Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Löcknek.
Löck-nek. Vid havreskärningen bands en löcknek¹ av det sista, som skars. Var och en som arbetade med skärnin- gen skulle bidraga genom att ta med sig hem en en lock. Husmodern band, liksom det var hon som skulle dela ut av neken vid julen. Först gjor- de hon en stor lock i början o. en i slutet o. dessa voro avsedda för smådjuren (få- ren). Sedan en mindre lock ¹ Märk: icke löktnek. Man uppfattade det som neken bringade lycka åt kreatu- ren. / för vart o. ett av nötkrea- turen. Neken hängdes upp i köket mellan dörrarna (= kökdsörrn och kammar- dörrn) överst vid taket o. 'fäksera' (= havrevippor- na) hängde nedåt. Där blev neken hängande, tills husmodern på julafton skulle 'still kväl' (= mellan 7 och 8 e. m.). Hon gav då djuren i tur och ordning lockarna ur handen, varvid hon sade: 'Nu är det julkväll. Nu ska ni et å må väl'. Anm. Uppteckn. efter Håkan Olsson, f. 1849 i Munkerud, Ran- säters sn, Kils hd. Hans hustru (som band neken) är några år yngre och f. i Östergårdarna, Övre Ulleruds sn, Kils hd. För- modl. härrör seden alltså från övre Ullerud, då karlarna icke lade sig i dessa angelägenhe- ter. / Löcknek.
Skogsrån och dröm
I mina pojkår hörde jag berättas av en gubbe huru han genom en dröm blev i tillfälle få skjuta två älgar. Under nattens dröm kom ett fruntimmer och väkte gubben och sade till honom att gå till starrhässjan (myrslått) vid Hakaså för där kommer tre älgar, gubben vaknade, lade sig åter att sova, drömde på nytt och väktes med sam- ma tillsägelse. Gubben som var ivrig jägare stod upp och klädde sig, drog åstad till skogs i månskenet med tanke att jag träffar alltid någon fågel på vägen, kommen till starrhässjan sätter sig gubben ner för att vila i dagningen – och denna är sen för det var dagarna före jul – det dröjde emellertid ej länge förr än en älg kommer knal- lande över myrsnåret och genom ett välriktat / skott blev denna på en 40 a 50 alnars avstånd av gubbens grova munladdare nerlagt på stället. Några minuter senare kommer de andra två älgarna, stannar och vadrar på sin döda kamrat tills gubben hunnit få i nytt skott och därvid ger den andra älgen ett dödsskott. Får tillägga att gubben varit jaktare och fiskare i all sin tid och drev med fiske ännu vid 80 års ålder. H.H.
Julen var en stor högtid, och därföre var stora fö...
Julen var en stor högtid, och därföre var stora för- beredelser. Brännvinnet och julöl var det förnämsta. Saknades det var ingen riktigt jul. Och för att ick sita i mörker skulle "töre" tjärved samt stickor vara på lager. "Jullågor" blåss skulle vara färdiga, beräkna- de efter vägens längd, för en mil fodrades flera styc, Kl. 3 på julmorgon måste man upp och börja ställa sig i ordning. Lomflaskan skulle vara full med brännvin, ost och stomp i fickan till bitis bröd och så bar det iväg, den som bar lågan gick före halfva milen genom storskog öfver långa my- rar "Mosser". Och så var man uppe på höjden. Nere i dalen låg kyrkan och flera byar var innom synhåll. Ljus i alla fönster, i alla torp uppe i bakslutningarna såg man ljus, "jullågor" rörde sig på alla vägar, en del nära andra längre bort. Snart var hela skaran samlad vid kyrkan. Sockenstugan var full af menniskor inga flera / kunde komma in. Guberna jorde eld af sina låg- stumpar och så språkades medan man väntade på gudstjensten. Kyrkan var kall, ingen eldning var på den tiden i bruk. Efter första tjensten var man nästan stel af kölden. Det var därföre bäst sätta sig i rörelse, och det blef ofta mot hemmet. Kommen en bit från kyrkan tog man upp lom- flaskan, tog sig en klunk, bjöd sedan alla som var i sälskapet. Nu började man blifva varm. Efter några timmar var man hemma. Nu fick man julglygg, Bränvin uppkokadt med tillsats af kanel socker eller sirap, så kom maten, bränvin och julöl, när måltiden var var slutad, pipan tänd så började man omtala "historier" händelser af olika slag. På någon plats i Wärmland bode en grefve och denne hade en kusk, i ofverenskommelsen med kusken ingick i lönen att grefven skulle gifva kusken en Päls. ett år gick men ingen päls syntes till. andra året då jul kom skjussar kusken till / Kyrkan. När gustjensten började stod kusken bakom ryggen på grefven. Ps. War hälsad sköna morgon stund, sjongs. Kusken var en väldig sångare. instämmer så det dånar i kyrkan. "i fjol lofvade grefven mig en päls, Si päls, mi päls, pälsen grefven pälsen sönder refven. grefven vänder sig om och säger till kusken Tyst du skall få pälsen. (Den gamla pälsen var sönderrifven) Från Lysvik. En julotta rode två män från