Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Röda söndag (1:a söndag efter påsk)
"Röda söndan" det var förste söndagen efter påsk. Sådant som det var den söndagen skulle det bli i sju veckor.
Häxor och trollkarlar
Det kom trollskott ibland, hem kom det ett o satte sig under trappan, det gick fel då, så det träffa inte korna. Det var ett par käringar i närheten som kunde skicka så- dana där. Det var kohår o något av vart i dem. Om ett sånt "skôt" träffa, så dog allt korna, det var ingen bot. Men det skulle vara bra att skjuta längs efter korna med rent krut, det gjorde jag många gånger, det skulle vara om mornarna när man kom dit. Det var en i Snårbotten här i / Lungsund, Hinrik, som de aldrig fick ha djur i fred för, han sköt "trôllskôt" på dem. Vid påsk klippte trollkäring- arna fåren, under halsen, på nacken o i huvet, de var så mod- fällda när man kom till dem. På påsknatten sen var käringarna ute o flög, vid Snår- botten var det en ung kar som skulle gå bort en påskkväll. Modern förmana honom att komma snart igen. Han gick åt Storfors över Kyrksundet, då sköt han åt kyrktornet där, o då kom en påsk- käring ner, Annika i Gärsvik här i Lungsund. Han fick ta henne i båten, o hon förmana honom att inte säga nåt, då skulle han dö. "Men lite ska du få, för annars / går dä inte bra för mäj," sa' ho. "Du blir sjuk nu, men du blir snart bra igen." Han blev sjuk ett tag också, men han teg, tills käringen dog sen. De höll till där i kyrktornet, käringarna. När det kom "fula" gubbar o käringar som ville ha nånting, så kasta de en eldbrand efter dem när de gick. "Skämme" korna fanns det de som kunde göra, så att korna inte mjölka. Därför blev jag lärd att jag sulle skjuta över ryggarna på korna. Och över hästarna sköt de så också. Hinrik från Snårbotten tog död på en gris för mor. Mor var i skogen o hade en stor gris / med sig, han gick i ring först, o sen "stendödde" han. Sen kommer de strax efter o skall se hur det tar. Och hans käring var på samma vis, o hon gick igen när hon var död, tala mor om, de var "utäcke" dessa.
Läkekonst
Min mor tala om Dyringen i Rudskoga sn., det var en gam- mal knekt. Det var en här som hade sån tandvärk, o mor blev skickad till Dyringen. Hon fick vänta så länge på honom, men när han kom, så sa' han: "Du kan allt gå, han har ingen tandvärk mer." Det var dem som kunde "döve värk", de skulle ha bränn- vin o läsa "Fader vår" över baklänges o sen smörja med det brännvinet. "Gammel-Ruden" här i Råda / kunde "stämme blod" o bote för tandvärk. I sår hade de spindelväv och krita. För att bota bölder kunde de ta av varet på en lapp o kasta ut denna, o den som kom o fick tag i detta, fick bölderna. De kunde också sätta in bölder i träd. Om små barn hade "***sôget" (engelska sjukan) så blanda de ihop lök o saffran, o detta skulle barnen ha på sig, de band det på dem. Det var vissa som blanda ihop detta. Om de ser att små barn får fallandesjuken, så ska de ta av dem så mycket de har på sig o kasta det i spisen o / bränna upp det. För frossa koka de ihop konjak med nå kryddor i o så hade de i råa ägg i detta, o så skulle det tas in. Sånt som inte hann hem under natten, blev stående osynligt under dagen, "stånnere" kalla de det, o om de gick mot sådant, så blev de sjuka. För tandslag skulle de ta pionkärnor på en tråd o binda denna om halsen på barnen. Det var en som hade sköte av fingret en påsk här så att det hängde ner. Gammal- Ruden här bara band om, o den växte fast o aldrig värkte den. Om man kom till / en bäck o fick något ont där, så kunde man som bot ta en sax runt omkring sig tre gånger. Och om man blev "kram- ma", hastigt sjuk, så kunde man lyfta på särken o släppa ner tre eldkol mellan denna o kroppen. Det var en gammal gumma här som tog eldkol runt om sig var kväll som skyddsmedel.
