Transkriberad uppteckning

Finnarna ha kunnat mer i trolldomskonst än andra. Jag minns ett par som var hemma väst i Lekvattnet, de hette Brita och Perkel. De gick allt ner till Kil och Karlstad och botade kreatur som var sjuka. När jag hade tjänst i Kil en tid i min ungdom, så frågade de mig om inte jag kunde trolla också, som var hemma så nära finn- skogarna. Finnarna kunde "dra åt sej" sådant som inte hörde dem till, mjölk fick de med pukhararnas hjälp, fastän det fanns nog andra som kunde göra pukharar. De såg ut som vanliga harar men de som ägde dem hade allt gjort dem själva. Det var en gumma som hette Katrina som kom till en annan gumma, som bodde inne i skogen och där inne vid stugan fick hon se att det hoppade en hel hop harar. "Vad är detta för något?" sa' hon. "Det är lekatter, Katrina" gnällde den andra. Men det var inga le- katter inte. Pukhararna gick in i ladugårdarna och där diade de korna tills de blev alldeles stinna, sedan hoppade de iväg till sin matmor och spydde ut mjölken. Om man märkte att det brukade vara puk- / harar åt korna, så kunde man få reda på, vem som ägde dem, på det viset, att man tog ned av nio slags lövträd och lade i en kors- väg och tände eld på det där. När det då hade brunnit en stund, så var den tvungen att komma och visa sig, som rådde om hararna. Trollpackorna brukade gärna vilja in i ladugårdarna också, när de for om påsken, och då mjölkade de korna, eller red på dem och för- störde dem. I Rådom har de brukat sätta kors på utsidan av alla ladugårdsdörrar på påskafton, för att de inte skulle kunna komma in där. När det var gjort skulle de läsa Fader vår och Välsignelsen, innan de gick in igen. Om smörkärnan blev skämd så kunde de göra det tillbaks med att bära den i kassen på ryggen. En sådan kasse var av trä med en längdoke och två på tvären (‡), under armarna hölls den av rep och med rep surrades det fast som man behövde bära där. På det viset band de alltså fast kärnan och då gick skämningen bort. Sådant där trollkunnigt folk kunde skämma bössorna för andra också, särskilt var det finnarna som brukade göra det.