Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Väderleksmärken
Om Anders braskar, så slaskar jul - om det var frost på Andersdagen skulle det bli milt till jul. Om stubben bär hatt Andersmässenatt, då skulle vintern vara till vårfrudagen. Julasummer och påskavinter - om det var gott väder till jul skulle det bli kallt till påsk.
Skatter
Det är en gruva vid Källtorp under Viggetorp i Lungsund, en skatt är nerlagd där med ekplank över. De fick låna silverkärl i Källtorp från den gruvan. En gång skulle de ha bröllop för en dotter, o gum- man låna en hel massa silver- kärl där. Prästen hade hört talas något om gruvan, o han tog ett fat o betrakta det, o så skrev han under: "I Jesu namn!" När sen gumman lämna igen silvret, tog de allt utom fatet, men sen fick hon aldrig låna mer. De hade förvånat sig över förut / att de alltid hade så mycket silver i Källtorp. Tre tum tjocka ekplank ska ligga över gruvan. De ska ha gömt silver där under krig, o sen ska sånt där fått makt över det.
Gåtor
Va ä dä som hugger o hugger o aldri får e enda kas? Klockan. Vä ä dä som går o går o aldri kommer te dörren? Klockan. Ett kvarterslångt eller nôe (något) länger dä emella lår o byxer hänger, dä tas mä hast o brukes mä lust o stickes emella ett par ludne läpper så tyst. Pipan.
Jakt
Det var en skogvaktare i Lung- sund som hette Brokvist. Han var ute på jakt mellan Matlången o Lundsberg i Lungsund, det kallas Kolsäckdalen. Han sköt på en orre, men hur han sköt, så spela orren. "Sitt kvar till i morron, så ska du allt rese!" sa han. Han ladda om till nästa dag, o då sköt han orren, då blev det bara "tvagstôlker" o disktraser efter honom. Men han kunde spela så ändå. Brokvist hade eld- stål, o det laga han i ordning, det skulle i eld, o kanske var / det fler konster också, o då sköt han. Brokvist levde tills jag var omkring 20 år. Förut var en skog- vaktare, som kallades Vargen, i Lung- sund, han var en väldig jägare. De, som kunde skämma bössor, behövde bara höra smäl- len av ett skott, sen var det fär- digt. Jag hade ett orrspel en gång, men första skottet gjorde inte ett dugg, och cylindern rasade ur bössan. Jag gick dit morronen därpå också, men det var likadant, cylindern rasade ut. Det lönade inte att skjuta där, det var "försäkrat," det var en orr- koja där, o orrarna skulle de ha, som gjort kojan.
Påsk
Påskafton fick de inte gå barfota inne och äta bröd eller dricka något, för då blevo de aldrig mätta. Ungdommen gick i bygden och tiggde ägg före påsk, som dessa sedan fästade på om påskafton. Ett kors över dörren målades med tjära över fähus och stall varge påskafton. På ett sådant ställe gick inte mordängeln fram.
spöksägen.
För länge sedan - mor pratade på det - var det en gubbe här västifrån som var efter vägen å kör- de en kväll. Då kom han i följe med en ryttare som var så konstig. Han for före gubben. In- te hördes hästhovarna å inte sade ryttaren något. Rätt som det var så blev han borta som en skugga. Det var ett spöke. Det skul- le vara bortåt Kyrkerud till. - Hästen ville in- te förbi ryttaren, så han löt hålla sig efter, men se'n skenade hästen iväg. - Att de döda var i kyrkan om nätterna, det hörde jag många gam- la tala på. För de hade sett ljus i fönstren i kyrkan.
Spökeri.
Somliga döda gick igen för att de inte hade fått ro när de dog. Så var det somliga som hade varit så elaka att de inte orkade ligga still i graven. De som tog liv av sig gick igen, å om de omkom hastigt. - Om en fick se en sådan, så skulle en visa honom tillbaka därifrån han kom, så blev en av med honom. - Det skulle finnas de, ef- ter vad folk trodde, som hade svårt för att ruttna i graven. Det var inte bra beställt med sådana. Det var styggt att ta något på kyrkogården. Jag mins det var två som hade slagit vad att de inte skulle vara rädda att gå till kyrkogår- den en natt å ta ett ben från de döda. Den ene blev blånupen på hela kroppen, så han / var tvungen att släppa benet. När den andre fått tag i benet, så skrek det från gravarna: "Dä ä mett ben". Han var tvungen att släppa det. Det var inte lovligt att dra något däri- från. De döda kom å hämnades. Men om de skul- le ha jord eller ben från kyrkogården, så skulle de låna det, då var det inte farligt. Men det gick inte an att behålla det längre än en ha- de bett att få låna det. Det fanns allt de som var så skeptiska så de gick å lånade för att de skulle ha å bota sig med.
Spökeri.
