Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Nej, Odens jakt har jag aldrig hört talas om. Det var vargarna, som jagade efter skogsrå. Farfar min såg en varg, som var efter ett sånt där skogsrå, och han tog hen- ne. Nu är det slut med både vargar och skogsrå.
Skogsrå
Tall-Maja rår om en del av djuren i skogen. Men hon kunde förvända synen på folk också, så att de såg djur där det inga var. Se det är så att Tall-Majas djur har de endast kunnat skjuta med ett psalmboksblad i förladdningen. Nu var det en som sköt på en tjäder och han flög och satte sig i ett annat träd, men då sköt han med en tocken laddning och tjädern föll. Men när jägaren skulle hämta den, så var det bara trasor och trästickor.
Husdjur
Om pingst va dä högti för i vala, må i tro. Då skulle di "krest- ne" alle kvigere (= ungkreaturen). Dä va ett faschlit schå mä dette. Alle skulle di ha namn på pingstelörda. Ä dette geck så te, att en tog e rönneveje å piska dôm rektit i ändan mä dä samme en la på dôm namne. Itå dette skulle di mins va di hette (= hade för namn). När skogsråa jätta (vallade) kora i Sillere, så ropa ho på dôm, så dä hördes långt ikring i skogen: "Änga, Lina, Ro, Ro kom hem!" När di ga kvigera namn, så stog di bônnene (= bundna i båsen) i båsa. I Sillere fans dä för länge sen' en gôbbe som hade mö svin, å när han slakta dissere så tog han å sval'n (= svålen, huden). Dissere hue- ra tôrka han å gjorde senna skor itå dôm.
"Övrig klokskap"
Om nôn va röhåri, så trodde de att dette hade nô mä skogsråa å gö- re. Håre ha di vôre förfälit noga mä för i världen, att dä inte skul- le komme ut på backen änne i sophögen, Dä skulle inte vara bra, om fôglera feck tag i dä å byggde bo å´t. Hår å nagler,som di klôppte å, kasta di i el´. Inte nô itå dette feck komme ut hôlles som helst. Dä kunne också fare i hännera på trôlla, å di kunne benötte sej å´t te förfång för den som hatt dä. Ett gammelt olspråk ha ja´hört om röhårie: Rött hår å tallskog, dä växer inte i go jol dä! Den mat som ble över feck inte förfares, då kunne dä hänne, att en feck syge på rama senna. Försynen kunde ta´n ifrå en. Mä vikslingaq (=vissling) ha di stört tomtegôbbera å andre väsen. Di ha inte tôlt tocke väsen.
Skogsväsen
Man fick inte ropa någons namn efter det solen gått ned. "Är inte du riktig som ropar namnet mitt när solen gått ned", skrek svärmor min en gång. "Skogsråa" fick makt över den som hon hört namnet på. Men hon kunde inte få någon riktig makt förrän solen gått ned. Min morfar talade om efter sin farfar att det var en "skog- rå" som kom till en hustru och bad efter mjöl. Det skall du få, sade hustrun, om du kan lära mig vad jag skall göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nät- terna. Jo, svarade "skogråa" du skall ge honom "vit- tanlök, hackeben (benflisa som råkat komma med köt- tet i hackhon) och peckerten (bitar av kraniumet). Hon gav sin man detta å sen stannade han hemma om nät- terna. På kvällen kom "skogråa" på fönstret å skrek "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon / råd av mig." "Skogråa" har inte något manfolk som hon kan komma till å för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt å han skulle "ligga på henne". "Skogråa" skulle vara så begiven på mjölk. Å fick hon höra någon sjunga när de mjölkade, så tog hon mjölken. Skogråa kunde både sjunga å skratta. Morfar ha- de hört henne han.
skogsväsen.
Nästan alla trodde på "skogsråa." Benämning: "Skogsrå." En gubbe på Brattmon hade sett hen- ne. Hon höll på vid ett tjärn. Det var ett kvinnfolk. Såg ut som en gammal käring. Hon hade en grön schal kastad över axlarna. I han- den hade hon kläder, som hon hade varit till tjärnet med. Han gick och såg efter, för han trodde att det var kvinnfolken från byn. Men då tyckte han att småskogen böjde sig och han såg inte likt till henne. Om en tog ned byx- orna och visade henne blanka bakdelen, så blev en av med henne. Hon var med och kolade ibland. Det var en gubbe som bodde ihop med henne i sko- gen. Hon var så grann, när hon kom till / honom, så hon fick stanna *** med honom i ko- jan- Ibland så gick han hem till sitt, men då skötte hon milan åt honom. Då hade de gjort upp att han skulle knacka i ett stort träd, innan han kom i synhåll för milan. En gång så glömde han att knacka. Då fick han se en gammal kärring som gick och bar vatten med rompa. Det var det styggaste han hade sett. Men när hon fick se honom så vart hon som förut. Då fick han tag i en trollkäring som stämde vargen på henne. Vargen släpade henne in i skogen och rev sönder henne å tog tå hen- ne blogen.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting.
