Transkriberad uppteckning

Om fredag skulle en börja att slå eller skära. Det var di gamle som ville ha det så. Strån mins jag inte att en lämna kvar. En tyckte att det var styggt om det blev strån ef- ter en. Bruka att slänga av sådana, när en gick tillbaka i skårgången. En skulle "ta har'n". Det sista en skar av säden för året, skulle en ha haren i. Det bruka en att skämta om. Men det fanns ing- en hare. Den sista neken kallades för "löckenek". Mins att en bruka säga att löckeneka får en väl ta med sig hem. En skulle ha den och gömma och dela ut mellan kreaturen om julkvällen. Hem- ma hade di inte detta gammalmodiga för sig, / men jag såg att di hade sådana kärvar inne på enstaka ställen. Di som var på logen kallades för "lokatter." På botten av ladan lades stenar eller träpin- nar i kors för att inte råttorna skulle skära sönder säden för en. "Ät upp detta först", sa- de en, när en hade lagt ned det. "Slôttkalas" hade di mindre bönderna ibland för att di skulle få slått på en gång. Då blev en bjuden både på mat och brännvin. "Klengås" bruka en att få. "Dä måtte ha komme nô ont ôt dä trä," sa en, ifall att det slutade blomma å en inte fick någon frukt av det. En tröska med präjel. Då brukade en att vara två och två om det. Det skulle vara tröskat till jul.