Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll
Min faster var från Lindome. Hon talade om hur de lånade bröd av trollen, och trollen lånade av dem. Men det var kryp och insekter i trollens bröd. Trollen bakade i "Lillakyrkan". När en moster till pappa gick förbi såg hon trollgumman, och såg hur elden flamma- de. Och hon hörde trollgumman packade.
Häxor och trollkarlar
Om "lövjerske" stod det i den gamle katekesen. Jag har inte hört det namnet på annat vis. Här på trakten har det inte funnits något sådant vä- sen. Finnarna var svåra att kunna trolla, å skulle en ha reda på något, så var det allt att gå öst eller väst på skogen å tala vid en finne. Folk var rädd för finnarnas trollkonster. Somliga av dem hade makt att stämme björn på boskapen. Så många konster som finnarna kunde, var det inte någon an- nan som kunde. Men annat folk fick ju lära de också med tiden, så att inte finnarna kunde göra vid dem. Om en var såpass god att en kunde trolla emot, så fick ju inte den som trollade någon kraft. / Men det var inte många som kunde det. En "vervel" var farlig. Det var värst om han kom norr ifrån. Han kunde ta en med upp i luften, å kom en med, så blev en inte som en skulle vara se- dan. En skulle bli som konstig till humöret på- stods det. Det var allt ont ihop i den. Om en hade stål med sig, så skulle det inte vara farligt. Det var en gång som en karl höll på ute på å- kern med säden. Då kom det en sådan "vervel" å höll på att sopa slätt över åkern. Då tog kar- len kniven å kastade i verveln. Men kniven kom tillbaka å högg sig in i låret på den som hade kastat den. Jag mins en käring som en fick se om midsommar- natten. Hon gick å smög fram i diken å på åk- rar, för hon var ute å tog musten från andra. Hon drog ett lakan efter sig, å rätt som det var så vred hon ur det i en bytta. När hon hade fått så mycket som hon tyckte hon behövde, så gick hon hem, å gav kreaturen å dricka ur / daggen. Se'n fick hon tur med mjölk å smör he- la året. Strumpeband har jag inte hört något om, men det var en gumma i Månäs som hade två pinnar sittande i väggen. När hon drog i dem, så fick hon mjölk.
Häxor
En gumma i Fastnäs, här sör i socknen, hade ormar i källaren, som drog till sig andras mjölk, och grodor som sög mjölk. Hon ställde grodan till en pinne i väggen – som hon sög. Då kom mjölken.
Årsgång
När det led så dags på midsommarkvällen att en inte behövde vara så rädd för att stöta ihop med folk, så var det att gå å plocka nio sorters blommor, å ta med sig hem. Då skulle en gå alldeles mol tyst. En fick inte prata vid någon eller hälsa åt nå- gon, för gjorde en det, så blev det förstört. En skul- le ta en blomma på var å en åker tills en hade fått nio. Då tog en ihop dem till en bukett som en gick hem å lade under dynan. Då skulle en smy- ga sig så tyst att ingen fick se en. Om natten skulle en drömma att den blivande kom med en bukett å gav en. Då fick en se hur han såg ut. "Di hade så möcke mä sådant där å göra. Det bästa var om en trode sig att gå till en kors- väg tre torsdagskvällar i rad. Men detta var farligt, / för det skulle bli farligt efter vägen. Allt styggt skulle en få se. Men om en kunde uthärda detta, så fick en se den som en skulle få. Tredje kvällen som en kom till korsvägen, så skulle han komma. Men före honom skulle komma nô styggt, som en inte fick bli rädd för. När han kom, så hade han bråttom, så det var bara att se skymten av ho- nom. När en gick tillbaka så fick en inte se sig om.