1. Det var en allmän tro hos de gamla på denna trakt att "Skogsråa" förvillade folk /en kom ut för Skogsråa/. Om en skulle komma rätt igen skulle en läsa Guds ord bakfram på /ex. "Fader vår"/. Och om en ville försöka att komma undan, så att hon inte fick makt med en, så skulle en akta sig för att hon fick höra namnet. Fick hon höra nam- net på en, så kunde hon kalla på en när hon ville och en måste gå. 3. I Djupedalen fanns det troll /"bergtrôll"/. I den dalen blev kreatur borta. Så även i Mellaberga. Folk trodde att kreaturen blev tagna in i bergen och het hette att di vart "bergtogne." Uttryck för att nå- gon människa eller något djur blivit bortfört av ett naturväsen /blivit bergtogen/. / I Holmedal ringde de i kyrkklockorna för att återfå ett bergtaget djur. Det var bara att ta i kläppen och slå den i kanten på klockan tre gånger. 5/. En fick en bortbyting, om ett ont väsen kom med ett sådant och tog det riktiga barnet med sig. Det var "trolla" som gjorde så. Benämning på ett barn, som man trodde vara ett av dessa väsen lämnat barn /bortbyting/. För att det inte skul- le bli bortbyting satte man stål i barnets lin- da. För det var farligast för spädbarnen.
Skogsväsen
Jag har inte sett ”Skogsråa”, men jag hörde så my, att de talade om henne. Far hade sett henne. Han höll mycket till i skogen. Det var kolning å tjärbränning i skogarna den tiden. Min farfar höll på att bli tagen av henne. Han var i skogen å brände tjära. Då kom hon å ville värma sig. Hon vände rôva till elden å skulle stek den. Mens hon stod där så frågade hon farfar vad han hette. Hon tänkte sig till att lura fram namnet. Men farfar sa att han hette sjôl. Han ville ha bort henne, så han tog en eldbrand å snudde i rôva på henne. Hon blev bränd å sprang å skrek att sjôl hade bränt henne. Hon skrek på de andra skogsråra, men de svarade: ”ha du sjôl bränt dej, så kan du ha’t så gôtt”. Så var det en inspektor som hette Wätterstrand. Han kom ut för henne på skogarna här. Han mötte en grann jänt en gång, å han slog sig i språk med henne. Men hon fick så my makt över honom, att hon höll på att ta liv av honom. Det finns en visa om detta, men den mins jag inte. Far hade henne till hjälp vid milan. Han kunde lägga sig å somna när som helst. När det var tid att han skulle upp, så kom hon å knackade på kujdörren.
Skogsväsen
Det var "skogråa" som gör en person vilsen. Det gör hon för att hon skall få makt med honom å be- hålla honom. Hon kom som ett grant kvinnfolk. Farfar och en till låg i en timmerkoja. En kväll så satt de å samspråkade. Då fick de höra att det slog ett hårt slag på dörren. De brydde sig inte om det. Men så slog det ett slag till. Då gick de ut å såg, men kunde inte se människa. När de kom in så slog det ett tredje slag, se'n så öppnade det på dörren, å då fick de se ett fruntimmer. Men det var jämt att hon visade sig i dörren, så försvann hon. För att de var två, så kom hon inte in. Om en talade till henne, så kunde hon få makt med en. Om hon fått makt med någon, så skulle / det gå bra att skilja dem åt, om en passade på å föl- ja efter när han gick till skogen å skulle möta hen- ne. Då skulle en passa på att komma före å skjuta mellan honom å "Skogsråa". Fick en se henne, så skulle en skjuta över henne, så skulle en smörja ho- nom med olja från bössan. Har inte hört om skogsrået som ville göra två män li- ka långa. Hon kunde ställa så att folk kom vilse, om de kom i hennes vägar. Så kunde hon göra sig till både hare å fågel. Det hörde jag talas om.
