Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
"Skogsråa" hade inte gått på den tiden som vargar- na fanns. För vargarna ville ta dem. Det var en gång som "e skogsrå" kom springande å hade en skock var- gar efter sig. När hon kom till en lada så hoppade hon upp å satte sig i gluggen. Så dängde hon med benen åt vargarna, som hoppade upp efter väggen å skul- le ta henne. I höet i ladan låg en dräng. Han blev rädd för "skogsråa" å slog till henne i ryggen, så att hon föll ned å blev vargmat.
husdjurens sjukdomar.
När hästen eller kon var "mostôln", så var det nå- gon som hade "skämt". Det var folk som kunde "skäm- ma" ett kräk bara de såg på det. "Di hade one öge". Det var farligt att komma ilag med tatare, å fin- narna var inte bättre, för de kunde begagna sig av trolldom. Di var rädda för att berömma kreaturen för varandra. Det blev så att kreaturet blev "skämt", om en berömde det. "Finneskôtt" kunde både små å stora djur få. Om skottet hade satt sig innanför skinnet så kunde en skära ut det, men hade det gått in i kroppen, så var det inte annat än att slak- ta djuret. Det var som en boll - alldeles rund. Om en skar isär den så var det blod i den, vas- sa saker, hår, tråd å slamsor. / Om det var en ko som bröt ett horn av sig, så kle- tades tjära å beck över där det brutits. Om det var en ko som hade horn, å stångade dem av sig, så skulle hon inte bli så god att mjölka sedan. När djuret var så sjukt att det "räckte fötterna från sig" så var det tid att ta till kniven, för då hade det inte långt till förrän det skulle dö. Om hösten så brukades det att man åderlät kreaturen. Man stack hål under tungan så att blod fick rinna av dem. Det var mot sjuk- domar. När en ko fick råttbo i sig, så flög hon upp å blev stin. När ett djur blev hugget av orm, så skulle en gå å se om en kunde få fatt på ormen å slå ihjäl den, så hällde en brännvin i djuret å smörj- de fett på såret.
slakt.
I oktober slaktades allt som en skulle ha till sovel för vintern, kor å får, utom grisen som en skulle ha till jul. Den slaktades intill lusse. Om en slaktade en so som hade haft grisar, så skar en av "pôpra" /deglen/-å kastade i stian, där hon hade varit. Då skulle inte "svinturen" gå bort. Den so som kom i stället, skulle få lika många degel som de en kastade i kätten. Det var inte så farligt om grannarna kom, när en slaktade. En del av dem fick en ju ha till hjälp, för det var så att grannarna hjälpte varandra vid slakten. Men om det kom tattare eller an- dra främmande personer, så var det inte bra. Om det var en ko som var med kalv, så var det värre att få livet ur henne än andra, å / om ett djur var brunstigt, när en slaktade det så hade det svårare att dö än eljest. Inga blodfläckar fick vara kvar på bocken. Krea- turen blev konstiga om de fick känna lukten av blod. Kärl som en hade haft blod i, gjorde en så väl rena, innan kreaturen fick dricka ur dem. Om djuret slet sig löst, när en skulle slakta det, så kunde det få vara med slakten till en annan dag, för det var inte meningen att det skulle slaktas den dagen.
fiske.
Om en hade en finne med sig när en fiska- de så var det omöjligt att få fisk. Själv fick han fisk. Det vet jag hände flera gånger. Det var bäst att vara mol stak ensam, när en skulle fiska, för om det blev prat å rammel å den ene satt å var avundsjuk på den andre så blev det ingen fisk. Han försvann därifrån som en satt. När en metade så skulle en spotta på kroken så blev det bättre napp. Det var inte bra, om en fick mört å sämre fisk. Då fick en inte tur till annan fisk.
julafton.
På morgonen var de på logen å gjorde iord- ning hövandler till kreaturen som de skulle ha om julkvällen. Och på morgonen sattes "speckeneka" upp åt fåglarna. Den sattes på taket av något av de mindre husen. Det skul- le vara stora å granna fäxor i den neken, för att fåglarna skulle ha mycket att äta. Man la- de undan ett par av de grannaste nekerna, när en tröskade. Om julkvällen så tog en var sin hövandel på logen å lade till kreaturen. Det var ett särskilt mål de fick, för att de skulle ha känning av julen. Var ko fick veta att det var jul, för en talade om det. "Ät väl, trivs väl, ta hul- let på reva å nytta i bena å må / gott för det är julkväll i kväll". Detta mins jag att de gamle stod å mumlade, när de gav korna. "Julkvällsbrasa" skulle en göra upp vid den ti- den på kvällen, så att en fick gott å varmt i stugan till dess en skulle lägga sig. Det blev mest vid den tiden som en skulle äta jul- kvällen. Björk eller al skulle det vara å torr ved, så att det brann rikligt. Om de döda kom om julnatten, så fick de ta sig till bästa av det som fanns på bor- det. En kunde se om de hade varit inne, för om det fanns damm av mull på bordet eller på golvet, så hade de varit inne.
annandag jul.
Sångare var ute å sjöng på denna mor- gon. De "sang för dörr." Somliga kunde vara ut- klädda å sotade, så att inte någon skulle käns vid dem. De stod utanför å sjöng. Men så blev de insläppta å blev bjudna på brännvin å sovel.
nyår.