Blåkullafärd
De trodde att trollkäringarna for till Blåkulla om påsk och för att de inte skulle komma in i ladugårdarna så såg de särskilt efter att tjärnkorsen på dörrarna var i ordning då. De brukade vara ute på påskkvällen och skjuta efter dem också. Det var en gubbe här i Råda som hette Per Tomessa (Tomasson). Han och en till hade varit värst i Vitsand. De gjorde mycket laggkärl här då och dem for de omkring och sålde. På påskafton var de på hemväg över skogen och när de kom till ett torp vid Vitsandsgränsen som hette Busken därför att det växte en stor säljbuske på en mosse där så gick de in och köpte var sitt kvarter brännvin. Sedan gav de sig iväg igen men när de kom ett stycke ut på mossen så kom det en stor svärm men trollpackor ikring dem sa Per Tomassa. Kamraten hans bar det iväg med strax men Per Tomassa försvarade sig i det längsta med piskan men till sist kände han att han lättade sig ifrån marken och det var iväg så att det sjöng efter honom. En del utav trollpackorna satt på ryggen på honom och andra for bredvid. De var inne i flera kyrktorn och skrapade malm av klockorna ”och i minst tusen fjös var vi inne” sade han. De kom ända fram till Blåkulla och han såg den lede själv. Sedan flög de tillbaka igen och innan han visste ordet av stod han bredvid skrindan igen. Strax efter fick han se kamraten och så gav de sig iväg och talade aldrig med varandra om detta. De hade väl blivit fulla utav brännvinskvarteret och så hade väl Per Tomassa drömt detta. Men han kände igen flera utav påskkäringarna när han var på ett kalas i Solberg och där pekade han ut flera stycken utav mororna och sade att de hade varit med. Hans egen hustru hade också varit med sade han och från den dagen låg han aldrig hos henne det vet jag bestämt. (Detta bekräftades även av Lars Bengtssons bror Måns Bengtsson).
Slåtter, skörd och tröskning
Folk hjälpte varandra vid slåttern. Det blev "slåtteröl" om kvällen. Då kom grannarna ihop och slog så mycket de hann till kl 11,12 på natten. Då bjöds på kaffe, mat och brännvin. När en skar det sista, så "tog en har'n." Den sista som skar fick haren. Det brukade vara harar i åkrarna. Så det var nog av det som en hade detta för sig att en skulle "ta har'n". Om påsk spådde en vädret för andtiderna. Kom påskdagen med vackert väder, så blev det vac- kert, när en skulle så om våren. Regnade det, så fick en dåligt väder, när en skulle så. Annandagens vä- der var för höet och tredjedagen för skörden av säden. Det var motbjudande att skära de sista stråna. / När en skar säden, så "gick en i skårgång." En nybörjare fick klämma i. Det kunde gå så hårt åt honom, att han stöp ur skåren och fick "le- pecken." Han orkade inte längre. Så jaga di honom ur skåren. Han skulle tämjas. Det var ingen som fick delta i skäringa förrän han var kompetent. Men när de andra hade stor vana, så var han tvung- en att bli plågad ändå. När de hade gjort honom het så hade de roligt åt honom. De retades och sade, att han hade fått "lepecken." Och det var just ingen som ville ha. Om det sista lasset såg ut att bli litet, så lät man en del ligga och sade, att det får vi allt ha till det sista lasset, för eljest blir det för skamligt förlitet att komma med. Vi skall ha det stort. Första "stan" lades så noga i ladan. Man började att lâ i mitten av ladan och lade kärvarna så att alla rötter låg utåt väggarna. Råttorna skulle in- te ha så lätt att komma in i stan då. / Den som var i ladan och lade nekarna kallades för "lakatt." När en hade skurit vårsäden, så skulle en äta "skårgällar." Då bjöd en grannlaget till sig och bjöd på "skårgällar" och brännvin. På herrgår- den fick tjänstefolket, och alla som deltagit i skörden, vara med. Det blev dans och muntert. Så hade en bryggat dricka och bjöd på. Alla ivrade för att bli först färdig. Så klagade man på den som blev sist, att han skötte sig och sitt så dåligt. Det var en iver att bli först.
