Transkriberad uppteckning

Det var en kamrat till mig, som kom ut för en käring en gång. Hon gick och vallade korna. "I har e pän ko," sade min kamrat. "Köss du mi ko i röva" svarade käringen högt och rent. Det var vanligt att man sade så, om någon kom och berömde ett djur, men man bruka- de säga det tyst för sig själv. Om hom inte hade sagt så, så hade han "stôle bort" henne. "Motstôl" kunde bota "bortstôl". "Motstôl" kalla- des en sak som stulits tre gånger. Min far och en annan bygubbe var i Stommen och plöjde. Då blev fars häst "bortstôlen". Han måtte fara hem med hästen. Och när han kom hem så gick han efter Sven i Näset. Denne gjorde en deg tull, som han lade "motstôl" i. Sedan tog han en kniv å skar hästen bak i "rompetången". Så tog han blod / där och blandade i degen. Så gav han det åt häs- ten. "Nu tar du hästen och sätter dig i och kör," sade Sven, "men du får hålla dig i ifall han gör kast." Hästen var nu lika lustig att gå igen. Om en ko råkade att gå över en väg som "skogsråa" ha- de gått på, så blev hon vilsen å drog iväg inåt skogen. Då var inte annat än om en kunde få syn på henne å skjuta över henne. Om inte det hjälpte så var det inte annat än att sät- ta skottet i henne. Men köttet efter ett sådant djur ville man inte äta.