Vattenväsen
’Näcken’ var bra till att spela. Han höll sig i bäckar och floder. Om de kunde komma i närheten av honom, så fick de lära sig att spela. Han var liten. En skulle inte få se mer än huvudet och händerna av honom, den andra kroppsdelen höll han under vattnet. Men när han spelade, så höll han instrumentet över vattnet. ’Strömkarlen’ eller ’fôrsgôbben’, de kallade, höll sig i stri- da strömmar. Han kunde sitta i den strida strömmen. Han ville hålla sig vid kvarnar och smedjor. Vid Kopp- oms kvarn fanns han för i världen. För där hade kvarn- gubbera både sett å hört honom. I ’Påterebäcken’ fanns det också ’vasskvarn’. Där ställde han till med att låta vasshjulet få så stor fart att det höll på att ta eld i kvarnen. Mjölnaren gick ensam å ta- lade väl vid honom, annars hade han fördärvat hela / kvarnen. ’Fôrsgôbben’ var luden. För så sa’ de gamle, som jag tala om efter. ’Sjöråa’ hade stort välde. Den var farlig att komma ut för. Hon tog fisken ur näten för dem hon inte tyckte om. Men var det någon som hon hade fått tycke för, så fick han så mycket fisk som han kunde ro med sig i båten. Hon hade gulaktigt hår p skulle vara så vacker. Men fick hon höra namnet på en karlperson, så lät hon inte den vara i fred, för hon ville ha manfolk till sig, om hon kunde få. - ’skogsråa’ å ’sjöråa’ var allt mycket detsamma.
skogsväsen.
Skogsråa hette hon som sprang i skogen och förvilla- de folk. Ibland fick hon heta Tall-Maja. Det var för att hon höll sig i skogen. Det var så mycket tal om henne. Den ene hade varit ute för henne på det viset och en annan på ett annat vis. Rompa hade hon. Det hade de sett. Hon ville aldrig vände baken till. Hon skämdes för att hon hade rompa. Frami- från sett så var hon som ett vanligt fruntimmer, sade de, som hade sett henne. Mormor påstod att hon fanns. Det gick inte att få ur henne den tron. Hon hade inte sett henne, men hon hade blivit riktigt förvillad en gång. Hon var uppe i sko- garna och plockade kröser. Hon hade följt med en annan, så de var två. De kom att gå ifrån var- andra i skogen. Mormor skrek för att den andre skulle / höra var hon höll till. Ingen svarade. Hon hade inte plockat fullt kärlet utan höll på en stund till. När hon skulle gå hem, så var hon alldeles vilsen. Hon tyckte att allt var bakframpå. Hon var rädd och gick så fort hon orkade. Men hon kom inte rätt. Hon blev mer och mer främmande. Så kom hon till en stuga och gick in där och frågade sig vägen hem. De tyckte det var konstigt, för hon var väl bekant med både stugan och folket. När hon hade suttit en stund, så kände hon igen sig. Men hon tyckte, att alla träd i skogen var så långa. Det var skogråa, som hade förvillat henne så förskräckligt.
100 frågor
3/ Allt ont väsen hörde till "Lucifers" släkte. Alla slags väsen som inte kunde bli synliga som människor hör dit, ss tomtgubbar, skogsrå, sjörå, strömgubben o.dyl. 7/ Det var "skogsråa" som hade folk vilse. Så har en' trott här. Gick en vilse, så fick en aldrig höra annat än att det var "skogsråa" som narrat en. 16/ "Lövjerskan" höll till i träden. Hon var mest elak, skratt- de å förde spektakel av folk. Jag mins litet till att mor ta- lade om henne. 23/ Benämning på engelska sjukan: Riset. Barnet var "förgjort" eller "bortbytt". "Bortbytingens" huvud växte, magen blev stor å benen förtvinade. 26/ De har brukat säga att somliga människor har "val" (vård"). Det är något som går före dem. Innan personen kommer / in, så höres steg i gången och att det tar i låset eller i dörren - det är en "förnimmelse" att han skall komma. 10 à 15 minuter därefter kommer han (hon). "Det är tanken, som går före till hemmet". 27/ Det lät på de gamle, som om drömmen skulle vara sjä- len, som lämnade kroppen å gick ut på äventyr. 