Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Annandag jul. Knut
Annandag jul började de gå med ljusa stjärnan. Tidigt på morgonen kom de. De voro klädda i rött å blått pap- per. De gick i stugorna å sjöng. I den sista stugan blev det kalas å dans. "Tjugnedan dansa jula ut". Anda trätt å jula ställ tjugneda Knut ä jula slut.
Tjugondag Knut
Denna dag benämndes /tjugneda'n, tjugnedag Knut/. Kallades för "tjugnehälja". Den sista av julmaten åts upp. Repade ihop det som var kvar av julmaten. Om tjugnehelgen var det kalas och bal /tjug- nekalas, knutbal/. Ungdomen hade tiggt ihop eller lagt ihop till detta kalas. Samlades i någon stuga där di ville ha besvär med en. Tjugondagen var juldagens sista helg el. dag. Talesätt: Tjugnedag Knut körer jula ut Julgranen kastades ut denna dag. Om di ha- de trångt i stugan så fick hon inte stå så länge. Då tog di ut henne om tretton- helgen. / Om det blev snöyra om tjugondagen, så skulle en få tjugo snöyror, innan en fick våren. - Det hörde jag då tala på att björnen vände sig i idet denna dag. Efter Tjugondagen tog man omedelbart itu med arbetet. Det blev så brått då. Då fick en börja med att äta ### kaka igen. En fick inte gå och ha det fint längre.
Vl Lysviks sn AnnaMaja Spets
Vl Lysviks sn Anna-Maja Spets Skönberga, Badabruk. Seder & bruk vid högtiderna förr i världen! Jul. När golvet skurats till jul skulle det beströs med råghalm som skulle ligga på julafton, så skulle den så kallade julhögen läggas på bordet, denna bestod av två kakor först så en ost, åter en kaka ovanpå osten, tre limpor en på varje sida och en bakom dässa skulle ställas med ena ändan på bordet den andra på kakan, en julkrona skulle ställas framom, ovanpå kakan skulle ställas en ljusstake med ljus, denna julhög skulle ligga på bordet till tjugondagknut, sedan skulle brödet läggas i havrehögen till våren då skulle det delas mellan hästarna som skulle dra harven, ingen främmande fick gå ut ur huset utan att bli bjuden på något, då tog han julfriden med sig. Nyårsdagen fick ingen kvinna gå någonstans, detta bådade olycka under året om en kvinna kom först till någon gård.
Lucia
Jag mins inte att jag hade sett ”lusibrur” förr än jag var 26 år. Men efter vad mor tala om, så hade den seden funnits förut. ”Di had fir den långt förut.” Tidigt på morgonen kom det en utklädd ”lussibrur.” Hon kom vitklädd och hade ljus i håret. Hon hade en krona på huvudet, så var det fyra upphöjningar på den kronan, och ett ljus i varje upphöjning. Hon hade vitklädda flickor med sig som passade upp. När de kom utanför dörren så sjöng de ”lussivisan.” Så var det en annan visa: ”Lussi lelle, Lussi lelle, älva nätter före jul.” Så mins jag inte mer på den. ”Lussibrura” gick från den ene stugan till den andra. Över allt bjöd hon på kaffe och ”lussikatter”, vetbröd och bullar. Hon var ute såpass tidigt att hon kunde överraska folk på sängen. Alla var uppe bra tidigt på morgonen. Flera frukostar skulle en äta. Det var att äta och dricka och vara på logen och tröska eller i vedskjulet och hugga ved.
Vårhalvåret
När Pere-grinius-dagen kom om vår'n, då skulle en ut ôt skogen å skrike Pere-grinius. Då samlades vi frå nô vart ställe i Björnetrakten å följdes ôt te skogen. Di äldre va också mä. I skogen ella vi store elder. Di eldera stog vi ikring å varnde oss, senna sprang vi å lekte rônt kring elden. Sôm- me kunne ta en eldbrand å springe ett stöcke mä å skrike. Vi sprang om varandre. Å vi skrek så dä gallra i skogen: 'Ä du här inne, så ska du härut.' Den dagen vänta vi barn på som om dä hade vôrt jula för hand. Dä va en gammel sed frå di gamles tid. Far sa. att vi skulle skrämme bort di falie djura.