Det var en som såg en syn. Han kom mitt i ett liktåg. Han blev stående å kunde inte komma någon vart. Det styggaste var, sade han, när kistan datt i backen å den döde föll ur å han fick se vem det var. Men i detsamma så kom han loss å synen försvann. Det var en tös i min barndom som hade träffat sin döde fästman. Han red på en svart häst. De skildes åt vid kyrkogården. Där kastade han sig ned i graven. Men då vart hon rädd. När de träffades, sade hon: "Månen skiner klart, döden rider hårt." Min far kom ut för en död. Det var på ett ställe de hade en död liggande på bår på logen. När far kom mitt för logen så kom den döde / å sprättade ur varenda knapp som han hade i kläderna. Det var en som gick å turade om natten. Så kom han att lägga sig på en loge å där låg det en käring på bår. När han skulle gå upp så orka- de han inte, för hon höll honom i håret. Han fick ligga till morgonen, men då släppte hon. Men då hade han fått blå "dönyp" över hela kroppen. De gick inte bort. Det var på en gård som låg titt intill kyrkan. Så var det ljus sommarnatt. Där såg jag en som gick igen. Jag kom till en liten skog. Jag kom te å glane nol på. På nolsidan vägen kom det en upp ur jorden å gick sakta å höll handen under hakan. Jag fick se att det var en präst, för han hade kappa å krage. Jag skulle till å genskjuta honom, men i en enda handvänd- ning så var han borta. Då tyckte jä det var konstigt. Det skulle vara e här som gick å spökade. Hon / hade en dotter som fick tala vid henne första dagen hon var död. Det var något som modern skulle ha uträttat. Se'n kom hon inte igen mer. En häruppe i Höglian som hade köpt en egen- dom. Där hade en dött. Denne gick igen. Hustrun vart ensam om nätterna, för mannen arbetade bor- ta. Hon talade om spökeriet för mannen. Men han ville inte tro det. Men hustrun var alldeles förskräckt. En natt så vart han hemma å skul- le vaka. När det led på natten, så fick han höra att det kom en körande. Det skrattade å pra- tade med grovt mål. "Nu få vi säkert främ- mande," sade mannen. "Å", svarade hustrun, "det är nog samma främmande som brukar komma om nätterna." Den körande stannade vid en vist- husbod. Mannen gick ut, men han såg inte tecken till folk eller häst. Men då fick han se en som stod på huk som om han skul- le kara i vattnet. Då bad mannen till Gud å visade den döde därifrån, å sade att han / inte ville ha sådant sällskap där. Sedan spö- kade det inte. Det var flera ställen som en inte fick fram hästarna på, å det påstods att det var dö- da som hindrade. Det var en gubbe, släkt till mig. Han var på ett ställe om kvällen. De ville att han skulle stan- na över natten. Nej, sade han, "jä ska hem om dä one kommer som gröne svin omkring mig." När han kom norr om den gamla kyrkan så kom det alldeles fullt med gröna svin omkring honom. Han fick stå där till dess att det kom en körare, men då slapp han lös. Det var flera som hade svårt att komma fram på den platsen. - Det var en stor öppning i älven på ett ställe. Där fick en inte vara för säker. Bergstedt, en präst här var inte fri än han såg spöken. Drängen kom in till honom en kväll å sade att han inte kunde förstå att det lyste i kyrkan. Kom får ni se, sade han till prästen. / Prästen gick dit. Hustrun ville inte att han skulle gå. Jag är vigd vid kyrkan som vid dig, svara- de han. - Drängen gick efter. Fullt med folk satt i bänkarna. Men prästen gick inte längre än mitt i gången. När han kom tillbaka, sade han: jag dör, å jag dör en ynklig död. Pastor Loden kommer i mitt ställe. Han fick se sin egen begravning i kyrkan. Så blev han sjuk, å det var en gumma som va- kade över honom. Sjukdomen bröt honom i alla le- der. En natt så lade gumman sig på en soffa å somnade. När hon vaknade, så var prästen borta. När de kom att se efter, så låg han i älven å var död. Han hade gått å dränkt sig.
mara.
"Mara" var som en väldigt fet katt. Den la- de sig på bröstet å klämde. Far hade själv känt henne. Så var det en systerson som hade ont av henne. Bara en kan skrika, så släp- per hon taget eller att en annan skriker nam- net på en. När hon red så blev en dyng svett, å det var så med djuren också. Häs- ten stod så att lödret vatt av honom på mor- gonen. Om en nämnde Jesu namn, så blev hon borta. Eller en skulle stiga upp å gå ut å pess å säga Jesu namn. Å om en pessa över den enna tommefingern, så skulle det hjälpa. I stallet var det bra att ha ett blad av en psalm- bok eller en "marbuske". Det skulle vara en så- dan där tät, rund boll som växer ut på kvistarna / på träden. - Mara var ett ont väsen som en skulle akta sig för. Hon kunde komma in ge- nom små hål i väggen, fönstret eller dörren. Om det var en häst eller ko som hade ont av mara, så stod det inte till att hålla håret slät utan det blev raggigt å talkigt (?), å det var mest på ryggen å efter sidorna. Hon kom utifrån. Jag vet, att far trodde, att han hade fått hen- ne med från skogen den gången han hade henne. Anns/Aners är det nog inte annat än en sjukdom som sätter sig i blodet.
mara.