Årsgång
Man skulle gå tre torsdagsnätter i rad till en korsväg. Där skulle en få uppenbarelser om kommande händelser. De skulle få se allt om sina önskningar där. Men efter vägen skulle en få se mycket ont. Men en skulle inte vara rädd utan gå fram mo- digt. En skulle få möta själve den lede. Alldeles tyst skulle en gå å bara se framåt. Jag vet ing- en som har vågat det, men på detta viset skul- le en i alla fall få reda på mycket om fram- tiden. En torsdagskväll kom tre jäntor ihop i ett kök. De skul- le koka "drömgröt". Min mor var med på det. De rör- de ihop vatten, salt å mjöl. Det skulle vara tre skedar av vardera slaget. Alla tre höll i sleven och rörde. När det var färdigt skulle alltsamman / ätas upp. Ingenting fick lämnas. De satt på trös- keln till dörren som gick ut. Den som satt i mitten ha- de fatet. Ingen skrattade eller sade något. Tysta gick de å lade sig. Då drömde de och såg i drömmen vem de skulle bli gift med. På samma vis kunde en kom- ma att drömma om den tillkommande om en satte sig på tröskeln och åt upp en sill. Men det skulle va- ra tre i sällskap då också. Om midsommarkvällen var det att passa på å gå ut på flera ängar å plocka blommor. Det skul- le vara sju blommor och sju av varje slag. De skul- le tas hos sju olika husbönder. Blommorna bands ihop till en bukett. Den lades under huvudkudden. Om de då drömde om en karl, så skulle det bli jäntans med tiden.
Läkekonst
"Gulsot" förekom allt. Det var fruntimmer som ha- de ont av det, om de inte fick sig karl. På samma sätt brukade en säga om jänter som fick bleksot. Det fattades dem karlfolk. "Bota" mot gulsot var, att de skulle förtära något av sin egen avföring. Gul mossa som växte på gamla väggar var också bra. Den kokades å åts. "Matlea" var mest allmän på sommaren. Kvinn- folk, som var med onge, fick matlea. Eljest kun- de det ju hända både karlar å fruntimmer. Bot mot detta onda var, att en skulle äta något som smakade riktigt ont, så att en fick spy. Annars brukade det få gå till dess en blev riktigt mat- frisk igen. "Engelska sjuken" var inte farligt för andra än / små barn. "Di hade fått sôg." Det kom ur vatt- net eller ur jorden. Det påstod di att jag hade, när jag var liten. Då tog de mig med till en backe å stack mig under en torva tre gånger, å se'n blev jag bra. Annars fanns det ett kvinnfolk här uppe i Dalby som de var till med ungarna, för hon kunde bota. Men hon plockade växter å kokade ihop till en smörja, som kroppen skulle smörjas med. Bölder var en farligt mycket besatt med förr i värl- den. Det var så vanligt att, om en fick böld så tog en en pinne å perka på bölden med, sedan stack en den i ett hål i ett träd. Så var det meningen att den skulle gå bort. Om en fick tandvärk, så tog en en sticka å perkade i tanden med, så att en fick blod på den. Så kastades stickan i elden. "Skôtt" kom från luften. Det mins jag ingen bot för. Ormbett fanns det de som kunde läsa bort. "Du svarte Korp" mins jag att de sade, när de läste, / men jag mins inte mer. Om en blev biten av en orm, så växte det upp som en orm vid såret. Den ormen blev blåsvart till färgen. Vi fick så många varningar för att vi inte skulle läg- ga oss på backen å somna. Om en gjorde det så kun- de en orm krypa i magen. Annat vet jag inte om detta. Om en försökte att härma en hare, så blev en hes. Om en var hes, så skulle en driva bort det med att ta ylle om halsen, när en gick å lade sig på kvällen. Om en högg sig eller skar sig, så brändes såret med ett eldkol. Se'n bands spindelväv över såret, för då skulle det gro fort.
