Det fanns allt en och annan som hade den vanan att några strå skulle stå eller ligga kvar på fältet, så att fåglar- na skulle ha något. Det fåglarna fick kom igen med välsignelse nästa år. Den sista neken kallades "löckenek". Den skulle kreatu- ren ha på julkvällen. Den delades mellan dem. Det var en gammal sed. Jag mins när det förekom. I de sista stråna skulle en "ta har'n". Det fanns ju ingen hare, men detta skämtet drev på arbetet på slutet. Att "ta har'n" var detsamma som att "lökte" (avsluta arbetet) på en viss åker eller med skörden i sin helhet ("lökte för året"). Att skära sig på en lie var farligt för en kunde bli "darr- hänt" av det. Det bruket att vila litet innan de lämnade åkern / har allt förekommit. De gamla brukade alltid vila en stund innan de gick därifrån, men om det låg någon betydelse i det vet jag inte. "Slåttkalas" var mycket vanligt förr. De gick till varandra och hjälptes åt att slå. Slåtterkarlarna kom framemot kvällningen å höll på att slå fram till 11-tiden på kvällen. Då var det allt liksom litet kalas. En fick so- vel å smörgås, kaffe, brännvin å dricka så mycket en ville ha. Ibland så blev det dans efteråt. Tröskning. Förr användes inte annat än slaga vid tröskningen. Man stod på logen och tröskade. Tröskningen skulle va- ra avslutad till jul.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
