Transkriberad uppteckning

Skogsråa hette hon som sprang i skogen och förvilla- de folk. Ibland fick hon heta Tall-Maja. Det var för att hon höll sig i skogen. Det var så mycket tal om henne. Den ene hade varit ute för henne på det viset och en annan på ett annat vis. Rompa hade hon. Det hade de sett. Hon ville aldrig vände baken till. Hon skämdes för att hon hade rompa. Frami- från sett så var hon som ett vanligt fruntimmer, sade de, som hade sett henne. Mormor påstod att hon fanns. Det gick inte att få ur henne den tron. Hon hade inte sett henne, men hon hade blivit riktigt förvillad en gång. Hon var uppe i sko- garna och plockade kröser. Hon hade följt med en annan, så de var två. De kom att gå ifrån var- andra i skogen. Mormor skrek för att den andre skulle / höra var hon höll till. Ingen svarade. Hon hade inte plockat fullt kärlet utan höll på en stund till. När hon skulle gå hem, så var hon alldeles vilsen. Hon tyckte att allt var bakframpå. Hon var rädd och gick så fort hon orkade. Men hon kom inte rätt. Hon blev mer och mer främmande. Så kom hon till en stuga och gick in där och frågade sig vägen hem. De tyckte det var konstigt, för hon var väl bekant med både stugan och folket. När hon hade suttit en stund, så kände hon igen sig. Men hon tyckte, att alla träd i skogen var så långa. Det var skogråa, som hade förvillat henne så förskräckligt.