På nyårsdagen skulle en vara försiktig så att en inte mötte ett fruntimmer det första. Bäst om en fick hälsa å prata vid en karl först, för då skulle det gå bra under året. - Mor sopa- de inte utåt dörren den dagen, för hon var rädd för att hon skulle sopa ut lyckan för året. Om tre satte sig å vaka på tröskeln som gick ut - om nyårsnatten - så skulle de få se sin tillkommande, när klockan blev 12. När en fick se det första nyårsnyet, då skul- le en ta psalmboken med sig. Så skulle en ta upp psalmboken å titta på ett blad. Då skulle en läsa den psalmen en fick se. Å så skulle det bli för en det året.
trettondedagen och Knut.
Det var bara att en "körde ut jula" denna dagen. Det som fanns kvar av julbrödet å julmaten gjorde en kalas på. Duken togs av bordet. Så var det att ställa till å baka upp bröd av havermjöl. Om en hade brännvin kvar så tog en det. Se'n var det slut på julen. "Tjugneda Knut körer jula ut."
Påsk.
Namnen på dagarna i dymmelveckan: aske- måndan, fettisdan, dömelonsdan, skärtorsdan, lång- fredan, påsklördan. Påskhelgens dagar: påsk- dan, anda påsk, trejda påsk. Mins inte att en var förbjuden annat än att göra sånt arbete på skärtorsdan, som det kun- de bli stickor av. Det skulle lita på korna, om de kom å trampade på dem. Det var det folk skul- le vara rädd för också, att påskkäringarna kom å strödde sådana stickor på backen. Om skärtorsdagskvällen skulle en elda något som det luktade ont av. Det var för att inte påskkä- ringarna skulle bli närsökna. De kunde komma å vilja klippa fåren den kvällen De var ute å tog smörja från kyrkklockorna å då passa- / de på att gå in å ta ull av fåren. Påskkvällen var också farlig, för då kom påsk- käringarna å hade varit när den onde. Då var de lärda till allt ont. Om långfredagsmorgon i otta fick en stryk. Det var någon som vaknade före de andra å då tog han en mjuk vidja å klådde de som låg - på bara kroppen. De skulle känna valls dä var att va- ra pinad.
midsommar.
"Majstång" kläddes i en och annan gård. Det var så brått innan den blev iordning på midsommaraf- ton. Den skulle vara klädd så färdig till kvällen. De mest intresserade av ungdomen i gården hjälpte till med att klä den. Hon restes på en jämn backe. Hon kläddes med allt slags löv en kunde få tag i. Så var det att plocka blommor å blanda i lövet. Särskilda kransar av löv å blommor hängdes på korsarmarna. I toppen en lövkvast eller en flag- ga. Stången virades i spiral med löv. Så hade en mycket klätt med löv inne. De som hade gott om löv kunde göra sig före å sätta upp en "lövhydda". Då satte man ned björk vid björk i en lagom fyrkant, å lämnade en öppning på ena ändan att gå in å ut genom.
Hösthalvåret.
Vid "Olsmäss" skulle en börja med sädesskörden. Det var den 29 juli. Om Erik gav ax så fick en kaka till "Olsmäss". Men det var ont om föda vid denna tid till dess att de hade fått in den nya rågen. Då blev det mat i huset. En brukade också kalla denna tid för "svälta el. svältkroken". Före "Larsmäss" skulle det inte gå an att tröska. Om grannarna fick höra slagorna då, så menade de på att det var en fattiglapp. Skörden skulle var inne till "Meckelsmäss". Potatis, kål, rötter å allt skulle det vara bärgat. Det har in- te varit så noga i min tid med detta, men så hade de gamle haft det. Den 1 oktober bör- jade hösten å då fick inte något arbete på åk- rarna var ogjort för året. Å vid den tiden så / skulle en sätte in korna. Det var inte bra att ha dem ute längre. Det blev kallt å inte var det mycket med det de kunde nôppe till sig efter den tiden. Det var "flötteti" vid "Meckelsmäss". Både drängar å pigor flötta å och på tjänsten vid den tiden. Men de hade en vecka som de hade fritt - "frivecka".
marknader.
Till en början var marknadsplatsen i Strand, men det mins inte jä. Den kallades för "stranne- marken". Den hölls i början av september. I mitt minne har samma marknad hållits i Årjäng å kallats för "årjängsmarken". Till denna mark- nad kom folk från alla socknar runt omkring. Å det gör de än i dag. Där stod dalfolk å sålde järnvaror, tyger å spetsar å annat krams. Kläder sålde de också. Så fanns det "västgöter" som sålde vävskedar, tygvaror, klädningstyg å tyg till manskläder, huvuddukar, sockerdukstyg och halsdukar. Dalslänningar hade spinnrockar till salu. Så var det handelsmän från Åmål, Arvika å Karl- stad. De sålde från stånd. Hästhandlare, / kohandlare, grishandlare, skojare, zigenare å tå alla slags folk var det på marknaden. - Somliga sålde från skiva och somliga från stånd. Bönderna sålde å köpte kreatur. De sålde enbärs- dricka å bajersöl; vadmal hade en del att sälja. På marknaden blev det slagsmål, för det var mön skôjre där. De slogs sinsemellan å ibland så kom andra med också. Folk på dessa trakter besökte även marknaden i Åmål, Nysäter, Karlstad och Arvika. Det var gärna de som sålde hästar å oxar som for till de mark- naderna.
Tabu.
I skymningen skulle en inte se sig i spegeln å inte låta barnen se i spegel vid den tiden. En kunde få se mö styggt i spegeln då. Så skulle det inte vara bra att se ut genom dörren eller genom fönstren, i all synnerhet. För en kunde få se styggt där också. Det var far- ligast vid skymningen å strax efter som so- len gått ned.