Läkekonst
"Benbrôtt" – då fick en någon som kunde med å "spjäle bene" att sätta det rätt. Så var det bra att äta krut å hagel å svavel, för då skulle det gro ihop fortare. "Bisteck" – då skulle en skynda sig att få ut gadden. Om gadden fastnade, så var det inte så farligt för då dog biet. Det var att plåstra å smörja bränn- vin på såret. "Vitsot" – vet jag inte vad de hade att kurer sig med. Det var en tro, att det kom sig av att den sju- ke blivit rädd för en död el. att modern hade va- rit å sett någon död, medan hon var med unge. "Blemma" – den satte sig på ögonen. Den fick en ur luften. Det var min far till en käring för. Hon tog eld på en alpinne å rökte kring ögat / med. Det blev som rött vid ögonen eller på ena ögat. "Falihet" (blodförgiftning) – när en fick det så värk- te det ut ett sår som inte ville läkes. Det kun- de värka upp ända ned till benet. Det blev bå- de blått å gult å rött kring såret. Det var farligt att en skulle få sådant i vattnet. Om en hade fått det, så skulle en gå till samma ställe som en hade fått det å kasta trasorna som en hade haft om såret. Annars var det att låta det värka tills det blev bra. "Bortstulen" ("mostôln"). Det kallades så om en kände att en blev maktlös. "Brännsår" – om en blev bränd så en inte ha kallt på. Brukade att ta honung å kleta på. Bränn- vin skulle också vara bra. "Bôrder" – kunde en få i skogen å var som helst. Det var farligt om en kom intill ett träd där de hade ställt bort bölder. Om en räknade böl- derna på en annan, så fick en bölder själv. De växte ut, så att det gick hål på dem, så / att "gôre" rann ut. Det var att sticka hål på bölden, ta en sticka å få "gôr" på den å gå till en tall å sätta in stickan i den, så var en "bott" för den gången. "Sôg" (engelska sjukan) – fick barnen. Det kunne en se på det viset, att kroppen var så spenslig å "ve- sen". Armarna å benen å fötterna ville inte föl- ja med den andra kroppen. Det var bara huvu- det som blev stort. Det brukade di säga att det var en "bytesonge". Men di försökte fäll bote den med konster. Det var en käring i Dalby som de var till. Hon hade en gul smörja som de skul- le smörja ongen med var torsdagskväll. Så skul- le han badas i "legransvatten". Tog kvistar av en "legran" i skogen å kokade dem, så tvättades ungen med vattnet. Men ett gammalt skrock mins jag, å som de höll på länge med å som de trodde skulle bota – det var – att en skul- le ta å skära upp å gräva undan jorden un- der en valltorva å få så stort hål att det / gick an att få ungen under torvan. Så drogs han avigt under torvan tre gånger. Sedan lades en sty- ver eller vad som helst under torvan, å se'n karades jorden tillbaka, så att det blev täppt. "Trôllskôtt", "skôtt" – brukade komma på kreaturen. "Flôg", "flôg i ryggen", "flôg i bena", "hôveflôg", "flôg i armra". Dessa kunde en få om en blev kall, eller mot väderombyte – "dä flyger i bena, så dä måtte bli ane vär" – "Förstörd itå flôg". Lederna svullnade å så blev en stel. "Frôssa" har inte förekommit på länge. Den som hade fått "frôssa" i kroppen en gång fick den tillba- ka varje vinter. Då skakade kroppen. Det gick inte att hålla kroppen stilla, å om det var aldrig så varmt så kändes det som kyligt ändå. Bränn- vin togs in. Så var det att sitta vid spisen eller ligga nedbäddad. "Tarmvre" – då blev det förskräckliga plågor i ma- gen. Det troddes att tarmarna hade nystat ihop sig, så att det blev som en knut. Sådant kunde / en få om en låg opassande el. att en slog magen. För att knuten skulle gå upp sväljde den sjuke hagel å krut. "Magkrämper" – till bot för detta begagnades bränn- vin. Malörtbrännvin brukades. Så hade de ylle kring magen. "Gekt" – "gekt i axlera", "gekt i ryggen", "gekt i bena" o. s. v. "Förstörd itå gekt", När de blev gamla så fick de gikt i kroppen. "Gektbrôten". De orkade ingenting med ben eller armar. Det hade de fått av kölden. "Gulsot" – då blev kroppen vrin gul. Vet inte varifrån det kom. Men gul mossa var bra å koka å ta in. "Hecken" – det sade de att en feck, när det var någon som tänkte på en. "Hôveflôg" – då