Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Mara
Mara var något som kom åt kreaturen. Det var en bonde som hade en märr. Den red mara om nätterna. Han band en lie på ryggen på märra och på morron satt bonden på hästen och var itureven. Han var död. Det fanns marsuddar på tallar; hopflätat. Sådana högg de av och spikade upp över dörren till stallet. Då var inte mara go till att komma in. Kvinnfolka gick till karlarna och karlarna till kvinn- folka, och de kunde gå in i husen och inga dörrar var öpp- na.
Mara
Mor brukade säga att mara var heden. Hon lade sig på ens bröst å ville suga blodet ur hjärtat Om en får ha den länge så blir en tärd å ut- armad. - En blev "umaken tå mara". Jag hade mara en gång. Det kom som ett ludet djur å la- de sig på mig. Men jag var go' till att röra ett finger å då kom det bort. Se'n har jag inte vört utför det mer.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg april med sin luva lockar barnen in i gruva April våt maj kall fyller bondens lada all Om det är klart och fint väder om vaffeldagen (Marie bebådelsedag), så skall det bli ett gott skör- deår. - Om det regnar mycket i mars, så blir det regn om midsommar.- Om skatan lägger första kvisten till sitt bo, om nyårsdagen, så blir det tidig vår.- Det fanns inte mer än enstaka som hade ### ###
Mara
Det var många gånger jag kom till stallet på morgonen och hästarna stod svettiga och blöta. Det var mara som hade ridit dem. Min far hade ett särskilt knep för att inte mara skulle gå så illa åt hästarna. Han hade en lie bunden i taket. Han påstod att mara skul- le bli sittande på den, om hon försökte att kom- ma åt hästarna. Det var en del personer som var utsatt för henne också. När de lade sig på rygg, så kröp hon på dem och klämde så att de höll på att kvävas. Det var många som hade ont av maran.
mara.
Det skulle vara fruntimmer som skicka ut ma- ra. Di skulle ha rött hår. Om ögonhåren var hopväxta, så trodde en, att di hade mara med sig. Hon skulle ha hår på armarna. Långa å smala armar. När hon skulle ri, så la hon sig på bröstet på en å slingra armarna om- kring en å klämde till. Då tog andedräkten slut. I stallet var det bra att ha en ”marbôske.” Om mara red hästen, så blev hon lödrig å blöt av svett.
Mara
Mara var illvillig, för hon smög sig på en, när en sov. Kvinnfolk, som var elaka hade mara. Di gick som mara. Hon kom in om kvällen. Jag glömmer aldrig i alle mine dar, när hon kom åt mig en kväll. Jä hade gått å lagt mig. Jä trodde att det var min sista stund. Mara var som en gammal torr kärring. Jag tyckte att hon tog tag om halsen, sen såg jag henne inte mer, men då höll det på att bli slut med mig. Jag kände att jag höll på att kvävas. Inte kunde jag röra på mig, inte andas och inte skrika. Till slut så släppte hon. Då var jag alldeles svett, som di skulle ha droge mig ut sjön. Sen fick jag lära mig av en gumma i Gunnerud, att en skulle lägga en sax på sängbotten, för då skulle hon inte / orka komma upp i sängen. Efter den dagen, så har jag aldrig känt till henne. Å jä ber Gu bevare mä frå henne. Hon är så stygg som skam sjôl. Hästarna ville hon gärna åt. Men di passa dem allt å hängde en lie över hästen. Om mara hade vare åt hästen om natten, så kunde en knappt köra med honom dagen efter, för han var sjöblöt av svett. Så hade hon toge krafta från honom.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten för det var bara när de sov som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket för att hon skulle rida den istället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i och så skrev man husbondens och hustruns namn på en lapp och lade i förladdningen och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung så hade de fått elakt i ladugården där och när de visste att jag kunde med det där så bad de mig skjuta bort det och jag hjälpte dem för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund men när jag kom tillbaka var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter så talade jag om det för henne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Mara
”Mara” red kreaturen. Hon är så tung, så hon kan kväva livet av ett kreatur. När hon får hålla på med dem så bli de svetta å maktlösa. För att hon inte skulle rida kreaturen, sattes en stålkniv i ta- ket över dem där de stod bundna. Somliga sade att ”mara” var en ”hamn” el. död män- niska å somliga hade sett att det var en hund. Hon kunde ta sig in genom de minsta hål. Mor hade henne, å hon sade att det var något hårigt som kom på kroppen på henne.
Maran
Maja Sara på Kvickerud hade "mardrömmar". Hon på- stod, att hon var så illa ansatt av "maran". Det var en an- nan människa som gick å förställde sig. Och det var Maja Saras kamrat som kom som mara. "Hon klämde mig på brös- tet, så jag höll på att dö", sade hon. Hon såg att maran ha- de en blårutig bomullsklänning alldeles som hennes kamrat brukade ha. Det var bara vissa personer som kunde vara "mara" och det var sådana som inte hade något hår under armarna. Kor och hästar reds också av maran. De blev "svetta" när maran hade ridit dem.
Skydd mot maran
Di satte in ett spegla- glad i stallväggen bakom hästen. Den ble mara rädder för, för den hade huvet bakåt då den red på hästen.
Mara.
Mara - det var en människa, som var mara. Jag och min kusin var nolåt i skogsbygden och där låg vi över natt hos en gammal karl. På natten började min kusin ge sej så förfärligt. Gubben och jag vaknade. Så sa gubben: "Dä ä den däringa kôna som ligger och rir folk om nätterna" så tog han av honom påbredsla och kastade den mot dörren och visade bort henne. Hon kunde ri på hästar och, de brukade ha stål över stalldör- ren för att hon inte skulle ha makt att komma in.
Mara.
Anna Brita hette en däka i Värö. En som hette Bäck-A- gust talte vid henne, men hon ville inte bry sej om honom utan tog en som hette Ola i stället. En kväll fick hon se Bäck-Agust komma in och stanna vid dörren. Med ett blev hon så sömnig, så att hon måste lägga sej och fick mara på en gång. En karl mötte ett fruntimmer, som var mara, en natt. Hon sa: "Huu, dä ä langt å kallt te Knarre!"