jag inte att någon hade på det viset. Äpplen kunde di la ner i ladan, för / att di skulle hitta medan di tröskade. I höladan kunde en också hitta äpplen. Ibland kunde en få sätta potatis så tidigt om vå- ren att en hade nya potatis åtta dagar efter mid- sommar. Och potatisskörden började i slutet av sep- tember. Man rättade sig efter mognad väderlek och tid. Potatisen fick stå till sist av allt.
Magi. Midsommar
Midsommaravton brukade man kärna smör s. k. midsommarsmör. Detta smör saltade man inte någ- ot, utan det skulle vara alldeles färskt. Detta smör brukade man använda som läkemedel, det ansågs vara förträffligt mot sårnader vrickningar med flera andra krämp- or.
Midsommar (Majstång)
Ja va' allt mä å reste majstånga nå'n gång men ja minns ente om de hade några särskilda konster för sej då. Men ja kommer ihåg de berätta att när stånga var rest skulle kransane kastas opp på armane på majstånga. De feck ente hänga på desse före stånga var rest.
Midsommar (majstång)
Då ja va' liten bruka ve å ha majstång i Bästorp. Ve reste den allti på en å samme plats år efter år. Dä va' på midsommarafton som ve reste stånga. Blommer höll ve på å plocka ett par da'r i förväg. Både pojkar och flicker hjälptes åt mä detta. Själva stånga virades mä blommer å löv. Ve hade alle slags blommer å löv. Ekelöv tror ja dä va' mest. Ve hade tre kors på stånga å desse virades också mä löv å sen hängde ve kransar på de mä. I toppen hade ve e flagda. Ja tror ente dä va bestämde farger men ho va' tå tyg dä ä säkert. När ve hade rest stånga gjorde ve rengelekar runt. Inne ve foten hade ve lagt bräder å här stog speleman. Han spela polsker å valser. Emellanåt sjöng / de viser om majstånga men de ha ja glömt bort. Ja kommer bara ihåg att de handla om majstånga å sommar'n. Strax intill majstånga hade de allti e galgronsa. I den feck fyra st. sitta å ronsa på samme gång. Dä ansågs för rektige mästerprov ifall nå'n kunne vare ensam i ronsa. Då va' dä svårt å hålle balansen.
Pingst och midsommar.
Pingstaregn var inte bra, då blev det en torr sommar. Midsommarnatten skulle de gå ut och kulta sig spritt nakna i gräset, efter det daggen fallit. Det skulle ge hälsa. I Hjällsnäs hade de alltid vakestång på Högen förr i tiden.