Julafton
En fick lov att vara uppe tämligen tidigt å ställa i ord- ning på julafton. Då skulle det bäras in så mycken ved att den räckte över hela julhelgen. Så skulle en ta in ur boden så att en slapp att gå dit på juldagen. Arbe- tet avslutades vid två-tiden. Fågelkärven. Den kallades för 'löktenek'. Den tog en un- dan när en tröskade det sista. Vi brukade allt ta un- dan ett par stycken å gömma. 'Lökteneka' skulle vara åt fåglarna. Det var som en slags tacksamhet för det som hade vuxit på marken. Den tacksamheten skulle en meddela åt fåglarna. Satte upp den på en passande järdesgårdsstör, på en buske eller på en nedsatt stör. Den fick sitta uppe hela vintern. På meddan doppade vi i grytan. Det var inte annat än att ta ett kakstycke å gå fram till grytan å doppa / det å äta. En fick inte någon annan middagsmat den da- gen. Kreaturen. 'Kröttra' fick särskilt med hö på kväl- len. När de fick det så talade den som gav dem om för dem att det var julkvällen. De skulle ha som en liten känning av att det var jul. 'Ät väl, trivs väl å må gott för det är julkväl- len i kväll, kunde en säga till dem. Julbadet. Vi hade 'bastu' som vi badade i. Då eldade vi där så det blev så varmt så låg vi i den värmen å svet- tades en stund. Så tvättade vi av oss noga på hela kroppen, bytte om å tog rent på oss. Alla i huset skul- le till 'bastua' å göra sig fin. Julgran fanns inte i min barndom. Men när jag blev om- kring trettio år gammal, så hade jag julgran själv åt mina barn. Det var bara en liten granbuske som stod på bordet med några små hemstöpta ljus på kvistar- na. Julhalm tog vi in på julafton. Jag mins det från mitt föräldrahem. Den lades över hela golvet och fick ligga över helgdagarna. Barna hade så roligt i / den halmen. På kvällen tändes en stor björkvesvarme i spisen. Far 'rätta ôpp' den. På julvällen fick vi äta lutfisk å råskalad potatis. Så fick vi 'klengås', ost å 'sôggel' av flera slag. Peppar å salt till fisken. Det var framsatt på bordet. Så karvade de upp ost i ett glas å hade brännvin på å så fick de ta med en sked av det å ha på brödet. Sist fick vi gryngröt eller grynvälling. I min ungdom fanns det inte annat än hemmalda havergryn att ko- ka av. Allt det som en inte åt upp skulle stå på tall- rikarna å i faten på bordet tills på morgonen för det skulle en ha till frukost då, innan en gick till kyr- kan. Somliga hade den tron att de döda kom in i hu- set på julnatten. - Alla i huset satt till bords å spisade den kvällen. Jag mins att de brukade rim- ma till gröten. Men jag mins bara ett sådant rim: Den som denna gröten har koka hon har en fågel mellan sina lår å den som den skall skjuta / han skall inte stå utan han skall ligga stupa. Fram i julsöcknen hade bönderna kalas från den ena till den andra. Tjugondagen var alla käringar ihop å körde ut julen. Alla som var sådana att de ville ha brännvin sprang i stugorna den dagen. Då var de så otäcka å skojakti- ga så det var bäst att inte komma i möte med dem. De gick överallt å 'körde ut jula'. Så skrek de: tjug- neda Knut ska' jula ut. Med detta höll de på he- la dygnet. (Vill säga att de började redan kvällen till tjugon- dagen).
Lucia och Jul.
