Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara
Mara var som en hund, å ibland kom hon som en katt. Hon smög sig in genom dörren om kvällen. Det skulle vara själve "den elake" som kom å red en. Om en lade en tälgkniv eller annat vasst stål under i bädden, så skulle hon inte komma. Men en skulle vända den vassa si- dan utåt på kniven, eller helst udden. Stål å vasst kunde hon inte komma i när- heten av.
Mara
När mara red hästen eller kon, så blev det vit fragda i håret. Håret raggades upp och det var nästan omöjligt att få det slätt igen. Om en ville fösa bort henne, så skulle en gå till fuges eller stallet tidigt på morgonen och slå djuret hårt med ett spö. Det skulle vara tre smala videspön, som en vred ihop till ett. Djuret skulle piskas över ryggen och länderna.
Maran
De trodde, att maran var en människa. Hörde talas om en dräng, som var ute för maran. Det var mest karlar som var utsatt för henne. Det fanns männi- skor som "löpte mare": Man sade så om de människor som själva vore "marer". Maran lade sig över bröstet och ville kvä- va sitt offer. Jag mins att de hade en marbuske i stallet i mitt föräldrahem, för att hin- dra hästarna att få maran. Det var av ev granbuske.
Mara
Det var på ett ställe som inte hästen fick vara ifred. Den sparkade å slet om nät- terna. Om morgonen så var den så att *** *** av honom. Men då blev den som hade hästen lärd att den skulle ta en gam- mal lie å nyslipa, så skulle den ta å sät- ta upp den på spiltbalken om kvällen. Det- ta gjorde han en kväll. På morgonen när han kom till stallet så hang drängen död på lien. Den drängen hade "mara i kroppen". Men så fick han sätta livet till.
maran.
Små yviga buskar, som inte "hade någon vidare växt har man brukat kalla för "mar- buskar." Knotiga och kvistiga träd ha kal- lats för "marträd." Ex. "margran," "martall," "marbjörk." Sådana träd, som tilldelats dylikt namn, hade av en eller annan orsak hindrats i växten. Veden man fick ur sådana träd kallades "marved" (detsamma som "tjurved" el. "tjur" el. "tane"). Kvistar, som voro täta eller de sågo ut som en stor boll el. dyl. kallades "marbo" el. "markvistar." Sådana brukade de ta att ha i stallet över hästen, att inte "ma- ran skulle ri" honom. - Om en elak kvinna hade man benämningen "mara". / Och om en kvinna som gick med ovårdat hår eller i övrigt var ovårdad, sade man, att hon var som en mara. Om en människa plå- gades av ett eller annat, sade man att "dä låg som e mare över." Om man hade slitsamt sade man att man hade "marit." "Vet inte vad maran kunde vara men hon lade sig på bröstet och ville kvä- va ihjäl en." Om man hade en tänd- sticksbunt bredvid sig och kunde få såpass kraft att man kunde rita eld på en tändsticka, så försvann hon."
Förvandling
I. Genom förgörning. Min farmor brukade tala om en händelse på ett ställe, att det var en finnkäring, som kom in på ett ställe och bad att få mat. "Sådana som du kan gå tom ätter vägen som ulven," sade husbonden till henne. "Det skall du få lära," sade hon. På kvällen, när hon hade gått, så blev det en varg av husbonden. Han rev och slet och ville ut genom dörren. De lät släp- pa ut honom. Se'n kom han tillbaka en viss dag och var som folk. Men så fort det blev den dag som käringen hade "förtrôlla" honom, så blev han varg och blev vild och sprang till skogen. Di kalla, att han var i "hamn". II. Förtrollning genom födelsen. Jag har inte hört annat än att den som rädda en tåssa levande från en orm, skulle kunna / lindra i svår förlossning. Då skulle en ta den käpp, som en använt att döda ormen mmed, och röra vid barnsängskvinnan med. Det skulle inte ha någon inverkan på barnet. Maran. Mara skulle vara elaka käringar. Di hade makt att vara mara. Om det var någon som de vil- le skrämma eller pina, så "satte di mara" på den. Stål begagna di mot henne.