Finnar, pukharar, trollpackor
Finnarna ha kunnat mer i trolldomskonst än andra. Jag minns ett par som var hemma väst i Lekvattnet, de hette Brita och Perkel. De gick allt ner till Kil och Karlstad och botade kreatur som var sjuka. När jag hade tjänst i Kil en tid i min ungdom, så frågade de mig om inte jag kunde trolla också, som var hemma så nära finn- skogarna. Finnarna kunde "dra åt sej" sådant som inte hörde dem till, mjölk fick de med pukhararnas hjälp, fastän det fanns nog andra som kunde göra pukharar. De såg ut som vanliga harar men de som ägde dem hade allt gjort dem själva. Det var en gumma som hette Katrina som kom till en annan gumma, som bodde inne i skogen och där inne vid stugan fick hon se att det hoppade en hel hop harar. "Vad är detta för något?" sa' hon. "Det är lekatter, Katrina" gnällde den andra. Men det var inga le- katter inte. Pukhararna gick in i ladugårdarna och där diade de korna tills de blev alldeles stinna, sedan hoppade de iväg till sin matmor och spydde ut mjölken. Om man märkte att det brukade vara puk- / harar åt korna, så kunde man få reda på, vem som ägde dem, på det viset, att man tog ned av nio slags lövträd och lade i en kors- väg och tände eld på det där. När det då hade brunnit en stund, så var den tvungen att komma och visa sig, som rådde om hararna. Trollpackorna brukade gärna vilja in i ladugårdarna också, när de for om påsken, och då mjölkade de korna, eller red på dem och för- störde dem. I Rådom har de brukat sätta kors på utsidan av alla ladugårdsdörrar på påskafton, för att de inte skulle kunna komma in där. När det var gjort skulle de läsa Fader vår och Välsignelsen, innan de gick in igen. Om smörkärnan blev skämd så kunde de göra det tillbaks med att bära den i kassen på ryggen. En sådan kasse var av trä med en längdoke och två på tvären (‡), under armarna hölls den av rep och med rep surrades det fast som man behövde bära där. På det viset band de alltså fast kärnan och då gick skämningen bort. Sådant där trollkunnigt folk kunde skämma bössorna för andra också, särskilt var det finnarna som brukade göra det.
