Transkriberad uppteckning

’Näcken’ var bra till att spela. Han höll sig i bäckar och floder. Om de kunde komma i närheten av honom, så fick de lära sig att spela. Han var liten. En skulle inte få se mer än huvudet och händerna av honom, den andra kroppsdelen höll han under vattnet. Men när han spelade, så höll han instrumentet över vattnet. ’Strömkarlen’ eller ’fôrsgôbben’, de kallade, höll sig i stri- da strömmar. Han kunde sitta i den strida strömmen. Han ville hålla sig vid kvarnar och smedjor. Vid Kopp- oms kvarn fanns han för i världen. För där hade kvarn- gubbera både sett å hört honom. I ’Påterebäcken’ fanns det också ’vasskvarn’. Där ställde han till med att låta vasshjulet få så stor fart att det höll på att ta eld i kvarnen. Mjölnaren gick ensam å ta- lade väl vid honom, annars hade han fördärvat hela / kvarnen. ’Fôrsgôbben’ var luden. För så sa’ de gamle, som jag tala om efter. ’Sjöråa’ hade stort välde. Den var farlig att komma ut för. Hon tog fisken ur näten för dem hon inte tyckte om. Men var det någon som hon hade fått tycke för, så fick han så mycket fisk som han kunde ro med sig i båten. Hon hade gulaktigt hår p skulle vara så vacker. Men fick hon höra namnet på en karlperson, så lät hon inte den vara i fred, för hon ville ha manfolk till sig, om hon kunde få. - ’skogsråa’ å ’sjöråa’ var allt mycket detsamma.