Mara
"Mara" steg en sig inte mer än jämt för. Hon tog tag om bröstet å klämde så att en inte skul- le kunna andas. Jag såg aldrig vad det var men hon skulle ha som hundtassar. Det var en gammal käring som brukade ha ont av henne. Hon sade att det var ett ont väsen, som troll- kunnigt folk skickade ut. Hon skulle inte kun- na rå på en, om en hade knivar i sängbot- ten. Om en satte en kniv i dörrlåset på kväl- len, så skulle hon inte orka komma in.
Mara
Jag hörde talas om att när "mara" red så var det någon ovän som tänkte på en. Det fanns de som kunde släppa ut maran. Och det var inte nådigt att komma ut för henne, för hon var tung som en sten, när hon lade sig på bröstet. Om man skulle vara bevarad för henne, så skulle man knyta en fin sil- ketråd omkr. lillfingret, innan man lade sig. Om hon kom på hästar eller kor, så tog man en "marknut" och hängde över djuret. Då skulle hon inte ha makt. När hon kom på djuren så stod de genom- svetta på morgonen.
mara.
”Mara” kom ur luften. Hon kunde komma med en in genom dörren om kvällen. Men det var inte alla hon red. Jag har aldrig haft ont av henne. Men det var di som aldrig kunde lägga sig på rygg. Så snart di la sig på rygg, så var hon på dem. En skulle inte nämna namnet på henne om kvällen. Så skulle en ställa skor- ne avigt. I stallet hade di ”marbôske,” för då skul- le hon inte vara så farlig mot hästarna. När hon red dem, så blev di alldeles vita av svett.
Mara
Far min hade "mara" så många gånger. Då skrek han, när han hade den. Ibland tyckte han att hon liknade en svart "vägglöss" å ibland tyckte han att det en käring. Men hon var så kvick bort från säng- en, när hon hade ridit honom. Bara några ropade på honom, så kom han loss. På dagen var aldrig farligt att hon kom, när han sov middag, men på natten blev han utsatt. Men hon kunde inte komma åt honom, om han låg på sidan eller på magen. Det var, när han låg på rygg som hon kom åt honom.
Värmländska folkminnen
Värmländska folkminnen. Frykerud. Under juldagarna skulle man ge akt på väderlekar så visste man sedan hur det kommande året skulle bli. Om juldagen var kall och snöig, skulle januari bli sammalunda. Annandagen motsvarades av februari. Tredjedagen av mars o.s.v. fram till trettondagen. Under sommarmånaderna blir det naturligtvis regn i st. för snö. Förmiddagen av juldagarna mot- svarades av månadernas första hälft, eftermidda gen av deras senare. På juldagen fick man ej gå på besök. Annandagen började julkalasen.
mara.
"Mara" var som en väldigt fet katt. Den la- de sig på bröstet å klämde. Far hade själv känt henne. Så var det en systerson som hade ont av henne. Bara en kan skrika, så släp- per hon taget eller att en annan skriker nam- net på en. När hon red så blev en dyng svett, å det var så med djuren också. Häs- ten stod så att lödret vatt av honom på mor- gonen. Om en nämnde Jesu namn, så blev hon borta. Eller en skulle stiga upp å gå ut å pess å säga Jesu namn. Å om en pessa över den enna tommefingern, så skulle det hjälpa. I stallet var det bra att ha ett blad av en psalm- bok eller en "marbuske". Det skulle vara en så- dan där tät, rund boll som växer ut på kvistarna / på träden. - Mara var ett ont väsen som en skulle akta sig för. Hon kunde komma in ge- nom små hål i väggen, fönstret eller dörren. Om det var en häst eller ko som hade ont av mara, så stod det inte till att hålla håret slät utan det blev raggigt å talkigt (?), å det var mest på ryggen å efter sidorna. Hon kom utifrån. Jag vet, att far trodde, att han hade fått hen- ne med från skogen den gången han hade henne. Anns/Aners är det nog inte annat än en sjukdom som sätter sig i blodet.