Wästra sidan sjön öfver till kyrkan, fastjorde båten, togo årorna och gömde dem på landet. inkomna i kyr- kan somnade de under predikan. Den ene af männen drömde att de var vid sjön, hans kamrat var och skulle hämta årorna, män hittade dem icke. derföre "skrek" han (ropade) längre sy mä lan liger åran. Den andra vaknade af ropet, tobaks- bussen sitter i halsen på honom. ett hostande / och så skrek han Ja nu ä ja åg klar. Från Rottneros Sunne berättas en friarhistoria om en kapten vid namn Sederkrona på frys- dals kompani. i något ärende var han ute och bode på Rottneros. Han friade till pigorna på gården. Särskilt kammarpigan, men en kväll lofvade hon att gå upp till honom sedan allt arbete för kvällen var afslutat. Kammar pigan tänkte spela honom ett spratt. Ladugårdspigan var enfaldig och lätt att narra, sedan hon blifvit öfvertalad går hon upp till kapténen. Hon skulle ligga när honom, men säger han, det osar bara koskit af dig, klad af dig, tag en skjorta som liger på bordet, häl ur flaskan det är luktvatten i stället för flaskan tog hon bläckhornet, smorde ner händer, ögon, och kläder, nu var hon färdig. När tiden var inne att hon skulle gå ned / upptäckte han stälningen, flickan var svart, och själf var han nedsmord. Då utbrister han "Ja nu tror jag att jag hafver pulit sjelfva Satans moder. Det berättas om samma kapten. Han hade en soldat som ofta var i gräl med sina rotbönder, och en gång fick en bonde ett grundligt kok stryk af soldaten bonden går till kapténen för att klaga. Kapténen synar bonden. Ja säger han, det är så väll gjordt till och med naglarna äro blå, jag kan icke straffa karlen. A. M. Sundén Åmåt den 27/12 1924 Mangen
Slåtter, skörd och tröskning
När en kom till det sista på åkern och skulle skära, bruka en att säga, att en skul- le "ta har'n". Sômme sa att di "jaga har'n". När en hade bergat in skörden, så skulle en ha en "skårgyll". Det var detsamma som en klen- gås. Vi fick en hel tjock kaka var. Den var bakad av siktat rågmjöl. Smör och riven sandost över hela kakan. Brännvin skulle det också vara den dagen. När en var med och förde lien för första gång- en, så fick en bestå på "gulbenskanna" till de andra karlarna. Kunde man inte det, så blev de ela- ka mot en och gjorde det svårt för en. Tröskning. Vi gick upp vid tretiden på morgnarna och tröskade. / Och så höll en på till dess blev ljust på morgonen. En räknade på att det var lättare att tröska på morgnarna än på dagen. Om dagen hade en att göra med att samla ved till lyse, för en eldade på en stenhall på logen, så att en såg att tröska. Vi började tröska strax efter det vi hade satt in krea- turen, för att vi skulle få halm åt dem. Men det blev ingen värre fart i slagan förrän fram i november och december. Före jul var största bråd- skan, för en hade kanske föresatt sig att säden skulle vara tröskad till jul. Det var åtminstone ett gammalt bruk. Det hette att en "tröska otte". En och två personer stod på logen och tröska- de. På herrgården "tröska di fyre". Om någon kom in på logen, som en vågade skämta med, så tog en slagan och lade över nacken på honom och klämde till. Då skulle han lära sig "lovisa". Kom barn in på logen, så fick de lära sig "lo- visa". Men det var di allt rädda för. Vi hade inte annat än "slaga" att tröska med. / Den bestod av "hanvar'n" och "bulten". Dessa två delar fästades samman med remmar. - En kunde lägga upp ett framlag upp till 12 neker på logen. Man löste upp dem. När de hade tröskats på en sida, så vändes de och tröskades på motsatta sidan. Så höll man på att tröska och vända tills hav- ren var ur. Havre tröskade man mest på så sätt att man tog en och en nek utan att lösa upp henne. Den lades på golvet. Den ene av tröskarna trädde bulten under neken och gav den en skjuts att han hoppade upp från logol- vet ett stycke. Då passa den andra på att ge henne en snärt med slagan, innan hon tog golvet. Se'n var det hans tur att få henne upp från golvet och för den andra att slå till. Kärvarna tröskades sönder, så att det blev "bôs" av dem. När en hade tröskat en åtta, tio neker, så samla man ihop "bôse" och tröska och vän- de det ett par gånger. Den dagaen en hade tröskat färdigt skulle en ha / "tröskesup" och "tröskegröt" till kvällen. Det skul- le inte vara den vanliga vattengröten, utan det skulle vara vit gröt. När en hade tröskat, så fick säden ligga och "ta igen sä" i drôsen. Att tröska om kvällen var inte lovligt, för då fick en inte fred om natten. Om "nissen" fick höra att en "panka" på logen, så skulle han göra efter, och då sluta han inte förrän fram ef- ter mitt i natten.
