Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsväsen
"Skogråa" var farlig hon, om en kom ivägen för henne. Det var inte farligt, om en inte kom i de streka som hon brukade ha. Hon gjorde spetakel av en å fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek å ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i vil- lan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de jag såg så konstig ut, så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig "skogsråa", men det var ju mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på / huvudet, klänning å tröja. Men hon hade rompa å den var hårig som på en ko. - Om en tog av roc- ken å tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre. - Hon kunde förvandla sig till få- gel, å då lurade hon de som sköt, för då fick de skjuta upp allt krut de hade, men de fick inte djur ändå. För henne träffade de inte, å kunde skjuta.
Skogsväsen
"Skogsråa" var som "bergråa". Jag tror att det var samma "bergfolk" alltihop. För hon fanns i tjärnen också. Där ställde hon med fisken. Hon var ett kvinnfolk. Vacker var hon så det kunde inte finns vackrare jänt än hon. Men om det var någon hon inte tyck- te om, så kunde hon förställa sig å bli stygg som själva den lede. Då kunde hon allt gö- ra flep av honom å narra honom, så att han fick gå i skogen både länge å väl. Det hände ibland, när de gick i skogen å le- tade efter kreaturen, att hon narrade dem. Bror min var ute för henne. Han såg fåren tydligt flera gånger. De var alldeles inpå honom. Men så var det som om de / sjönk ned. Han fick gå länge så, innan han fick tag på dem. När han kom till dem, så var de rädda för honom. Hon hade skrämt upp dem. Hon hade rött kläde på huvudet, när hon skulle vara fin. Röd, grön el. rutig var hon klädd. Det hörde jag jämt, när de tala- de om henne. Om en gick vilse, så skulle en fråga, om inte fröken ville vara snäll å hjälpa en rätt. Men en skulle be vackert, å sen var det inte farligt, än en kom dit en skulle vara. Det var som att kasta en vant, så kunde en vara framme.
Skogsrån.
Dä va en gôbbe sôm låg på en skog här, Magerviken, å kôla. Så va dä en kväll sôm skogsråa kom in i kôja te kôlern. Ute va dä röskit å reg- na, å ho va ganska frösen å sej. Kôlern hôll på å elle i kôjerspisen å ho geck rakt fram te spisen å ställde sej för brasa å löfte ôpp kjort- lera, å så fråga ho hônôm, va han hetta. Då tog han ett törträ mä el´ i å smällde dä i än på´a, å sa: "Ja´ heter Själver". Ho feck brått ut å skrek allt va ho ôrka: "Själver ha bränt mej, Själver ha bränt mej." Då svara dä i en an´ höjdås: "Ha du själver bränt dej, så må du ha dä så gôtt."
Skogsväsen
"Dä va e di kall skogsrå". Farfar min ha- de haft henne med ända från Långflon till Höljes en natt. Det var ett stort kvinn- folk. Han såg att detta kvinnfolket kom från skogen. Han tyckte att hon gick baklänges. Häs- ten började snarka, å det bar iväg med ho- nom. Men det hade inte gått långt förrän det tog igen. Han höll inte på å kunna dra tomma släden. Farfar gick av, men han drog lika tungt ändå. Till slut så stanna- de han i en backe, men då gick farfar fram till huvudet på hästen, å tog upp betslet å tittade genom det längs med ryggen på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk som satt bak på släden. / Benen släpade på backen. När han satt bets- let på hästen, sade han: "Nu i Guds namn går du, å det som är med får inte skjuts längre." Jämt som han hade sagt ut det- ta så tog hästen i å springa som om han hade blivit tokig. Se'n gick det så, än- da hem.
Skogsväsen.
Min morfar talade om, att hans far låg i sko- gen och kolade. Då kom det "e skogsrå" till honom och knackade på dörren. När han tittade i kuje- dörren så brenna det i milan. Det hände fle- ra gånger på samma vis. Så var det en gång som hon kom in i kujan till honom. Hon skul- le göra sig rolig och tog upp klänningarna och ställde sig vid kujspisen och värmde sig. När hon stod där, så frågade hon gubben, vad han hette. "Nej du," tänkte gubben, "Jag talar inte om, vad jag heter". Så sade han, att han hette sjôl. Han ville inte ha henne i kujan, utan han tog en eldbrann och slog till henne i rô- va med. Då fick hon brått ut å skrek "sjôl ha bränt mej, sjôl ha bränt mej." / Då skrek det tillbaka i skogen att "ha du sjôl bränt dej, så får du sjôl ha´t så gôtt." Mamma lärde oss att vi ksulle sätta oss på en sten och läsa Fader vår, om vi gick vilse. Det var ingen annan än skogråa, som fick en att gå vilse. Hon skulle vara som en urgröpt tall i ryg- gen, vet jag de gamle sade. En lång rompa hade hon.
Skogsväsen
”Skogsråa” var som ”bergråa”. Jag tror att det var samma ”bergfolk” alltihop. För hon fanns i tjärnen också. Där ställde hon med fisken. Hon var ett kvinnfolk. Vacker var hon, så det kunde inte finns vackrare jänt än hon. Men om det var någon hon inte tyckte om, så kunde hon föreställa sig å bli stygg som själva den lede. Då kunde hon allt göra flep av honom å narra honom, så att han fick gå i skogen både länge å väl. Det hände ibland, när de gick i skogen å letade efter kreaturen, att hon narrade dem. Bror min var ute för henne. Han såg fåren tydligt flera gånger. De var alldeles inpå honom. Men så var det som om de sjönk ned. Han fick gå länge så, innan han fick tag på dem. När han kom till dem, så var de rädda för honom. Hon hade skrämt upp dem. Hon hade rött kläde på huvudet, när hon skulle vara fin. Röd, grön el. rutig var hon klädd. Det hörde jag jämt, när de talade om henne. Om en gick vilse, så skulle en fråga, om inte fröken ville vara snäll å hjälpa en rätt. Men en skulle be vackert, å sen var det inte farligt, än en kom dit en skulle vara. Det var som att kasta en vant, så kunde en vara framme.