var det att binda ylle kring hu- vudet. "Terpentin" e. "ädeke" smörjdes över ögonen. Brännvin begagnades också att smörja på. "Hôveflôg" fick en av "os", om det drog åt huvudet. "Hôll å stygn" – i bröstet, i sidan, i ryggen. Det var farligt när en fick "hôll å stygn". Det var inte / annat än brännvin som hjälpte. Det fick en, om en hade gått blöt. "Kikhosta" – brukade en skulle ha alla förr i värl- den. Den kunde en inte komma ifrån. Men det var bara barn som hade den. Det var inte annat än att hosta tills en blev bra. "Marremjölk" skul- le vara bra, så det brukade en skaffa, om nå- gon hade fått den hostan. "Klåa" – sådant kunde en få om en kom nära en per- son som hade det på sig. Det kunde vara "skabb" på granris, som en fick på kroppen, å då blev det "klåa" av det. Klåa smörjde en bort med brännvin. "Knar'n" – den satte sig i handleden el. i knäet. Kunde få den i skogen, när en högg. Den höggs bort. Man lade handleden över tröskeln som vet- te utåt, å en annan tog en yxa å högg över handleden. Yxan träffade tröskeln på andra si- dan handleden. Tre gånger skulle det huggas. För var gång det höggs, sade den som höll i yxan: "Ja' / hogger knarn ur led å i ved". Tre gånger sade han detta. "Kôppra", "smettkôpper" – mins jag ingenting om. "Kramp" – då var det ett ben eller en fot som vil- le dra ihop sig. Då fick en annan ta i å dra tillbaka "krampen". "Vârk i lera" (lederna). Det fanns en gran som kallades för "legran". Om en kunde får reda på en sådan å ta å koka kvistar av den å "baka" lederna med så skulle det bli bra. Om det var så, att lusen började å villa äta sig in i kroppen, så kallades det att en hade fått "likåt". Den som kom utför det hade inte långt kvar att leva. "Hôll å stygn" = lunginflammation. "Longhosta" – "hoste ôpp longra". "Milterhögg" fick en om en gick fort. Det var inte annat än att sakta ner på farten om en fick det. Det högg i ena sidan, så att en knappt orkade ta steg om steg. / "Näsblog" såg jag många som fick. Om en skulle stop- pe "näsblog" så skulle en lägge en tvåkrona under tungan å hålla huvudet bakåt. "Ormbet", "ormhogg". "Sketa, dreta, rännsketa" trodde de att ovänner sätte på. Malörtbrännvin togs in. Så fanns det allt frö som en tog in, men det mins jag inte vad det hette. "Skôrv" brukade de få i huvudet. Det var för att inte de tvättade sig i huvudet. För att de skul- le få bort "skôrva" så klettes fullt med beck över allt där det fanns hår på huvudet. Så en trasa över becket. När det hade gått så långt så att en såg att becket började att vilja lossna av, så rycktes alltsamman av huvudet. Den ena kunde sätta på den andra "tvinsjuken". Den som hade fått "tvinsjuken" kunde inte skrat- ta eller vara glad. Det var somliga som fick den om de var kär i en person å inte fick den. Sår var inte noga med förr i världen. Det var att sno en trasa om å låta det vara. "Sjôlsprôc- ker" / i händerna botades med att beck lades i spric- kan. Becket drog ihop den. Spindelväv å socker lades på sår. Det var bra att tugga socker å läg- ga på sår å svullnader. "Rematisk" – hade inga andra än gamla förr i värl- den. Den trodde de att de hade fått i kroppen för att de hade farit illa med sig när de var yng- re. "Tanvârk" – kunde den ena skicka på den andra. Det fanns inte andra botemedel än att tänderna fick värka ut. Men en försökte ju både det ena å det andra, för att en skulle bli bott. En tog blod ur tanden med en sticka å borrade in i ett träd, eller också gjorde en alpinne eller björkpinne rödhet å höll på tanden eller kä- ken. Ibland hjälpte det att stå på huvudet. "Örnflôg" fick en om en satt i korsdrag. Det värk- te inåt öronen. Det skulle vara svart ull i örat. Så kokade en "nö smör" å hade på ullen. Om ett kvinnfolk sprutade av sin mjölk in / i örat. så skulle det vara den bästa boten. "Ryggskott" kom sig å att en böjde sig för hastigt el. tog i för hårt. Somliga trodde att det var trollkon- ster från andra, som ville ont. Om en fick "rygg- skôtt", så skulle någon ta soplimen å slå en rik- tigt i ryggen tre slag, när en inte visste om nå- got.