Stefanus Håkansson och Emil Lundell
Dialekt/Folkminnes inspelning.
slåtter skörd och tröskning.
På slutet när en skar, så skulle en jaga ha- ren in i deras - d.v.s. till grannarna. Se'n skulle han få jaga den i sin tur å den som fick ho- nom sist, blev "säcken". Om en fann dubbelax, så skulle en få god skörd nästa år. Om det blev något strå stående här å där så skulle en inte gå å ta bort det, utan det skul- le stå kvar, för att en skulle få så mycket mer nästa år. Det var allt så far ville ha det. Men vad det var för slags makt som han trodde om detta vet jag inte. Han gjorde så som de hade brukat förr. Å om det var gamla fördo- mar, så trodde de sig inte att släppa dem, för då skulle det gå galet på något sätt. / Om en inte fick jämt lass, det sista utan det blev mindre än de andra, så fick en litet i la- dan nästa år. Det första hölasset skulle ett fruntimmer häva in, för då skulle det bli kvigkalvar. "Lokatt" kallades den som var i ladan eller på logen å tog undan säden. Den som blev sist med slåtter å skörd kallades för "säcken". I botten på ladan lades en ost å ett stop bränn- vin. Det var ingen som kom åt det förrän de ha- de tröskat så att de var vid de sista neker- na. Om en tog det sista äpplet av apeln, så blev det ingen frukt nästa år. Om ett och annat äpple satt kvar på apeln till julen, så skul- le det betyda att en fick bra med äpplen un- der det kommande året.
Julafton
På julaftons middag sättes julneken ("fôggelneka") upp på en stör. De sista kärvarna å bästa gömdes till det. Tog un- dan dem i slutet av hösten. Band ihop ett par tre stycken till en kärve. När de satt upp den, så gick de in å tog "fôggelneksupen". Det var gulsparvarna som skulle ha den. Det sista arbetet, som karlarna uträttade på julafton, var att slipa yxorna. Alla yxor slipades å sattes upp i stället. De fick inte ligga på huggstubben över jul den seden följde far också. Allting skulle ligga så väl iordning till julen. Det skulle bli som bättre tur då. På julkvällen fick vi lutfisk å potatis, smörgås, ost, korv, fläsk å kött och gröt (havre- eller risgrynsgröt). Supar togs till fisken å gröten. Juldrickan stod på bordet. Ville någon gå ut på fönstret å ställa sig å se in på dem som satt vid bordet, kunde han få se / om någon av dem skulle dö under året. Om tuppen gol på julnatten, så var de döda på påhälsning. Kom någon förtidigt till kyrkan, så träffade han på de döda, som höll gudstjänst. Då kunde han snött komma un- dan med livet. Maten eller resterna av kvällsma- ten skulle stå på bordet över natten. "Tôssen" skul- le ha kalas.
Julafton
På ökten före middagen var det mycket stök både inne å ute. Då skulle veden bäras in, så att en slapp å gå till vedskju- let på juldagen å potatisen skulle in från källaren, å så en hel hop andra arbeten. När det led efter middagen, så sattes 'fågelneken' upp. Det fanns inte någon, hur fattig han var, än att han satte upp en nek å fåglarna; för om han inte hade havre själv, så gick han å fick av andra. Det skulle vara så bra, om fåglarna fick mat till julen. Gulsparven var en som gla- dast åt. På somliga ställen tog de in halm å bredde ut på gol- vet. Den låg bredd över hela natten. Ingen låg i den, men den skulle vara inne för att Jesus föddes på halm å strå. Halmen fick ligga på golvet över juldagen. När alla grovsysslor var undanstökade, så skulle var å en / tvätta sig riktigt noga över hela kroppen. En stor bal- ja eller ett kar togs in, så öste man varmt vatten i det å gick upp i vattnet. Rena underkläder togs på. Kreaturen fick av det bästa höet på julkvällen. Till var å en ko skulle den, som delade ut höet, säga: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reven å inte på rompa". Då skulle de må så gott.