Om "mara" red hästen eller en ko, så skulle en hänga en lie i taket över djuret. Å om hon kom in i stugan å kom på en i sängen, så skulle en ta å sätta skorna vid dörren en annan kväll, så var det inte far- ligt. Men en skulle sätta dem avigt å inte inåt rummet. Dessa medel vet jag att folk begagna som hade ont av maran. Di påstog, att det inte skulle vara andra än elakt folk som fick ont av henne. Det skulle vara som ett skinn med långa armar. Hon sög sig fast över bröstet å ville inte släppa förrän en orkade röra på sig litet. Om en annan ropade namnet på den som mara red, så släppte hon.
varulv.
"Varulv" fick den heta som var förtrollad så att han fick gå som ett "udjur". Ibland blev den människan en varg. Men om de kalla- de honom i namn så fick han gå ur den skapnaden.
häxor och trollkarlar.
Käringar kunde sitta hemma å dra i ett strumpeband, å då kom andras mjölk till dem. Men det var här borta i Finnskogarna de kunde så mycket. - finnarna var farliga att kunna trolla. Mattes i Glavsnäs var finne å han var rent stygg att kunna trolla. Om det var något särskilt en ville ha reda på, så var det allt att vända sig till finnarna, för det var inga andra som kunde så bra som de. Å vi hade mycket med finnar här öst på skogar- na. - Om en tog jord å ben från kyrko- gården å lade runt stugan eller husen, så skulle ingen ha makt att trolla över det. Så skulle en klara sig om en klappade sig i röva åt trollkarlen eller om en spottade / tre gånger i Jesu namn. D.v.s. att man skul- le nämna Jesu namn med samma man spot- tade. Det var käringar som gick ut på andras ägor om midsommarnatten å drog bort daggen med lakan, så plockade de blommor, å då tog de bort turen till mjölk å smör för den som de tagit daggen och blommorna från. Så skulle en se in genom nyckehålet i kyrkdörren på långfredagen, så tog en mjölken från grannarna. Då skulle en tänka på den grannen som en villa ta ifrån. "Väronge", "väryring". Det var inte annat farligt i dem än att en skulle akta sig å komma in i dem. De hade sjukdom med sig. Det var detsamma om kvällen på hösten, om det kom varm luft å en fick känna det, så skulle en hålla andedräk- ten å inte hålla munnen uppe. Det var sjukdom å ont i den varma luften. Mor min å flera till gick åt en bäck med kär- nan å kärnade, för att det skulle bli mycket / smör och för att det skulle gå fort att få smör. Jag mins det sedan jag var liten. När jag blev äld- re så slutade allt mor med detta. Käringar på finnskogarna satt å drog i strum- peband, å då fick de mjölk som om de hade mjölkat en ko. När påskkäringen reste upp genom skorstenen, så sade hon "här upp går färden till Blåkullahärden å här ned skall jag efter mångmilafärden."
häxor och trollkarlar.
Här trodde folk att finnarna kunde mer än andra. Det var finnar som gick omkring å tiggde. Dessa var folk rädda för, för om de in- te fick som de ville, så trollade de på dju- ren eller folket. Di kunde trolla så inte folk fick hårstrå kvar på huvudet. På finnsko- gen var det mycken trolldom, å där bodde finnarna. Mattes i Glavsnäs var den värsta av dem. Till honom var folk, när de ville ha reda på sådana som hade stulit. Han kunde stämma blod å många andra konster. Men han var i förbund med den onde, så det var av honom han fick hjälp. Finnarna skrämde folk med denna trolldomen. Det var "ont väsen" i "värvirveln". Den skulle en / hålla sig undan, om det skulle gå bra för en. Om en hade en kniv, så skulle en kasta den över sig, när värvilveln kom. Det var en gam- mal gubbe i Liane som lade järnskrot på höhässjorna å skylarna för att inte värvirveln skulle kunna ta det med upp i vädret. Det fanns käringar här på finnskogen som satt hemma å tog mjölken från andra. De mjöl- kade i strumpeband. Det talet gick om dem. Det var på ett ställe som inte kvarnen fick vara i fred om påsknatten. Om påskmorgonen så var hon nedbrunnen. Di byggde upp henne igen. Så gick bonden dit en påskkväll å lade sig i vi- an å vaka. När det led på kvällen, så blev det full kvarnen i käringar. De hade knyten å skrin å kaffekokare med sig. Själva Belsebub kom å satte sig vid en vägg. Då kom han i dis- pyt med en käring. Å de blev högljuda. Då skulle han smyga sig litet framåt, så att han skulle se bättre, men då böjde han sig / för långt, så att vian föll ned, å han blev lig- gande på golvet. Då var de borta som ett vär. Det syntes inte likt till dem. Mormor talade också om att det var en "påsk- käring" som skulle smyga sig iväg å fara till Blåkulla. När karln hennes kom hem, så fick han se ett halmkärv i sängen. Det skulle föreställa att det var käringen hans. Men hon hade inte orkat vända bort ögonen på honom utan han såg det såsom det var.