Om gamla bruk med festeldar
Förr i världen var det brukligt att ungdommen gjorde upp festeldar på något högt berg i närheten av byn, Valborgsafton och midsommarnatten, och Peregrinuskvällen. På valborgsafton var det vanligt att ungdommen samlades och gingo på något högt berg och tände ett bål av granris, eller om det fans enris, så mycket bättre. Småpojkarna fingo i uppdrag att samla ihop så mycket ris som möjligt, några dagar i förväg, så att allt skulle vara i ordning till kvällen den skulle tändas. Ibland kunde det hända att man fick någon tom tjärtunna, / den restes för det mästa på en hög stång innan den tändes för att lågorna skulle synas så mycket längre. På valborgskvällen kunde man se en massa eldar från alla höga berg i grannskapet, ja kanhända ända från grann- socknarna. Elden gjordes för det mästa på någon bar bergsknalle, och ibland kunde den kringmuras med stenar, för eldfarans skull. Pojkarna hadde brännvin med sig, och flickorna hadde kaffe och bröd. Så dansade man i ring kring elden, med eldbränder i händerna. Då elden började på att avtaga, så hadde man mera ris att lägga på. Det gällde att ha den elden som som syntes vidast omkring. Om påska gjorde man festeldar för att skrämma "påskekäringarna", vanligtvis vid något vägaskäl, och då eldade man för det mästa med halm- kärvar som man tiggde av bönderna, eller till och med stal i ladorna om man kom åt, många gånger. På Peregrinusdagen / den 25 maj, så gick man på alla höga berg och gjorde upp eldar och blåste i lurar och skjöt med bössor, för att skrämma vargarna. Man sade att man skulle bränna ut ögonen på rävungarna, också skulle man blåsa i lur och skrika: "Per grinus ta in dene hunner, för nu ä kröttra i vall". Per Grinus hundar det var vargarna det. Så långt det ropet hördes, så långt skulle vargarna hålla sig undan på sommaren. Om midsommar brukade ungdommen gå på något högt berg och tända någon festeld, mitt på natten. Då hadde man mat och drika med sig och då dansade man ringdans runt elden. De enda festeldar som förekommer i våra dagar, är på valborgsaftonen, då man bränner up "sörise" riset som blir kvar av lövkärven som man ger till fåren om vintern.
Högtider under våren
På Vafferdagsafton (Vårfrudagsafton) kom tranan sade de och för det kallade de den kvällen för Tranekvällen. Då sprang de barfota runt omkring husen på gården. De skulle gå och lägga sig innan solen hade gått ner den dagen. ”Tranan lyste dem i säng” sade de. Om inte barnen ville gå och lägga sig så tidigt så skrämde de dem med att ”tranan skulle komma och ta dem”. Efter den dagen fick de inte tända ljus. Själva Vafferdagen var det storhelg vid Ekshärads kyrka. Då var det liksom marknad där. De sålde karameller och sådant där och ungdomen i synnerhet kom dit. (Som jämförelse kan sägas att i Hargs socken i Uppland där min far Karl Borg var född 1917 sa man att ”Tranan bar ljus i säng”.) Under dymmelveckan fick de inte ha något arbete för sig som var bullersamt för då skulle det bli samma buller hela natten sade de. Så då fick de inte väva eller spinna eller hugga ved eller sådant. På torsdagskvällarna fick de inte heller ha allt slags arbete för sig. I synnerhet minns jag att de inte fick spinna. Det var så alla torsdagskvällar under hela året. På långfredagsmorgonen var de uppe och gav varandra långfredagsris. De som kom först upp gick och väckte de andra genom att ge dem ris. På påskafton var påskkäringarna ute och dem slöt de efter för det hjälpte allt slags trolltyg. De brukade ha kors på ladugårdsdörrarna också och det var särskilt viktigt att de var i ordning till påsk. Annars minns jag inte att de hade några särskilda påskseder mer än att de brukade äta ägg på påskafton. På valborgsmässafton tände de upp eldar i byarna och vid dem dansade ungdomen. På Peregrinus var de i skogen och där sprang de och skrek hela dagen och på kvällen tände de upp eldar på något högt berg. Det var för att skrämma bort vilddjuren, för de är rädda för eld. När folk var ute i skogen om natten så tände de upp en stor eld även om det var mitt i sommaren för den vågade inte varken varg eller björn gå intill. De skulle skrämma bort vilddjuren innan de släppte kreaturen till säters och det brukade de göra till pingst allra senast. Vid midsommar hade de majstänger här och där och omkring dem dansade ungdomen hela natten.
Påsk (festeldar).
Om påskekväl var en ute å sköt å eldade. På Valåsane var det brukligt att elda. Där hade de sedan gammalt tänt eldar för att varna i ofreds- tider. Där eldas ännu i dag om påskkvällen. Där eldas ris å "hôt som helst."
Påsk. Häxor.