Slåtter, skörd och tröskning
Det fanns allt en och annan som hade den vanan att några strå skulle stå eller ligga kvar på fältet, så att fåglar- na skulle ha något. Det fåglarna fick kom igen med välsignelse nästa år. Den sista neken kallades "löckenek". Den skulle kreatu- ren ha på julkvällen. Den delades mellan dem. Det var en gammal sed. Jag mins när det förekom. I de sista stråna skulle en "ta har'n". Det fanns ju ingen hare, men detta skämtet drev på arbetet på slutet. Att "ta har'n" var detsamma som att "lökte" (avsluta arbetet) på en viss åker eller med skörden i sin helhet ("lökte för året"). Att skära sig på en lie var farligt för en kunde bli "darr- hänt" av det. Det bruket att vila litet innan de lämnade åkern / har allt förekommit. De gamla brukade alltid vila en stund innan de gick därifrån, men om det låg någon betydelse i det vet jag inte. "Slåttkalas" var mycket vanligt förr. De gick till varandra och hjälptes åt att slå. Slåtterkarlarna kom framemot kvällningen å höll på att slå fram till 11-tiden på kvällen. Då var det allt liksom litet kalas. En fick so- vel å smörgås, kaffe, brännvin å dricka så mycket en ville ha. Ibland så blev det dans efteråt. Tröskning. Förr användes inte annat än slaga vid tröskningen. Man stod på logen och tröskade. Tröskningen skulle va- ra avslutad till jul.
Slåtter, skörd och tröskning
Om fredag skulle en börja att slå eller skära. Det var di gamle som ville ha det så. Strån mins jag inte att en lämna kvar. En tyckte att det var styggt om det blev strån ef- ter en. Bruka att slänga av sådana, när en gick tillbaka i skårgången. En skulle "ta har'n". Det sista en skar av säden för året, skulle en ha haren i. Det bruka en att skämta om. Men det fanns ing- en hare. Den sista neken kallades för "löckenek". Mins att en bruka säga att löckeneka får en väl ta med sig hem. En skulle ha den och gömma och dela ut mellan kreaturen om julkvällen. Hem- ma hade di inte detta gammalmodiga för sig, / men jag såg att di hade sådana kärvar inne på enstaka ställen. Di som var på logen kallades för "lokatter." På botten av ladan lades stenar eller träpin- nar i kors för att inte råttorna skulle skära sönder säden för en. "Ät upp detta först", sa- de en, när en hade lagt ned det. "Slôttkalas" hade di mindre bönderna ibland för att di skulle få slått på en gång. Då blev en bjuden både på mat och brännvin. "Klengås" bruka en att få. "Dä måtte ha komme nô ont ôt dä trä," sa en, ifall att det slutade blomma å en inte fick någon frukt av det. En tröska med präjel. Då brukade en att vara två och två om det. Det skulle vara tröskat till jul.
En fisketur.
And. Svensson och en fiskekamrat skulle ut och vittja näten. Det var en vecka före jul och vädret var kulet. Det blev *** och storm och "komposen" blev vilsen. Därtill hade vinden vänt sig, så de kommo alldeles ur kussen. De hade två "seijl" (segel) men kunde inte använda dem för dem hårda vindarna. De rodde på måfå och hamnade slutligen på en holme, som de aldrig förr hade sett och inte heller senare har de kunnat finna den. Kl. var omkr. 1 på natten, när de *** på holmen. Det nästa för dem var att få eld, så kunde värma sig, ty allting var rått. Sen så hade de ett gammalt nät i båten, med torr näver på. Detta togo de / och gjorde eld med. Men det var aldrig bra att göra upp eld sent på natten. "Småfolket" tyckte inte om att bli störda. Det yttrade sig sen däri, att båten oupphörligt ville gå ifrån dem så någon ro fingo de inte. Bäst det var fick Anders höra en hund skälla. Men den andre hörde intet. Då för- stod Anders, att det inte var en vanlig hund och sade: "Nu vet jag, vart vi ska fara, vi ska fara däråt, som jag hör hunden skälla" De gjorde så och kommo efter några timmars rodd lyckligt i land, där de farit ut. De hemmavarande hade varit mycket oroliga, hade fört upp stora bål och skjutit med bössor för att vägleda dem. Intet av detta hade de sett eller hört.
Jättar.
Dä ä så att di som ä födde på juldan ha lätt för te å bli bortbytte, Mi mor tjäna i Mölnrud den jula da han Ola i darn va född, morhans va inte riktegt fresk om julemôrran da di skulle fare te körka, di ba att ho skulle supe rektegt tå besken sô ho skulle bli bra, å dä jorde ho, å da sa' gûbben att te å ge däg Sara ä som te å hälle i en fûskestûbbe, ho ble sjuk i körka å di lût köre him i en fart, å strax ätter di kom him, feck hon Ola. Ho mor skulle vake om natta sô di inte skulle byte borten, å di lae den ukrestna ongen i ett trôg å satte et på gruvesten, å släpte spjälle, å ba a mor titte väl ättern, satt han inte skulle bli bortbytt ho hoûrde barjetten han va sö näre att han han hörde ongeskriken, men ända ôrka ho passen sö han inte ble bortbytt