Läkekonst
Om någon blev sjuk så skulle det offras för ho- nom. En kunnig person fick gå. Om en fått "fali- het" (värk) i kroppen, så skulle det offras på den plats där en hade fått "faliheta". Då skulle det vara något av varje från den sjuke – av klä- derna, naglarna,håret, spott – i ett knyte. Det- ta knyte skulle kastas över den vänstra axeln. En skulle inte få se åt det håll en kastade. Och när en kastade skulle en säga: "Här får du ditt, ge mig nu det som är mitt tillbaka". Se'n skul- le den offrande gå därifrån alldeles tyst å in- te se sig tillbaka. Inte tala till någon. En skulle inte låtsas om något för någon. Min sys- ter hade fått "faliheta" i ett ben, å då var mor å offrade åt henne på detta viset. / Gulsot skulle en bota sig med, om en tog gul mos- sa på norra sidan kyrkan. Bättre om det fanns sådan på ett kors på kyrkogården. Då skulle en ha den mossan i vatten å koka den, å se'n skul- le kroppen tvättas med vattnet. Då skulle en gni- da med handen motsols. Om en person hade fått "matlea" så skulle en ta "fôlkdynge" å ha i bränn- vin å ge den sjuke. "Sôg" (engelska sjukan). Då skulle en "trä för sôg". En skulle träda barnet genom en "självväxtring" tre gånger motsols. Den som höll barnet å träde skul- le säga: "Jag trär mot sôg". Den som höll ring- en (för det var en kvist hopväxt till en ring) frå- gade: "Vad trär du för?" Om en havande kvinna stod å såg på när man slak- tade, så kunde barnet få fallansjuke. Den skul- le offras bort. Om den sjuke fick anfall en tors- dagskväll, så skulle en passa på å ta av kläd- erna på den sjuke å kasta i elden. Bölder å tandvärk å varter tog en bort med att / ta en vass pinne å peta på det onda, så att en fick var å blod på pinnen, så skulle en gå å sticka den pinnen under en jordfast sten el. också in i ett träd. Om en kastade ut avklippt hår så fick en ont i huvudet eller öronen. Detsamma var det om en kas- tade ut avklippta naglar. Det var farligt, för en kun- de inte få igen håret å då kunde en inte bli frisk. "Bältros" skulle en smörja bort med vatten från en nordrinnande bäck. En skulle hämta vatten från bäcken å så skulle kroppen tvättas med detta i tre torsdagskvällar. Fick inte spilla ut av det vatt- net. Innan det användes skulle en gå till en smed- ja med det å blåsa i det med bälgen. När en ha- de tvättat med det tredje torsdagskvällen, skulle en gå å hälla det som var kvar av vattnet i bäc- ken. "Trôllskôtt" hörde jag inte att folk fick ont av att få, men kreaturen fick det. Det var trollfolk som skickade det, om de skulle skulle förgöre ett djur för en / ovän. Om en kunde få fram blod i såret, så blev djuret bra. Det kunde hända att "trôllskôtt" kunde gå rätt genom ladugårdsdörren å rätt på den bästa kon. Det blev som ett runt hål efter det. Det var som en liten boll. Nubb, spik, hår, hornbitar fanns i det. Det kunde träffa till så att folk fick "skabb" på kroppen. Boten för det var att en blandade ihop sva- vel å tjära å tobak eller tobaksspott. Denna rö- ra skulle tagas in. Så smörjdes skabben med salvan. Om en blev biten av en orm skulle en dricka bränn- vin som en lagt ett ormhuvud i. Om en blev "hes i halsen" så skulle en ta vänstra strumpan å binda om halsen. Nere i Ekshärad fanns det en gammal avrättsplats. Jag mins min mormor talade om, att när det blev någon halshuggen där, så var folk fram- me sedan å passade på å få reda på något av den halshuggnes blod. Det skulle vara bra att bota sjukdom med. / Om en ville skicka bölder el annat ont som en ha- de fått på kroppen, så skulle en passa på att gå till en död, innan den flyttats bort från döds- bädden. Bäst strax efter han dött. Då skulle en ta den dödes hand å stryka över det onda å be så snällt att den döde skulle ta det med sig. När den dödes kropp ruttnade, så blev man av med det onda. – Offer: se ovan. Att den som var född med tänder kunde mer än an- dra, det hörde jag sägas. Han skulle kunna trolla.