Skogsväsen
”Dä va e di kall skogsrå” Farfar min hade haft henne med ända från Långflon till Höljes en natt. Det var ett stort kvinnfolk. Han såg att detta kvinnfolket kom från skogen. Han tyckte att hon gick baklänges. Hästen började snarka, å det bar iväg med honom. Men det hade inte gått långt förrän det tog igen. Han höll inte på å kunna dra tomma släden. Farfar gick av, men han drog lika tungt ändå. Till slut så stannade han i en backe, men då gick farfar fram till huvudet på hästen å tog upp betslet å tittade genom det längs med ryggen på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk som satt bakpå släden. Benen släpade på backen. När han satt betslet på hästen, sade han: ” Nu i Guds namn går du, å det som är med får inte skjuts längre”. Jämt som han hade sagt ut detta så tog hästen i å springa som om han hade blivit tokig. Sen gick det så ända hem.
Skogsrå
Mor tala om att det var en, som fick ungar med en skogsrå; hon hade fått makt över honom. Han höll på att kola i samma skog i flera år, och det blev den ene ungen efter den andre. Men till slut så tyckte han, att han skulle få gå hem och hälsa på. Det skulle han få, men när han kom tillbaka, skulle han packa tre gånger i en tall, innan han gick fram till milan. När han kom till tallen, så brydde han sig inte om detta, utan han gick på. Då fick han se ett kvinnfolk, som hade så lång näsa, så hon begagnade den till krok. Rumpan skvätte hon vatten med och släckte kolen, och händerna hade hon till hacka. Då blev han rädd. Men så fort hon fick se honom, blev hon som förut. Han undrade över, hur han skulle bli av med henne och ungarna. Så träffade han en klok gubbe, och då frågade han denne, valles han skulle bära sig åt. Då blev han lärd, att han skulle spänna hästen för en kolryss, så skulle han fara ut på en sjö med dem. Det gjorde han. När han kom ut på sjön, så kom det en skock med vargar. Då var han kvick att spänna från hästen och så satte han sig upp på ryggen på den och red. Vargarna tog både skogsråg och ungarne och rev sönder och åt upp.
skogsväsen.
Mi mor tala om följande händelse. Far va i skogen å kôla e mile. Den låg ungefär tre fjärdingsväg hemifrå. Nu va dä så att nôn feck gå te far mä mat kanske ett par gånger i vecka menna han låg där, för han kunne inte lämne mila. Dä kunde lätt ta eld å då hade han gjort allt arbete förgäves. E mile feck di vare vaksam över. Å sällan va dä en ensam som vakta utan di va två i lag mä varandre. Mor tog tösera mä sej å gidde sej å mä maten, å dä ble rätt sent inna di hant fram te kôja. När di hade sôtte e stönn så sa far, att nu får i allt stanne över natta. När dä ble full kvällen, så la' di sej i kôlkôja i godan ro. Men när di hade låge e stönn, så kom dä en gôbbe in. Dä va en annan som va i skogen å brände tjäre. Han hade / e törekeppe på ryggen. Den kasta han ner utanför kôja. Gôbben sätte sej inne, tösera bakätter dörra. Nu hade di ställt ut potatisvattne som di hade sloge å potatisen i en pyts utanför. Den syntes så väl för brasa lyste långt ut på backen. Räss som dä va så feck di se skogsråa där sette å tvätte föt- tera sine i dette vattne. Se´n tog ho opp klänninge- ra å tvätta bena. Nej se där, sa far min te di andre, veeket helvete som setter där. När denne tjärbrennern geck hem den kväl, så träf- fa han henne. Ho rev ikôll honom, så att han högg sej i ryggen å ble ofärdi allt senna. Å då skrat- ta ho, så dä ga´ eko i skogen. Den berättelsen tala di gamle mô på. Di kalla skogsråa för Grankôttekari.
Skogsrå.
Per i Labråten låg i skogen och kolade mila. En natt somna och väcktes av "skogsråa" som ropade att "mila slog sig". Råa va små gubbar med grå kläder och röda luvor. (Mila slog sig = att milan fattade eld, vilken slog ut)
Skogsrå.
Det var inte bra om man mötte en liten grå kärring. Den skulle vara onskefull som själva skam. Fick man se den gjorde man bäst i att vika ur vägen. Men skogsrån kunde också visa sig sådan. "Olle i Myra ble stôlli för e tockane kärings skull så han feck ränne i skogen varävliane natt". Hon hade fått makt mä honom. Han var tvungen att ge henne kärlek. Man kallade henne "gra-Kari".
Skogsrå.
Min mor hade sett skogsrån, när hon vallade fåren. Hon hade kommit springande efter en gärdesgård, som om hon hade letat efter ett hål att krypa igenom. Det såg ut som om hon inte ha- de vågat gå över gärdesgården. Hon var klädd i rutigt bom- ullskläde och schal. Klänningen var lång, så den släpade efter henne. När hon försvann var det som om något skulle ha "dunsat till" i skogen.