På Lussedagen skulle de vara uppe klockan ett på morgonen. Då fick de en sup och en smörgås först och sedan skulle allt man- folk ut och tröska och hugga ved. Var inte trösken helt undangjord förut så skulle det göras färdigt då. Slakten var färdig till Lusse. Den dagen skul- le de ha tre frukostar före dagningen. Den sista av dem var starkast och bestod mest av kött och fläsk och korv. Kvinnfolken skulle också vara i arbete då på morgonen. Dels hade de ju mycket arbete med all maten, men dessutom skulle de spinna och karda Tre dagar före jul var "Lelle go vala" Då hade de liksom litet högtidligt med mycken god mat. Till dess skulle all skurning vara undangjord. När det var skurat skulle det läggas in halm på golvet, och den fick ligga till förmiddagen på julafton. Då togs den bort och i stället lades det dit fint hackat granris. Det skulle bytas varje dag. Samtidigt som det första granriset lades in började man även laga i ordning julbordet. Husfadern ställde själv en brännvinsflaska på bordet, men / av den fick ingenting tagas under juldagarna utan då söp man annat brännvin, som inte var ställt på bordet. På bordet var det också en julhög. Underst låg en stor rågkaka. Där ovanpå låg julkorset, men det var egentligen inget kors utan en rund kaka utav fin rågsikt men den var noppad i kanten. Det var inget hål i den. Ovanpå allt låg en stor färskost. Allt detta fick ligga orört under själva juldagarna, men när de var över började de äta utav allt utom julkorset. Det fick ligga kvar ända till Knutsdagen. Då tog de bort den och lade den i sädesbingen och där fick den ligga tills de skulle börja så. Då delade de ut den så att varenda en utav husfolket fick var sin bit och även hästarna skulle ha utav den. Konstigt nog, så brukade den kännas rätt så mjuk och färsk. Löckneka som de gjorde utav den allra sista havren fick hänga inne på stugväggen ända till på julkvällen. Den var gjord med tafsar och det var en tafs åt varje ko. Dem fick de nu på julkvällen och när de gavs skulle man säga till dem. Ät väl och trivs väl det är julkväll i kväll. På julmorgonen skulle hästar och kor ha med utav all / den maten som hade varit på julbordet utom julhögen och julbränn- vinet. Man tog utav maten på julmorgonen och blandade ihop det med mjöl till en "sörpa". Hästarnas sörpa brukade de hälla brännvin i också. så att de blev ystra till julottefärden. All maten på julbordet fick stå orörd kvar över själva julnatten. När de for hem ifrån julottan skulle de köra i kapp hem till supen. Man skulle nämligen stå färdig med en sup åt husfadern, när han kom hem. Den som blev först att tömma supen skulle först få skörden inhöstad. Så när han kom, kastade han tömmarna och rusade in och fick sin sup. Sedan gick han ut och tog reda på hästen. Vid julen ställde de granar vid dörrarna till gårdarna. De brukade ha särskilda necker utsatta åt fåglarna också. När jag tjänade i Täpporna kunde de ha hela tjoget julnecker utsatta i "hagen" (trädgården), men det var ju också ett riktigt storställe. Annandagen var bröllopsdag. De allra flesta kyrkbröllop i socknen hölls den dagen. Brudarna hade långa svarta kjolar med röda rander. Ibland kunde det vara en tio-femton par som skulle vigas på annandagen. På tjugondagen körde de ut julen med att "gå Knut". Då klädde de ut sig så de såg ut som den lede själv.