Läkekonst
Om en fick gulsot eller matleda, så skulle en gå å ta gul mossa bakom en husvägg. Den skulle tas på husets norra sida. Det skulle också vara ett bra medel, om en hade en bränd orm i bränn- vin å tog in. Men ormen skulle vara bränd till as- ka. Engelska sjukan kallades för "sôg". Det var flera slag. Det berodde på om sjukan hade kommit ur luf- ten, vattnet eller ur jorden. Jag mins mor talade på att det skulle vara nio slags "sôg". När den sjukdomen skulle botas, så måtte de gå till den plats där barnet troddes ha fått sjukdomen. Om sjukdomen hade kommit ur jorden, så skar man upp en tor- va å grävde undan jorden under henne, så att det blev som ett valv. Under den torvan skulle / barnet trädas tre gånger. Den som trädde ungen skulle säga namnet på honom för var gång han träd- des och så vidare: "Ja trär dig för alla slags sôg som finns mellan himmel å jord å alla fyra vä- derstrecken". Bölder slogs in i en gran. Det var att ta en flis ur granen och peta på bölden med, å sedan fäs- ta flisen där han suttit. Det var farligt att komma i närheten av en sådan gran. Det gick bra att hugga bort knarr ur en led. Då skul- le en gå till en sådan som kunde. Den som var un- der behandling frågade: " Vad hugger du för?" Då svarade den som skulle vara doktor: "Jag hug- ger knarren ur leden å i veden." Detta skulle sägas för var gång det höggs, och det skulle hug- gas tre gånger.
Läkekonst
"Klenhet" å sjukdom kom ur vatten mest. Särskilt var det en källåder här norr om som var full med sjuk- dom. Det trodde folk. Min hustru fick barn, å barnet blev sjukt. Det skulle vara för att vattnet var häm- tat från den källådern. En gumma hade skvätt till vid den källan å blivit sjuk. Så var det en käring som stöpte bly, när min hustru hade fått barnet. I det blyet visade det sig. Det vart som en ränna å en käl- la i blyet, å det var den källådern, som jag talat om. I all synnerhet om kvällen efter solnedgången var det farligt att komma till den källan. Vid den källan skulle det offras för den sjuke, om sjukdomen hade kom- mit därifrån. Min moster blev hårt ansatt på vä- gen i närheten av källan, men hon tog av kläderna sina å offrade över vänstra axeln. Hon såg sig / inte tillbaka. "Magrev" el. "sve" kunde komma åt en ibland. Krut, hagel el. mjölk användes som bot mot den sjuk- domen. Om en blev biten av en orm, så fanns det de som kun- de "döve etter". De kunde så mycket genom läsning att inte giftet hade någon värkan. Så kunde de "döve vârk". Den äldste av barnen i familjen skulle kunna "döve etter å vark". Min morbror satt vid ladugårdsdörren. Då kom ett "skôt" å gick rätt igenom honom å in i svinhuset å gick in i grisen å dödade honom. Grisen sjönk med det- samma. Han fann "skôttkaka" i grisen. Det var nag- lar å allt skrot.
Läkekonst
När moran i Bassadö fick ont i halsen så drog hon in rök i halsen genom en torkad björn- strupe. "Di högg för knar'n". Den som hade fått "fallansot" skulle dricka björnblod. Om en unge hade fått engelska sjukan, så skul- le en mora ta ungen å ställa sig i dörröppningen å sträcka ut ungens armar, å så skulle hon be att något kom å tog det onda.
