Transkriberad uppteckning

[ Harvningen skulle börjas på en särskild dag. Det vet jag. Men mins inte dagen. De gamle höll sig till bon- depraktikan. Och jag mins att folk fanns som trod- de, att om de inte fick börja den dagen som var bestämd, så skulle björnen komma å äta upp säden eller mas- ken skulle äta upp den. Jag mins inte dagarna för sådden, men det var som passligast medan den gu- la ärlan var här. Efter Urbanus skulle en rakt inte få så. Det som blev sått efter den dagen blev det inte något värde med. ] När vårarbetet börjades, så skulle de som hade med det att göra, äta upp julbocken. Den bakades av mjöl från säd som bärjats föregående år. När det bakades till julen, så bakades en "julbock". Den hade formen av en bock och låg på julbordet / tills julen var slut. Då tog man den av bordet och gick och gravde ned den i en sädesbinge. Där fick han ligga tills vårandtimmen. Då skulle den, som sagt, ätas upp. Den doppades i öl eller dricka. Delades upp mel- lan dem som skulle arbeta på åkern. Då skulle det bli kraft i alltihop. Hästen fick också några smulor av bocken. Denna traktering skulle en ha ute på åkern, om det skulle vara riktigt. På slutet blev det ju mest skämt med detta skrock. Sönnavind var inte något vidare bra. Inte för det att det hade någon betydelse, men det var som om många inte skulle tycka om den, när de sådde. Kornet skulle ligga länge i jorden och inte komma upp så bra. Ingen särskild klädsel för såningsmannen. Han hade sina vanliga kläder. Skaklarna lades i kors när dragaren spändes från. Det blev ingen vila. De påstod att skam harva- de, om skaklarna låg öppna, å då fick inte hästen vila. – Vet inte att sista gödsellasset / utstyrdes på särskilt sätt. Men de brukade ha det ordspråket att drygseln var i det sista lasset. Så det skulle vara som för mer än de andra. Det var nästan den tron, att det lasset gjorde allti- hop. Det brukade ju också bli ett rejält lass. Det- ta lass drygades ut, så långt det var möjligt. Det vet jag att far var noga med. Jag har inte brytt mig om det. Någon liten tapp lämnades kvar i göd- selstaden. Det blev aldrig så att att det blev skra- pat. Om en hade glömt att så en fläck på åkern, så var det varsel om, att någon i släk- ten skulle komma att dö snart. Linet såddes allra sist, för att det inte skulle frysa.