29/ Det skall vara rent farligt om en ekorre springer tvärt över vägen. Flickor frågade göken hur många år de skulle be- höva gå ogifta eller hur många barn de skulle få. Norregök å sorgegök, södergök är dödergök, västa- gök är bästagök, östagök är tröstagök. - När han gal på bar kvist blir det hårdår. När de gamle träf- fade på röda fläckar på lövet, så sade de, att det var "gökespôtt". Det skulle vara stor synd att kasta eller härma efter göken. "Här ha de kastat efter en gök, sa' de, när de fick se rött på bladen, för här har han spytt. Om en kunde smyga sig under det träd, vari gö- ken satt, skulle man bli så lycklig. När ugglan skriker vid stugan nattetid, så betyder det att någon i den gården skall dö snart. / När vi var små inbillade de oss att de hade hämtat de nyfödda barnen i källor och så brukade de ofta säga att storken kom med dem. Den eller den kärringen hade varit till en källa å hämtat ett barn å lämnat i stugan. 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara bra. "Släkten var liksom bibehållen då." En flicka kunde uppkallas efter mormor och en pojke efter farfar. 54/ En olycka i lagården bebådade en människas död. Om ett kreatur dog, så var det alldeles tvärsäkert att någon av människorna på gården skulle följa. Om katten dog, så förebådade det dödsfall inom släkten. 57/ In min tid har jag inte hört att någon lagt någon sak i kis- tan till den döde. Men i mors och mormors tid hände det att de skickade någon kär sak med den döde. För 15 år sedan grävde dödgrävaren upp en väl tillsluten liter- flaska här på Svanskogs kyrkogård. Den var full med brännvin. De hörde på klockornas klang, om den döde hade varit en god eller en ond människa. Hade den döde varit god så sjöng klockan: "Hon är i himlen, / hon är i himlen". Hade personen varit ond: "Hon är i kammarn, hon är i kammarn". 71/ Mor brukade säga: Ta bort lappen", när de höll på med det slaktade djurets hjärta. 82/ Namn på dymmelveckans dagar: "askemåndan, kôrvtis- dan, fläskonsdan, skärtorsdan, långfrädan, påsklördan". 83/ Alla arbeten som förorsakade buller var förbjudna un- der "dömmelvecka". Inte spinna, inte väva å inte ma- la på kvarn. Inte hamra å slå. 86/ Urbanus var sista sådagen. Jag vill minnas att linet skulle sås då. 87/ "Är Gregorius god och blid så blir det gott å god tid". 95 Flädermusen ("fladdermusa") skrämde de oss för när vi var barn. De kallade den för "natteblacka". Det var en ond varelse, sade de. (troligen förväxling men större fågel kallad "nattblacke". Det sades, att den fågeln inte tålde vitt. Han slog ned på det. Nattfågel. Uppt. anm.). 99/ Norrskenet har en alltid fått se åt norr. Gammelt folk här trodde att solen sken på berg. Men så hörde / jag också sägas att det var sillen som gick till i så stor mängd att hon blänkte mot himlen å åstadkom sken. 100/ På påskkvällen har de tänt eldar. Elden har kallats "påskel". Sådan eld har tänts på Middagsåsen, Harne- knatten å flera andra berg. Ungdomen samlades vid eldarna. Där gjorde de "kolsmällar". Ingen annan kväll under året har man tänt eldar i det fria.
husdjuren
Det var en kamrat till mig, som kom ut för en käring en gång. Hon gick och vallade korna. "I har e pän ko," sade min kamrat. "Köss du mi ko i röva" svarade käringen högt och rent. Det var vanligt att man sade så, om någon kom och berömde ett djur, men man bruka- de säga det tyst för sig själv. Om hom inte hade sagt så, så hade han "stôle bort" henne. "Motstôl" kunde bota "bortstôl". "Motstôl" kalla- des en sak som stulits tre gånger. Min far och en annan bygubbe var i Stommen och plöjde. Då blev fars häst "bortstôlen". Han måtte fara hem med hästen. Och när han kom hem så gick han efter Sven i Näset. Denne gjorde en deg tull, som han lade "motstôl" i. Sedan tog han en kniv å skar hästen bak i "rompetången". Så tog han blod / där och blandade i degen. Så gav han det åt häs- ten. "Nu tar du hästen och sätter dig i och kör," sade Sven, "men du får hålla dig i ifall han gör kast." Hästen var nu lika lustig att gå igen. Om en ko råkade att gå över en väg som "skogsråa" ha- de gått på, så blev hon vilsen å drog iväg inåt skogen. Då var inte annat än om en kunde få syn på henne å skjuta över henne. Om inte det hjälpte så var det inte annat än att sät- ta skottet i henne. Men köttet efter ett sådant djur ville man inte äta.