Redaktion vekobladet Götteborg
Redaktion vekobladet Götteborg Hur julen firades i mina barndomsår på 1840 talet Får jag först nämna litte om våra boningshus här upe i våra aflättna skosbygder i nora Värmlan i Gräsmarksoken i i tinbonäs våra midre lotade stughu hus var namnet en basta timrad af groft verke utan spismur en om i enna vrån då elden tändes gik röken lika tät efter golvet som i take så då måste dören stå på vigavel och folket ut i snön om kylan var aldrig så svår inga fönster mä glas för dagsjus att tita in i det var så kallade glugar till att skuva up å ijen om dagen skulle tita in men lika väll skole julen firas efter vår förmåga i första han var att jöra ruskor af ris att sopa sotte från take sen att skura mä san å tvage på di sotiga timmersåkne invädit till sist blev gålvet sen skulle halm lägas på om julaftan som skule lige till andagjul å vår belysnig var stiker af furved det var en stolpe af trä som räkte från gålve take som var inslagne järnklyper på måga stälen i på jul qvä skule måga stikor tändas lika så om julmårn anan belynig fans ike i våra hem i mina barna år tänsteker fans ike häller elstål och flinte var våra verktyg då el skule tändas i kyrkan fans ju talgjus på julmår stora steklågor trästikor skule stå i berskap till jul så att di skulle brina medan en gube gik den låga vägen till kyrkan 3 mil som allmät bruk var på den tiden att ala som möjligen årka så nog gik di till kyrkan var ock en sin elblås så nog gik dä åt stikor i jul / även får jag näna lite om våra julbord det var myk tarvlikt på den tiden bröd af sammalad havre enbäsdrika myke god hembrnnär var myke almmän den tiden i våra trakter så guberna var glada om an den var simpel vid julbordet läste husfader bodsbön och var myke glad den överblivna matten skule stå qvar ått tomtguben som skule komma sen om natten som gaf till kjänna nästa årets säd imot goda år lade tomten rågkorn under borde imot sämre havre på andag var almän sed att gå bitit upp till grannens kreaturstal å hyfse rent och ge jura mat sen intill ägaren å få mat å branvin andagsqväl börje julbokanne på å kome å sen fortsätta ända till tjugen dag knut dät var en fasa för barn di spökte ut sa mä alla möjliga rakartyg som kune uphitas utan skor stora eländiga filtuller om händer och föter gamla skin mä hårsidan utt fastsura mä gamla svinhårsrep även styga horn fastplåstra på huve seden va att boken å följe skule unfägnas mä mat å bränvin. så gik julen till här på finskogen ### får suta min barndomsminen dena gång ni ser jag är gamal och myke skalvhänt usäkta å hal till godo Tinbonäs den 16/12 - 1919 J Andersson Adräs Tinbonnäs Gräsmark
vårarbete.
Den dagen en började vårbruket så skulle en ha ett litet kalas. Det kallades för "plogbeten". Det var sovel å brännvin. Och detta skulle vara precis första dagen som en satte redskapen i jorden. Kaka å ost från jul skulle en ha till detta kalaset. Det var ett slags mask i jorden som en tittade fter på hur han hade benen. Om frambenen var längst så skulle den förstsådda säden bli längst, å om bakbenen längst så skulle en inte göra sig så brått att så. När allövet var så stort som öronen på en mus så skulle det vara den rätta tiden att så an- nars höll de allt mest före att det skulle vara likerst, när linärlan hade kommit. På Beda-dagen skulle en så linet. Men / andra bestämda dagar för sådd mins jag inte. En fick passa på som vädret var till. Men den sista dagen var Urbanus. Det brukade en allt att vilja hålla på. Ingen särskild klädsel. Det var ett ordspråk att om en tog vantarna på, när en skulle har- va å plöja, så skulle en få bra gröda. Gödselstaden skulle inte vara tom. Om en tog bort den sista tappen ur den, så blev det odrygt sedan. Det var must i den.
Annandag jul
"Ljuse stjärna" går de allt med än, o det gjorde de förr också. "Julvisan" (Guds son är född i Betlehem) och Staffansvisan sjöngos. Det var annandag jul på morron som vi gick. En var utklädd till Judas med en vrängd skinn- päls o en väska på ryggen. Vi andra sjöng, o han fick tigga. Det var ibland som de var utklädda till visa män också, men det var inte vi. Vi sjöng också: "Goder morgon, goder morgon / både herr o fru husbonde, matmoder, varer lustiga nu. (l. stiga lustigt ur säng) Vi önska Eder alla en fröjdefull jul (l. lycksalig god jul) från alla olyckor bevare eder Gud! Inte ä vi utgångna på något snikeri, frukost åt vi hemme, men dä tror inte ni!" Om de inte kom in på ställena, så sjöng de: "Jag ser på eran skorsten svart att här bor ett rackarepack, jag ser på eran skorsten blå Maja inunner o Lasse oppå!"