Vårarbete
[ Harvningen skulle börjas på en särskild dag. Det vet jag. Men mins inte dagen. De gamle höll sig till bon- depraktikan. Och jag mins att folk fanns som trod- de, att om de inte fick börja den dagen som var bestämd, så skulle björnen komma å äta upp säden eller mas- ken skulle äta upp den. Jag mins inte dagarna för sådden, men det var som passligast medan den gu- la ärlan var här. Efter Urbanus skulle en rakt inte få så. Det som blev sått efter den dagen blev det inte något värde med. ] När vårarbetet börjades, så skulle de som hade med det att göra, äta upp julbocken. Den bakades av mjöl från säd som bärjats föregående år. När det bakades till julen, så bakades en "julbock". Den hade formen av en bock och låg på julbordet / tills julen var slut. Då tog man den av bordet och gick och gravde ned den i en sädesbinge. Där fick han ligga tills vårandtimmen. Då skulle den, som sagt, ätas upp. Den doppades i öl eller dricka. Delades upp mel- lan dem som skulle arbeta på åkern. Då skulle det bli kraft i alltihop. Hästen fick också några smulor av bocken. Denna traktering skulle en ha ute på åkern, om det skulle vara riktigt. På slutet blev det ju mest skämt med detta skrock. Sönnavind var inte något vidare bra. Inte för det att det hade någon betydelse, men det var som om många inte skulle tycka om den, när de sådde. Kornet skulle ligga länge i jorden och inte komma upp så bra. Ingen särskild klädsel för såningsmannen. Han hade sina vanliga kläder. Skaklarna lades i kors när dragaren spändes från. Det blev ingen vila. De påstod att skam harva- de, om skaklarna låg öppna, å då fick inte hästen vila. – Vet inte att sista gödsellasset / utstyrdes på särskilt sätt. Men de brukade ha det ordspråket att drygseln var i det sista lasset. Så det skulle vara som för mer än de andra. Det var nästan den tron, att det lasset gjorde allti- hop. Det brukade ju också bli ett rejält lass. Det- ta lass drygades ut, så långt det var möjligt. Det vet jag att far var noga med. Jag har inte brytt mig om det. Någon liten tapp lämnades kvar i göd- selstaden. Det blev aldrig så att att det blev skra- pat. Om en hade glömt att så en fläck på åkern, så var det varsel om, att någon i släk- ten skulle komma att dö snart. Linet såddes allra sist, för att det inte skulle frysa.
Slåtter, skörd och tröskning
Det brukade vara tal på, om vårarna så där att isen drev dit å dit, å då tog de tydor av det. Det var ett bra tecken om isen drev norrut, för då räk- nades det på att en skulle bli av med den. Arbetet tog inte sin början förrän skörden var mo- gen. Strån lämnades oskurna för att det skulle bli skörd i stället ett annat år. Det var att "ta har'n" i de sista stråna. Då skul- le en skicka å fösa bort haren. Det var inte annat än ett skämt som en hade för sig. Den sista neken kallades för det mesta för "rullenek" el. "löckenek". Det skulle vara jämt så många to- var och band i den som det fanns kreatur på gården. Den gömde en å gav kreaturen om julkväl- len / för att de skulle må bra. Ett par pinnar lades i kors under de första neker- na, så att inte råttorna skulle ha makt att för- störa säden. Jag vet att vi hade en apel hemma, som det brukade vara så mycket äpplen på, men så slutade han att bära. Det ville inte bli något på den på flera år. Men då var det en käring som påstod att vi ha- de hällt ut varmt vatten vid apeln, å det var det som skulle vara orsaken att vi inte fick frukt. Ingen fest när tröskningen avslutades. Det var den dagen som andra dagar. En tröskade med slaga på den tiden. Gick upp i otta om morgonen och trös- kade. Så fick en hålla på att tröska undan för undan allt eftersom kreaturen åt undan.