Dymmelonsdag fick en inte gå till skogen å hugga eller hugga hemma på backarna, så att det blev kaser. Kom kreatu- ren å trampade på de kaserna, så fick de ont i klövarna eller benen. På långfredagsmorgon fick en inte gå upp å stå på bara golvet det första. Gjorde en det, så skulle en få fliser i fötterna på som- maren eller få ont i fötterna. Någon smög sig upp å 'pes- ka' de andra. Men när han hade gjort det, så gick han å bjöd var och en en sup brännvin. I påskveckan var det farligt, för då kom påskkäringarna å klippte fåren. De tog en 'dôtt' på vardera sidan om hu- vudet. Om en satte ett tjärkors på lagårdsdörren, så tog de sig inte in. Påskkäringarna samlades på ¨Sônnekul. Där höll de råd- plägning med varandra. På Gråberget samlades de / också. En gång voro de samlade på Sônnekul å skulle resa. Tor, som bodde i Sônnekul, tyckte att de dröjde länge, innan de reste, å sade: ¨Ska' i inte rese nu?' 'Anna på Fjällboda är inte här ännu', fick han till svar. När de for, satte de sig på en sopkvast. Den kvasten smörj- de de med ¨påsksmörja.' I påsksmörjan skulle det va- ra skrap av kyrkklockorna. När de reste så lät det som så: ¨Hôrr, smôrr, resp, vesp'. Se'n stod det av med dem.
Häxor (Påsk)
Far min hade mött en "påskkäring" en påskkväll. Hon ställde sig mitt ivägen för honom å ville att hon skulle få skära honom i fingret. Han skulle få så roligt då. Men far blev rädd å sprang ifrån henne. Då tyckte han att det surrade i luften hela vägen. Det var påskkäringar som var ute å red. De försökte "varsko" sig för dem. För det målade de tjärkors på "fjusdörrarna" å eldade "påskeller" å sköt.
Påsk med fastlagen
Namn på de särskilda dagarna under dymmeln: Kôrvmån- dan, fläsktisdan, askonsdan el. dômmelonsdan, skärtorsdan, lång- frädan påsklördan, påskdagen. Det var på onsdagen som inte askan skulle få röras å på torsdagen skulle en inte få tälja eller hugga så att det blev kaser. Den veckan skul- le det inte spinnas. Det gick an att spinna fram till ons- dagen, men sedan skulle spinnrocken bäras undan till ef- ter helgen. Skärtorsdagen gjorde de tjärkors på 'fjus- dörrarna' för att inte kreaturen skulle få lida ont av påsk- käringar på natten. Om en kunde få fatt i ägg så skul- le en äta sådana på påskafton. Men det var så ont efter ägg den tiden. Framemot kvällen på påskaftonen fick en hö- ra påskkäringarna fara fram i luften å vissla. På morgonen stod kreaturen svetta i fjuset för påsk- käringarna hade haft dem att rida på. Det var på / många ställen som det var så. Annars så nöjde de sig med sopa, raka å smörjhorn. De red på en sopa el. raka. Det var en gubbe i Slobyn som hörde en hel skock med påskkäringar i luften. Han vågade inte gå å läg- ga sig utan han gick å laddade bössan å gick till 'fju- set' å lade sig, för han ville vakta kon sin. Påskskjutning var inte så mycket den tiden. De kunde skju- ta något skott med bössorna å i stora nycklar. De fick fatt på litet bergkrut å laddade med. På kvällen kunde en del roa sig med att klä ut sig till häxor. Då gick de å skrämde folk.
Påsk. Häxor.
När fastan började att gå in så slog det inte fel än att fåren blev klippta under öronen. Det var toge med saxen som en rand. Somliga fick två å andra tre klipp. Jag frågade mor om detta, å hon sade, att det var trollkäring- arna, som gjorde det. De skulle ha litet av "örulla" med sig till satan, så att han fick se att de hade varit djärva. Men mor trodde, att de tog kraften med sig från fåren på det viset.