Vårarbete
Jag vet inte om annat än att det var män- nen som sådde säden. Det gjorde de både med höstsäd och vårsäd. När far kastade ut de första kornen, så nämnde han Jesu namn, för att säden skulle bli välsig- nad och mycket av sig. De första kornen kasta- de han ut tidigt på morgonen för att han skulle få skörda tidigt på hösten. Linet ville allt mor gärna så. Det skulle växa bättre då. När Beda hade namnsdag, skulle det sås. Det var en viss tid som det skulle sås och det var när allövet var som musöron. Så skulle en passa sig att harva medan vårmusten var i jor- den. Om den fick torka ur, så blev grödan / dålig. Det blev ingen kraft i den. Plogbeten skulle karlarna ha första dagen de satte harven eller plogen i backen. Den skul- le de ha till sig på gärdet. Det var en krans eller ett kors som bakats till julen. Det brödet för- varades i säden under vintern. En skulle stå bi i arbetet under sommaren av det. Gödseltomla (?) var det allt noga med. En fick inte skrapa ur den, för då tog en bort kraften från gödseln. Obesådd fläck i åkern betydde dödsfall på gården.
Drängen o ryttaren - julnatten. Luftfärd
Dä va en dräng som tjäna när ett bondfolk ôp- pe i Värmland. Han hade fått lôven te å gå te sett hem å hälse på över jula. Han kom inte iväg förr än sent på julaftan å hade lång väg å gå. Dä ble kväl å mört, men som han geck, så kom dä en ryttade på vägen. Denne stanna å ba drängen att han skulle sätte sej opp på häs- ten. Drängen va rädd men våga inte ane än som den främmane hade mana honom. Drängen töckte att dä bar iväg opp i lufta, så fort geck dä. Å han hade knappt väl hônne te å sätt sej ôpp förr än han va hemme när mor. Dä va en könsti ryttere dette å drängen trodde att dä va skam, som va ute om julnatta.
Lussefirandet
Lusse räknades nästan som större högtid än julen. Dagen - eller någon av dagarna före lussedagen slaktades julslakten. Räntan (lungor lever, strupar dock icke hjärtat) kokades i en stor bykgryta jämte "stecke" (den bit av halsen, där man stuckit djuret.) På kvällen kommo grannar- na med var sin kaka under armen för att doppa i grytan (grytdopp förekom alltså inte endast på julafton) Under prat och glam doppade man i grytan. Även togs upp och skars utav sovlet i grytan, den s.k. hack- maten. Då och då nedsköljdes maten med en sup. Av hackmaten skickades också till de grannar, som inte kunde vara med. Stundom slaktades inte förrän efter lusse och då blev också grytdoppet uppskjutet. / Redan vid 2-3-tiden på lussemorgonen skulle man ut och tröska. Logen upp- lystes då av torrvedsstickor som in- stuckos i väggarna. (Stundom eldades också på stenhällar på loggolvet) Innan man gick ut till logen, bjöds kaffe med dopp och brännvin. Man tröskade till dager och sen vidtog det egentliga lussefirandet. Hos de mer välsituerade förekom då siktbröd, vilket var en sällsynthet. Man levde då under synnerligen torvtiga förhållanden och det avbrott i mathållningen som så- väl lusse som jul medförde, försatte människorna i stor feststämning Då förekom också rikligt med sovel och brännvin. Man skulle kunna tro, att de vid dylik stark föda ovana magarna skul- le reagera, men det var inte farligt påstår And. Persson. På den tiden tålde / man både att svälta och att äta. Att några särskilt formade bröd, "lussikat- ter" eller dyl. förkommer, kan berätta- ren icke erinra sig. Bruket med luciabrud infördes senare från andra delar av Värmland. När de ätit sig fulla och mätta, gingo de och lade sig och något mer arbete förekom ej den dagen. Hade man mat och brännvin kvar, så fortsatte man festandet föl- jande dag. Även djuren fick veta av att det var "storhelg". Kl. 5 på morgonen fingo de sin "lussotta". Hästarna fingo av den bästa havren, korna av det bästa höet Åt tomtarna satte man vid alla hel- ger ut litet av det bästa i matväg i ladu- gården och på vinden.